onsdag 16 oktober 2019

Har de lagat dig nu mamma?

Ni som följer mig på Facebook och instagram är hyfsat uppdaterade men ni andra har förhoppningsvis saknat mig här inne lite. Förra hösten började min ena njure bråka med mig. Jag jobbade ju galna arbetspass på Wapnö Slott och hann inte riktigt reflektera över det utan skyllde på stress och dålig kost. Fick jag "anfall" på jobbet och satt dubbelvikt på golvet skyllde jag på mensvärk för att inte oroa min omgivning. Men så i november började det eskalera och jag fick åka ambulans in. Gång på gång... Vidriga smärtsamma attacker som inledningsvis avfärdades som "misstänkt njursten" men man såg aldrig några stenar utan smärtlindrade mig och skickade hem mig.


Röntgen gjordes, ultraljud, skiktröntgen, kontraströntgen, kontroll av njurfunktion...och sen var cirkusen igång. Jag är förbi det värsta nu och kommer inte skriva jättemycket om det mer än att det har varit otroligt tufft och jag är otroligt tacksam för fin vård och omsorg av fantastisk personal på Urologavdelning 2A i Varberg. Vilka stjärnor till undersköterskor och sjuksköterskor som jobbar där! Jag har gråtit, skrattat, gnällt och åkt fram och tillbaka mellan sjukhuset i Halmstad och Varberg de senaste månaderna. Jag har haft ont. Jätteont. Och min kropp är jättesvår att smärtlindra. Morfin. Massor med morfin. Och ryggmärgsbedövning. Slangar i njuren, kisspåse på benet, illamående, panik och urinvägsinfektioner som nästan tagit kål på mig. Och så en stor operation...och mer smärta och alla tänkbara komplikationer både före och efter operationen med fler infektioner. Ett immunförsvar som nästan är obefintligt. Läkare som säger olika saker och oro. En sätter sig ner och stänger dörren och frågar "Har ni cancer i familjen?" och en annan skickar hem en helt utan undersökning. Hem igen. Nya smärtor. Ambulans igen.

Nyopererad och helt slut. Bikinikroppen förgylld med ytterligare 7 ärr.
Men ja, nu har de förhoppningsvis "lagat mig" och jag börjar sakta men säkert se slutet på ett helt år av smärta och oro. Jag har gått igenom otroligt tuffa månader. Tårar, smärta, in och ut på sjukhus, ambulansfärder, en stor operation, infektioner, morfin i massor och ännu mer smärta. Sjukhuset i Varberg började nästan kännas som "hemma" och mitt eget hus känns nästan konstigt att vara i. Livet...kom med en käftsmäll som hette duga. Igen. Barnens pappa har varit fantastisk och jag har bott där under de tuffaste perioderna. Han har nästan fått bära mig upp och ner ifrån sängen och kört mig till akuten fler gånger än jag kan räkna. Tack Freddy! 

Det BÄSTA! Barnen på besök på sjukhuset! Blev inte så ofta eftersom att jag låg i Varberg men jag hade tappra vänner som körde upp med godis, tidningar och kärlek! Och kakor såklart, haha. Tack alla ni!
Nästa gång jag ligger inne blir det sånt här så man slipper ligga och smyga med allt socker i den hemliga lådan i sängbordet, haha.

Nu är den värsta smärtan över och jag känner att infektionen börjar lägga sig. Jag drog den sista slangen förra veckan som satt mellan urinblåsan och njuren och det var en oerhörd lättnad att bli av med den. Som ett nytt liv. Nu ska jag läka. Sakta men säkert. Och hela världen runt om mig vrålar "SAKTA MALIN!!" men ja känner mig jättestressad. Jag vill orka. Jag vill kunna själv. Jag vill va frisk nu men så kommer den där förbannade tröttheten och fullständigt knockar mig. Jag kan stå i en butik och känna hur hjärtat bultar och det svartnar för ögonen. Totalt slut. Jag blir andfådd av att gå och hämta posten, jag mår illa varje gång jag äter och jag behöver sova två-tre gånger varje dag. Ibland i flera timmar. Men så vill man ju va en bra mamma. Ta igen för all missad tid. Orka med tennisträningar, simträningar och föräldramöten...fast man knappt kan stå upprätt. Sån é jag. Men jag börjar ju inse att det är en bit kvar...även om operationen är förbi...

Saker man blir glad av. Baka kanelbullar med Elton. En sån aktivitet är ganska lagom. Sen är jag helt slut.

I förrgår gick jag en sväng i skogen med Alice. 2.5 kilometer. Frisk härlig höstluft. Det var dock lite för modigt och sen låg jag däckad hela eftermiddagen och hade ont. Så ja, jag måste inse mina begränsningar och ta en dag i taget. Jag var liksom redan på botten när jag blev sjuk. Det fanns liksom ingen energireserv att plocka ifrån. Jag låg på minus och behövde 300%. Men nu...är jag på rätt sida. Nu har de lagat mig.

Stort tack för allt ert fina stöd i form av sms, mail, kommentarer på sociala medier, blommor, kort och kärlek! Nu ska jag vila...skriva...och andas.

over and out.

//Meekatt...

24 kommentarer :

  1. Ta de försiktigt.. orka ta hand om dig själv för att orka ta hand om andra sen <3

    SvaraRadera
  2. Vackra kloka fina katten! Ta hand om dig nu och VILA! Har följt din resa på Facebook och hejat på dig! Härligt att se ett inlägg här med. Nu är det bara framåt!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Ta hand om dig och dina fina Meekattungar!

    SvaraRadera
  4. Vila vila vila, om du ska göra något så gör hälften av vad du planerat och tänkt... Kram Maya (Hotell Tvärdraget)

    SvaraRadera
  5. Varma kramar till dig katten! Ta hand om dig och låt dig "lagas". <3

    SvaraRadera
  6. JaJa vad säger man Malin? Min dotter gav mig ett fantastiskt halsband för ett på år sedan, ett sånt där med ett viktigt budskap på. Det stod: Lagom är kanske inte min bästa gren.
    Jag övar mig steg för steg och du är ju mycket yngre än vad jag är så du har tid på dig. Andas. Vila. Älska. Invänta skrattet och gråten. Du har mitt nummer om du vill gnälla till nån som säger att så jävla farligt var det väl inte och bräcker din historia! 😉🥰

    SvaraRadera
  7. Var rädd om dig!

    SvaraRadera
  8. Massor med kramar och kärlek till dig ❤️🥰❤️🥰❤️🥰❤️🥰❤️

    SvaraRadera
  9. Så fint att läsa att du är på rätt väg! Saknat ditt skrivande enormt! Fortsätt ta det lugnt och låt kroppen läka. Kram!

    SvaraRadera
  10. KÄRLEK!!!! ❤

    SvaraRadera
  11. Vackra Katten!! Ja!!! Skriv!! Vi saknar dig!

    SvaraRadera
  12. Har följt din resa och beundrar din styrka. Njut med barnen och av att vara hemma i egen säng. ❤

    SvaraRadera
  13. Fina Malin! Möter dig ibland på skolan och ser hur du kämpar för att hålla skenet uppe. Du är en fantastisk mamma! Ta emot hjälp! Det är nu du behöver det!

    SvaraRadera
  14. Du är så vacker katten!!

    SvaraRadera
  15. Fy fan rent ut sagt! Vilken resa du gjort både kroppsligt och själsligt. Stackars dig och dina fina barn. Ni kommer starka ur det här! Du är stark, klok och vacker! Fortsätt skriv! Längtar efter varje inlägg! Läst igenom gamla inlägg och skrattat och gråtit och tänkt att det är en stor sorg om du inte tar upp det igen. Du är en viktig röst i mammadjungeln!

    Fortsätt vara rädd om dig och ta emot all hjälp du kan få med GOTT SAMVETE!

    Kram Sandra i Klippan

    SvaraRadera
  16. Är sista bilden från ditt hem? Så FINT! Vill gärna se mer!

    Va rädd om dig!

    SvaraRadera
  17. Älskar att du bloggar igen ❤️

    SvaraRadera
  18. Älskar att du bloggar igen ❤️

    SvaraRadera
  19. VÄLKOMMEN TILLBAKA!!!! Du är saknad!! Jag tror att skrivandet är den bästa medicinen för dig, hehe. Eller så hoppas jag det. För jag saknar att få skratta och gråta till dina klok- och roligheter. Du fattas mig faktiskt i livet även om jag aldrig träffat dig. Konstigt men sant. Styrkekramar ifrån Landskrona!

    SvaraRadera
  20. Men älskade du!!! Har saknat dig och inte haft en aning. Måste skaffa Facebook så jag inte missar sånt här viktigt. Hsde ju velat veta och stötta dig som du gjort med mig med din blogg genom alla småbarnsår. Hoppas verkligen att du får vara frisk nu och att du hittar tillbaka till bloggen. Du är väldigt efterlängtad! Kram Sofie

    SvaraRadera
  21. Tack för att du alltid (i mån av ork såklart) delar med dig så öppet och ärligt om livet. Blir så ledsen när jag ser vad du gått igenom och önskar av hela mitt hjärta att du snart är på benen och pigg igen. Dina barn har fått känna på livet och ni kommer alla starkare ur det här. Njut varje minut. Ta tillvara på allt bra. Baka kanelbullar och sov resten av dagen. Fortsätt vara rädd om dig men framflr allt lyssna på din kropp. Den berättar om vi bara stannar upp och lyssnar på den.

    Kram Ingegerd i Helsingborg

    SvaraRadera
  22. Som Du kämpar 💜. Får man fråga vad som verkligen var problemet ? Kram

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!