torsdag 25 februari 2016

Attack, Problematik & Gemensamt ansvar!

För mig är det inte kontroversiellt alls. För mig handlar det om sunt förnuft. Det är alltid samma personer som skriker högst i debatten. Alltid samma argument och alltid samma idiotiska attacker via mail. Man blir kallas för Hitlermorsa, man mordhotas, man är en jävla idiot, fitta och man har ingen förståelse för någon annan eller för andras barn. Rör man i grytan med ouppfostrande ungar får man såklart förvänta sig en massa kritik ifrån föräldrar (som uppenbarligen själv också fått en kass uppfostran) som vill försvara sig. Äpplet faller inte så långt från trädet kanske? Jag vill bara klargöra en sak. Jag är ingen supermorsa. Vi har också konflikter. Mina barn gör inte alltid som jag säger. Men jag lägger ner hjärta och själ i att de ska lära sig rätt från fel och jag anser att det är mitt förbannade ansvar att uppfostra dem med både kärlek och regler så att de vet vad som gäller där ute i världen. Att jag har regler och konsekvenser betyder inte att jag skrämmer eller skriker på mina barn. Det där plockar ni ifrån luften för att ha argument. 

Alla ni som har barn med diagnoser: Det är inte ni eller era barn som är problemet. Det är inte era barn som får samhället att rasa. Det är inte er problematik som är roten till att dagens generation inte har respekt för någon annan än sig själv och det är inte ert fel att skolorna misslyckas med att utbilda barn och att hela samhället förslappas. Det är inte ert fel att folk är så jäkla egocentriska att de går förbi en människa som misshandlas eller fryser ihjäl i en snödriva. Det är inte ert fel att lärare idag väljer att sluta sina arbeten för att de inte orkar med mentaliteten i skolorna. Det vet ju både ni och jag. Ni behöver inte gå i motattack och försvara er för jag förstår. Vi har nära vänner som både själv har diagnoser och barn med diagnoser av olika slag. Här har man såklart en helt annan förståelse och tolerans som utomstående. Regler måste man ha i alla familjer. Våra vänner säger till oss att "Vad skönt att ni vågar säga till våra barn. Alla andra är rädda för reaktionen!" Och vet ni vad? I mitt hus gäller alltid samma regler. Vi hoppar inte i sofforna, vi kallar inte varandra för fula saker och de vuxna sätter reglerna. Det är den stora massan jag pratar om och det måste man få lov att göra utan att enskilda personer som inte hör till majoriteten ska gå i taket. Den här debatten är så viktig och så stor att ALLA föräldrar måste engagera sig. Det här är viktigt för oss alla. För vi vill väl att våra barn ska uppfostras till att både ha respekt och empati för vuxna OCH andra barn - då självklart också era barn och deras svårigheter. Allting hänger liksom ihop. Det handlar inte om att jag inte tycker om barn som skriker eller bråkar - det handlar om att jag blir provocerad av föräldrar som inte vågar ta konflikter med sina barn och föräldrar som tar den enkla vägen istället för fighterna. Det skit att vara förälder ibland. 

Sen citerar ni Astrid Lindgrens "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv" och lutar er tillbaka och kallar mig för Hitler. Jag älskar också Astrid Lindgren. Men jag tycker inte det är så enkelt. Det är SKITSVÅRT ibland att vara förälder! Ibland hatar jag det. Men det är okej. För oftast är det bra och fantastiskt. Tänk om det räckte med kärlek? Så enkelt det vore. Men hur ska barnen veta vad som är rätt och fel om vi bara ger dem kärlek och stryker dem medhårs? En oändlig massa kärlek - i KOMBINATION med tydliga regler och uppfostran. Det är ju det det handlar om. Livet är upp och ner. Vi möter motgångar gång på gång och hur ska man lära sig att hantera dem om man aldrig utsätts för motgångar under sin uppväxt? Idag sätter barnen reglerna runt om i hemmen. De behöver inte ta ansvar och det finns inga tydliga konsekvenser. Man tystar ner bråkiga barn med ipads. Mutor och tomma hot. Hur ska folkvettet komma in då?! Det tjafsas om barns rättigheter. Men skyldigheterna då? Jag är så jävla less på den här slappa attityden. Ungdomar idag tror att man bara kan flyta med. Att allt löser sig. Så är det inte. Med tiden kommer skyldigheter och förväntningar. Man blir vuxen och får ett jobb. Man måste leverera och ta direktiv. Ta kritik. Då sitter inte mamma där och matar en med kexchoklad och masserar axlarna. Då får man sparken. Poff. 

Nej, jag tar inte åt mig av dödshot och kommentarer på idiotnivå. Men jag vill ju ha debatt! Ifrågasätt och diskutera istället. Vi måste inte vara överens! Men vi kanske kan komma fram till bra saker om vi vågar prata om det istället för att kasta skit på varandra? Vi kanske skulle kunna lära oss en massa av varandra? För jag hoppas och tror att vi alla (om än långt långt där inne) vill samma sak? Ha ett samhälle som fungerar, en god ton, folk som reser sig upp för äldre på bussen, människor som säger tack och förlåt, vuxna människor som vågar gå emellan bråkande och mobbande barn på skolgården och barn som växer upp till trygga starka individer. Tänk på att den där curlade generationen...som kallar sin mamma och sina lärare för idiot och fitta...det är den generationen som ska ta hand om oss när vi blir gamla och eventuellt behöver omvårdnad. Gud hjälpe oss... 

(Och TACK Camilla Läckberg som lyfte mitt inlägg på instagram och också vågar röra i debatten!)

over and out.

//Meekatt... 

29 kommentarer :

  1. Jisses vad bra du skriver!!! Du har helt rätt! Delar dina ord på FB och hoppas fler läser och tar till sig!! KRAM <3 // Anette, mamma till tre vuxna pojkar

    SvaraRadera
  2. Visst ÄR det väl KÄRLEK att lära sina barn gränser, humanitet och folkvett! ❤

    SvaraRadera
  3. Min syster säger "det krävs ett helt samhälle för att uppfostra ett sunt barn". Klokt sagt!!

    SvaraRadera
  4. Heja dig! Häller hel med! De inte lätt att vara föräldrar man måste kämpa å ha tålamod men så mycke kärlek å skratt man kan få med dom små liven! ��

    SvaraRadera
  5. Att sätta gränser och lära sina barn hur världen fungerar, samt respekt för andra människor, DET är väl kärlek om något?! Heja Astrid!
    (Jag tror förövrigt inte att Astrid Lindgren med sitt citat menade att barn skulle uppfostra sig själva utan att vi vuxna med hjälp av kärlek ska visa dem rätt här i världen)
    /Anna

    SvaraRadera
  6. Superbra skrivit! Det är verkligen dags att ta den här debatten om vi ska få till ett tryggt och bra samhälle och få empatiska vuxna som tar hand om oss när vi blir gamla. Kram

    SvaraRadera
  7. Vi kan inte "skona" våra barn genom att undvika gränssättning. Det är att svika i föräldraskapet... barn som inte tränas i gränssättning klarar inte heller andra motgångar i livet.de blir ovana vid gränser. Och de finns överallt... allt stöd till dig och din text!!

    SvaraRadera
  8. Kan inget annat än hålla med dig fullt ut!

    SvaraRadera
  9. Samma kloka Astrid har också sagt: de som alltid låter sina barn göra som de vill, har fullständigt missförstått begreppet frihet. Det är direkt fegt att säga till sina barn: Gör som ni vill

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis vad jag tänkte skriva! Heja Malin och Astrid!<3

      Radera
    2. Barn är speglar av sina föräldrar. De gör gör som föräldrarna gör.

      Radera
    3. Det hoppas jag verkligen inte!kämpar som en gnu med mina små pojkar...de slåss..de får utbrott när jag minst vill det..jag tillrättavisar och har regler om vett och etikett...och visar dem kärlek och är MED dem! Men...de uppför sig inte alltid ändå...

      Radera
  10. Du skriver så jäkla bra! Och har så rätt. Jag hade väldiga diskussioner med mina barn, och har fortfarande trots att de är vuxna. Jag har aldrig sagt därför att jag säger det, till dem. Har alltid förklarat varför jag säger nej. Har aldrig tillåtit dem att bete sig som de vill, men vill att de ska tänka själva.
    En av mina följer dig på FB också och jag är helt säker på att hon kommer uppfostra sina barn på samma sätt när det väl är dags.
    Tack för att du tar parti för barnen och inte emot dem!

    SvaraRadera
  11. Jag har en son som har ADHD. Vad enkelt det hade varit att kunna gömma sig bakom det och bara släppa honom vind för våg och låta honom bära dig åt hur han ville. Det hade kanske varit enkelt för STUNDEN. Men det säger sig själv att konflikterna med tiden då bara hade blivit större och större ju äldre han blev. Även ett barn med diagnos behöver tillrättavisas. Jag håller faktiskt med Adtrid Lindgren om att folkvettet kommer av sig själv om man bara ger kärlek. För att sätta gränser och tillrättavisa ÄR att ge kärlek.
    En gång när sonen var ca 5år så kommer vi in på Maxi där ett barn låg och sparkade och skrek på golvet över något som h*n inte fick. Mamman gick längre bort och handlade som om ingenting. Min som stannade och tittade med stora ögon på barnet och sa nästan chockat: "SÅ gör man väl inte?? Hade jag gjort så så hade jag åkt ut i bilen" Och JA det är just vad han hade gjort!!
    Så från en "Hitler morsa" till en annan. Keep up the good work!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det finns ju många olika sätt att hantera en sådan situation på. För det första är det ju inte säkert att alla har en bil att slänga ut barnet i, och man slänger kanske inte ut sitt barn på gatan... Min son har fått flipp inne i en affär EN gång, då valde jag att prata med honom efteråt, utanför affären, när han lugnat ner sig. Sedan dess har det räckt att påminna om den situationen när det drar ihop sig till bråk. Det gör mig lite trött att känna att omgivningen kräver att jag ska ta i med hårdhanskarna mot mitt barn fast det inte behövs - men att jag ska göra det för att demonstrera för ANDRA VUXNA att här är minsann en förälder som inte mjäkar med sitt barn.

      Försök lita på att andra föräldrar uppfostrar sina barn - de som inte gör det når ni inte med era debattinlägg ändå! Och vi som uppfostrar, men bara lite annorlunda än ni - tycker att det tar enormt mycket energi att ni tittar snett på oss när vi är ute för att vi inte "läxar upp" våra barn för att göra er nöjda.

      Radera
  12. Håller med dig det ÄR kärlek till sina barn att man sätter gränser jag har 5 vuxna barn varav ett har ett förståndshandikappad och jag har haft samma gränser för alla barnen

    SvaraRadera
  13. Vilka är den curlade generationen? Hälsn Erika.

    SvaraRadera
  14. Sätter man gränserna från början så kan det oxå funka :D Moahahahah... Idag var vi inne på Leila Lindholms affär och min klåfingriga 8 åring var på ALLT.. och jag menar ALLT... jag sa till och till slut sa jag högt: MEN om du inte slutar nu när jag säger åt dig så går vi UT härifrån!
    Förlåt mamma sa hon och så var det frid och fröjd.. Jag skäms banne mig INTE för att säga till mina odågor till barn ;)
    Puss på dig darling

    SvaraRadera
  15. Som farmor numera med två vuxna barn, tycker jag det är helt fantastiskt att få läsa att det finns de, som tar sin föräldraroll på allvar och inser sitt ansvar. Jag har trott att jag är gammalmodig som lever kvar i mina egna försök att uppfostra "på den tiden". Idag styr ofta barnen sina föräldrar och jag blir närmast arg av att se hur de som vuxna skrattar och ler åt sin diktatoriska son el. dotter som sätter ribban. Barnuppfostran är inte lätt. Vi måste sätta gränser och vara tydliga. Jag tycker att både ditt och Camilla Läckbergs inlägg är viktiga och tankeväckande. Våga vara förälder! Kompisar det har barnen sen förr!

    SvaraRadera
  16. Läckberg does "a Meekatt" 👍😄

    SvaraRadera
  17. Man blir ofta helt mörkrädd. Har en son, som kan hitta på diverse hyss, som stundtals har ytterst selektiv hörsel och som testar gränser hemma. Ofta. Han är en riktig liten utmaning stundtals.

    Han går i ett antal idrotter och en av lagidrotterna vill han nu sluta med. Inte för att han eg inte gillar idrotten utan för att det är sånt rent ut sagt djävla kaos under träningarna. Ungar som är levande reklampelare för preventivmedel härjar, springer runt, skriker, studsar med bollar i golvet, lyssnar ingenting och bara förstår. Och en del av dessa barn har föräldrar på plats som tillåter det. Jag hade (och har med ett annat syskon vid ett annat tillfälle) plockat med mitt barn hem om det betedde sig så. Inte en chans det hade fått förstöra för alla andra.

    Ledarna har såklart ett ansvar men som ledare ska man vara ruggigt duktig om man klarar av att styra upp en barngrupp som har föräldrar som indirekt ok-ar det dåliga beteendet. Så till nästa år blir det nog att byta lag, enklaste vägen ut för jag orkar uppfostra mina barn men inte andras föräldrar.

    SvaraRadera
  18. Jag tycker det är skittråkigt i debatten att de två sidorna totalt verkar prata förbi varandra. Ena sidan blir kallad Hitlermorsor och den andra curlingfjantar och ingen verkar på riktigt försöka förstå vad andra sidan menar.

    Jag är en sån förälder som inte gillar det auktoritära (men praktiserar det ibland ändå, föräldraskap i praktiken är ju som bekant något annat än i teorin!). Mest av allt önskar jag mig att vi föräldrar skulle vara lite mindre dömande mot varandra. Ser du nån förälder som verkar skita i att barnet uppför sig dåligt? Fundera ett varv till på varför! Är det en dålig förälder? (kanske) Eller en bra förälder som bara har en sjukt dålig dag (också en möjlighet). Eller en förälder som av erfarenhet vet att det funkar bättre att prata med barnet om vad som gick fel när man sitter hemma i lugn och ro, snarare än att skälla på plats? (den versionen finns också). Det är så lätt att tro att alla som gör annorlunda gör fel, och det är så lätt att dra slutsatser av ögonblicksbilder. Och det kan också kännas gott i själen att tänka "sådär uppför mina barn sig aldrig, och det är ju förstås eftersom jag uppfostrat dem, till skillnad från den där mesföräldern".

    Men alla föräldrar jag känner gör så gott de kan. Och jag skulle önska att man hade det som utgångspunkt i mötet med andra föräldrar.

    SvaraRadera
  19. Jag tycker att det är så himla bra att du tar upp det här. Det är så grymt viktigt!! Föräldrar måste våga vara föräldrar! Alltså inte skrika, vara arga eller komma med hot. Utan visa vad som är rätt och vad som är fel. Våga vara konsekvent. Vägleda sina barn. Sedan är ju barnen egna individer och gör inte alltid som man säger ändå. Men det är ju deras val. Vi föräldrar har skyldighet att försöka visa dem den rätta vägen.
    Sedan om snacket sker i biblioteket eller utanför eller i lugn och ro hemma är väl upp till familjen. Det beror ju på situation och barn.

    Ha en härlig helg!
    http://blogg.loppi.se/mammalinda/

    SvaraRadera
  20. Hallå
    Regler o tillrättavisningar är Kärlek💜💜💜💜

    SvaraRadera
  21. Jag tycker debatten förenklar det lite..och det är MIN åsikt..
    Har två pojkar som bråkar..slåss hårdhänt och den minste som är envisare än en sten och får utbrott..jag är en mamma som kan visa allt av känsloregistret...jag är MED mina barn och leker,lotsar,tillrättavisar,tjatar och tokskrattar ibland och är vansinnig ibland...men...de fortsätter att bråka,slåss och lillen får utbrott...gahhhh...så enkelt en del menar att "vi/jag" är slapp förälder...på vilket sätt då? Jag sätter tydliga gränser..jag är en engagerad mamma och vi rör på oss i massor utomhus för att få frisk luft,träna motoriken och ha kul tillsammans..jag är pedagog och påhittig...men..mina barn uppför sig inte så som jag önskat ändå..
    Beror det på vårt samhälle?maten? Stressen? Miljön? Jag vet inte...mina barn har inga diagnoser..förutom möjligtvis diagnos busig..men jag önskar det fanns ett mirakeltips att få dem bråka och slåss och få utbrott..för det tär. Tillrättavisningar,hot,belöningar...inget har någon nytta...helt ärligt...tycker Läckberg mfl faktiskt är lite nonchalanta i att ge fler föräldrar dåligt samvete...än mer...
    Jag blir provocerad som yberengagerad mamma...jag som var sjukt snäll och "lydig" som barn fick två vildbasar till barn..chock! =)
    Men tokälskar dem! De är världens bästaste ungar och utan dem vore det allt trist!
    Så kram till alla er därute som jag vet kämpar och gråter i tysthet..som gör allt för era barn..
    Ni är bra..kämpa på och hjälp varandra istället för att racka ner...
    Kram

    SvaraRadera
  22. Heja dej!
    Vi tänker precis likadant i vår familj. Och vi har förmånen att bo i en fantastisk by. Det är lite så att alla barn är allas ansvar. Är våra barn hos en granne så sätter de reglerna där, och är deras barn här så gör vi det. Ser man något på byn så säger man till och vi föräldrar har en bra komunikation. Byn har ofta gemensamma aktiviteter vilket leder till att alla känner alla, från de minsta pyttarna till de äldsta byborna. Det finns en trygghet i det också, att ha många som bryr sig och "ser efter". Både för barnen och oss vuxna.
    Vår äldsta som är 18 säger ibland att även om han tyckte vi var jobbiga ibland med gränssättningar så vet han att det gjordes av kärlek.
    Det är mitt jobb som vuxen att vara den vuxne. /Nette

    SvaraRadera
  23. Du och din familj är fantastiska! Varför dödshot, hat och elakheter?

    Jag skaffade aldrig barn för att min far misshandlade min mor, min mor misshandlade mig när inte pappa var hemma.

    Jag har därför aldrig haft någon kärlek till att bli mamma, men kan ej heller respektera barn som far omkring hej vilt.

    En god vän till mig sade till en spottande unge på ett kalas, och pappan blev helt galen! Hur ska samhället fungera i framtiden?

    SvaraRadera
  24. Gällande Astrid Lindgren, som en del av er ju har skrivit om, så tror jag knappast att hon någonsin har menat att man ska ge barnen en så kallad "fri uppfostran". Hon "uppfann" ju Snickarboden, eller hur? Alla har ju olika åsikter, dock är det är aldrig okej med hot.

    SvaraRadera