fredag 11 december 2015

När mamma lyssnar...

Vissa dagar...så kommer det bara över en. Som en stor våg av förtvivlan som sköljer över en...och man drunknar. Man får inte luft. Lungorna fylls med vatten och varje andetag känns som det sista. Som att hjärtat stannar upp i bröstkorgen och blir iskallt. Som om livet skrattar åt en och man nästan skäms över att skratta med. Livet...

Det är 13 dagar kvar. Barnen räknar förväntansfullt ner och frågar hela tiden "Hur många dagar är det kvar mamma? Hur många?!" Det är tretton dagar hjärtat. Tretton dagar till julafton. Jippie. 2007 kom likbilen till Cirkelvägen på julaftons morgon och hämtade mamma. God Jul. Jag ler med barnen och vi öppnar adventskalendrar tillsammans och vi räknar ner och kryssar i kalendern. Varje kryss i kalendern är som ett knivhugg i hjärtat. I can do it! Det är barnens högtid. Känn inte efter. Andas inte djupt...för då fylls lungorna med vatten...och du dör. Andas försiktigt...högt uppe, undvik alla som påminner om henne, ta inte mascara på dig, stäng av radion när låtarna spelas, svara snabbt "jättebra" få frågan "hur mår du?" och titta inte någon i ögonen...för då faller allt. Och nu finns det ingen tid att falla. Kramas inte...för du kan inte släppa taget. Alice fångade mig i fallet då. Men vem fångar mig nu? Känn. Inte. Efter.

Alice bad mig läsa lite ur min bok och jag läste förordet för henne. Med en stor klump i halsen kämpade jag mig igenom bokstäverna - en och en. För det gjorde ont att säga dem högt. Jag visste inte det. Har aldrig sagt orden högt förut. Jag skriver av bara farten men när man säger orden...blir de på riktigt. Och det gjorde ont. Efter ett par minuter kände jag en tår trilla ner på min hand. Inte min tår. Alice tårar. Älskade tös. Ibland glömmer jag att du förstår så mycket mer än jag tror. Ibland glömmer jag att hennes hjärta slår i dig och plötsligt kände jag att det var mamma jag läste för. Hennes tårar...på min hand. Alice sa inget utan vände sig bara om och gav mig en stor kram. Tårarna forsade och det gick inte att stoppa dem. Vi kramades hårt och länge. Två meningar...som sammanfattar hela hennes existens och hon förstår. Hon vet. Och mitt hjärta går i tusen bitar för att hon vet. De möttes där...i universum...och bytte plats. De kunde inte finnas här samtidigt. Så fel. Den som hade älskat henne mest i världen...rycktes bort. Den som skulle vara hennes allt. Den som var min viktigaste i livet. Älskade mamma...du fattas mig.

Vi måste ta fram alla de där sakerna igen. Alice frågar efter julpyntet och jag har varit på väg flera gånger. Men varje gång jag kommer ut i garaget så vänder jag. För jag vet känslan. Att öppna den där lådan med alla mammas julsaker...är som att öppna upp hjärtat och låta alla se hur trasigt det är. Stäng lådan. Göm den. Nu finns det ingen tid att falla. 13 dagar kvar. Vi räknar alla ner. Glädje och sorg. Den bästa dagen och den absolut värsta. God Jul.

Jag köpte en påse med mammas halstabletter igår och la i bilen. Jag vågade inte öppna dem. Doften. Som om hon satt bredvid. Sist jag köpte dem öppnade jag påsen. Jag blundade...och andades ut och hela bilen fylldes av doften av Extra starka halstabletter. Som om hon satt där. Så självklart. För att i nästa sekund inse...att hon inte gjorde det. En sekunds känsla av att allt var okej. Att det blev fel och att någon äntligen upptäckt det...och rättat till det. För något blev ju fel. Mamma...skulle inte dö. Jag slängde påsen idag. Jag är inte stark nog och jag kan inte falla nu. För nu räknar vi ner. I can do it.

Hello from the other side... ♥


over and out.

//Meekatt...

17 kommentarer :

  1. <3
    Du skriver så din smärta känns ända hit.
    <3

    SvaraRadera
  2. <3 Du berör så vet precis din känsla, tårarna riner när jag läser.. Kram

    SvaraRadera
  3. Dina ord får alltid mina tårar att rinna.Skickar massa kramar ❤️

    SvaraRadera
  4. They say memories are golden, well maybe that is true.
    I never wanted memories, I only wanted you.

    A million times I needed you, a million times I cried.
    If love alone could have saved you, you never would have died.

    In life I loved you dearly, in death I love you still.
    In my heart you hold a place no one could ever fill.

    If tears could build a stairway and heartache make a lane,
    I'd walk the path to heaven and bring you back again.

    Our family chain is broken, and nothing seems the same.
    But as God calls us one by one, the chain will link again.

    by Vicky Holder

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du måste få släppa ut det. Om inte allt på en gång (för att kanske inre traumatisera kidsen) så lite i taget. Ungar är inte dumma och de förstår att mamma inte mår helt hundra. Var öppen och förklara, jag är övertygad om att de förstår.Det blir inte bättre av att pressa ner känslorna, tro mig. Be kidsen hjälpa dig att ta fram den där jullådan och gör den till er på något vis, så den inte bara är din mammas utan allas. Jag fattar att det kommer att ta många år innan du kan landa i det (om alls) men du har kloka barn. De hjälper dig igenom julen.

    SvaraRadera
  6. Tårarna bra forsar! Oj vad du berör med dina ord, dina känslor, dina tankar. All kärlek till dig! Jag är inte troende, men tror nog att hon håller ett vakande öga på er och fylls med kärlek över att se dina vackra barn, sin vackra begåvade dotter som berör människor hon aldrig träffat på ett alldeles fantastiskt sätt!

    L

    SvaraRadera
  7. Varma styrkekramar. Du delar med dig av så stora saker. Så stora tankar och så stora känslor. Du tar upp så viktiga saker. Du låter oss som läser känna igen oss, känna oss mindre ensamma.... Du sprider glädje som få andra kan göra. Vi skrattar med dig. Vi gråter med dig.
    En blomma kan inte växa utan både solsken och regn...
    Kram.

    SvaraRadera
  8. Åh katten. Du skriver så att det känns i hela kroppen. ❤️

    SvaraRadera
  9. Jag har för ovanlighetens skull gråtit när jag läst din blogg. Kan inte ens föreställa mig smärtan du känner men ändå känns den hela vägen in i hjärtat. ❤️

    SvaraRadera
  10. Lilla rara du! Jag hatar de här inläggen. Faktiskt! Jag kan inte låta bli att läsa dem dock, hur ont de än gör. Du sätter ord på det som jag känner också.

    Min mamma rycktes inte bort vid jul men det spelar ingen roll. Masken måste på i vilket fall som helst. Mantrat är samma som ditt, det är barnens tid, det är för barnens skull...

    Det är två år sedan cancerhelvetet tog min mamma. Då var min yngsta dotter ett. Idag är hon tre och jag vet att mamma hade velat vara här och busa med henne för bus finns det gott om i den lilla kroppen. Det gör så ont.

    Min mamma hade väntat så på flickor, min syster har tre pojkar och hon ville så gärna vara här. Det är inte rättvist någonstans.

    Julen är inte rolig längre men jag måste härda ut. Det blir lättare, om än minimalt, när den är över. Tack för att du sätter ord på att sorgen aldrig ger sig, på att såren fortfarande är råa. Jag saknar min mamma, var evigaste dag och jag hatar de här inläggen. Faktiskt!

    SvaraRadera
  11. Fina, underbara Malin. Du öppnar ditt hjärta med sån kraft att det berör enda in i själen. Om jag kunde skulle jag ge dig den längsta kramen du någonsin fått, för om du inte vill släppa taget, då ska du inte behöva släppa det heller.

    Tänk om alla fick ha en underbar liten Alice i sitt liv, tänk va världen skulle vara en vacker plats att leva på. Vilken människa hon är. Vilket vackert hjärta hon har!

    Ta hand om dig. Kämpa. Vi finns här och skickar alla cyberkramar du vill ha tills allt känns bra igen! 💕

    SvaraRadera
  12. Jag sitter med tårar i ögonen ❤️ Min pappa dog för över 11 år sedan. Önskar så att han var här. Vi var så lika så en stor del av mig dog den dagen kram Lisa Benjaminsson

    SvaraRadera
  13. Åh så sorgligt och åh så fint. Jag lever just nu med oron att mamma inte finns i jul (snälla gode Gud låt henne leva 1 vecka till), jag vill så gärna ha en sista julafton med henne och jag vill att hon ska få en jul med båda barnbarnen (2 1/2 år och 7 månader) men också för att jag inte orkar tänka tanken att varje jul ska jag inte bara sakna min mamma utan också tänka på hennes dödsdag.

    SvaraRadera