fredag 1 april 2016

Innanför skölden...

Det här inlägget är jättejobbigt att skriva. Ännu jobbigare att publicera. Men jag känner att jag måste det. Jag måste få det ur mig…och hur konstigt det än låter så har jag alltid känt och känner ett oerhört starkt stöd ifrån er läsare. Ni har hejat på mig i mina uppgångar, ni gläds med mig när det går bra och ni stöttar och peppar när det är tufft. Jag är otroligt tacksam för det. Så nu blottar jag mig…mer än jag någonsin gjort. Mina innersta tankar och rädslor…och min verklighet. Innanför skölden. För sån här…é jag.

Jag har en stor skräck i livet. Och det handlar om min roll som mamma och min relation till mina barn. Skräcken att man en dag bara kan försvinna. Lämna dem. Att inte finnas där. Att mina barn ska behöva gå igenom den fruktansvärda sorg och förtvivlan det innebär…att förlora den man älskar mest. Jag lever med det varje dag, varje timme, varje minut. Och det gör så fruktansvärt ont att sakna. Att se den man älskar tyna bort och ta sitt sista andetag. Att bli lämnad kvar. Övergiven av livet. Övergiven av allt man trott på och sviken så hårt att hjärtat stannar. Att inte kunna få luft. Att inte vilja få luft. Att inte våga gå vidare ett enda litet steg…för att OM hon kommer tillbaka…och allt rättas till…så måste jag stå precis där….där vi sa hejdå. Jag väntar ju där och när någon inser att det var fel person som dog…och ger mig henne tillbaka… då fortsätter bara livet. Då släpper jag pausnappen, andas ända ner i magen och går framåt igen. Jag kommer på mig själv köra till hennes hus…för att se om hon kommit tillbaka. För det ska hon väl?! Detta blev ju fel. Mamma…skulle inte dö.
En mamma vet allt. De kan allt. En mamma håller i nyckeln till hela ens liv, barndom och alla minnen. När mamma försvann så försvann den nyckeln. Hon tog den med sig. Alla funderingar, tankar och frågor man har…som bara hon kan svara på. Livskartan… Känslorna, kramarna och kärleken man fick fast man inte alltid förtjänade den men behövde så oerhört mycket mer just då. Den hon var för mig – har jag glömt att jag måste vara för mina barn.
Jag satte allt på paus. Jag stängde av Malin. Jag kopplade på autopiloten och körde på så gott det gick. De där tabubelagda tankarna som man inte får tänka…svalde jag. Men det kom ifatt mig. Jag kan inte fortsätta fly. Jag måste smaka på de där salta tårarna och jag måste säga det högt. Mamma dog. Och det är åt helvete fel. Hon fattas mig i allt jag gör och jag är inte hel utan henne. Jag hatar alla de där stunderna på sjukhuset. Jag hatar alla läkare som ljög, jag hatar smärtan mamma fick uppleva, jag hatar att jag behövde se henne så drogad och att jag skulle behöva se henne ha så ont. Jag hatar att vi inte kunde avsluta det. Att jag inte kunde avsluta det. Jag hatar att jag satt med och lyssnade på alla samtal utan att våga visa vad jag kände och jag hatar att jag behövde låsa in mig på toaletten på sjukhuset för att gråta och spy av panik. Jag hatar att mamma behövde uppleva den skräcken hon gjorde och paniken över att hon skulle lämna mig innan Alice hann födas. Jag hatar mamma…för att hon inte vann vår kamp. Fy fan för det.
Men jag måste vidare. För mina barn behöver sin mamma just nu mer än vad jag behöver min. Så jag måste släppa taget om tanken att det ska förändras. Det värsta som kan hända har redan hänt. Det värsta som kan hända…har redan hänt. Hon kommer aldrig tillbaka. Det blev inte fel. Mamma försvann. Hon somnade där och då och det sista hon hörde innan hon somnade var mina ord ”Jag älskar dig mamma! Det är okej mamma. Släpp taget nu.  Jag älskar dig!” Där…tog det stopp. Och jag måste acceptera det nu.
Jag är ingen bra mamma. Jag flyr hela tiden ifrån barnen och familjen för att jag inte orkar vara en bra mamma och för att jag någonstans är rädd för att bli den allra viktigaste för dem…som en dag bara försvinner. Istället för att ta vara på varje minut med dem…så är jag rädd för tiden med dem. Jag är inte rädd för att dö men jag är skräckslagen inför det faktum att de en dag ska behöva uppleva samma sorg och rädsla som jag gjort och gör. Nästan som att jag förbereder både mig och dem på att vi inte alltid kommer vara tillsammans…istället för att faktiskt vara tillsammans nu. Så jag flyr och jag vågar inte ta plats i deras liv. Jag gömmer mig i arbete och jag flyr ifrån alla jag älskar. För om inte jag är viktig så sårar jag ingen. Då behöver de inte känna det jag gör idag.
När mamma blev sjuk fick jag panik. Hon måste få uppleva att jag blir mamma! Hon måste dela det med mig! Jag blev gravid sju veckor efter att vi fick beskedet ”cancer i bukspottkörteln”. Ingen tid att spilla. Det är nu…eller aldrig. Om mamma bara kan få längta tillräckligt mycket så kommer hon inte kunna lämna. Om mamma bara får hålla i henne…dofta på henne…pussa på henne…så kommer hon överleva. För mamma vet ju att jag inte kan själv! Hon måste ju finnas där och dela detta med mig! Sju dagar. Sju dagar slog det på. Som att livet ställer sig upp och hånskrattar åt en. Som en spark i magen samtidigt som någon pressar en ner under vattenytan. Lungor fulla med luft men ingenstans att andas ut. Förtvivlan. En kall hand på min stora mage. Det var för sent. Det gick inte. Min plan om att rädda livet på mamma funkade inte och där satt jag på golvet intill mamma...med en 39 veckor gammal bebis i magen…och kände att det är för sent. Vi hann inte Alice. Vi räddade inte henne. Och jag hatar det!
Vi valde en vit kista…och orkidéer. Och en dikt till tidningen. Kläder till mamma. Nya strumpbyxor kändes viktigt. Smyckena. Skorna hon hade på vårt bröllop 3 månader tidigare. Vackra mamma. Alice låg stilla i magen under mötet på begravningsbyrån…och sex timmar senare låg jag uppkopplad med CTG och följde hennes hjärtljud. Ett par dagar tidigare letade vi hjärtljud på mamma. Det fanns inga. Nu slog hennes hjärta i Alice. De bytte plats. När Alice kom ut och hamnade på mitt bröst…skulle jag vara lyckligast i världen. Det var jag faktiskt inte. Alla runt omkring mig sa ”Så är livet. En försvinner och en kommer. Njut nu av er lilla familj!”. Fy fan för er! Fy fan! Jag hatade er allihop! Jag hade bytt vilken sekund som helst.
Jag älskar mina barn över allt annat. Jag kan alla deras styrkor och svagheter. Jag känner igen varje millimeter på deras små kroppar och jag kan känna deras doft fast jag inte träffat dem på fyra dagar. Jag vet exakt vad de tycker om och inte tycker om, jag vet hur jag triggar Alice humör och jag vet hur man tröstar Elton bäst. Jag är stolt över deras personligheter, älskar deras humor och jag avundas deras mod och styrka. Jag önskar att jag kunde skydda dem ifrån allt ont i livet…men istället har jag skyddat dem ifrån mig. Jag inser det nu. Och den insikten är värre än all sorg i livet. För de behöver ju mig nu. Och jag ska ta vara på det och ge dem fantastiska minnen som vi tillsammans kan skratta åt när jag är 150 år…eller som de två tillsammans kan skratta åt och njuta av om jag inte blir 150 år.
Ikväll ska vi berätta för barnen att jag ska bo i strandhuset på riktigt. Inte bara ”vara där för att jag behöver jobba eller vara ensam”. Jag har gjort det en tid nu och för barnen är det egentligen inget konstigt. Jag är iväg mycket. De är vana och trygga med att jag är där och att vara sin mesta tid med Freddy och de känner sig hemma i båda husen. Och Freddy är världens bästa pappa till våra två barn. De älskar honom och ser upp till honom och det finns ingen som är så engagerad i och stolt över sina barn som Freddy. Jag älskar honom innerligt för det och jag är så oerhört tacksam över att just vi två är föräldrar till Alice och Elton. Vi har så mycket att ge dem, visa dem och lära dem. Vi har belönats med två ljuvliga barn som är omtänksamma, kärleksfulla, roliga och mysiga. Och skitjobbiga. Men de är våra. Och vi är deras. Och det ska vi förvalta så bra vi bara kan!
Freddy och jag separerar. Känslorna just nu är så fruktansvärt tunga att jag inte ens kan sätta ord på dem. Och det vill jag inte ens. Jag behöver få vara jag nu. Malin. Ensam. Jag behöver få vara mamma…ensam…på mitt sätt. Jag behöver få andas, hitta mig själv igen och komma tillbaka till den jag egentligen är. Jag behöver få ro i själen och bli en bra mamma till mina barn. Jag känner en längtan efter att få andas långt ner i magen. Skratta med barnen. Vara mamma. Och de senaste åren har jag backat ut från familjen och till slut finns det liksom inte plats kvar. Jag älskar Freddy. Vi har delat 16 år tillsammans. Det går inte ens att beskriva hur viktig han är för mig. Utan honom hade jag inte levt idag. Utan honom hade jag inte tagit mig igenom de här åren. Vi delade allt. Varje minut av det tunga. Han var med i det värsta…och han älskade lika mycket som jag. Han höll om mamma när hon somnade in. Vi delade smärtan hela vägen och gör det än. Men vi blev trasiga på vägen. Och hur egoistiskt det än låter så måste jag få laga mig själv nu.
Jag ber alla er som står oss nära och som bor nära att respektera den här situationen. Det är svårt när man till viss del blivit en offentlig person…att förvänta sig att ingen ska lägga sig i. Men i detta är jag inte en offentlig person. I detta är jag Alice och Eltons mamma. Bara det. Både jag och Freddy har en stor rädsla i att folk ska börja prata, döma, spekulera och fråga barnen en massa. Alice är 8 år gammal. Elton är snart 5. Livet ska inte vara tungt och jobbigt. Det ska vara lek och bus. Men de senaste åren har det varit tungt och jobbigt…för att jag inte mått bra. Och när jag får bo själv i strandhuset så mår jag bra. Då orkar jag skratta med barnen. Och det måste vi ge dem. Vi gör inget dramatiskt av det. Mamma bor här, pappa bor där. Då kommer vi vara gladare. Det är det viktigaste för oss alla fyra. Framtiden kan vi inte spå i. Men just nu är detta rätt för mig. Och mitt i kaoset, tårarna och sorgen över att göra någon så ledsen som jag gör nu…så känner jag ett lugn…över att jag är en bit på väg…upp.
Jag ska göra ALLT i min makt för att vara rädd om Freddy, Alice och Elton. Och jag hoppas innerligt att de runt omkring oss hjälper oss att hålla barnen över ytan genom att inte prata, spekulera, ifrågasätta och backa undan…utan istället kanske finns där lite extra just nu. Alice ska inte behöva svara på svåra frågor i skolan...för hon har inte svaren. Livet ska vara roligt. Lek och bus. Det är vad de behöver just nu.
 
//Malin...

87 kommentarer :

  1. Du vet var vi finns Malin, på dina villkor <3

    // Teddey&Linda

    SvaraRadera
  2. Sitter på ett bibliotek och gråter i smyg för att du skriver så det känns som att hjärtat ska gå sönder. Om alla jobbiga insikter och all den vidriga sorgen som gömt sig under din fantastiska humor. Men du - det är okej att inte vara rolig jämt. Det är okej att vara ledsen och så jävla trasig att man inte vet hur man ska kunna sätta ihop bitarna igen. Kloka, fina du. Såklart ska du vara världens bästa mamma åt dina barn. Finnas där. För tänk den dagen du försvinner, och de känner sig berövade inte bara på det du var, utan allt du kunnat vara? Att du hade ett val - och valde fel? Hur ska de kunna förstå att det var av kärlek till dem? Mitt hjärta blöder för din och Freddys skull. Att ni uppepå all annan sorg ska behöva gå igenom en separation.

    Mitt i allt detta sorgliga vill jag önska er all lycka. För ni är värda den. Så det så. Stor kram från nån som aldrig kommenterat förr, men som inte kunde låta bli nu. Stor kram, och all kärlek. <3

    SvaraRadera
  3. (nu kanske det blev två kommentarer pga oteknisk - sorry!) Sitter på ett bibliotek och gråter i smyg för att du skriver så det känns som att hjärtat ska gå sönder. Om alla jobbiga insikter och all den vidriga sorgen som gömt sig under din fantastiska humor. Men du - det är okej att inte vara rolig jämt. Det är okej att vara ledsen och så jävla trasig att man inte vet hur man ska kunna sätta ihop bitarna igen. Kloka, fina du. Såklart ska du vara världens bästa mamma åt dina barn. Finnas där. För tänk den dagen du försvinner, och de känner sig berövade inte bara på det du var, utan allt du kunnat vara? Att du hade ett val - och valde fel? Hur ska de kunna förstå att det var av kärlek till dem? Mitt hjärta blöder för din och Freddys skull. Att ni uppepå all annan sorg ska behöva gå igenom en separation.

    Mitt i allt detta sorgliga vill jag önska er all lycka. För ni är värda den. Så det så. Stor kram från nån som aldrig kommenterat förr, men som inte kunde låta bli nu. Stor kram, och all kärlek. <3

    SvaraRadera
  4. Du är modig och du är stark! Det kommer att bli bra, med säkerhet.

    Kramar i massor!
    Malin

    SvaraRadera
  5. Kärlek till dig och din familj Malin ❤
    //Anette

    SvaraRadera
  6. All lycka till dig och er och ert beslut.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Skickar massor av styrkekramar!
    Vilken otrolig text du levererade, jag hoppas verkligen att du kommer ur denna period i livet som den person du vill vara. Du är bäst!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Att uttala/"skriva ner" sina tankar utan att lägga ett konsekvensfilter på dom är enda sättet att lära känna sig som man innerst inne är. Då man inte begränsas av vad man ser som rätt eller fel, ont eller gott. Det är då man tar i dom jobbiga tankarna och känslorna, behandlar dom och lägger tillbaka dom i hjärnan, men på en mindre känslomässigt belastad minnesplats. Du gör det här såpass tidigt i livet att du kan gå vidare utan att förlora alltför många år i frustration.
    Det är bara på ytan det alltid är lätt att vara människa. Livet bara är, och varar en livsläng!
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Massa massa kramar...
    Låt det ta all tid som behövs.
    Det kommer bli bra.
    Troligen kommer mycket förändras men det viktigaste är ju att det blir bra ♥️

    SvaraRadera
  10. Du är så klok. Det här fixar ni du och Freddy, med barnens bästa för ögonen! För såna är ni! Kram till er alla fyra! <3

    SvaraRadera
  11. Ett aktivt val, superbra! Mår man inte bra måste man göra ändringar. Det är ett stort steg på vägen du/ni tagit <3 Jag hoppas verkligen att allt det tunga kommer att lätta för er.

    SvaraRadera
  12. Många kramar till dig ♥♥♥

    SvaraRadera
  13. ❤️ Ett livspussel tar lång tid att bygga men kan gå snabbt att förstöra...låt pusselbitarna sakta hamna på plats igen...kanske var någon pusselbit felplacerad eller trasig? När den är omvänd eller reparerad funkar kanske pusslet igen och kan läggas färdigt, ensam eller tillsammans - det får tiden utvisa! Kärlek till dig ❤️

    SvaraRadera
  14. Kram till er allihopa
    Är själv ett skilsmässobarn ( lyckligt ) och lever med en man som hade 1 härlig 4 åring när vi träffades . Och ibland är det bästa faktiskt att dela på sig . En glad mamma på det stället & 1 glad pappa på andra stället.
    Trevlig helh Malin
    //

    SvaraRadera
  15. All styrka och kärlek till dig och din familj <3

    SvaraRadera
  16. All kärlek till er ❤️

    SvaraRadera
  17. Varma kramar från mig till dig! ❤

    SvaraRadera
  18. <3 <3 <3 <3 mååååånga stooora kramar till dig o hela din familj! Jag hoppas så innerligt att du äntligen kan få läka i hjärtat o själen o hitta tillbaka till dig själv! Absolut det bästa du kan göra för dina barn!

    SvaraRadera
  19. Åh, fina du! Här finns maska skog att skrika i och hav för barnen att leka vid. Det finns choklad och vin och en axel om du behöver. Ibland behöver man lixom rymma. Och ja...gör du det så finns det sovplats till er alla tre!
    Massvis av varma kramar och kärlek!

    SvaraRadera
  20. Fina, goa Malin! Just nu sitter jag och skriver, raderar och skriver igen. Önskar att jag kunde krama dig just nu, och säga att att allt blir bra. Du kliver verkligen rakt in i hjärtat med dina ord.
    Jag önskar dig och Freddy all lycka. Ni är så kloka, DU är så klok. Att göra så här innan ni blir ovänner på riktigt gör ju att barnen får växa upp i trygghet och må bra. Hur det blir med er två tillsammans är ju något ni får fundera över sedan, det ger sig. Huvudsaken är att ni kan gå vidare, kanske på var sitt ställe men ändå på sätt och vis tillsammans.

    Och du, när det gäller din mamma. Du gav henne den allra största gåvan när du sa att hon kan släppa taget. Glöm aldrig det. Du lät henne somna in med vetskapen att du älskar henne och att det var ok.
    Det är det största och finaste du kunde ge henne.

    Du är en alldeles fantastisk mamma, ägna dig åt ungarna och dig själv ett tag nu.
    Vi finns här när du kommer tillbaka.
    Varma kramar ♥

    SvaraRadera
  21. Så otroligt starkt och modigt skrivet! All kärlek till dig, Freddy och barnen. <3

    SvaraRadera
  22. Kära Malin! Du gör helt rätt som tar tag i din situation. Inte bra fle någon att gå och gnaga i en situation som inte funkar. Hoppas ni kan få lite andrum nu och bägge få fokusera på ert välmående och att ni därmed gör det bästa för era barn. Är ju kanon att ni har ert strandhus att tillgå så att ni inte behöver göra några drastiska förändringar som att sälja huset med en gång osv! Känner ju inte dig personligen IRL men har följt och kommenterat din blogg i flera år och vill därmed bara säga att min känsla är ändå att mellan dig och Freddy fanns och finns det mer kärlek än vad många par någonsin får uppleva. Så utnyttja tiden isär till att reflektera, fundera och så kommer framtiden att visa vad den har i sitt sköte. Finns där en genuin kärlek kvar mellan er så är jag övertygad att den kommer att hitta en framkomlig väg för ER och er familj. Skulle det visa sig att ni står fast vid er separation tror jag ni bägge är då kloka att ni hittar ett bra sätt att ändå fungera som kanonbra föräldrar till era fina barn.

    Ta nu hand om dig och sänk kraven på vad du måste åstadkomma och vilja pengar som måste in till försörjningen. Barn har en fantastisk förmåga till att anpassa sig mör sådan här händer bara de känner att mamma och pappa finna där för dem.

    Många kramar
    Anna Wibergh, Lerum

    SvaraRadera
  23. Ta hand om dig. Ta hand om barnen. Ta hand om dig igen.

    Massa styrkekramar till dig! ❤️

    SvaraRadera
  24. ❤❤❤❤massa kärlek till er alla fyra!

    SvaraRadera
  25. ❤❤❤❤massa kärlek till er alla fyra!

    SvaraRadera
  26. Jag älskar dig ♡♡♡♡♡

    SvaraRadera
  27. Åhhhh Malin ❤
    Fan vad du är stark o ärlig.
    Mängder med styrka o kramar

    SvaraRadera
  28. Precis så kändes det när min pappa dog men så småningom lugnar sorgen ner sig. ..den finns kvar men är lugnare den bryts upp I och med en annan sorg kommer till för det du nu går igenom är ytterligare en sorg men du kommer att hitta dig själv och bli starkare för dig själv och dina barn. ...vet av egen erfarenhet. ...kramar om dig vännen �� ��

    SvaraRadera
  29. Tack för att du så ärligt och naket blottar dina innersta känslor. Du är så stark och modig! Vi finns här när du faller. Vi släpper inte dig. Du är viktig för oss just för att du är du. Att våga stanna upp, bryta sig loss och kämpa för sitt liv som du gör nu är inte egoistisk - det är mod och styrka. Era barn stärks av det. Av ert mod. Av dina fina ord om Freddy. Ni kommer alla starka ur det här. All kärlek till er alla 4.

    SvaraRadera
  30. Tack för att du så ärligt och naket blottar dina innersta känslor. Du är så stark och modig! Vi finns här när du faller. Vi släpper inte dig. Du är viktig för oss just för att du är du. Att våga stanna upp, bryta sig loss och kämpa för sitt liv som du gör nu är inte egoistisk - det är mod och styrka. Era barn stärks av det. Av ert mod. Av dina fina ord om Freddy. Ni kommer alla starka ur det här. All kärlek till er alla 4.

    SvaraRadera
  31. Ta hand om dig. Hoppas du får professionell hjälp. Min stora skräck är att jag inte ska få se mina barn växa upp inte att det ska behöva klara sig utan mig, lite tvärtom alltså. De hade klarat sig. Lycka till - det låter som en bra ide att ha lite tid på egen hand.

    SvaraRadera
  32. Malin, du är en fantastisk person och jag blir så berörd av det du skriver! Det enda jag inte håller med om är att du hållit dig undan dina barn och tror att de inte skulle bli sårade om du försvann. Men HERREGUD, Malin, ALLA skulle sakna DIG om du försvann oavsett hur mycket du skulle avskärma dig. DU är en ärlig, empatisk, rolig, sprudlande, vacker kvinna och världens bästa mamma till just Elton och Alice. Dom valde dig och du valde dom av en anledning; you match! Jag tycker att du är så stark som visar dina innersta känslor och tankar, en av många anledningar till att jag följer just DIN underbara blogg. All kärlek till dig, Alice, Elton, Freddy och din fina mamma i himlen <3
    STYRKEKRAMAR!!!

    SvaraRadera
  33. Kära du!!!
    Jag är en ung tjej som läst din blogg i säkert två år och bara måste skriva min första kommentar - nu. För jag ryser av ditt mod som lyser igenom varje ord du skriver nu. Du verkar vara en mycket starkare människa än du själv anar. Och jag tror och hoppas att stigen du nu tagit leder mot ljusare platser.
    Kram

    SvaraRadera
  34. Massa kärlek till er. Tänker på dig.
    Du har en sådan talang i skrivandet och jag får så ont i hjärtat av din sorg. ❤

    SvaraRadera
  35. Schnaabel.. Stor kram till dig<3

    SvaraRadera
  36. Som du skriver om din mor Malin, precis så känner jag för min far nu. Vi förlorade honom för tre veckor sedan i sviterna av hans cancer. Just nu lever, överlever, jag endast för att jag inte vill lämna mina barn med samma saknad och tomhet som jag själv känner.
    Som du skriver, det värsta som kan hända, har redan hänt.

    All kärlek och styrka till dig!

    SvaraRadera
  37. Det finns en början vid varje slut.
    All kärlek till er!💕

    SvaraRadera
  38. Din text träffar rakt i hjärtat! Oj, vad tårarna rinner! Du skriver så fint och kärleksfullt om din familj. Jag hoppas att din sorg kommer att bli mer och mer hanterbar så att du kan vara den mamma, och den Malin, du vill vara. All kärlek och ett stort lass med styrkekramar! <3

    SvaraRadera
  39. Vi finns här om du behöver oss.styrkekramar❤️Agneta

    SvaraRadera
  40. Massor massor med kramar till dig Malin ❤️
    Jag önskar jag kunde skriva och uttrycka mig lika bra dom du gör, men hur jag än försöker så känns mina ord och meningar så fjuttiga nu.
    Tack Malin, för att du är ärlig mot oss. All kärlek till er ❤️
    Kramar från mig.

    SvaraRadera
  41. Oj Malin, nu rinner mina tårar ��.
    Ta hand om dig nu. Kram ❤

    SvaraRadera
  42. Oj vad mina tårar rinner 😢. Vilken fin text 😍. All kärlek till dig och familjen. Kram ❤

    SvaraRadera
  43. Styrkekramar till dig Malin ��

    SvaraRadera
  44. Kära Malin 💞 Du berör mig! Ta nu hand om dig o dina, från mig får du en stor kram o en massa kärlek!

    SvaraRadera
  45. Vill bara krama om dig och hoppas allt blir bra till slut.
    Förstår att detta är jättesvårt för er alla.
    Hälsningar Skåneland.

    SvaraRadera
  46. Kram meekatt ♡

    SvaraRadera
  47. Sänder över miljoner kramar och all kärlek ❤.

    SvaraRadera
  48. Känner igen mig i allt du skriver...
    Förlorade min Mamma 2004, satt den natten hos henne när hon somnade in ❤.
    Gjorde fruktansvärt ont o saknaden försvinner aldrig !!
    Separerade fr mina stora barns Pappa 2009, när barnen var 12 & 15 efter nästan 18 års förhållande.
    Träffade sen en ny man 2010, som jag fick en liten sladd med 2011...nått hände på vägen och vi är ej längre tillsammans pga av olika orsaker....Älskar honom fortfarande väldigt mycket....men, just nu vill jag bara vara o hitta mig själv igen...

    Precis som du...❤

    SvaraRadera
  49. Så naket och ärligt det går inte att inte bli berörd. Sorg är en process som måste få ta sin tid. Hur ni väljer att göra i er familj är eran ensak. Jag hoppas du plockar ut sorgen ur skåpet du slängt in och gömt den i och bryter ner monstret. Du kommer må bättre, bryt ner sorgen, våga vara ledsen och arg men förlåt dig själv och din mamma och våga vara lycklig. Det är en härlig känsla när man bemästrar sin sorg och kan tänka tillbaka på gamla minnen och känna lycka och kärlek och den stora gapande tomheten som äter upp en innifrån byts ut mot vemod som mer är en tår på kinden än en flod av tårar. Önskar dig och din familj all lycka 💕

    SvaraRadera
  50. Något som verkligen berör.
    Tårarna är på väg.
    Jag har upplevt mycket av det du skriver.
    Det är bara du som vet vad som är bäst för dig och din familj. Men du har mitt stöd i allt och en mycket stor förståelse.
    En jättekram.

    SvaraRadera
  51. Jag brukar inte kommentera inläggen du skriver om din mamma (eller så ofta annars heller), jag har inte upplevt det och jag har inte blivit tårögd som andra uttryckt i sina kommentarer. Jag tänker nu att det inte beror på att jag inte upplevt detsamma, utan att något har fattats för att det ska nå ända fram till mitt hjärta. Jag har inte funderat på varför innan. Men när jag läser detta förstår jag verkligen dig, jag tror inte jag har gjort det innan. Det här var oerhört självutlämnande, men det nådde ända fram. Som att höra en nära vän eller familjemedlem berätta detta. Oerhört modigt av dig att publicera den här texten. Och oerhört modigt att ta tag i det jobbiga. Du kommer att komma ut starkare på andra sidan oavsett hur det blir!

    SvaraRadera
  52. Styrkekramar till Malin❤️ Du är en överlevare, en mamma av hög rang, klok som få och älskad av så många! Ta hand om dig och dina kära, det är det allra viktigaste. Vi läsare finns kvar här och väntar på dig med öppna armar och förståelse för er situation. Kärlek till dig❤️

    SvaraRadera
  53. Förstår känslan, om ingen kommer tillräckligt nära blir de inte heller förkrossade när man dör. Jag gör samma sak och har gjort sen pappa gick bort. Försöker verkligen att bli bättre på det men det är svårt. Kämpa på och håll dig nära dem som stärker dig ❤️

    SvaraRadera
  54. Rebecca i stockolm3 april 2016 09:43

    All kärlek och stöd jag bara kan ge ❤️
    Det är ok att vara ledsen och bryta ihop. Det viktigaste vi har är våra barn. Jag finns här också ❤️

    SvaraRadera
  55. Ju större kärlek desto större smärta och rädsla.
    Du är den bästa mamman för dina barn.

    SvaraRadera
  56. Jag kan just nu inte få dig att förstå hur rätt det nu kan bli för er/dig. Har heller ej möjlighet att skriva allt jag vill säga dig. Jag säger bara. Ta ett steg i taget. Gråt. Skrik. Förbanna livet. Älska när du orkar. Slratta. Vråla. Få ur dig all skit. Rid den känslovågen.och se var du hamnar. I något lite lättare, lite lugnare kanske. Lita på magkänslan. Stäng inga dörrar. Älska dig själv. Älska din familj. Tro på framtiden. En bra framtid.
    Kramar!

    SvaraRadera
  57. Massor av kärlek till dig för att du ska kunna orka hitta den du är Malin! <3

    SvaraRadera
  58. Ååhh!!! Fina Malin. Det där gick rakt in hjärtat och klumpen i halsen hotar att explodera!! Skulle nog läst detta hemma! Det kommer att bli bra. Inte idag och inte i morgon, men en annan dag! Steget och beslutet är taget. Från och med NU kan det bara bli bättre i alla avseenden.

    Maja

    All världens kärlek och alla kramar i världen till er! <3 <3 <3 <3 <3

    SvaraRadera
  59. 💜 All styrka till hela familjen

    SvaraRadera
  60. Malin, så modig du är som vågar att skriva om hur jobbigt och fel allting känns just nu. Du och Freddy verkar göra så kloka val. Jag hoppas att det här ska ge dig kraft att först värka ut smärtan och sorgen, och sedan kommer du och Freddy gemensamt på en bra lösning. Just nu är det viktigaste att kramas och skratta med dina barn, och påminna omgivningen att att det har ingen skyldighet att svara på någonting.
    Läkande vibbar åt ditt håll och frivillig kram

    SvaraRadera
  61. <3 Vet precis hur du känner....miste min Pappa som betydde allt för mig!! Nu 18 år senare gick jag till ett medium, man kan vara skeptisk men Jag fick äntligen ett avslut!! Pappa har det bra och är med på sitt sätt. Det finns saker som man inte kan fejka mella två som står varandra så nära, saker som bara vi visste om <3 Du har spridit så mycket glädje här och jag önskar dig all Lycka! <3 Du är värdefull!!

    SvaraRadera
  62. Detta berörde mig långt in i hjärteroten. Du skriver så fint, så naket och så ärligt och jag riktigt känner hur mycket det ligger bakom orden du skriver. Jag hoppas att det gick bra att prata med barnen. Tack för att du delar med dig. Det gjorde mig ledsen men ändå tacksam på något vis. Kram.

    SvaraRadera
  63. Malin!! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
    Du är klok och ofantligt fantastisk! Bara så. Styrka till dig och din familj ❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  64. Fina Malin och Freddy
    Ni är så kloka. Skickar hela familjen styrka. Det kommer behövas. När barnen gråter över att nån lyft upp att ni separerat. Då blir det på riktigt för dom. Då kommer du hata dig själv för att det gör ont att se barnen ledsna över nåt man själv orsakat. Men även då gäller det att vara stark. Det finns ett liv efter separation också. Även för barnen. Och det behöver absolut inte vara ett sämre liv. Hellre två lyckliga föräldrar på håll än två olyckliga ihop. När jag läser din text kommer känslorna över mig. När jag och barnens pappa berättade att vi skulle skiljas. Jag hade inget strandhus vi kände oss bekväma i. Fick bli en lgh 3 mil bort. Första kvällen grät sig barnen till sömns. Och efter det gjorde jag samma sak. För det gjorde så jävla ont i mig att se deras smärta. Och jag vet inte hur många gånger jag var nära att säga "vi flyttar tillbaka". Men jag stod på mig. Visste att jag var tvungen. Visste att deras smärta skulle bli hanterbar med tiden. Men visste också att om jag flyttade tillbaka så skulle det inte bli bättre. Det är inget beslut man fattar i en handvändning, att separera. Och jag är alldeles säker på att ni fixar detta Malin. Med tiden. Tillsammans eller isär får tiden visa. Många varma kramar från Öland!

    SvaraRadera
  65. ♡♡♡♡♡

    SvaraRadera
  66. Åh herregud vad jag gråter. Min mamma dog 18 mars och allt du beskriver stämmer in på mig. Jag har dock inga barn men det är en av de största sorgerna, att min fina fina mamma som hade blivit världens mest fantastiska mormor och som älskade barn och inte ville annat än att få barnbarn aldrig fick bli mormor. Hur kan det få vara såhär? Jag förstår inte hur jag ska klara av det

    SvaraRadera