fredag 29 november 2019

Jag kan (inte) allting...

Det här året alltså. My god. Jag tyckte att 2007 var året som gud glömde men 2019 fick han fan en tillfällig Alzheimers igen. Jag störtade på jobbet, förlorade kärleken, blev jättesjuk, en stor operation, båda katterna blev förgiftade och dog, min bil kraschade, jag stötte bort alla vänner och de som bryr sig om mig och jag...tappade mig själv. Jag. Är. Trött. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur tröttheten igen. Jag har en massa planer men absolut ingen ork i kroppen. Alla säger "Men vila! Det behöver du! Låt det ta tid!" Men vila och tid betalar inte mina räkningar. Jag behöver energi. Nu.

Jag inledde året med att jobba ihjäl mig. Jag jobbade så mycket att jag inte har några minnen utanför Wapnö Slott det första halvåret av 2019. Inga minnen på saker jag gjort med barnen ens. Förutom när jag i panik tvingats ha dem med mig på jobbet för att hjälpa mig duka bröllop. Jag hade människor i mitt liv som jag älskade men valde jobbet...varje gång. Dygnet runt. För ingenting. Offrade alla vänner, barnen, familjen, hälsan...och kärleken...för ingenting. Jo, för detta. Alla visste och alla sa till mig att det skulle spricka men jag körde på. Jag försökte rädda de jag kunde på vägen och säga "Gå hem, det är bara ett jobb!" men själv stannade jag kvar...med allas jobb.


"Jag kan allting" har varit mitt mantra i flera år och jag börjar väl inse hur fel det är. Min besatthet av att visa alla att man inte knäcker mig, att man inte kan trampa på mig och att man inte behöver ta hand om mig...har bara lett till en sak: Att jag knäcker mig själv. Ja, jag kan mycket. Men inte allt. Och jag måste nog lära mig att även om jag faktiskt kan bära hela 180-sängen ensam genom hela huset...så är det enklare med hjälp. Även om jag kan själv. Livet...kan också bli lite enklare...med lite hjälp. I förrgår bad jag om hjälp...för första gången på många många år (någonsin kanske?) och det samtalet gav mig så många käftsmällar att tårarna fortfarande rinner. Hade ingen aning om att man kunde öppna den där kranen igen. Att jag kunde prata om det. Att det fanns hjälp. Tack!

Jag slutade på Wapnö och blev sjuk. Jag var ju sjuk innan men valde att ignorera smärtan och jobba på. Jobbet först - alltid. Och jag ÄLSKADE ju mitt jobb.  Mitt slott! Njuren slutade fungera och det följde månader av fruktansvärt ont, ambulansfärder och massor med nätter på sjukhus. Ensam. All den jäkla smärtan, alla morfintabletter, alla tårar och längtan efter mina barn. Här sprack mitt "Jag kan själv". Detta kunde jag inte själv. Även om jag försökte att inte vara till besvär...och vara ensam hemma och ta smärtstillande och sömntabletter för att slippa ifrån det...så slutade det flera gånger med ambulansfärd in. Och en stor operation...infektioner...slangar...mer komplikationer och mer ont. Men nu i november är jag äntligen smärtfri och helt fri från värktabletter. Nu ska jag vara frisk - åtminstone i kroppen.

Jag kommer in i så konstiga svackor känner jag. Jag har liksom tappat mig själv och vet inte riktigt vem jag är. Jag var ju Meekatt. Bloggaren. Hon som alltid var rolig och glad. Sen blev jag "Katten på slottet". Hon som alltid jobbade och var glad. Sen blev jag sjuk. Och ledsen. Och nu...vet jag inte riktigt vem jag ska vara. Malin...är jag ju. Men vem fan är det? Och är hon glad..? Jag har helt tappat fotfästet, tar korkade beslut, stöter bort folk jag egentligen vill ha och behöver i mitt liv, är livrädd för att släppa in någon och livrädd för att förlora någon. Känns som att jag har en massa personer som bryr sig om mig men samtidigt har jag aldrig känt mig mer ensam. Som att alla runt omkring mig tänker att "Du har alltid fullt upp och en massa folk omkring dig...så vi ska inte störa." Så ingen stör...av omtanke. När jag låg på sjukhus hade jag massor med folk som var oroliga för mig. Men sen kom jag hem...och kom tillbaka till mitt "jag kan allting"...och folk backar. Njuren är återställd. Själen...halkade efter.

Just nu är jag hemma. Inte sjukskriven för enligt läkaren är jag helt frisk och ska jobba. Jag lever på luft just nu...och mina barns kärlek. Min bil kraschade totalt och det blev den sista käftsmällen som fick hjärtat att gå i bitar. Löjligt, jag vet. Men jag älskar min bil. Det enda riktiga jag äger liksom. Som är MITT. Och nu är till och med det skit. Suck. 25 000 kronor har man inte direkt i bakfickan när man är ensam med två barn och varit sjukskriven i sex månader. Ännu en sak jag inte kan själv. Laga bilhelvetet. Så vi cyklar till skolan. Och hem. Och till Maxi. Suck. Ännu en smäll på mitt mantra som hållit mig vid liv de senaste åren. Insikten om att jag INTE kan...själv...är vidrig. Har ju hängt upp hela mitt liv kring detta. Igår började jag gråta när jag ringde kommunen för att berätta att de glömt tömma min soptunna. Inte ens det funkar i mitt liv just nu - soporna, haha. Fatta ironin i detta...


Förlåt för ett sjukt deppigt inlägg, haha. Igår var det torsdag och då sjunker jag alltid ner en extra halvmeter. Barnen åkte hem till pappa och det blev tomt. Och såklart startade inte min lånebil heller på morgonen så vi fick ett dåligt avslut på mammaveckan trots pannkaksfrulle. Jag saknar mina älskade katter mer än någon kan förstå. Saknar Baileys liggande tätt tätt intill mig  spinnandes på nätterna och jag saknar Whiskeys strykande kring benen i köket. Saknar att ha dem väntandes på mig när jag kommer hem och saknar att ha dem sovandes på mitt bröst i soffan. Känns som att jag förlorat två bästa vänner och min enda trygghet när jag är ensam. Jag kommer fortfarande på mig själv med att öppna altandörren för att ropa på dem...älskade Meekattungarna.

Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Rädd att göra fler fel. Att bli påkommen med att vara värdelös. Så känner jag.  Så jag sviker först - innan någon kanske inser att jag är dålig och kastar bort mig. Tänk om alla fattar att jag är värdelös. Rädd för att barnen ska inse att jag är ganska kass just nu. Utan barnen hade jag inte överlevt detta året. De ger mig så mycket kärlek och vi har så mysigt tillsammans. Men när de åker härifrån...tar de mitt hjärta med sig. När jag kramar dem hejdå vill jag nästan superlimma fast mig vid dem. När de åker och jag vinkar i dörren håller jag andan och ler även om hela min insida skriker av sorg.

Jag måste hitta rutiner i mitt liv som gör att jag kan värdesätta den här veckan igen. Saker jag gör för mig...för att må bättre alla månadens veckor. Inte bara kärlek (även om det är fantastiskt mysigt) men saker för mig som inte beror på andra människor. Är livrädd för att lägga min lycka i någon annans händer...för alla försvinner ju någon gång. Och då finns ju jag kvar här. Jag måste börja jobba och bli bra på något igen, reparera själen och ta lite hjälp...på vägen. Hitta saker (inte människor) som själen mår bra av. Träning, matlagning, bra musik i högtalarna, promenader vid havet... För jag vet. Jag kan inte allting själv. För sån...é inte jag.

over and out.

//Meekatt...

34 kommentarer :

  1. Du är allt annat än värdelös. Du är en av de starkaste jag vet. Och viktigaste. Och i så många år har du varit ett enormt stöd för så många människor att det inte är konstigt att din styrka tar slut tillfälligt. Du kan mer än många andra men inte allt. Ingen kan allt. Men du har gått igenom tuffa år - många år och du stor fortfarande upp. Du är en fantastisk mamma och en stor förebild för många människor. Glöm inte det. Man får krascha. Det gör dig stark och mänsklig. Ta hjälp! Be om hjälp! Se till att umgås med folk som hjälper dig fast du inte vill. För du behöver det nu.

    Kram Marianne

    SvaraRadera
  2. Fy vad jag jag känner igen under du skriver får runt med ett tryck över bröstet något jag är stress och ångest men drar mig för att söka hjälp för om jag erkänner att jag inte orkar längre så kommer jag krascha fullständig och vem ska då vara den som löser allt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kände så med de tidigare gångerna jag tillät mig att krascha fullständigt. Det konstiga är att allt ändå löser sig...på andra sätt. Så be om hjälp. ♥️

      Radera
  3. Hej Malin!
    Du är inte värdelös, du är en stark tvåbarnsmamma som har gått igenom ett rent helvete och det tar tid att komma tillbaka på banan.
    Du kommer tillbaka när kroppen och själen har läkt.
    Du visar upp hur verkligheten ser ut för många och vi kan inte sätta ord på det.
    Tack för att du är du och att du inte glorifierar livet utan visar det som det är.
    Lycka till med allt som kommer nu och mys massor med barnen när dem kommer till dig igen 💗
    Och var inte rädd för att be om hjälp.

    SvaraRadera
  4. Du är Malin. Meekatt OCH Katten på Slottet. Alla de där är du. Och du är fantastisk i alla rollerna. Men titta tillbaka på åren som gått. Och klappa dig själv på axeln för att du fortfarande hänger kvar och är en bra mamma. En jättebra mamma trots att ni cyklar till skolan just nu. Du är själv och fixar allting. Ni äter pannkakor varje torsdag tidigt på morgonen och dina barn älskar dig! Du är rik för att du är en bra mamma. Allt annat får din omgivning backa upp dig med just nu tills du är stark igen. Att du bad om hjälp är stort för det vet jag att du inte gör. Bästa du gjort Malin.

    /C

    SvaraRadera
  5. På botten finns det bara en väg och den är uppåt!
    Önskar att jag kunde hjälpa dig att hitta fotfästet igen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, nu är det snart uppåt som gäller. ♥️

      Radera
  6. Åhhh kära du. Får tårar i ögonen när jag läser, trots att jag inte känner dig. Mer än som Meekatten, som jag följt i flera år. Vill bara skicka en massa kramar och kärlek åt ditt håll <3<3<3

    SvaraRadera
  7. Älskade Malin ”Meekatt” ♥️♥️♥️
    Kom upp till oss och hälsa på! Du är alltid välkommen och vill du ha någon att prata med så bara ring...vi saknar dig 💖💖💖

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina du och Bosse! ♥️ Jag hör av mig!

      Radera
  8. Heja dig! ❤ mitt skitår var förra året, 2018. Det var året då min ena son (17) hamnade en massa trubbel, min andra son,(25 år) fick en stroke och jag själv insjuknade sakta men säkert i en neurologisk sjukdom och hamnade till slut i rullstol. Ett riktigt skitår faktiskt. Men den yngre sonen har tagit sig ur allt trubbel, den äldre sonen klarade sig fint efter stroken och jag sitter iofs där jag sitter, men har blivit liiite bättre.
    Väldigt frustrerande att vara beroende av andra så fruktansvärt mycket men det är som det är. Är tack och lov en sån sort som inte hamnar i de djupaste groparna. Är lyckligt lottad som har en underbar man och fantastiska barn som finns för mig hela tiden. ❤ Hoppas allt ordnar sig för dig ❤ Styrkekramar kommer här till dig från mig ❤❤❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla. Och ja, man måste ju hitta de där sakerna som lyfter en...även om det är svårt att greppa dem ibland. Härligt att det ordnade upp sig för dina barn! ♥️ Ta hand om dig!

      Radera
  9. Åh jag önskar att jag själv hade massor av pengar😊 då hade jag isf köpt en helt ny bil till dig och till mig själv😂 kram 💗

    SvaraRadera
  10. Heja dej!
    Just nu önskar jag att jag kunde serva dig med en go filt, ett glas rött eller två och en stor skål geisha.
    Och en stor kram.
    Ja, du har haft ett riktigt skitår, och det måste få läka, inifrån och ut.
    Bara det att du faktiskt är väldigt klarsynt i din sorg, deppighet, otillräcklighet och allt, visar att du är på väg tillbaka upp igen.
    Du är en makalös kvinna, men även en superhjälte måste ta hjälp ibland, vila och som den Meekatt du är, slicka dina sår så de får läka.
    Du kommer att resa dig igen, du är redan på väg.
    Men du måste vara snällare mot dig själv, titta dig i spegeln och tala om att du du kan NÄSTAN allting, men bara nästan.
    Och att det faktiskt är ok.
    Bamsekrammen ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju faktiskt okej. Jag ska lära mig det.

      Tack snälla ♥️

      Radera
  11. Kramar och kärlek till dig ❤️❤️❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  12. Vilket modigt inlägg!❤️ Det är nog väldigt många som känner igen sig (även jag) men tack o lov fastnar vi inte i skiten. Det vänder! Men lite hjälp på traven underlättar! Att få bli ompysslad och "vara liten" ❤️Måste vara en märklig känsla att ha såå många följare men kanske inte så många att ringa när det är kris ��Fast när jag läser alla kommentarer så har du nog ganska många att ringa ��om du bara vågar❤️Det är tufft att lämna ut sig och be om hjälp men se det som att "du visar vägen" för hur vi ska leva, hur viktigt det är att finnas för varandra ��Å visst är det en härlig känsla att få hjälpa någon? Förstår att du antagligen inte vill ta kontakt med en vilt främmande människa ����men du får gärna skriva till mig om du vill!
    Önskar dig stort lycka till! �� Kram Inger-Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord! ♥️ Ja, det är lite konstigt att känna sig ensam fast man har tusentals människor "där". Men de viktigaste har jag ju nära. Mina barn. Och där hittar jag ny kraft. ♥️

      Radera
  13. Hej Malin,

    Jag läste dina krönikor i Hallandsposten, det var där jag hittade dig.
    Men sen försvann du och jag glömde dig tills någon sa att du var sjuk nu i somras.
    Jag har inte kommenterat här tidigare men känner för att göra det nu efter detta inlägg.

    Jag är nog i din mammas ålder om hon fortfarande levt, så jag har hunnit uppleva en del genom åren.

    När jag läser att du inte riktigt vet vem du är, så känns det som att du identifierat dig med dina alias (den glada katten i alla lägen) istället för att vara Malin.

    Men du ÄR Malin, har två barn som du har delad vårdnad om.

    Tyvärr är livet inte alltid kul o glatt.
    Hade det varit det, hade vi ju inte uppskattat glädjen i det om vi inte hade upplevt sorg o smärta.
    Jag har många gånger på nyårsafton sagt dessa orden ”Äntligen är detta jävla skitår slut, nu hoppas jag att det blir bättre nästa år”.

    Genom åren har jag börjat se livet som en motorväg.
    Med en massa avfarter, ibland väljer vi själva att köra in på vissa.
    Men också en jäkla massa avfarter som man tvingas att ta och sen nästan köra vilse innan man hittar ut på motorvägen igen.
    Ibland kan dessa irrfärderna ta år om det händer mycket elände runt omkring en, för en olycka kommer ju sällan ensam.

    Men, man kommer ut på motorvägen igen och man har även lärt sig en del på vägen.
    Jag hoppas att du hittar dig själv igen och sök hjälp om du behöver det.

    Tror att du behöver nya kissemissar, men ha dom som innekatter då.

    Själva har maken o jag en katt som är innekatt men går i sele o band på promenad nere vid havet nästan varje dag.
    Skulle aldrig släppa ut honom med alla faror som finns.

    Kram
    Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Britt ♥️
      Ja, den där motorvägen. Jag ska ge mig ut på den igen...men just nu är både jag och bilen trasig (haha). Men jag hittar tillbaka...sakta men säkert. Börjar inse att hjälp är bra. Ska bara lära mig att be om den.

      Katt behöver jag. Ska landa i allt och ta tag i det efter jul. Ett hus utan katt är inget hem. ♥️

      Stor kram!

      Radera
  14. Underbara, fantastiska, ljuvliga, mysiga och fina du. Instämmer med ovan talare, du har haft det otroligt tufft, och det kanske tar tid, men du kommer igen. Känner igen mig i så mycket (men långt ifrån allt), skilde mig något år innan dig och har kraschat fullständigt därefter. Att bara ha barn varannan vecka är skit 😔. Mycket måste man orka och klara fast noll energi finns. Det är svårt att släppa in någon, men du måste jobba på att våga. Du är så älskad, av så många i din närhet, och också av oss här på avstånd. Du får inte gå och tro att du skall bli lämnad. Du är värd att bli stannad hos. Viktigast av allt - dina barn älskar dig blint. Tvivla aldrig på det!! Du är en fantastisk mamma på alla sätt, vad som än händer. Man kan göra ganska många ”fel” som förälder utan att det är någon som helst fara så länge kärleken flödar och barnen vet att de kommer främst. Det viktiga är att älska, och kunna be om ursäkt om man inser man sagt eller gjort något som kanske var mindre bra. Ingen är perfekt men vi gör så gott vi kan. De vet att du alltid finns där och gör allt för dem. Bra du bett om hjälp, jag måste göra detsamma men har inte orkat ännu. Stor kram från mig till dig 💖.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki! ♥️ Ja, att ha barn varannan vecka är skit. Man är mamma varje vecka. Men vi kraschar och reser oss igen. Be om hjälp. Jättejättesvårt och läskigt. Men skönt. Jag lovar. ♥️

      Radera
  15. Det är märkligt att vi känner oss starka av att vara stark och svag av att vara svaga. Så märkvärdigt märkligt och så märkligt märkvärdigt att vi trots detta behöver låta det få vara just så. En stund. Och efter en stund Kommer solens strålar skina lite ljusare, dofterna dofta lite godare, skratten skrattas lite längre och kärleken kännas lite starkare. Tills vi tillsist hittar vår kärna igen. Långt där inne. Den som vi kretsar runt. Den som håller ihop oss och hjälper oss att hitta balansen när det svajar. Kärnan. Jaget.

    SvaraRadera
  16. Massa kramar till dig Malin, vem du än väljer att vara! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  17. Stor kram fina kusin!

    /Camilla

    SvaraRadera
  18. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? ”Nej då, jag fixar!” Som om det bevisar något att man inte låter någon annan hjälpa till.. När jag skriver det så här så ser det så självklart ut, men ändå hör jag mig själv säga det igen: ”Nej då, det ordnar jag!”..

    Tycker att det verkar som om du har en bra plan - hög musik, promenader vid havet etc. Det är bara det där första steget till den första promenaden som ska tas. Och jag vet att det kan du!
    Kram

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!