onsdag 16 november 2016

Som livet blev...

Av respekt för de jag älskar...min familj...så har jag valt att inte skriva något på väldigt länge. För hur jag än gör...så blir det fel. Skriver jag om hur jag mår så lämnar jag ut och blottar vårt liv. Skriver jag om något helt annat så känns det falskt och konstigt...som att jag inte bryr mig. Så då skriver jag inte alls...och håller allt inom mig istället. Men det funkar inte längre. Skrivandet är ju jag. Det är ju det jag gör. Utan skrivandet känner jag mig halv. Som att inte andas. Jag är i en miljon bitar och istället för min bästa vän...så har datorn blivit något jag är rädd för. Jag saknar skrivandet. Jag saknar bloggen. Jag saknar er och kommunikationen med er som läser. Jag saknar att få ventilera...andas...genom orden. När man tar avstånd ifrån allt...för att skydda de man älskar...blir man alldeles alldeles ensam. Och det är inget vidare på botten...även om man själv valde att hoppa ut för stupet...utan fallskärm.

Jag älskar min familj. Jag älskar mina barn så att det gör ont och varje stund jag är ifrån dem så håller jag andan...tills vi ses igen. Ibland sittandes på golvet i hallen...ibland i fosterställning i sängen. Det. Gör. Så. Jävla. Ont.

Jag valde detta. Det är mitt beslut och det är jag som krossar...sårar...förstör...sliter sönder...stampar på. Det är jag som hoppar utför stupet och jag är så otroligt ledsen för att det är så. Varför gör det så ont? Jag vet ju att barnen har det bra. Jag vet ju att de har en fantastisk pappa som älskar dem oändligt och att jag de senaste åren varit mer av en belastning för familjen än en tillgång. Att inte leva med mig är lättare än att leva med mig. Jag har varit trött. Ledsen. Sorgsen. Irriterad. Arg. Besviken. Ännu mer trött. Ibland fullständigt förtvivlad. Sorgen efter mamma...och besvikelsen över hur livet blev har emellanåt ätit upp mig. Och jag tog aldrig tag i det. Det har snart gått nio år och jag kan fortfarande inte ta orden i min mun. Jag kan inte förlåta livet. Aldrig någonsin. Och det tär på mig...och på mitt sätt att vara. Så jag flyr...på olika sätt. Ändå vill jag vara där. Fan.

Alice ringer mig och är förtvivlad. Och jag måste säga nej. Hela min kropp skriker JA...men jag måste säga nej. "Nej gumman, mamma kan inte komma och trösta dig nu. Vi ses ju imorgon!" Min älskade kloka fina tös. Förlåt. Mitt hjärta går i en miljon bitar och jag försöker låta glad i luren fast jag sitter på golvet och dunkar huvudet i väggen. Och även om jag vet att hon har det jättebra där hon är och att hon är ledsen över en skitsak så går det emot allt jag tror på och känner...att inte kasta mig i bilen och köra och trösta henne. Det är ju mitt barn. Jag är hennes mamma. Hon behöver mig och jag behöver henne. Jag hade gjort vad som helst för en enda minut med min mamma...men jag ska säga nej. För att det måste ju vara så... Det. Gör. Så. Jävla. Ont. 

Jag måste sluta stöta bort alla. För när jag gjorde det...blev det alldeles tyst. Och tystnaden fixar jag inte nu. Tystnaden...och monsterspindlarna i strandhuset känns övermäktigt att hantera.  Det...och besvikelsen över hur livet blev och vad jag gjort med vårt liv. Insikten i att jag gör mina barn illa. Och den som varit viktigast för mig och älskat mig mest i hela mitt liv...

DET. Gör. Så. Jävla. Ont.

over and out.

//Meekatt...

46 kommentarer :

  1. Åhh <3 Känner så med dig. Vet hur det är när det gör så jäkla ont så att det krampar i hela kroppen. KRAM

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig Malin!

    Jag hoppas och tror innerligen att det kommer bli bra igen. En dag i taget. Du fixar det - för att du är du och ingen kan vara en bättre mamma till dina barn än du.

    Kram! ❤️

    SvaraRadera
  3. Kram <3
    Livet är inte rättvist någonstans, förlorade min mamma när jag var 13 år, i dag är jag 32. Saknaden gör lika förbannat ont, inte lika "påtaglig" men den är där. Så förbannat orättvist! Omge dig med personer du älskar, gråt, skrik eller bara va. D älskar dig för den du är!

    SvaraRadera
  4. Känner igen känslan. Det gör så jävla ont så det känns som om man ska dö.
    Skilsmässa är ett jävla skithelvete.
    Jag gick tillbaka till mitt ex i ett försök att ordna allt för alla. Det hjälpte inte.
    Just nu handlar det om att överleva, Malin.
    Håll näsan ovanför ytan. Trösta dig med att du bär den största smärtan och dina barn kommer hitta rätt i detta.
    Det kommer alltid göra ont, men en dag märker du att det gör lite mindre ont.
    Ett överfall med tankar och kramar...
    /Joni

    SvaraRadera
  5. Stor Kram ❤️
    Just nu är det svart, tungt och skrämmande.
    Men dina barn dör inte av den här resan, de har föräldrar och ett helt nätverk av människor runt omkring sig som älskar dem och tar hand om dem.
    De behöver en mamma som är hel och glad och det kommer att ta tid. Din prioritet är att laga dig själv ❤️
    Det gör ont att vara sönder det tar tid att lagas men du är på väg och det är det viktigaste.

    SvaraRadera
  6. Vet du verkligen att detta är rätt? I ett förhållande är man 2. När du skriver så tycker jag att du lägger all skuld på dig själv. I ett förhållandet man 2 och det finns dalar o berg. Man lutar sig mot varandra i de olika motgångarna och gläds tillsammans. Vem är det du ringer när spindlarna kommer, självklart den du vet klarar av dem och förstår dig bäst, din andra halva. Är det så att Du känner dig halv för du saknar din andra halva för att vara hel? Ibland så måste man prova att bara själv just för att känna saknad o att kärleken finns där. 💕

    SvaraRadera
  7. Jag vet inte vad som hänt mer än att du mått dåligt en tid. Jag hoppas du ska få må bättre snart. Kram

    SvaraRadera
  8. Åhh vet hur du känner❤ Jag valde också att lämna allt för 16 år sedan men det gjorde sååå ont även om jag vet än idag att jag gjorde rätt. Sorgen över vad jag gjort mina barn (eller mest en utav dem) den får jag leva med resten av mitt liv😭 men jag kunde inte valt annorlunda. Styrkekramar till dig från mig😘

    SvaraRadera
  9. Är i precis samma sits som du & det gör förbannat jävla skitont! Man isolerar sig lätt för att slippa alla dessa frågor från folk som faktiskt bryr sig, men som man inte orkar med. Då är det lättare att fly, springa iväg, fort som fan, för att slippa känna något.

    Håll huvudet högt, det lär komma en dag då det är lättare att andas, även om det känns helt omöjligt just nu.

    Kram Jessica, Tinas kompis

    SvaraRadera
  10. Sitter här och gråter som ett litet barn. Har det själv kämpigt och kan relatera till det du skriver.
    Det som dyker upp är.. måste du verkligen säga nej? Vad händer om du säger Ja? Även om de är hos sin pappa? Kram fina du <3

    SvaraRadera
  11. Kämpa på goa finaste du. Kram och nyp i baken.

    SvaraRadera
  12. Malin med töserna16 november 2016 12:51

    Hej Malin,
    det var jobbig läsning och det berör verkligen. Finns ju inget jag kan skriva som gör det bättre men tänker på er och önskar innerligt att du kan acceptera så småningom och vara snäll mot dig själv.
    Många kramar!
    Malin

    SvaraRadera
  13. Min fina fina Malin. Jag vet det gör så jävla ont att förlora sin mamma. En del av mig dog jo med henne. Alla säger att man lär sig leva med smärtan. När.????? Visste att hon inte kom vära här alltid, men jag hade jo sådan bruk för henne. hennes söta ord hennes klapp på min kind hennes ord "allt löser sig" vi har jo veranda���� vännen Malin du har en jätte fin familj och du är en riktig bra mamma. ������

    SvaraRadera
  14. Hade du inte tagit det här steget för din skull och sagt nej till barnen när du inte orkar, DÅ hade du ev skadat dem. Du måste ju göra vad du kan för att ta itu med det som får dig att inte kunnna må bra. Det är bättre att säga nej till barnen en dålig dag än att försöka vara där trots att man inte orkar. Du är en fantastisk mamma till dina barn, jag är helt hundra på att de känner din kärlek även fast du mår skit. Skuldkänslor kommer vi alltid ha för allt vi borde/måste/skulle gällande våra barn. Men vi gör vårt bästa. Barnen skadas inte av att se oss vara mänskliga. Barnen (dina) har ju också andra vuxna de är trygga med så de är ju inte hela världen när du inte orkar! Försök påminna dig om det. Hoppas verkligen du ska få känna dig betydligt gladare snart. Massor med kramar

    SvaraRadera
  15. Har du prövat KBT terapi? Testa hjälper det så e de ju guld värt

    SvaraRadera
  16. <3
    Livet... Är inte alltid lätt, men det är alltid värt att ta sig igenom stormen mot nya solskensstunder. Jag miste min mamma 2000, jag fyllde 30 den hösten. Jag skulle nästan göra vad som helst för att kunna lyfta luren och höra henne säga "hej, det är mamma", men så funkar det ju inte. Jag vet att hon "kikar förbi" ibland, jag märker det på små saker, och det tröstar mig. Din mamma kanske också gör det, om du tänker efter. Låt inte saknaden krossa dig, finaste du, låt de som står dig närmast fylla tomrummet med solsken. Ta hjälp att läka, världen behöver dig <3 KRAM

    SvaraRadera
  17. Blir alldeles gråtfärdig av dina ord och känner tyvärr alltför väl igen mig själv, särskilt i det att gå undan och inte prata eller stöta bort :-( Åhhhh mitt hjärta svämmar över för dig fina du ♥

    SvaraRadera
  18. Kramar i massor ❤️

    SvaraRadera
  19. Känner dig inte, men känner med dig. Blir helt tårögd och vill bara ge dig en stor stor kram <3

    SvaraRadera
  20. Fina Malin du vet vem jag är <3 och finns här om du vill och orkar!! messa slå en signal om du behöver prata eller kom förbi eller vill att jag kommer över en stund så gör jag det Kramar Norrland

    SvaraRadera
  21. Önskar att jag kunde skicka dig styrka i den här svåra perioden i ditt liv. KRAM

    SvaraRadera
  22. Fina Malin, vad vi är många som känner med dig ♥
    Försök att överleva, näsan över ytan liksom och kämpa. Det kommer vända.
    Stor varm kram ♥♥♥

    SvaraRadera
  23. Det är bra att vara ifrån varann. Ju mer man daltar med barnen ju värre blir det. Bästa är att är hon hos sin pappa så ska bara dom ha kontakt. Jag tror det är det bästa för dom. Allt rivs upp annars o hon kommer ringa dig för att ge dig dåligt samvete. För i själva verket behöver hon inte dig. Hon har sin pappa

    SvaraRadera
  24. Jag vet att det gör ont, så jävla ont. Men jag tycker att du är stark, imponerad av din styrka. Jag har en längre tid gått med tankar om skilsmässa - för det funkar inte. Jag har sagt det ett par gånger rakt ut men sen backat. Jag kan inte ta steget. Jag vill inte såra, framförallt inte min underbara dotter. Jag vet att jag borde lämna för i längden blir det faktiskt bäst för alla. Men jag kan fan inte ta det steget. Därför tycker jag att du är stark! Och modig! Och förbannat stark! Önskar jag hade din kraft.

    SvaraRadera
  25. För det första; du måste söka hjälp för att hantera din mammas bortgång. Du klarar inte det själv och det går inte att försöka tränga bort det.

    Sen skriver du att du valde detta, att ta steget mot skilsmässa. Jag vet inte om jag tolkar fel mellan raderna, jag vet ju inget om hur ert förhållande har varit osv, men det låter som att du lämnade för att göra det lättare för din familj. För att du känner att du varit en belastning. Jag förstår att det tär på förhållandet om någon mår fruktansvärt dåligt, men har kärleken verkligen tagit slut i allt detta? Eller har du lämnat för att du tror att de har det bättre utan dig?
    Vet inte riktigt om jag får fram vad jag egentligen vill säga, och som jag skrev, jag vet inget om ert förhållande och vad ni diskuterat. Men jag hoppas verkligen att du kan få hjälp att ta dig igenom detta....
    Kram
    ninaerica

    SvaraRadera
  26. <3 Finaste Malin, det gör mig ont att läsa att du nu mår så dåligt just nu, men jag tror att det är en del av läkningen, men en rättelse du ska sluta att slå ner på dig själv du är absolut ingen börda för din familj vare sig du är glad eller ledsen du är den du är med allt vad det innebär och din familj älskar dig ovillkorligen, man få vara ledsen och man får visa heeela registret av vem man är , du har så många goda sidor och det bor så otroligt mycket kärlek i dig, ingen människa är fullkomlig, du är dina barns mamma och den bästa de kan ha, tillåt dig att se mörkret för en stund det är sååå tungt och jobbigt men solen kommer att titta fram snart igen och även glädjen och lyckan kommer tillbaka, piska inte mera på dig själv för de val du gjort i livet utan tillåt dig att vara du precis som du är med alla goda och mindre goda egenskaper du har, jag tycker bara sååå mycket om dig för att du är en modig kvinna som delar med dig av heeela dig, inget larv och bjäfs och försköna sig själv och göra sig bättre än andra utan avskalad och "naken" ända inifrån och ut, helt enkelt en RIKTIG människa av kött och blod och väldigt mycket själ och kärlek.
    Sänder massor av varma kramar som är fyllda med kärlek, styrka och mod att gå vidare på livets ibland jävligt sliriga stig.
    Glöm aldrig att även om himlen är mörk och grå så skiner solen alltid där bakom ändå.
    <3 Christina <3

    SvaraRadera
  27. Stor varm bamsekram och många goda tankar till dig <3 <3 <3

    SvaraRadera
  28. Jag känner dig inte Malin men jag sitter här med tårar i ögonen. Jag hoppas så innerligt att du och din familj ska hitta sätt att få må bra trots allt ni gått/går igenom! ❤️

    SvaraRadera
  29. Känner så igen mig i smärtan & vägran att
    acceptera att någon nära lämnat mig /oss kvar
    Min pappa somnade in 2009 , har knappt bearbetat det alls DET gör för ont så på med locket,
    Styrkkeramik till dig /er

    SvaraRadera
  30. Finaste Malin!
    Nu mer än någonsin förr önskar jag att jag hade haft möjligheten att sätta mig i bilen och åka ner och krama dig hårt och länge.
    Kramen ♥

    SvaraRadera
  31. Vet precis hur du känner... Kram

    SvaraRadera
  32. Massa styrkekramar till dig Malin ♡♡♡

    SvaraRadera
  33. Jag förstår din smärta... Mina barn är 25 och 26. De är det största och bästa jag gjort i livet, därav tomheten efter att dom har flyttat hemmifrån...sonen i samma stad och dottern 70 mil bort. Jag håller på att gå sönder av sorg. "Man har barnen till låns" - och man ska tänka på det som är bra: "De bor i Sverige" & "Tåg och flyg går ofta" Tröstar mig inte alls. Livet är tufft. Att förlora sin mamma tidigt som du gjort är så grymt. Det är ett stort jobb att komma vidare i dessa händelser i livet. De som blir stora kriser även om de ibland är naturliga. Jag har sökt hjälp och hoppas klara av det här, glädjas åt att ha två friska barn som kan bo själva och är duktiga i sitt liv. KRAMAR TILL DIG MALIN FRÅN SUSANNE

    SvaraRadera
  34. Lilla gumman <3
    Allt kommer att bli bra, men det tar sin tid och du vet ju, att du gör allt som är bra för dina barn, även om det gör ont just nu.
    Ibland gör det så ont i hela kroppen, varenda muskel och nerv är påverkad och man tror inte att man kommer att överleva, men det gör man! Tro mig, har varit där och trots all smärta och oro över framtiden så finns det där, hoppet och tron och jag VET att du fixar det!
    Ha dé!/Kram

    SvaraRadera
  35. Detta är mitt första besök på din blogg. Har läst din bok och verkligen känt igen mig och skrattat massor. Och nu läser jag detta inlägget och blir lite chockad. Och ledsen för din/er skull. Jag är själv ett skilsmässobarn, men ett "lyckligt" sådant. Mina föräldrar satte alltid mitt bästa först och har alltid varit jättegoda vänner. Jag visste att båda mina föräldrar alltid fanns där för mig. Nu har jag själv en treåring och bara ber och önskar att jag kan göra henne lika trygg och lycklig som mina föräldrar gjorde mig. Och det oavsett om jag och hennes pappa lever ihop eller inte.
    Jag är tacksam för att du delar med dig och du har fått en ny trogen följare i mig. Jag är övertygad om att det kommer att lösa sig och att hela din familj snart mår bättre. Kramar till er!

    SvaraRadera