torsdag 2 juli 2020

Att sakna...

En del saker förändras aldrig. En del människor förändras aldrig. Och det är ju både bra och dåligt. Jag tänker ofta på det. På hur jag vill att saker ska vara annorlunda även om jag själv ofta fortsätter på samma sätt. Som om "annorlunda" skulle knacka på dörren och säga "Hej Malin, nu kör vi!". Annorlunda är kanske inte bättre alltid? Jag fastnar i saker. I människor. Jag vill inte gå vidare. Men jag vill inte stanna upp heller. Jag klamrar mig fast. Och jag springer ifrån. Livrädd för att vara ensam. Livrädd för att inte vara ensam. Livrädd för att ha någon och livrädd för att förlora någon. Livet. Så konstigt det blev ändå... Jag var ju på rätt väg. 

Jag saknar henne. Så oerhört mycket. Jag kommer på mig själv sitta och stirra på mina händer. Precis så. Precis så såg hennes ut. Solbrända...lite rynkiga med tydliga kärl och med "grabbiga" naglar utan färg. Hon fattas mig. Jag spelar hennes musik, köper hennes Extra Starka halstabletter på Ica för att få känna doften av hennes andedräkt. Jag öppnar lådan med hennes saker och jag hör hennes röst. Jag doftar på hennes enorma röda rosor som växer nere vid strandhuset och jag tar på mig hennes klänning och blundar hårt. Något blev ju fel. Mamma...du skulle ju inte dö.

Alice är snart 13 år. Krabaten. Som vi längtade tillsammans. Väntade. Som vi tittade på de där ultraljudsbilderna och som vi planerade. Du skulle kasta ut datorn och ställa en spjälsäng där. Du skulle gå ner i tid på jobbet. Hämta och lämna på förskolan och du skulle ha kanelbullar och apelsinsaft redo efter skolan. Jag hade hatat det. För Alice hade alltid valt dig. Hon hade älskat att gå hem till dig med kompisarna efter skolan. Och kompisarna hade älskat dig. Precis om mina gjorde hela min uppväxt. Ni hade varit bästa vänner och det hade varit dig hon pratat om mens och killar med. Det hade varit till dig hon cyklat när vi bråkar. Det hade varit du som hämtat henne efter skolan. Det hade varit ni. Något blev ju fel. Du...skulle ju inte dö. 

Ibland när jag tittar in i Alice ögon...så ser jag dig. Jag tappar luften. Ni är samma. Jag vet det. Vi vet det...alla tre. Jag förlorade dig men jag fick henne. Och jag måste vara tacksam även om det så ofta gör ont att jag behövde byta. Som om mitt hjärta inte räckte för er båda? Det gjorde det. Det gör det! Jag fortsätter envist stänga ute livet och mycket som är bra för mig. För att inte fastna i något som rycks bort. Ibland nästan rädd...att älska mina barn. Livet. Något blev ju fel. 

Jag låg vaken inatt och funderade på hennes skratt. Jag kunde inte höra det längre. Som om det suddats bort. Det får inte försvinna. Då finns det ju aldrig mer. Hur förmedlar man det vidare när man bara hör det inom sig och knappt ens där? Ska det bara försvinna bort...till ingenstans...som om det aldrig fanns? Det fanns ju. Massor! Något blev ju bara fel och kanske rättas det till igen. Och då vill jag känna igen det. Jag vill ha det kvar. 

over and out.

//Meekatt...

7 kommentarer :

  1. Oj, tuff läsning ��❤. Man blir tagen av dina tankar och förstår hur dom påverkar dig och ditt liv. Jag har ju inte varit med om samma men har en kompis som låg på BB och skulle föda när hennes dödssjuka pappa låg på en annan avdelning. Hon förlorade honom i samma stund och han fick aldrig träffa sitt nya barnbarn. Svårt att förstå när man står utanför.
    Jag är övertygad om att ni kommer ses igen ❤. Kram ��

    SvaraRadera
  2. Tårögd, det är sällan jag blir det när jag läser något som någon "skrivit av sig i" ... hemskt att man inte kommer i fatt skrattet igen och att man har tappat bort ljudet. Ledsamt med din Mamma och jag är djupt ledsen för din skull Malin.
    Mitt hjärta gick liksom sönder lite när jag läste.
    Inga ord är tillräckliga i din saknad
    /Lena Å

    SvaraRadera
  3. ...och hon vakar nog över er. Hon finns i vindens brus vid ditt öra och öga 💕

    SvaraRadera
  4. ❤❤❤❤❤

    SvaraRadera
  5. ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  6. Underbara fina Malin!
    Känner så med dig i alla tankar. Önskar så att våra mammor kunde få vara en del av våra barns liv ��
    De är med oss, jag är säker på det!
    Hör av Dig om Du & barnen vill hänga någon dag i sommar
    Varma kramar ❤️❤️

    SvaraRadera
  7. tårar i ögonen när jag läser.. hemskt att förlora en mamma eller kär familjemedlem.. <3 <3
    hon finns med dig och dina barn.. <3
    varma kramar <3

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!