torsdag 2 mars 2017

Riktiga andetag!

Jag får många frågor gällande bloggen och mitt skrivande och jag känner kanske att jag behöver svara på en del. Jag har övervägt att lägga ner bloggen helt. Känner att jag inte levererar, får dåligt samvete och känner mig sämst i världen. Jag älskade ju bloggen och skrivandet! Jag älskade kommunikationen med alla härliga och ärliga föräldrar och jag fick så mycket pepp själv i mammarollen och i livet i allmänhet. Och sen älskade jag ju debatterna. De arga kommentarerna, att ge svar på tal, diskutera, ifrågasätta. Jag älskade till och med idiotin som ibland fyllde inkorgen. Jag gick igång på näthatet och kände att jag vibrerade av lycka när jag fick skriva av mig och bemöta det. Jag kände att jag hade något viktigt att förmedla och att jag gjorde det förbannat bra emellanåt.

När det började krisa mellan mig och Freddy förändrades det. Eller jag förändrades. Det var plötsligt inte lika kul att bli igenkänd överallt. Det kändes som att det stod SKILSMÄSSA i pannan på mig och som att alla visste vad som hände i vår privata sfär. Där jag inte släppt in någon. Plötsligt var det jobbigt att bli stoppad på stan av främmande människor som bara ville ge mig en kram eller tacka för en bra blogg. Jag kände att jag var skyldig alla en massa förklaringar. Misslyckandet...

Jag har delat med mig av mitt och vårt liv...men bara en liten del av del. Plötsligt kändes det som att jag var inte längre var ärlig...mot er. Jag har alltid varit det. Skrivit det jag känt och menat och varit noga med att dela med mig av min verklighet på ett öppet och ärligt sätt - för sån é jag. Allting med bloggen har ju handlat om det. Och det är det jag fått mina läsare på. Ärligheten och öppenheten. Att jag vågar säga som det är. Inga rosa moln. Men när det händer saker i livet som man inte vill eller kan vara öppen med så känns det falskt att skriva om andra saker. Som att man gömmer verkligheten. Som att verkligheten inte är viktig. Och det är den ju. Den är ju viktigast. Och så oerhört svår att leva i. Det enda som hade kunnat hjälpa mig framåt hade egentligen varit skrivandet men så har man människor att ta hänsyn till. De man älskar mest. Och då går det inte. De icke befintliga rosa molnen...blir svarta. Och där står jag...ensam...och oförmögen att få bearbeta livet på det enda sätt jag kan. Med skrivandet. 

Jag har kommit en lång väg känner jag. Jag har tagit tag i tunga bitar och jag har hittat människor omkring mig som kunnat hjälpa mig fram...och upp. Jag vet ju att det är sorgen efter mamma som nästan slukat hela mig och jag börjar inse att jag låtit den göra det. Jag har gömt mig bakom den istället för att leva med den. Den försvinner aldrig. Den blir inte lättare och jag kommer aldrig att bli överens med den. Jag kommer aldrig att förlåta livet för att det svek mig. Men jag har en mening som ekar i huvudet hela tiden som håller mig ovanför ytan. Jag bröt ihop inför en psykolog och förklarade att jag kände att jag kommer att dö om jag pratar om det. Det känns som att jag ska dö. På riktigt. Om jag säger orden...att mamma blev sjuk och dog...och lämnade mig. Då kommer jag att dö. Hjärtat slutar slå. Alltså kan jag inte prata om det. Hon tittade på mig och sa "Det värsta som kan hända har redan hänt." Jag upprepar de orden inom mig och hittar en slags tröst i det. Det värsta som kan hända har redan hänt. Det kan inte göra ondare, det kan inte bli svårare och jag kan inte trilla längre ner i sorgen och förtvivlan. För det värsta som kan hända har redan hänt och jag överlevde ju. Så jag började tänka annorlunda och plötsligt kunde jag andas lite längre ner i magen igen. Riktiga andetag...ner i lungorna. Den känslan! Allt annat som sker i livet är egentligen små saker. Vi tar oss igenom allt. För alla finns ju kvar.

Jag har också insett att jag tappat bort den jag är. Jag har gömt mig bakom sorgen och i arbete och glömt bort Malin. Låter äckligt klyschigt men när det blev för jobbigt att vara Malin...så slutade jag vara det. Stängde av. Och istället för att sätta mig ner och prata med Freddy om hur jag kände så körde jag på i 120 och tänkte att jag kör tills det smäller. Sen tar jag tag i Malin. Och det smällde...

Allt som hänt de senaste åren känns som ett vakuum. Hypen kring boken, releasen av min norska bok, vår separation. Allting på en och samma gång. När det man längtat efter mest i livet krockar med det man fruktat mest i livet...rasar man. Oavsett hur roligt det roliga är. Att vara lycklig och stolt över sig själv samtidigt som man hatar sig själv...går inte ihop. Lyckan blir oförtjänt. Jag förtjänade inte att vara stolt över mig själv samtidigt som hela min familj rasade. Hur får man ihop det?! Så jag gav upp. Släppte taget om drömmen. Jag hade den i handen men jag kunde och fick inte njuta av den. 

Livet förändras. Människor förändras. Men vardagen nöter ju på och allt det som jag älskar och brinner för finns ju kvar. Det är inte bara mörker även om en del av livet är tungt och svårt. Jag hittar nya vägar, nya mål och nya drömmar. Jag bygger upp mig själv och den jag vill vara och jag har lovat mig själv att 2017 ska bli året så jag blir hel igen. Jag ska ta reda på vem jag vill vara, hur jag vill vara och jag ska ge mig tid att känna efter. Älskar att jag lärt känna Elin som tvingar ut mig på långpromenader varje dag. Älskar att jag har Tina i mitt liv som stöttar mig i ALLT jag gör. Älskar att nya möjligheter öppnar sig och jag är spänd på framtiden. Jag älskar mina barn och sättet de älskar mig på. Villkorslöst. Även när jag inte förtjänar det. Jag älskar att Freddy finns i mitt liv även om jag inte förtjänar varken hans kärlek eller vänskap just nu. Men efter så många år...så vet jag inte hur jag lever vidare utan den. Och jag älskar skrivandet. Och 2017 ska bli året då jag gör saker jag mår bra av...istället för saker som drar mig nedåt.

Och jag älskar att jag kan andas ner i lungorna igen. Efter 10 år med en stor klump i halsen...så kan jag säga att jag saknar mamma något oerhört. Men jag behöver inte hålla andan när jag sagt det. Riktiga andetag.

TACK ni som hänger kvar! Tack ni som hör av er, kommenterar och läser även när jag är Sveriges sämsta bloggare. Jag behöver er pepp mer än ni kan ana! ♥

over and out.

//Meekatt...

90 kommentarer :

  1. Riktiga andetag är bra ��
    Har flera runt mig som krashat, och de är sakta men säkert på väg tillbaka, det får ta tid.
    Tack för att du är du, den du nu kommer på att du är.
    Jag hoppas du hittar glädjen att blogga igen för jag älskar att läsa dina inlägg.
    Kram

    SvaraRadera
  2. En annan Malin2 mars 2017 12:27

    ❤️

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig så mycket i det du skriver.
    Skickar kramar.
    Detta ska bli året jag hittar mig själv oxå.
    www.tiobarnsmamman.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja oss! Carpe fucking 2017! ;)

      Kram!

      Radera
  4. Så naket och ärligt.
    Jag ska inte sticka under stol med att jag saknar dina inlägg men välmåendet går först.
    Fast jag inte känner dig så önskar jag att du får må bra med dina nära och kära mer än nya inlägg, jag kan ju alltid läsa de gamla :-)
    Ta hand om dig du förtjänar att må bäst :)

    SvaraRadera
  5. Jag har ingen aning om vad alla andra kommer skriva men jag älskar din blogg. Du är så personlig att det gör ont. Du får mig att gråta, skratta och glädjen och kärleken till din familj(även F) sipprar ut från varenda rad. Däremot struntar jag fullkomligt i om du skriver om ditt allra innersta eller om du diskuterar samhällsfrågor. Det är din blogg och du bestämmer vad du ska skriva. Om ditt privatliv är för svårt att skriva om så har jag ingen som helst rätt att tycka att du ska göra det. Den makten är din. Min är att fortsätta läsa eller inte. Bloggar blir inte bättre bara för att de är privata och man är inte oärlig bara för att man inte skriver allt. Ingen skriver ut allt.
    Du är en otroligt bra skribent och jag läser allt du skriver med glädje just för att du är så duktig på att använda det skrivna ordet för att förmedla ett budskap. Jag är svensklärare så jag är lite nördig också ;) Om du fortfarande känner glädje och lust när du skriver så fortsätt men välj ämnen att skriva om som får dig att må bra! Om bloggen kostar för mkt energi så ta en välbehövlig paus och kanske kommer du tillbaka igen sen. Oss läsare ska du strunta fullkomligt i i nuläget. Det är du som ska må bra. Det är bara dig och din familj du ska ta ansvar för. Ingen annan.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och stor kram! ♥ Beröm från en svensklärare är bättre än vin och geisha!

      Radera
  6. Fint skrivet och så ärligt. Det måste kännas skönt att kunna skriva om det, fast samtidigt jobbigt kan jag tro. Vi är många ute i världen som skulle må bra av att titta över sitt liv.
    Stor styrkekram till dig och de dina <3

    SvaraRadera
  7. Du är en lättälskad, hel och modig människad. Skadad och förbättrad av livet.

    SvaraRadera
  8. Jag fullständigt ÄLSKAR hur skickligt du använder orden för att förmedla känslor. Jag är en läsnörd av rang och lever för att läsa men det finns ingen som klår dit i att sätta känslor på pappret. Du är magisk, skicklig och så viktig! Sluta aldrig skriva. Sluta aldrig förmedla. Sluta aldrig känna. Du anar inte hur viktig du är för de som läser. Vi känner igen oss, skrattar, gråter floder och är ödmjukt tacksamma över att få ta del av ditt innersta. Det viktigaste!

    TACK!

    Amanda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men wow. TACK för de orden!

      Radera
  9. Åh vad jag saknat ditt skrivande! Tårarna forsar både av sorg över det du går igenom och av lycka för att du skriver igen. Du har hjälpt mig igenom de värsta perioderna i mitt liv och jag önskar att vi alla kunde bära dig igenom det tunga. Men du är på rätt väg katten! Kämpa! Vi går ingenstans!

    Kram Erik

    SvaraRadera
  10. Återigen Tack för en väldigt fin och gripande text ❤️
    Tänker på dig, det värmer mitt hjärta att du återigen kan andas och att du nu kan se framåt.
    Kram från mig ❤️

    SvaraRadera
  11. Vi finns ju här, och vi väntar, tills du känner dig redo. Stor kram ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att DU finns kvar! Vad glad jag blir! ♥

      Radera
  12. Du är världens bästa bloggare och den som väntar på något gott!!

    SvaraRadera
  13. Jag blir så glad att du skriver igen och samtidigt så ledsen och med stor igenkännande när du skriver. Har gått igenom en separation med psykiskt och fysisk misshandel som tog på mig själv mer än jag någonsin trott.. de har nu gått tre år och jag kämpar fortfarande..
    Det är med lättnad som jag läser att du nu kan andas och att du tar tag i dig själv..
    Saknar din blogg men förstår att du inte har energi, ork och motivation till att hänga ut dig själv för nu är det väldigt personligt och de samtidigt tackar vi för att du är så öppen.
    Vi väntar här tills du känner dig redo som någon ovanför mig skrev..
    kram till dig och din familj <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas att du snart finner lugn och lycka i livet! ♥

      Stor kram!

      Radera
  14. Åh, Malin vad du kan skriva vackert. Du griper tag i mig, jag tappar rum och tid när jag läser det du skriver. Jag känner inte igen mig, men kan ändå känna med dig. Ta den tid du behöver och använd den väl.

    Stor kram från Malin i Glommen.

    Ps, När kommer du till min lilla butik förresten? Väntar på dig ;-) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Malin! ♥

      Jag kommer snart upp och hälsar på!

      Radera
  15. Allt har sin tid det går inte att forcera. ...tack för att du fortsätter att blogga. ...kramar om dig hjärtat 💜 💖

    SvaraRadera
  16. stor Kram jag hänger kvar här o väntar in dig 🙏🏻

    SvaraRadera
  17. Tack Malin för det du skriver.
    Det kommer att ta lite tid får göra det närma går igenom sådana saker .
    Jag vet för jag har gått genom den resan + lite mer.
    Ibland vill man ge upp allt och vaknar upp för att se solen skina igen.
    Sedan har du ju lovat att köra försiktigt både på vägen och i livet.
    Kram Lasse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lovar, farthållare både på vägen och i hjärtat!

      Kram!

      Radera
  18. Du är INTE världens sämsta bloggare!!! Du är den bästa! Ibland behövs det en paus och sedan kommer man med nya krafter och nya tag. Sedan blir det kanske inte på samma sätt som man gjorde innan, och vet du, det gör inget ;)

    SvaraRadera
  19. Sänder varmaste kramarna ❤❤❤❤

    SvaraRadera
  20. Fia uttryckte det så bra, jag håller med henne till 100 % och kan inte skriva något bättre.
    Kram,
    Agneta

    SvaraRadera
  21. Andas på, lugnt och fint bara. Du är på rätt väg. Stor kram från mig som just mist min lilla mamma.

    SvaraRadera
  22. Vilket fantastiskt inlägg. Det berörde mig ända in i benmärgen. Vad fantastisk du beskriver det onda. All kärlek och glöm aldrig bort dog själv ❤️

    SvaraRadera
  23. 💕💕💕💪💪💪

    SvaraRadera
  24. Livet, så fint, så skört, så härligt, så jobbigt. Himmel och helvete. Du är en människa, som visar vad som är äkta, och det är därför alla älskar dig så mycket. Precis exakt som du är! Ta hand om dig och de dina, klättra uppåt. Du har fått en fantastisk gåva att kunna skriva och uttrycka dig så bra. All kärlek!

    SvaraRadera
  25. Kram!! Det blir bättre. Lovar!❤

    SvaraRadera
  26. Massor med kramar till dig Malin ❤❤❤ Finns bara en som du, glöm aldrig det. Man får sakna o sörja o skita i allt o alla. Du är en riktig kämpe.

    SvaraRadera
  27. Jag har läst och läser ganska många bloggar. En del för att de är roliga, en del för att de är intressanta, en del för att jag helt enkelt gillar hur de skrivs. Jag läser för nöjes skull. Men faktiskt Malin, så hjälpte din blogg mig när jag var nybliven mamma för fyra och ett halvt år sedan. Jag gick tillbaka och läste varje inlägg och jag kände att jag inte var ensam om att tycka det var mer jobbigt än underbart i början och att man faktiskt får lov att hata att vara förälder ibland. Att man kan älska sina barn samtidigt ändå. Det tar emot lite att erkänna att något så enkelt som en blogg fick mig att känna det när min omgivning inte lyckades förmedla det, men jag vill ändå att du ska veta det. Du kan faktiskt beröra människor på riktigt genom en skärm. Det är ändå rätt fantastiskt! Skriv som du vill, när du vill. För mig har du redan gjort en insats :) Jag brukar inte skriva sånt här till folk jag egentligen inte känner, men kan du vara ärlig så kan väl jag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack för fina ord! Ledsen att du haft det tufft, glad att jag kunnat bidra med lite styrka.

      Stor kram!

      Radera
  28. Fina Malin! Fortsätt vara du, vi som följer dig gillar ALLA dina sidor!!!
    Ta hand om dig och de dina på bästa sätt, det är du bäst på för ingen är så bra som du för din familj❤
    Kram kram

    SvaraRadera
  29. Kommenterar sällan, men läser allt. Du är en underbar människa som brottas med exakt samma saker som alla vi andra. Skillnaden är bara att du är så brutalt och underbart öppen och ärlig. Du sätter ord på vad jag knappt klarar av att klura ut i tankarna.
    Att ibland få vänta på ett inlägg... värdsliga saker!!!
    Fortsätt i den takt du vill och kan, och känn framförallt ingen ångest över bloggen! Njut av den istället när du känner att du orkar - vi kommer alltid finnas här och vänta in dig :)
    Stor kram till dig från mig
    /Lajnda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lajnda för fina ord!

      Kram!

      Radera
  30. Hoppas du en dag, kan ta upp bloggen igen. Jag har följt dej i många år. Skrattat och gråtit - om vart annat. Du är saknad! Var rädd om dej! Varma kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Birgitta! Just nu är bloggen bästa medicinen för mig så jag ska se till att hålla igång den!

      Kram!

      Radera
  31. Och jag är mest besviken över att du kom till Säffle utan här-står-meekatt-plakat på torget! Ja....torget är tomt...så du hade nog haft det långtråkigt. Eller torg...a jag vet inte. En rondell är nog vad det är.
    Hur som helst, jag hade gått dit. Kramat om dig och sagt att dina ord är viktiga. Vad du skriver om bestämmer du. Men orden. Glöm aldrig att skriva ner dem. Du är grym. Sen hade jag nog bett om en namnteckning. Fotat den och taggat dig på Instagram. För sån e visst jag.

    Tänker på dig och hoppas det tunga lättar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, nästa gång tar jag med en skylt! ♥

      Tack fina du! Nästa gång jag ska upp till Säffle förvarnar jag på Instagram så vi kan ses och kramas!

      Radera
  32. Oj oj
    Lite som jag själv haft och har det .
    Styrka till dig
    Jag läser vidare om det är ok
    Kram

    SvaraRadera
  33. Det är ok att det är långt mellan inläggen. Det är som med riktigt bra vänner, det kan gå månader mellan samtalen men när man hörs av är det som att det var igår. Känslorna finns kvar och man kan vara sig själv.
    Ta den tid du behöver, men sluta inte. Snälla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag slutar inte, jag lovar!

      Stor kram!

      Radera
  34. Agda den förste4 mars 2017 15:55

    Äntligen ett livstecken ifrån dig,
    har varit riktigt orolig för dig.
    Jag hänger kvar här så länge bloggen finns
    Hälsningar Skåne.

    SvaraRadera
  35. Jag hänger kvar här hos dig oavsett 10 inlägg eller 1 /månaden
    Känner så igen mig med att ta tag i sorgen efter en förälders bortgång
    Funderar också på att ev söka hjälp
    Men är inte riktigt där ännu
    Gillar din ärlighet i upp & nedgång och beskrivningen av dvs perfekt mammamaffian
    Kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjälpen finns där och det är en trygghet att bara veta om det. Men för mig tog det nio år...innan jag var redo. Omge dig med folk som älskar dig oavsett hur du mår så länge...och försök pausa och andas. Jag körde på för hårt...med jobb och tappade andningen.

      Stor kram!

      Radera
  36. Stort hjärta till dig Malin! <3
    Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver och jag hoppas att vi båda ska få må så bra som vi förtjänar en dag! <3
    Bloggen är din och det är du som styr. Vill läsarna lämna är det deras förlust, för rätt vad det är så är Meekatt tillbaka, med full kraft! =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Stor kram till dig! Och may 2017 be the bästa året på länge! ;)

      Radera
  37. Vi finns här, ute i cyberrymden och väntar på dej tills du mår bättre och känner att du orkar/vill blogga igen. Ta ingen stress. Ge dej själv tid och var snäll mot dej själv, det förtjänar du 💜

    SvaraRadera
  38. Klart du ska göra som du vill och hur du känner. Det viktigaste är att du mår bra inte vi som läsare. Men så som så många andra dom skrivit så har du gåvan att uttrycks dig i ord. Finns ingen blogg som jag skrattat och gråtit så mycket som med din.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir! Tack för fina ord!

      Radera