onsdag 7 juni 2017

Ett sista farväl!

En tung men fin dag idag. Gråtit mer än jag gjort på flera år. Som att öppna en kran...som inte går att stänga igen. Men så funkar det ju. Man lär sig att stänga av...säga stopp till sorgen och stänga hjärtat...tills det plötsligt öppnas och då - då finns det inget stopp på känslorna och tårarna.

Idag samlades vi i Lövestad kyrka för att ta ett sista farväl av min lilla fina farmor. Det kändes speciellt och fint att vara där. Jag har många glada minnen ifrån just den kyrkan. Hur jag och farmor kom dit tidigt innan gudstjänsterna, hur jag fick följa med bakom och titta i skåpet med prästernas fina kläder, hur vi hällde upp nattvardsvin i den fina kannan och hur vi efter gudstjänsterna räknade mynten (och knapparna, haha) i kollekten. Jag minns hur vi sjöng "Tryggare kan ingen vara" med farmors "barntimmarbarn" och hur jag fick hjälpa till att dela ut biblar till stora tuffa konfirmander.

Farmor var ett huvud kortare än dem allihop men ALLA hade respekt för farmor Gittan. Hon såg till att de fick ostmackor när de kom till konformationsläsningen och berättade för mig att en del föräldrar inte hade tid eller råd att ge dem mellanmål. Hon fick de tuffaste av grabbarna att ta av sig kepsen innan de gick in i salen och hon skojade med dem samtidigt som hon var allvarlig och sträng. För sån var hon. Min fina lilla farmor. En massa glada fina minnen. Hon levde ett långt liv och var älskad av många. Lycko henne. Och lycko oss som fick ha henne med oss så länge. Hon har lärt mig många bra saker som jag ska bära med mig hela livet! Tack farmor!


Prästen kände farmor väldigt väl. Det pratades varmt om henne som person och henne som anställd inom kyrkan. Hon levde ett tufft liv och hon var en av de starkaste jag känner. Varje ord prästen sa högg som en kniv i hjärtat. Inte för att farmor inte finns mer...utan för att besöket i kyrkan plockar fram så många jobbiga minnen. Jag har knappt varit i en kyrka sen mammas begravning och när det väl var dags att gå in...klarade jag inte av det. Jag önskade att jag var stark...för pappa och mina syskon. Istället fick jag kämpa för varje litet andetag. Men vi klarade det. Vi tillsammans. Familjen. En oerhört tung dag men med de viktigaste omkring mig. Och vi sjöng alla "Tryggare kan ingen vara". Falskt, i fel tonart, med gråt i halsen men med kärlek till allas vår lilla farmor Gittan! Och jag fick ett kärt återseende med en kusin jag inte träffat på många många år. När jag kom hem satt en vacker ros på ytterdörren ifrån någon som tänkt på mig idag. Ny luft i lungorna. Tack för det!

Ikväll har jag firat min lilla 6-åring. Han hade valt hamburgare till middag och jag var inom i Sjöbo på Möllans Café och köpte en fin tårta med namn på. Jag däckade dock innan tårtan men han var glad idag vår lilla Elton! Nu sover han gott hemma hos pappa och jag ska torka tårarna och gå ut och gå en runda.
 
Elton & hans fina, goa underbara Olivia 6 år!

over and out.

//Meekatt... 

5 kommentarer :

  1. En stor och varm kram till dig från mig <3

    SvaraRadera
  2. Nej men....var Gittan din farmor! Åååå!!! Min lekskolefröken! Begravde min mor i Vanstad kyrka den 5 maj...och idag läser jag här. Nu gråter jag med! Kram <3

    SvaraRadera
  3. Varma kramar <3 Jag hittade hit via mittljuvahem-Jennifer <3
    Ledsamt att det första jag läser hos Dig, är att Din Farmor gått bort :( Jag kan inte sjunga Tryggare kan ingen vara längre, tårarna rinner varje gång. Även den vackra Blott en dag är tuff, med alla minnen dessa texter frambringar.
    Ta hand om varandra - och på återseende <3

    SvaraRadera
  4. Att ta farväl är alltid jobbigt. En styrkekram!

    SvaraRadera