onsdag 22 mars 2017

Sämst mamma, Duschkrig & 9-åringar!

Idag började jag dagen som världens sämsta mamma. Ni vet en sån morgon när man laddar för ångest HELA dagen sen. Fan. Ibland vill man bara gömma sig under en filt i soffan och glömma bort att man har barn och en massa ansvar. Ibland är man verkligen sämst...


Jag vaknade halv sex i morse, gick ut och gick en promenad och kom hem och väckte Elton vid halv sju. I vanlig ordning vaknade han jätteglad. Han sprang in i duschen, sjöng nakensången och tvättade hårt glatt. Sen klädde han på sig, fixade frillan med en halv burk vax och satte en tofs i luggen. Sen var det dags för storasyster... Skjut mig. 

Det finns ingen i hela världen som hatar att duscha mer än Alice. Och det är totalt oförståeligt för mig som ÄLSKAR att duscha. Igår bestämde vi att det var "duschmorgon" idag och jag väckte henne kvart i sju. Då drog kriget igång. Och JÄVLAR vad hon kan flippa ur! Ingen kan provocera mig mer. Hon beter sig som en trotsig jäkla tonåring och jag sjunker ner till exakt samma nivå. Jag hatar det. Efter förhandlande, fjäskande, hot och mutor fick jag till slut nog och ungen åkte in i duschen med mammavåld. Argaste blicken (tack mamma för att jag ärvde den!), ilsknaste rösten (jobbar på att bli av med den) och med minus 200 i tålamod. Alice skrek som om någon försökte döda henne, Elton blev ledsen och jag bröt ihop. "JAG VILL TILL PAPPAAAAAA!!" Och då kom det där...som  inte får komma. "Skönt! Jag vill också att du ska till pappa just nu för det här orkar jag inte med!" Jag vet. Det är inte okej. Jag får inte. Jag VET att det är ett helvete för barnen just nu och jag får inte sjunka till den nivån. Men jag kämpar mig blå just nu för att hålla mig över ytan. Och hennes utbrott kunde jag inte hantera förut heller.

Efter dusch och en ännu tjurigare påklädning satte jag mig i köket. Alice om ut och kramade om mig och vi sa förlåt till varandra. Jag sa att det var dumt att säga som jag sa. Hon sa förlåt för att hon betedde sig som en 3-åring och skrattade lite åt sig själv och hur hon hade betett sig. Sen åt vi frukost tillsammans. Jag frågade om hon ville åka till pappa idag och sa att det i så fall är okej. Ibland behöver man en paus ifrån varandra. Eller en pappakram på en mammavecka. Hon ville stanna och ha myskväll...


Jag lämnade två glada barn på dagis/skolan idag. Gympapåsen med, frukt med och överdragsbyxor packade. I can do it. Även om jag vill gräva ner mig själv emellanåt. Är så van vid Freddy som har ett fantastiskt tålamod med mig och barnen och som alltid har koll på allt. Ibland känner jag mig som en 17-åring som blivit utkastad av mina föräldrar för att jag blev gravid för tidigt och nu ska klara mig själv. Som att jag måste överbevisa världen att jag kommer klara det. Imorgon är det torsdag och barnen ska till pappa. Andas ut. Ner i magen. Fokus på mitt nya spännande projekt och på en framtid som jag faktiskt kan forma precis så som jag vill ha den! I. Can. Do. It. 

Hur hanterar man den absolut värsta trotsen utan att sjunka ner till samma låga nivå? Och gällande 9-åringar...är era också som små 16-åriga monster? (Ja mammamaffian, jag sa monster. Och jag menar det.)

over and out. 

//Meekatt...

29 kommentarer :

  1. Oj vad jag känner igen mig i att sjunka ner till barnets nivå. Vår minitånåring måste dusch på kvällen för jag skulle aldrig orka ta det bråket på morgonen... 🙈

    SvaraRadera
  2. Ta duschandey på kvällen?
    Nått belöningssystem om de duschar mm mm utan strul?

    Kraaaaaaaaaaam

    / Annika

    SvaraRadera
  3. Låter som att du fixade det galant. Jag vet känslan. Man känner sig usel och sämst i världen. Det viktigaste är att ni båda kunde krama om varandra och säga förlåt. Och du, hon valde att stanna och ha myskväll hos DIG. Jag har genom åren hotat med allt från att dom får flytta till en annan mamma till att jag flyttar snart. Inte ok, jag vet. Men ibland orkar man faktiskt inte. Det viktigaste är väl ändå att man nånstans där ändå stannar upp, pratar om det och kramas och skrattar och försöker ha kul tillsammans.
    Du gör ett bra jobb Malin💪🏻

    SvaraRadera
  4. Det er præcis det samme her :) Det fyger igennem luften med trusler når tøsen som er 12 ikke vil i bad; jeg tager kortet til tv, ingen datortid... hjælper det ikke, så er det stuearrest. Når det heller ikke hjælper, så er det lørdagsgodis som forsvinder. Vi mødre synker ind imellem til tonåringsniveau. Sådan er det :D Fat mod. hahaha
    Krammer fra Ann (schousnigel)
    https://www.facebook.com/Schousnigel/

    SvaraRadera
  5. Du katten. Alice är en kopia av dig. Jag och min son drog aldrig jämt för i världen. Men det blev bättre med åren.
    Mina tjejer hade problem med sin mamma.
    Så krama varandra som ni gjorde.
    Kram till dig.

    SvaraRadera
  6. 1. Jag ÄLSKAR nya headern på bloggen!! Den där Jari ska jag jaga fatt i för vilken jävla bild alltså! Du är så vacker!!

    2. TACK för att du vågar skriva det här inlägget. Jag känner igen mig i allt. Hotar och sjunker till samma nivå jag med. Men måste bli bättre på att säga förlåt. Du är en stor inspiration ska du veta! Och du fixar det galant!

    Stor kram ifrån en läsare som är överlycklig över att du är tillbaka. Behöver dig för att klara av vardagen!

    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill också stämma in i hyllningssången. Tack för att du gör det! Själv fick jag jordens meltdown i samband med dagishämtningen. Sonen, snart fem, var trött och sliten. Han ville inte hem, han skrek och grät. Jag var ful och dum och han skulle slå mig. Utanför grinden vid dagis fick han två alternativ av den oh så pedagogiska morsan. "Antingen så stannar du kvar på dagis för jag vill inte ha med en unge hem som säger att jag är ful och dum för det gör mig ledsen. Eller så följer du med hem men sluta säga att jag är ful och dum eftersom det gör mig ledsen och vi har pratat om det så många gånger."
      Jag känner mig som en misslyckad mamma när mitt barn, det finaste jag har, skriker (så att alla andra hör) hur ful och dum jag är. Snälla...säg att någon har lite igenkänning på den känslan..?

      Radera
  7. Min tös är exakt likadan! Jag känner vilket helvete du går igenom :(
    Dwt är ingen som berättar att 9 års åldern (plus minus ngt år) ät det värsta av det värsta typ!
    Bryr ihop, bit ihop , skrik , gråt ja you name it. Kramas och pussas och älska precis som vanligt. Detta är normalt och ni blir starka tillsammans ❤

    SvaraRadera
  8. Har inga egna barn men står väldigt nära min systerson. Lite som en extramamma och vi kan också bråka om saker. Han tror att han är typ 18 och är han elak så får han tbx. Omoget av mig, jag vet men ibland pallar man inte vara vuxen och ta massa skit.

    SvaraRadera
  9. Oj, vad jag känner igen det! Fast med en 7-åring! Ska börja på känsloskola för att lära mig att inte sjunka till barnets nivå och mentalt klara av utbrotten. Men det är en räddning att läsa din blogg och känna att man är normal och att det är OK att känna som man gör! Go Girl!

    SvaraRadera
  10. hade oxå en sån dag med min tre åring igår.. fyy jag fick höra "jag vill inte ha någon mamma".. jag som är den enda som tar hand om honom hans pappa gästspelar ibland.. jag vill till pappa.. så ringde pappa (bor på annan ort) han fick prata och han förklarade mamma älskar dig.. var snäll med mamma och lyssna på mamma.. kom iväg till dagis och de gick bra.. kvällen blev jättemysig och han var en ängel.. <3 kände oxå igår att jag vill bara gräva ner mig.. ville inte vara mamma :(

    SvaraRadera
  11. Känner igen mig sååå mycket, har en prepubertal grabb på 11 år här hemma som testar oss till det yttersta varje dag. Viktigaste är väl ändå att göra det ni gjorde, att kunna säga förlåt och säga att man ångrar sig? Ingen är perfekt, så är det bara!

    SvaraRadera
  12. Jag sjunker ofta ner till barnens nivår, främst då blodsockret är som sämst. De vet exakt hur de ska agera när de ser att jag är trött eller hungrig. Min blivande 6 åring har precis kommit in i det där med att det är jobbigt att duscha. Min 9 åring är väl inte så jäkla happy över det heller, men hon bliver in där och hon gör det. Efteråt är de ju som nöjd över hur skönt det var.
    MiTT bekymmer däremot är snarare att få 9 åringen att förstå hur viktigt det faktiskt är att torka sig ordentligt efter att ha varit på toa för att det ite ska bli spår i trosorna och förstå hur viktigt det är att tvätta sig efteråt. Hemma är det lätt att hålla koll men på skolan får man ingen koll alls.

    Kämpa på! ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahaha... Hög igenkänningsfaktor på kissiga trosor.

      Radera
  13. Lyckades dra ner både mig och 23-åriga sonen till 3-åringsnivå.... Går visst aldrig över :)

    SvaraRadera
  14. Oh, yes, jag är nere på sandlådenivå OFTA! Har en 10- och en 8-åring och de driver mig till vansinne stundtals.
    10-åringen hatar att duscha, latar sig till saker hon blir ombedd att göra, (typ sega sig ur soffan till sängen vid läggdags) och diverse andra enerverande saker.. Läste senast häromdagen en "artikel" på FB ang. ca 11-åringar och hur de är små vidriga tonåringar. Mycket som var huvudet på spiken där.
    Kram till dig och din pre-teen! <3

    SvaraRadera
  15. De allra flesta av oss tappar det nu och då. Den som påstår något annat, tror jag ljuger! Och vilken tur att ingen av er verkar vara långtjurig och ilsken utan att ni faktiskt kan säga förlåt och gå vidare. Tills nästa gång katastrofen är ett faktum!! ;-) :-) Kram på dig.

    SvaraRadera
  16. Har precis som du, gått isär o bor ensam med en 9-åring som har världens trots nu....o jag känner mig sämst i världen som inte alltid orkar med det utan det blir precis som för dig. Skönt att kunna prata om det. O på nåt sätt så blir det alltid duster när man verkligen inte orkar eller har dåligt med tid 🤔. Kram till er alla som kämpar på 💜

    SvaraRadera
  17. Helt normalt att själv sjunka ner på en 3 årings nivå. Det finns gränser för oss vuxna med. Min yngsta är 16 år och är den lättaste av mina tre barn, de två äldre har jag haft tuffa kamper med och har det än ibland.
    Barnen blir äldre och klokare men trotsen pågår från 3 år tills dem flyttar hemifrån.

    SvaraRadera
  18. Oj oj, vad jag kände mig träffad där! 😂 Jag kan sjunka till precis samma nivå och gräla med barnen något så otroligt! Jösses ja. Jag längtar INTE tills de kommer i tonåren. 🙈

    SvaraRadera
  19. Min 10-åriga dotter har varit tonåring sen hon var 3 med ett halvårs uppehåll nån enstaka gång ibland, so yes, vet vad du pratar om.. :D just nu lite bättre period, men sänker mig också till dagisnivån ibland, det är ofrånkomligt när frustrationen tar överhand. Ni blev vänner innan ni skiljdes, det är ju toppen, inte alltid jag lyckas med det, bevis på att du gör rätt :)

    SvaraRadera
  20. När jag gick på gymnasiet (barn & fritids) så sa min lärare att man aldrig fick hota och muta sina barn.... Behöver jag säga att hon var barnlös?

    SvaraRadera
  21. Sjönk lika lågt förra fredagen, men med mitt 8-åringa bonusbarn. Stressat ihjäl mig en hel vecka för att han skulle ha det bra, enda jag fick av honom var sura miner. När han kom från skolan på fredag jag honom städa rummet innan han skulle åka till mamma, och han svarar "fuck you!!"
    Det tände till, jag skrek hur förbannat jävla otacksamt det är att vara bonusmamma. Man ska passa upp och får aldrig något tillbaka. Sa att han inte behöver komma tillbaka hit förrän han kan bete sig som folk. Sen stängde jag in mig på toan och grät i 2 timmar tills han hade åkt. Ingen av oss bad om ursäkt, väntar med spänning på hur det blir när han kommer hit på fredag igen.
    Har iaf lovat mig själv att från och med nu får han tvätta sina egna skitiga kalsonger.

    SvaraRadera
  22. Yes, min 8,5 åring kan få sådana utbrott o bara vråla av ilska så man tror hon blir galen. Ibland löser jag det o e lugn o låter det gå över. Men ibland sjunker jag ner till hennes nivå. Känner SÅ väl igen mig! Det värsta är att lillebror 5,5 börjar så smått få sina utbrott. Livet e så kul jämt.

    SvaraRadera
  23. Jag har en 7-åring som är ett 16-årigt monster ibland. Att det kan rymma så mycket trots i en sån liten kropp! Jisses alltså! Som flera andra redan har skrivit så sjunker dom flesta ner till sandlådenivå när man har minst ork & tålamod. Vilket i mitt fall betyder jämt. 😩😅 Kämpa på Malin! ❤

    SvaraRadera
  24. Åh... 💖 så *fult ord* UNDERBART att få höra (läsa) att jag inte är ensam! Jag sjunker oxå ofta mer till en 3-årings nivå, jag gapar och skriker och säger att jag inte orkar med dom (9,5 & 7 år). Kan även tillägga att jag ibland (rätt ofta) längtar tills dom ska flytta hemifrån... Keep up the good work! 😊 💞👍

    SvaraRadera
  25. Att duscha 10åringen på morgonen här, vore svårare än att stjäla varenda bit Geisha från lokala affären... Varannan kväll och om det inte blir gjort påminner jag om att ingen gillar en klasskompis som luktar illa, det brukar funka- dock oftast under protest! Hejja du som fixar det och faktiskt gör ett så bra jobb som du gör! Att ni säger förlåt till varandra, uttrycker (alla slags) känslor, älskar varandra- det är fantastiskt! /Kakan

    SvaraRadera
  26. Jag vrålar ibland till treåringen "men vad är det för FEL på dig? Vad är det du inte förstår??!?" Jag känner mig alltid lite extra stolt som morsa då.

    SvaraRadera