lördag 28 mars 2020

Årets viktigaste tips till föräldrar!

Ni vet när man vaknar en lördag efter en vecka med vabbande, gnäll och stillasittande och tänker att "IDAG ska jag vara en sån där bra förälder och aktivera barnen!" När man vaknar och supermorsan inom en liksom träder fram och man tar sjukt idiotiska beslut...baserade på erfarenheter man inte har? Idag var en sån dag. Jag vaknade med Fjällrävenryggsäcken på och scoutledaren inom mig tog kommando! Jag lyckades till och med värva barnens pappa...vilket är en jäkla tur så här i efterhand. Utan honom hade den här scoutledaren åkt iväg med två barn men kommit hem med ett... 

Jag packade filtar, fika, fyllde termosen med kaffe och vi gav oss iväg ner till mitt gamla hemland - Skåneland. Jag hade ett SVAGT minne om att vi varit på en plats som heter Nimis när jag var i 11/12-årsåldern och att det var ganska kul. Jag. Hade. Så. Fel. Detta var ju uppenbarligen ett sånt där trauma ifrån barndomen som jag förträngt och som säkert hade kommit fram under en hypnos efter att jag dödat en sörplare på ett café. Nimis. Memorera detta och ÅK ALDRIG DIT! Okej? 

Platsen ligger mellan Kullen och Mölle och hit vallfärdar folk ifrån överallt för att titta på en massa pinnar...som en känd konstnär (en idiot enligt Alice, haha) har spikat ihop nere på en stenig strand. "En riktigt härlig utflykt för den hurtiga familjen som gillar utmaningar, klättring och motion!" NÄR kom jag på att jag var en sån person? Men jaaaa - NIMIS blir mysigt familjen, detta gör vi!!

Så oerhört fel jag hade. Väl på plats kom alla minnen tillbaka. Gode gud vilket träningspass!? Jag har ont EXAKT överallt nu (och imorgon kommer jag antagligen inte kunna röra mig alls!), jag är totalt genomfrusen och har en dotter som hatar mig. Mysig dag i naturen. Verkligen. 


Första bilden. Vitsippor. Jag ÄLSKAR vitsippor och redan på parkeringen vid Nimis fanns dessa. Man blir verkligen lycklig av de där första vitsipporna. Jag kände mig som Ronja Rövardotter och ville SPRINGA ner till själva konstbygget och släppa ut årets vårskrik! 12 minuter senare kände jag mig som en överkörd Borka och ville åka ambulans tillbaka till Meekattbilen, äta upp alla blåbärsbullarna och gråta. 


Bild nummer två. Denna bild sammanfattar kvällens känsla lite faktiskt. Och hur min kropp kommer att känna sig imorgon... (Inte lätt att få tag i bajspåsar såhär i "bunkringstider" kanske..?)

Jaja, vi började vår vandning genom skogen ner mot den "liiite klippigare och brantare delen". Första biten gick bra, alla var vid gott mod och vi halkade lite emellanåt men inga större skador. Det lutar ju sjukt mycket neråt hela tiden så benen får ju känna att de lever... Alice fick också känna att hon levde. Denna bilden tog vi innan vi kom till den "lite jobbigare och brantare biten"...som är innan den "mycket jobbiga och apbranta biten"...som följs av Helvetesgapet. Och sen - en massa pinnar.


"Jag går inte en meter till!!"

Men heja Alice och alla oss som tog oss ner för branten och fram till skiten. Tadaaaaaa:

Båda lever. Jag lovar. 


Mycket ved här... Ja, det är ju helt klart en unik plats. Som ett enormt plockepinn för mentalt störda människor. Som jag...som kom på den här idén. Elton tyckte dock att det var toppen. Men han är ju en sån där människa. Hurtig. Han har ju energi så att det räcker för oss alla i familjen och älskar utmaningar och fysisk aktivitet. Jag och Alice - not so much, haha. Freddy och Elton klättrade hela vägen ner och ut på stenarna vid havet. Jag och Alice googlade och försökte hitta en mening med hela grejen men Alice slutsats var bara att allt var idiotiskt och att det borde finnas både hiss och rulltrappa dit. Jag är beredd att hålla med henne.


"Vi ses i Nangijala!!" ropade Elton högt inför alla människor och klättrade högst upp medan mamman satt på en sten och förberedde mig mentalt för att få med mig Alice tillbaka hela vägen UPP för backen och tillbaka till bilen. Ner var vidrigt. Upp...ska vi inte prata om, haha. 

Så här glad var hon inte. Hon fick betalt för att vara med på bilden. 

Detta är en mer rättvis bild av Alice idag:

Behövs liksom inga ord, haha. Fina tös! 

Stort tack till Freddy med tålamod större än någon annan. Jag hade aldrig lyckats motivera Alice tillbaka hela vägen till bilen och hade alltså tappat 50% av mina deltagare på den här utflykten. Jag hade fullt upp med att le mitt mentalt störda leende och fejka "hurtig scoutmamma" inför Elton som glatt skuttade upp för backen samtidigt som jag höll på att frysa ihjäl. Mysigt med utflykt. Verkligen jättemysigt. 

Nimis. Lägg nu det på minnet och boka en massa fina utflykter i naturen i sommar - på alla platser utom denna. 

Fler som har erfarenheter ifrån Lars Vilks plockepinn? Dela gärna med er i en kommentar!

over and out. 

//Meekatt...

32 kommentarer :

  1. Det är ett äventyr att ta sig till och från Nimis det är allt jag tänker säga. 😂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja...det kan man ju kalla det. ;)

      Radera
  2. Jag fick samma ide, samma dag dessutom tydligen. Jag såg bara Freddy och Alice, men just då såg hon någorlunda glad ut. Jag kan säga att jag också hade med ett barn som glatt klättrade både upp och ner... Och en treåring som gnällde halva vägen ner och en stor del av vägen upp. Jag hotade med att ställa in hela utflykten någon gång... med resultatet att jag hade TVÅ barn som grät, så vi fullföljde. Totalt sett ändå en bra utflykt, även om sjuåringen hade många frågor om Lars Vilks sen.
    Så himla konstig värld vi lever i, tänkte jag, det känns som att jag känner din familj halv om halvt, och de har ingen aning om vem jag är när jag går förbi dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, lite konstigt kan jag förstå. :)

      Jag och Elton tröttnade på Alice ilska, gråt och gnäll och spurtade en bit före de andra, haha. Supermorsan...

      Radera
  3. Skrattar så jag gråter här! Varit där med barnen och mannen. ALDRIG MER! Det kan va värsta utflykten vi gjort. Alla hatade alla i två dagar. *asg*

    Tack för skratten! Underbara familj!

    kram Ann-Sofie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, skönt att inte vara ensam om känslan!

      Och ja - detta behöver man bara göra EN gång. Nu har vi visat barnen detta, heja oss. Aldrig mer!

      Kram!

      Radera
  4. Haha. Tänk efter, detta är ett minne ni kommer dela framöver med glädje, något ni gjort tillsammans och klarat av galant (givetvis med lite gnäll...). Jag har gjort samma resa med mina barn ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och dessutom har man ju nu ett jättebra hot. "Om inte du gör läxorna åker vi till Nimis!". ;)

      Radera
  5. Åh fy ja... vi fick för ass att gå dit med vår tvååring för några år sedan... ”Skitungen” fick för sig att inte gå en meter och min man fick bära honom hela vägen och han höll på att skita ner sig dessutom �� Folk överallt så han kunde inte sätta sig i skogen någonstans heller �� Hahaha. Fy! Och typ årets varmaste dag så vi var genomsvettiga! Aldrig mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahaha, stackarn!

      Säger samma. Aldrig mer.

      Radera
  6. "Jag kände mig som Ronja Rövardotter och ville SPRINGA ner till själva konstbygget och släppa ut årets vårskrik! 12 minuter senare kände jag mig som en överkörd Borka och ville åka ambulans tillbaka till Meekattbilen, äta upp alla blåbärsbullarna och gråta."
    HAHAHAHAHA!!! Älskar hur du målar med orden. Skrattar så tårarna forsar alltid! TACK!

    Besökte Nimis 2002 med mina 3 dagbarn. Blev inte människa på en vecka sen. Värsta träningspasset ever. Ont i låren bara jag tänker på det! 😂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, men heja dig som ens kom på idén att göra detta med dagbarnen! Grymt!

      Radera
  7. HAHAHAHAHA!!!!

    SvaraRadera
  8. Var där för två-tre år sen. Fantastisk upplevelse, men det mest fysiskt jobbiga jag nånsin gjort. Min dotter satte sig oxå ner på tillbakavägen o skulle inte röra sig ur fläcken... Systerdottern marscherade på som om hon var ute på en helt vanlig promenad. Det var en fin dag o en häftig upplevelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är minsann en utflykt som bidrar till lite blandade känslor. ;)

      Radera
  9. Direkt när jag såg texten på Instagram tänkte jag "Hon har varit vid Nimis"...

    SvaraRadera
  10. Varit där med familjen. Min idé. Blev nästan skilsmässa. De ville inte ens smaka på fikan när vi kom ner. Så mycket hatade alla mig. 😂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår dem! ;) Men mer fika till dig, alltid en tröst!

      Radera
  11. En sevärdhet vi inte fick missa! Blodsmak i munnen, vägen dit var oändlig och alla i sällskapet var beredda att vända tillbaka till bilen ett antal gånger. Alla utom Anton 9 år som sprang hela vägen! Med flip-flops på fötterna! Själv var jag redo för att gravsättas under Nimis rasmassor... /Katarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså att göra detta med flip-flops måste vara förenat med livsfara?! *asg* HEJA ER!

      Radera
  12. 😂😂😂😂😂😂😂😂😂 Borka!!! Jag döööööör!!!

    SvaraRadera
  13. Okej ... jag är en sån där störd människa som ÄLSKAR Nimis! När jag tog med min dotter Alice då 23 år första gången dit var hon som Elton hennes sambo, storebror och pappa var lite mer
    som Alice. Vi tjejer tävlade tillbaka till bilen folk vi mötte sa ” Dom behöver aldrig träna mer” o ruskade på huvudet. Hahhhaa JAG ÄR STÖRD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där måste ju uppenbarligen vara ngt fel på dig, haha. ;)

      Grymt jobbat! Min kropp är sjukt avis!

      Radera
  14. ett tips är att åka till ställen där man börjar med att gå uppför, är mycket lättare att gå nerför när man ska tillbaka, alternativt plan mark hela tiden!/bonne

    SvaraRadera
  15. Åh jag förstår precis hur Alice kände sig! Jag var i hennes ålder när jag fick "äran att åka ditt med mamma,pappa och storasyster... Så långt att gå och brant är det. När vi äntligen kom upp igen så blev jag så lycklig när jag såg våran bil (har nog aldrig varit så lycklig som då) Det vara bara det att pappa hade tappat bilnyckeln någonstans på vägen. Så det var bara att börja vandringen ner igen och leta. Som tur var så låg den vara 10 m från bilen. Men jag kommer ALDRIG! åka dit igen!

    Tack för en super rolig och bra blogg!
    Och kämpa på, efter regn kommer det solsken! ☀️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vi skojade med Alice om att vi tappat bilnyckeln men den blicken vi fick kunde dödat. ;)

      Tack - kul att du kikar in!

      Kram!

      Radera
  16. 2005 var vi där med våra söner, då sju resp nio år. Jag var väldigt överviktig. Men jag har inget minne av det mer än att Wilks var där själv och byggde. Min äldste son pratade med honom och sa att han tyckte han hade byggt världens coolaste bygge. Jag minns inget tjat eller gnäll från barnen. Och inte från mig heller. Tyder nog på väldigt bra förträngningsmekanismer hos mig!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det eller tunga droger..? ;) Något måste du ha förträngt här, haha.

      Men heja dig!!

      Radera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!