torsdag 10 januari 2019

Nu har jag luktat färdigt mamma!

Så var den här igen...torsdagen. Bytesdagen. Hjärtkrossardagen... Man vänjer sig aldrig. Alla sa det. Att det tar ett tag men att man vänjer sig vid känslan. Jag gör inte det. Lika lite som jag kan vänja mig vid sorgen efter mamma...kan jag vänja mig vid sorgen över att behöva säga hejdå till mina barn.

Jag trivs bra i livet just nu. Varannan-vecka-livet är skönt ofta och jag känner att jag är en bättre mamma till mina barn nu än förut. De säger att jag är det. Och jag har så mycket mer energi till dem. Men...den där jävla dagen då man ska säga hejdå...och kramas i bilen utanför skolan...är vidrig. Jag vänjer mig aldrig vid den känslan. Det är så onaturligt och fel.

Idag var det bara Elton som skulle lämnas. Alice har halsfluss och ligger hemma i soffan med feber. Men det är alltid Elton som är svårast. Han har liksom hjärtat utanpå kroppen. Och han sätter ord på varje liten känsla. Så tydligt och bra att mitt hjärta exploderar av sorg emellanåt. Igår kväll när han skulle sova kröp han upp i min säng och sa "Mamma, kom och kramas med mig nu jättehårt så jag kan lukta in en massa mammalukt till nästa vecka!". Och han gör verkligen det. Han trycker sig hårt hårt intill mig och jag känner hur han andas djupt ner i sina lungor. Han somnade så. Själv hade han tagit på sig sin nya fejkparfym ifrån Rusta...för att lämna lite "snygg-kille-lukt" hos mig. Älskade Elton.

Jag vaknar alltid med en klump i halsen de här dagarna. Jag gjorde en kopp varm O´boy till honom och satte mig på sängkanten och strök honom över håret. Hans coola rödfärgade hår. Älskade Elton. Torsdagar måste börja bra. Inget bråk om strumpor och tandborstning, inga onödiga diskussioner. Det måste vara bra morgnar...annars faller allt. Vi kan inte säga hejdå ledsna...eller arga. Jag är tillbaka i mitt "andas-inte-ända-ner-i-magen"...för då känns det så mycket mer. Tar jag bara ett enda djupt andetag så kommer tårarna och de går inte att stoppa. Och jag måste skydda honom ifrån mina tårar och min sorg. Den är för tung att bära...till och med för mig. Älskade Elton. Förlåt.

Jag vet att jag gjorde ett val och jag vet att valet är rätt. Men jag valde inte att göra mina barn ledsna. Jag valde inte att beröva dem en "vanlig uppväxt"...vad det nu är. Jag valde inte att tvinga dem genomgå dessa vidriga avsked...vecka efter vecka. Det får man på köpet. Och jag vet ju att barnen har det bra och att det antagligen är jobbigare för mig än för dem. Men han har hjärtat utanpå kroppen. Han sprang runt bilen i morse, ryckte upp min dörr och kastade sig in i min famn och sa "Jag måste bara lukta lite till på dig mamma så näsan är full av dig!" Hjärtat går i en miljon bitar. Och man ler. Och säger "Hejdå fina bajskorv! Vi ses snart!" och han skrattar och går därifrån...med näsan full av mammalukt...som ska räcka i en hel vecka...

Och så följer jag honom med blicken tills han rundat hörnet på skolan. Lilla fina Elton med sin stora ryggsäck. DÅ kan jag gråta. Andas...ner i magen. Hejdå älskade Elton. Förlåt...
Ikväll är det Taekwondo och du har längtat jättemycket. Och veckan går fort...jättefort. Du kommer ha fullt upp med annat. Spela X-box med pappa, mysa med Smillan, leka med din Olivia. Och jag kommer ha fullt upp med annat. Men just idag...står tiden stilla...och allt det där blir så oviktigt. Man vill stoppa allt, ta tillbaka allt, skruva tillbaka klockan...bara precis för att slippa de där minuterna då man säger hejdå till varandra. Slippa känna hur du andas in så mycket du bara kan...av mig...för att jag ska finnas kvar där...hos dig.

Vi sjöng "Guld och gröna skogar" hela vägen till Mellbystrand så högt vi bara kunde, skrattade och tramsade. Älskade Elton. Så fort vi kommer förbi Mellbystrandsskylten känner jag att bilen saktar ner...nästan av sig själv. Man vill ha varje sekund man kan få. Även om man kvällen innan varit tjatig och gnällig så kan man i det ögonblicket inte få nog. Varje sekund vill man ha. En vecka går fort. Jag har vant mig vid det och jag kan tycka att det är riktigt skönt. Jag kan lägga all energi på jobbet utan att behöva ha dåligt samvete. Veckan går fort. Men den där jävla stunden...när man ska kramas för sista gången...och samla in den sista doften och kärleken...den kommer mitt hjärta aldrig vänja sig vid.

Fulgråt i bilen hem till Halmstad. Här ligger Alice med feber och sover gott med två katter på magen. Och Eltons rum är tomt... På golvet står en resväska som ska lämnas hemma i Mellbystrand imorgon. Pappavecka. Dags att bädda hans säng och ställa i ordning grejorna. Och sen stänga dörren...så att doften av hans fejkparfym ifrån Rusta stannar där inne...


over and out.

//Meekatt... 

15 kommentarer :

  1. Åh!! Tårarna forsar här med. Jag vet exakt. Jag lämnar imorgon och redan nu börjar jag anda uppe i halsen. Man valde inte detta. Men man har inget val. Tack för att du sätter ord på känslorna och tar upp ämnet för man vågar aldrig beklaga sig. Man valde ju. Men inte den känslan. Men man kn inte stanna i något som man mår dåligt av för att slippa denna känslan. Då hade man haft andra dåliga känslor som barnen fått ta del av. Det finns ingen bra väg ut. Stor kram och tack!!

    SvaraRadera
  2. Jag känner samma sak... fast gråter inte (kanske borde släppa ut känslorna).. jag lämnar min plutt imorgon på dagis.. får träffa honom på onsdag.. hatar dessa lämningar.. de är skönt.. ibland.. med egentid men de är såå tomt.. :(
    har bara haft såhär snart ett år.. innan de hade jag honom heltid.. o jag har inte vant mig än... för honom är det bra ibland o sämre ibland.. pappans temperament visar sig nu för sonen.. arg pappa hela tiden får man höra ibland.. då går hjärtat sönder...

    SvaraRadera
  3. Vill först börja med att tacka för att du har börjat blogga igen. ÄLSKAR din ärliga blogg! Som detta inlägg som gör att tårarna trillar nedför kinderna trots att jag är på jobbet, i ett kontorslandskap. Vilket jag skiter i för tillfället...
    Du sätter ord på allt som jag kände efter separationen för sex år sedan. Jag skulle ljuga om jag säger att det blir bättre. Att vara mamma varannan vecka är det svåraste man kan vara. Samtidigt så var veckorna utan barnet ett sätt för mig att hitta tillbaka till mig själv, som jag tappat bort någonstans mellan hämtningar, lämningar, matlagning och "det perfekta familjelivet". Nu är barnet så stort att han valt att alltid bo hos mig. Det luktar tonårsparfym i hela radhuset, frukosten står glömd på diskbänken när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen och man snubblar alltid på högarna av skor innanför dörren trots att vi har två fullt fungerande skohyllor, men jag älskar det.

    SvaraRadera
  4. Åh, jag kan bara tänka mig känslan som du har, det måste vara den värsta nånsin. Styrka och kärlek till dig och dina fina barn. /Helene

    SvaraRadera
  5. Är vanligtvis inte den blödiga typen, och gråter väldigt kvällen men sitter här med tårar i ögonen (på bussen 😱)Det är en väldigt speciell sorg och den smärtan man kan känna är hemsk. Tänk att Elton har en mamma som älskar honom så, Alice med såklart. Och tänk så stolt du kan vara över att kunna känna så mycket, det visar hur mycket du älskar dina barn.

    SvaraRadera
  6. Tack för en fantastiskt naken och ärlig text. Du är fenomenal med orden!

    Stor varm mammakram Ifrån en annan rödgråten mamma.

    SvaraRadera
  7. Katten!! Älskade Du! Så fint! Elton och Alice är lyckligt lottade att ha sig i sina liv! Svag...som stark!

    SvaraRadera
  8. Älskade du! Så fint och vidrigt på samma gång! All kärlek till er! Du ÄR stark som kan skriva och uttrycka dig såhär!

    SvaraRadera
  9. Gör ont i pappahjärtat att läsa smärtan vi alla känner. Du beskriver det så bra att man kan känna din puls nästan. ❤

    SvaraRadera
  10. Känns okänsligt i sammanhanget men HALLEFUCKINGLUJAH vad glad jag är för att du är tillbaka!!! Älskar allt du skriver. Alltid ärligt, öppet, äkta. För sån é du. Tack för det!

    Stor varm styrkekram!

    SvaraRadera
  11. Fulgråter på jobbet i kapprummet. Du kan fånga känslan så väl. Fina katten ❤❤❤

    SvaraRadera
  12. Fina fina Meekatt!!! All styrka till dig!

    SvaraRadera
  13. Alltså fy fan vad jag fulgråter till din text. Jag som ändå lever tillsammans med barnens pappa kan ändå förstå exakt hur det känns av bilden du målar upp och mitt hjärta går sönder bara av tanken. Det hade varit på samma sätt för mig och min son tänker jag. Min lilla minsting med hjärtat på utsidan och som är så bra på att hitta ord och formulera sina tankar.

    SvaraRadera
  14. "Hjärtat utanpå kroppen", vilken fin beskrivning av någon :o! Hoppas din vecka går fort! :)

    SvaraRadera

Tack för din kommentar! ♥