måndag 13 november 2017

Aldrig blinka.

”Hej då Alice. Vi ses på torsdag. Jag älskar dig!” Hjärtat stannar och lungorna fylls med vatten. Ingen luft. Kramp i bröstet. Om jag blinkar nu kommer tårarna forsande och det finns inget slut på tårarna. Om jag kippar efter andan...dör jag. Jag. Får. Inte. Blinka. Ett leende. Ett leende som gör ont ända in i själen. Ett leende som försöker visa styrka men som kommer ifrån den svagaste av de svaga. Mig. Att le nu och försöka få bekräftelse på att vi är okej. Men vi är inte okej. Ingen av oss är okej. Vi är alla trasiga. Ett leende. Som att dansa på någons begravning. Jag får inte blinka. Aldrig blinka.

Ut i bilen. Vinka. Hej då barnen! Vinkar frenetiskt och ler igen. Elton springer ifatt bilen. Stanna mamma!! Snälla mamma, åk inte ifrån oss! Stanna med oss mamma! Vi är ju en familj mamma! Får jag följa med dig? I dörren står Alice. Besviken. Sårad. Trasig i själen. Lämnad. Av mig. På hennes små axlar vilar ansvaret att trösta lillebror. Och pappa. Och sig själv. Hej då barnen. Det blir bra…sen. Aldrig blinka. Jag får inte blinka. Vi drunknar då…i mina tårar. Allihop.

En glad mamma är en bra mamma. Gör det som är rätt för DIG. De mår bra om du mår bra. Men om inte jag mår bra då? Mår alla dåligt då? Våga visa känslor. Det är okej att visa barnen att man mår dåligt. Det är så de lär sig att hantera livet och sina egna känslor. Men om inte jag kan hantera mina känslor då? Om mitt hjärta brister och min själ ligger utsmetad på motorvägen och blir överkörd om och om och om igen…vad lär jag dem då? Om jag ligger i fosterställning i badrummet och kräks hela nätterna? Om jag är så rädd för mina egna känslor att jag inte vågar krama mina egna barn? Blinka inte Malin. Du får inte blinka. Då drunknar vi allihop. Krama inte barnen för hårt, då kan du inte släppa taget och de kan gå i bitar. Sätt dig i bilen och kör iväg. Annars drunknar vi allihop. 

over and out. 

//Meekatt...

38 kommentarer :

  1. Du är en modig, mångfasetterad människa och kvinna. Livet är svårt. Du gör livet begripligt och förståeligt. Du visar upp livet utan "romantisk komedi"-filter vare sig det är uppåt eller neråt! Respekt och kärlek!

    SvaraRadera
  2. Jag hoppas att du läser det här Malin, för även om jag inte kan hjälpa dig i din situation, vill jag dela med mig av vad som underlättade för oss. Detta kanske låter underligt, så du får läsa till slutet.. ;)

    Lämna inte dina barn. Hämta dem.
    Det är en så liten förändring i det hela, men för mig och min son gjorde det en enorm skillnad.
    Istället för att vi (jag och pappan) lämnade barnen hos den andra föräldern, vände vi på det och den barnen skulle bo hos den aktuella veckan, hämtade istället.
    Det är rent psykiskt mycket bättre: Vem vill bli lämnad, när man kan bli hämtad? Hjärnan ställer om sig från negativt till positivt.
    (OK helt positivt blir det ju inte, men jag hoppas att du förstår vad jag menar ändå.)

    Saknaden är fortfarande stor, smärtan också. Men för den som hämtas/lämnas - dvs barnen - blir det inte längre lika smärtsamt. Och är det lättare för dem, blir det lättare för oss. (även om jag många gånger bröt ihop i hallen när min son hämtats och bilen rullat iväg. Men då blev det MITT problem, inte min sons.)

    Du kommer att kunna andas en dag och den dagen kommer fortare än du tror just nu. Bara försök att hålla ut under tiden. <3

    Många kramar från mig och Lasse!

    Ina Pedersen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker det låter som en klok idé. Vilket bra tips! Många kramar skickar jag oxå med.
      /Anna

      Radera
    2. Agda den förste14 november 2017 05:44

      Det var det klokaste jag läst på länge, angående det här med hämtning och lämning av barnen.
      Det är ju naturligtvis en himmelsvid skillnad.
      Hälsningar Skåne.

      Radera
    3. Vilken klok tanke! Vi har gjort så, att vi hämtat men jag har inte tänkt på det på det viset.


      Kram Malin <3 att lämna barnen är fruktansvärt, det tog mig flera år (och ett nytt barn) innan jag kunde ta tillvara på ensamtiden och samla kraft. Men nu är barnen över 20 och utflugna (fast jag har 2 sladdisar kvar hemma). Jag vill bara säga till alla "jamen det är ju bara att ligga i soffan o se på tv, läsa utan att nån stör, äta det man vill, dricka te hos nån sent på kvällen.." men det funkar inte så, det vet jag. Veckan svischar iväg och man har inte hunnit mer än att ha haft ångest.. =/

      Radera
    4. Tack Ina och Lasse! ❤️ Ni är kloka ni. Vi måste få till en vinkväll snart. Behöver lite av era kloka råd och er positiva energi för att ta mig framåt. Ska ta till mig av ert tips.

      Stor kram!

      Radera
    5. Så gör vi också!! Har gjort så sedan vi delade på oss och jag har inte tänkt på det egentligen förrän nu, men det är klart att det är skönare att bli hämtad än att bli lämnad. ❤️ till dig Malin, det är fan tungt alltså....

      Radera
    6. Bra idé. 😊

      Radera
  3. Fina Malin!

    Jag håller med om att det är sååå mycket lättare att bli hämtad än lämnad ♡

    Kram från ett "lyckligt" skilsmässobarn!

    SvaraRadera
  4. Tack Ina. Det var det klokazte jag hört.

    SvaraRadera
  5. <3 <3 fy vad hemskt :(
    kram

    SvaraRadera
  6. Du sätter ord på känslor jag aldrig kunnat sätta ord på. Så vackert och vidrigt på samma gång

    SvaraRadera
  7. Åh kärlek❤ jag vet hur det är��

    SvaraRadera
  8. Usch så jobbig läsning 😣. Kan inte sluta gråta här. Det gick rakt in i ryggmärgen. Stor bamsekram till dig nu ♥️🐻. Barnen blir glada igen... det vet du! Det är den förbaskade separationsångesten som är jobbig för hela familjen såklart. När en blir glad blir den andra ledsen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det där jävla momentet när man ska säga hejdå. Det gör lika ont i oss allihop. ❤

      Stor kram!

      Radera
  9. Usch så jobbig läsning ��. Kan inte sluta gråta här. Det gick rakt in i ryggmärgen. Stor bamsekram till dig nu ♥️��. Barnen blir glada igen... det vet du! Det är den förbaskade separationsångesten som är jobbig för hela familjen såklart. När en blir glad blir den andra ledsen.

    SvaraRadera
  10. Jag hoppas innerligt att du en dag är stark nog att sätta ner alla dina tankar i en bok. För du har en gåva som ingen annan har. Du sätter ord på varje smärtsam känsla i våra kroppar och du får dem på print som om det vore det mest självklara i världen. Det många av oss bär inom oss lägger du upp på ett fat så att vi kan se det, ta på det och lära oss. Du är en viktig kraft för så många föräldrar och även om du inte orkar eller kan se det nu så är dina ord otroligt viktiga även nu när du är på botten. Dina ord river som klor i våra själar.

    DU är viktig. Du är stark. Du är fenomenal! Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj...wow. TACK Margaretha. Tack! ❤️

      Radera
  11. Tog mig ett år innan jag kunde "njuta av" min barnfria tid.
    (Har varit ensam/singel i fem år) Sedan är det skönt att få hjälp av psykolog/terapi som kan ge en verktyg till annat tänk.Och ta hand om alla känslor för alls skull. En dag kraschar man kanske- där är jag idag pga utmattning . För att jag minsann skulle klara allt själv, för det var jag som lämnande pappan och skulle visa mig stark. Det är fem år sedan jag lämnade pappan till mina barn men det är ff tufft ibland. Men lever hellre med lite sorg( ( läs saknad) i bröstet att mina barn är hos sin pappa än lever i ett förhållande som är stendött. Lycka till 👍❤

    SvaraRadera
  12. Mina föräldrar skildes när jag var 27 år gammal. Vuxen och hade bott hemifrån i evigheter och med universitetsutbildning och jobb och allt som hör vuxenlivet till, men det spelade ingen roll. Det kändes som att hjärtat slets ut kroppen, som krossat glas som aldrig går att reparera igen utan att sprickorna syns. All min trygghet och känsla av att tillhöra en familj fullkomligt raserades. För första gången i livet kände jag mig ensam. Jag visste förstås redan då att det egentligen inte förändrade någonting, men det spelade ingen roll. Jag kunde inte hejda mina känslor. Jag grät mig igenom nätterna, skällde, skrek, beskyllde och grät ännu mer. Varenda stund jag var ensam kom tårarna, paniken och ensamheten. Det... gick inte att stoppa.

    Det har gått några år och det blir bättre. Det blir aldrig som det varit innan, men det blir bra ändå. Jag tror att man måste låta känslorna få ta plats, men man får försöka välja sina stunder. Man kan gråta och snora och låta det kännas som att man ska gå sönder under en natt, men på morgonen får man leta fram concealern och köra till jobbet. Trasig på insidan, men glad på utsidan... och så ibland trasig på utsidan och efter miljoner tårar tom på insidan. När man har fått ut all sorg kan man börja bygga ihop det där glada på insidan igen. Plocka upp spillrorna och låta det bli bra igen. För det är man värd.

    Du är bäst, katten, och begåvad med en otrolig, poetisk förmåga att beskriva var och hur det känns, när man känner. Ta hand om dig.

    SvaraRadera