tisdag 29 september 2015

Så jobbar vi...

Jag skrev om vår utflykt igår och jag skrev att jag tvingade Alice att byta kläder innan vi åkte. Jag tycker inte att man åker till skogen i slutet av september i bikinitop och kortkort kjol. Man tar på sig långbyxor och en tröja. Det var kallt ute, vi skulle plocka svamp, sitta och fika i skogen, klättra och greja. Så det blev en fight. Och jag vann. Såklart. För att jag är vuxen och jag bestämmer hemma hos oss. Inte för att jag vill ha "makt" eller trycka ner Alice utan av den enkla anledningen att jag har mer erfarenhet av livet och för att det är min plikt och mitt ansvar att lära henne hur livet funkar. Återigen rasar Mammamaffian och tycker att jag är en hemsk mamma. Maktutövande. Jag trycker ner henne och förminskar henne. Men vafan föräldrar - kom igen!? Jag blir så trött på det här eviga fjäskandet och tassandet på tårna för våra barn. VI är vuxna. VI har ansvaret.

För mig är det helt obegripligt. Föräldrar är rädda för sina egna barn. Man låter barnen styra och ställa för att undvika konflikter. Man tar den enkla vägen och tittar åt andra hållet och försvarar det med att "de lär sig av sina misstag!" och "hon hade ju frusit och kunnat ta på sig mer i skogen!". NEJ. Så funkar inte livet! Man kan inte ramla in på en arbetsplats en timme för sent i morgonrock med ett glas vin i handen och förvänta sig att chefen tänker "Äh, hon inser nog att det där var lite tokigt och gör bättre val imorgon!". Så. Funkar. Inte. Livet. Man får sparken då.

Jag är stenhård med barnen när det krävs och det är jag av kärlek. Jag har aldrig vågat käfta emot mina föräldrar när jag var liten. Och jag har bara jättebra minnen från min barndom. Tydliga regler och en MASSA kärlek. Jag hade full koll på vad som var rätt och fel och mina föräldrar var noga med att visa vad som gällde. Konsekvenser och beröm. Och det är en gåva för mig idag. Är man väluppfostrad och har social kompetens kommer man långt. Men idag är uppfostran ett skällsord och jag undrar - när blev det så? När blev det fult att uppfostra sina barn? Handlar det om att föräldrar är så jävla konflikträdda att de inte vågar sätta gränser eller handlar det om att jämställdhetsdebatten har gått så pass mycket överstyr så att vi inte bara ska jämställa könen utan även åldrarna? En 7-åring är lika smart som en 37-åring och att påstå annat är kränkande? Jag har sagt det förut och säger det igen - kränkt är ett dumt jävla ord som överanvänds i det här landet. Sluta med det och ta ansvar istället!

Vad är det för barn vi vill se växa upp? Vilka blir nästa vuxna generation? De som ska ta över makten i samhället, de som ska ta hand om våra äldre, våra barn, våra sjuka? Vilka blir nästa generations poliser, lärare, pedagoger, läkare och vem sitter i kassan på Ica? Är det de barnen vi uppfostrade till att ha respekt för andra människor, att resa sig upp för äldre på bussen, att hjälpa en medmänniska, att visa omtanke och empati och att dela med sig eller är det barnen som fick allt serverat? De barnen som genom "fri lek" fick hitta på lite egna regler, överöstes med mutor istället för kärlek och som slapp följa med på den där skogspromenaden för att det var kränkande att be barnet ta på sig ett par jeans? Ska vi gå vid sidan om ungarna och vägleda dem genom livet eller ska vi springa framför och sopa undan allt som skulle kunna vara jobbigt?

Livet är skit ibland. Ibland får man en käftsmäll utan dess like och man tror aldrig att man ska kunna resa sig igen. Men det gör man. Långt där inne vet man att man överlever. Man tar sig igenom bekymmer och motgångar för man har lärt sig att det finns en väg ut. Det har vi lärt oss genom konflikter, motgångar och prövningar. Livet. Man kan inte skydda barnen från livet. Men vi kan visa dem hur det fungerar och lära dem att hantera konflikter genom att låta dem vara med om dem. Alice vet att jag inte ger mig. Jag tänker att det lär henne att stå på sig. Att man inte bara kan köra över mig och mina beslut visar henne att hon ska stå stark när någon försöker påverka henne och hennes beslut. Det hoppas jag att hon har med sig genom skoltiden när "fri-lek-generationen" försöker sätta klorna i hennes klokhet.

Jag gör också fel. Men jag har lärt mig en sak hemifrån som är jättebra. Man kan alltid säga förlåt. Ibland tar jag fighter utan att tänka mig för och då kan jag sätta mig ner och säga "Förlåt Alice. Det var dumt av mig att bråka om de där skorna. Mamma är lite stressad och tänkte sig inte riktigt för. Du har rätt gumman. Förlåt att jag blev arg." Man kan göra så. Jag har inte alltid rätt. Jag viker för att jag inser att konflikten i sig var onödig. Uppfostran är inte lätt. Det är skitsvårt emellanåt. Tårar. Hårda ord. Men så länge man är tydlig, har tydliga gränser och står stark i sin föräldraroll blir man den som barnen litar på. Mina barn VET vad som gäller och det vet även deras kompisar. Mina barn blir oerhört ledsna och besvikna på mig ibland. För att "alla andra får ju". Det bryr jag mig inte om. Jag skiter fullständigt i vad alla andra får och inte får. Jag förklarar för Alice att bara för att alla andra får så betyder det inte att det är rätt.

"Alla andra får mobiltelefoner och datorer" säger vår 7-åring. Det får inte våra barn. För jag vill att de ska pyssla, leka, rita och hitta på hyss som gör mig galen. Jag vill att de ska smyga in lera och vatten i lekstugan, hämta Mariekex i skafferiet och äta upp ett helt paket i smyg, klippa håret på barbiedockor och göra dockteater av glasspinnar och garnnystan. Jag vill att mina barn ska vara barn. Vuxenvärlden kommer så småningom och där väntar en utmaning utan dess like. Ju längre jag kan hålla dem ifrån den desto bättre är det. Tiden nu - kommer aldrig mer och sekunden efter att jag förklarat för en besviken tös varför hon inte får en egen ipad står hon på rummet framför spegeln med ett hopprep i handen och är Miley Cyrus. Underbart! Jag tror det är lättare att sikta mot stjärnorna om man inte har näsan i en skärm hela sin uppväxt.

Alice hade en jättebra dag i skogen. Hon satt på bar mark och käkade bullar, hon klättrade i backarna efter svamp och hon stod högt uppe på kraftstationen med armarna utsträckta och vrålade höstens första höstskrik. Varm och trygg. För så jobbar vi.

Fotograf Tommytott

over and out.

//Meekatt...

89 kommentarer :

  1. Jag håller verkligen med dig. När jag var liten visste jag exakt var gränsen gick om vad man fick och inte fick. Skulle aldrig få för mig att vara nosig mot mina föräldrar. Precis som du minns jag inte heller min barndom med skräck eller fasa, trots att mina föräldrar bestämde över mig. Utan tvärtom har jag haft en fantastisk barndom med en massa roliga upplevelser tillsammans med min älskade familj. Mina egna barn uppfostrar jag likadant. Jag bestämmer för att jag vet bäst. De är barn och jag är vuxen. Men precis som Meekatt ger jag mig ibland, ber om ursäkt och väljer mina strider. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där med att välja sina strider och att kunna be om ursäkt är viktigt. Men helt rätt - vi bestämmer för att vi är vuxna. Svårare än så är det inte.

      Kämpa på!

      Radera
  2. Hade kidsen varit mogna nog att bestämma allt kunde de ju lika gärna flyttat hemifrån nu också....
    #älskadebarn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, låter ganska skönt! ;)

      Radera
  3. Att läsa dina texter är lycka och jag känner verkligen igen mig. TACK för att jag får bekräftelse på att det inte bara är jag som har tydliga gränser i hemmen! Ibland undrar man om man om man är ensam med detta med tanke på hur vårt samhälle ser ut. Men det känns alltid bra när man läser din blogg och oftast får man sig ett gott skratt! Lite vardagslyx helt enkelt😊 / Den hårda mamman Thilda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Thilda!

      Kämpa på i mammarollen! ♥

      Radera
  4. Jag anser mig inte tillhöra mammamaffian men jag tror på demokrati inom familjen och tycker att det är självklart i dagens samhälle. Det är inte som för 40 år sedan idag. Samhället förändras, arbetsplatser förändras och det krävs inte samma stränga disciplin. Vi värdesätter personlighet mer än lydnad idag. Jag tror på att sätta gemensamma regler och att man lär sig av sina misstag. Vi behöver inte leka diktator bara för att få stillat sina egna behov av maktutövande. Tycker du beskriver en föräldraroll från 20-talet. Det är du som behöver vakna upp och komma in i dagens samhälle Meekatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Öhh....? Fri uppfostran och låt ungen gå till skogen på hösten i bikini och kortkort för att hon ska inse sitt misstag då eller? Det är inte fri uppfostran, det är att överlåta vuxenansvaret på en som inte är vuxen nog att se konsekvenserna i sitt handlande. En förälder HAR ansvar och SKA ta sitt ansvar. Gör man inte det bör man inte skaffa barn. Dagens samhälle mår bra av föräldrar som tar sitt ansvar istället för att vara ryggradslösa, för dit samhället är på väg är inget bra samhälle för någon att leva i. Ett samhälle där ingen tar ansvar.

      Radera
    2. Samhället förändras ja. Till det sämre mycket. Folk är självupptagna, otillgängliga, bortskämda och stressade. Den utvecklingen är inte positiv bara för att det är en utveckling. Personlighet i all ära men utan förmågan att kunna ta direktiv och viljan att arbeta hårt kommer man inte långt. Jag hade gärna snurrat tillbaka tiden ett par tiotal i skolans värld så att våra lärare kunde få ägna sig åt att lära ut istället för att uppfostra våra ungar.

      Radera
    3. "Det är inte som för 40 år sedan..." Seriöst? Så disciplin behövdes bara då? Inte nu?
      Det är personer som du som skapar en generation av "skitungar" som inte vet ett skvatt om respekt och arbetsmoral. Dom tror att dom kan göra som dom vill och inte som chefen/vuxna säger. Blir mörkrädd när du tycker att Meekatt "behöver vakna upp och komma in i dagens samhälle" Vilket samhälle? Vill vi leva i det? Inte jag!! Jag uppfostrar min son som min mamma uppfostrade mig, gränser och regler. It's the only way that works!! Barn vill och behöver ha regler. Då mår dom som bäst! Inte med en Ipad tryckt i huvudet för att föräldrarna inte har tid/ork att umgås med sina barn. Lägg dig i och intressera dig för ditt barns vardag och liv. Finns till hands 24/7. Det ÄR din "skyldighet" (självklarhet för dom flesta..) som mamma/pappa, det är ju trots allt du/ni som gav dom livet. Att föda ett barn är så mycket mer än just föda ett barn... It's for life!!

      Radera
  5. Jag håller med dej helt och fullt Malin.
    Om man tror på demokrati inom familjen är man ju körd om man har tre barn ;-)
    Jag tror personligheten formas under uppväxten och om man aldrig lär sig vad som är rätt och fel blir man en ganska odräglig och egoistisk person.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Demokrati är ju jättebra...ibland. Men även en demokrati har en regering. ;)

      Radera
  6. Sen kommer barnen till högstadiet där jag jobbar, försöker förhandla om läxor och prov (jag diskuterar gärna formen om det finns skäl att anpassa, men inte ATT de finns).

    När man vägrar förhandla med eleverna, ringer föräldrarna och säger att deras barn känner sig kränkt. Eller försöker förhandla om Thailandsresan på 3 v, som blev avslag på (av rektor), hur ska nu JAG se till att deras gulleplutt inte kommer efter. Utan en tanke på de 25 andra barnen i klassen.... dom håller sig hemma för att de faktiskt vet att de behöver massa pedagogiskt stöd för att klara skolan.....

    Världen, livet, familjen, skolan och jobbet är fullt med regler. Man kan gilla det mer eller mindre men ALLA elever jag haft gillar konsekvens och rutiner. Veta vad som gäller. För barn som har svårt för sig är det ännu viktigare.

    Regler ÄR kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Kämpa på i skolans värld! Beundrar er alla som arbetar med de viktigaste vi har - framtiden - trots att vi föräldrar gör det så förbaskat svårt för er många gånger. ♥

      Radera
  7. Jag älskar dig och dina kloka ord!

    SvaraRadera
  8. Du skriver: "Vad är det för barn vi vill se växa upp? Vilka blir nästa vuxna generation? De som ska ta över makten i samhället, de som ska ta hand om våra äldre, våra barn, våra sjuka? Vilka blir nästa generations poliser, lärare, pedagoger, läkare och vem sitter i kassan på Ica? Är det de barnen vi uppfostrade till att ha respekt för andra människor, att resa sig upp för äldre på bussen, att hjälpa en medmänniska, att visa omtanke och empati och att dela med sig eller är det barnen som fick allt serverat?"

    Jag tänker att du ser världen med små ögon. Med våra "öppna gränser" så kommer det inte vara bekymret. Vi har snart halva Syrien här som tar våra jobb och det är de som kommer ta över makten och ta hand om dig när du är gammal! Se större Meekatt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker att om "halva Syrien" kommer hit och tar ditt jobb...så har du problem. Är det så lätt att göra dig arbetslös att det kan göras av en som varken kan språket, landet eller branschen så behöver du snäppa upp ett steg. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga med att uttrycka det du gjorde nyss. För med dagens barn och ungdomar som är för lata för att torka sina egna arslen så behöver vi ALL hjälp utifrån som vi bara kan få om Sverige ska fungera om 50 år.

      Tillgångar. Kunskaper. Livserfarenheter... Se större! <3

      Radera
    2. Tack för orden Meekatt. Mitt hjärta gråter. <3

      Radera
    3. Och självklart skulle det gömma sig ett främlingsfientligt troll bakom "Anonym"-epitetet. Om du ska kväka ur dig saker som "de tar våra jobb" så kan du ju göra det med eget namn. Utan invandring skulle inte det här landet gå runt. Läs på lite och sparka för bövelen inte på människor som redan ligger ner. Visa lite medmänsklighet och om det inte går så kryp tillbaka ner i det hål du kravlat upp ur.

      Radera
    4. Du har ingen aning vad du pratar om Meekatt. Ta din patetiska blogg och gör något vettigt istället. Snart har du syrier i barnens skola, på ditt jobb och överallt.

      Radera
    5. Vet du vad anonym? Min patetiska blogg ÄR mitt jobb och den enda som sprider skit och dålig stämning på min arbetsplats just nu är du. ;)

      Radera
    6. Jag måste nog säga att jag delar hellre mitt liv med syrier än människor som är så människofientliga som du Anonym. Den dagen jag blir gammal vill jag hellre tas om hand om en medkännande person som känner omsorg om andra än en bortskämd skitunge som bara tjurar..
      Tack Meekatt, du skriver lika klokt som alltid ♥

      Radera
  9. Meekatt for president! ♥

    SvaraRadera
  10. Du tar upp en väldigt viktig nyans av föräldrarollen här Meekatt, och du gör det bra!

    SvaraRadera
  11. Jag tror inte att det handlar om att piska ett barn till lydnad genom att bestämma vissa saker som i längden är uppenbart olämpligt. Som tex en bikinitipp i slutet av september, i svampskogen. Det är inte heller en önska att vara diktator som gör att en förälder bestämmer vissa saker över sitt barns huvud. Jag bestämmer var min son ska gå i skolan, när han ska gå upp på morgonen, när han ska vara på fritids, och hur man uppför sig. Han får inte kalla mig för kärringjävel och sedan hävda en demokratisk rätt att göra så, jag har rätt och slätt förbjudit det. Jag kör inte min son, som för övrigt är nio år, till skolan innan han tagit på sig sin jacka, oavsett om han tycker att det är varmt eller kallt ute, för jag vet att det är kallt, och då har man en jacka på sig. Thats it. Jag ser ingen anledningen att han skulle lära sig det bättre genom att frysa, än om jag talar om det för honom?
    Visst, samhället förändras, men det innebär inte att det är ok med barn som inte vet hur man ska uppföra sig, eller att reglerna är samma för alla. För reglerna ÄR inte samma för alla. Det är stor skillnad på vad jag får göra och vad min son får göra. Jag får vara uppe hela natten om jag vill, det får inte han. För det bestämmer JAG. Det har ingenting att göra med att jag på något sätt vill utöva makt eller känna att jag ska vinna över honom, det har att göra med att jag vet att han inte kommer att må bra om han inte sover ett visst antal timmar, det har jag lärt mig genom erfarenhet, men det har inte han gjort. Naturligtvis får han bestämma en hel del, i saker som är viktiga för honom, men när det kommer till saker som jag känner att jag som förälder faktiskt har ett ansvar för, mitt barns välmående och framtida personlighet, så är det jag som bestämmer. Jag hoppas att uppfostra en pojke som känner trygghet i sina beslut, och som är trevlig och omtänksam mot andra, precis som Meekatt säger.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns hopp! Stay strong! ;)

      Radera
  12. Jag tycker du har helt rätt Malin! Ett barn i exempelvis 6-årsåldern är liksom menade att vara små egoistiska monster och vi är menade att visa dom att det inte riktigt funkar. För er som tycker att Alice skulle få följa med ut i skogen i kort kjol och bikinitopp, hur tänkte ni er fortsättningen på det scenariot? Var det att pga ett barns nyckfullhet så skulle mamman packa med sig en massa extrakläder och bära med sig ut i skogen tills barnet kände att det frös? Eller var det att när barnet frös så var det dags att åka hem igen? Var det att alla de andra som skulle med på den utflykten skulle rätta sig efter detta barns idéer om vad som var lämplig klädsel för en skogsutflykt?
    Jag tror att det här med barnuppfostran och hur den ska vara har slagit över långt förbi det rimliga. Vi uppfostrar små diktatorer idag och det syns så himla väl när man kommer ut i förskolor och skolor. Det är ingen som säger att 20-talets syn på uppfostran var så himla bra, men det är inte dagens heller. Som vuxen tar man del av andras erfarenheter och tar till sig dem för att slippa göra samma misstag och det är något som är viktigt att lära barnen. Som vuxen vet man att det är för kallt med så lite kläder i skogen och för att det inte ska drabba alla i hela familjen så är detta förmodligen inget lämpligt tillfälle att göra den erfarenheten själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egoistiska monster är vad de är, haha. ;)

      Radera
  13. Ja, det är tydligt att vi ser olika på föräldraskap. Det har förändrats. Tycker som du. Få diskussioner har jag haft på morgonen med mina pojkar. Har lagt fram kläder varje kväll. Inga konstigheter, eller onödigt tjafs. Detta dalltande med barnen fattar jag inte. Vi är de vuxna och sätter upp riktlinjer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så måste det fungera. Sen blir det ju tjafs iaf - åtminstone här hemma. Men barnen vinner inte de fighterna.

      Radera
    2. Om barnen aldrig vinner någon "fight", tror du att det är bra för deras självförtroende och självkänsla.

      Varför inte diskutera med barnet (på lämplig nivå åldersmässigt) och komma fram till ett beslut som både barn och vuxen kan känna sig tillfreds med?

      Tycker oxå att du beskriver en något förlegad föräldrastil där barnen i princip får lära sig att "hålla tyst med sina åsikter för de vuxna bestämmer ändå allt."

      Tycker du verkligen det är bra?

      Radera
  14. Håller fullständigt med dig.
    Folk tycker vi är stränga men jag låter inte barnen bestämma .
    Hade jag låtit dom bestämma hade det blivit kaos haha
    Mina barn ska vara väluppfostrade och precis som du skrev resa sig o ge plats åt mer behövande m.m
    Mvh Camilla
    www.minstorafamilj.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du har ju ett gäng så du vet vad du pratar om! ;)

      Kämpa på!

      Radera
  15. I min stora "familjekrets" finns en kille i 20-års åldern. Han har fått bestämma MYCKET själv (barndemokrati?!). Han har inte behövt ta ansvar varken för sin vardag eller sina handlingar (mamma och pappa har sopat undan allt obekvämt). Ett förnöjsamt liv fram tills nu. Han klarar inte av att behålla ett jobb för han tycker att "det var inte hans grej..." efter bara två dagar (allt löser sig ändå…) , han kommer inte upp själv på morgonen (ingen är där och väcker honom), han kan inte hålla rent omkring sig (ingen är där och städar efter honom) osv, osv.

    Jag anser inte att den killens föräldrar har gjort honom en tjänst under hans uppväxt genom att låta honom bestämma, få vad han vill eller få som han vill. Han hade, om något, mått bra av att få ordentliga regler och rutiner att följa och kunna få ett Nej lite då och då. Då hade han också kunnat vara en del av det verkliga livet idag. Ska tilläggas också att hans föräldrar står och kliar sig i huvudet och undrar hur det har kunnat bli på det här sättet. De har ju varit så snälla mot honom och nu är han så ”misslyckad” som vuxen. Inte så konstigt tycker vi som står utanför och ser eländet ske om och om igen…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snällhet är inte alltid kärlek. Och det är precis så den kommande vuxna generationen kommer se ut...tragiskt nog. Lata, bekväma och ifrågasättande.

      Radera
  16. Jag har aldrig, alltså ALDRIG, lämnat en kommentar i någons blogg... Inte är jag mamma heller. Men! Fy fan, vad du är bra! Fortsätt så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tar dig tid att kommentera Annelie! <3

      Radera
    2. Håller med!! Du är bäst som fan, Malin!!!

      Radera
  17. Och jag som möter ett utav dina två fina barn dagligen på arbetet är den första att skiva under på att du är en jättebra mamma som ger barnen trygghet och kloka värderingar! Så fortsätt som du gör!

    SvaraRadera
  18. Svar
    1. Tack för ditt bidrag i debatten. Verkligen.

      Radera
    2. Ahahaha, så underbart konstruktivt. Folk har bett mig blogga om mitt liv och undrar varför jag inte gör det. "Tänk vad många som hade kunnat lära sig av dig, vad många som hade fått stöd"
      Här har vi svaret^ Det finns för många anonyma människor med för mycket okunskap, för mycket hat och för mycket fritid.
      Jag beundrar dig Malin för att du inte bara bloggar om verkliga livet utan också för att du orkar bemöta sådana här människor utan att sjunka till deras nivå.
      Människor kallar mig stark för att jag gör det jag gör men jag är långt ifrån så stark som du.
      Fortsätt vara du precis så som du är.

      Radera
    3. Men du, man blir härdad ganska snabbt. Jag tycker det är ganska underhållande med alla dumma kommentarer. ;)

      Vill du börja blogga så låt inte idioter stoppa dig! ♥

      Radera
  19. Självklart är det de vuxna som bestämmer och sätter ramar för barnen, både egna och andras. Föregå med gott exempel, tänk på vad du säger och vad du gör när du är tillsammans med barn. I trafiken, till exempel. Dagligen ser jag föräldrar som går tillsammans med barn mitt emellan två övergångsställen. Hur skall barnen då lära sig att trafiken är farlig? Hur skall barnen lära sig hur man beter sig tillsammans med andra människor? Det har inget med diktatur att göra. Självklart måste man visa barn hur det fungerar i livet. Hur skall de annars klara sig? Idag är det barnen som bestämmer överallt och föräldrarna är livrädda att barnen skall bli ledsna om de inte får som de vill.
    Mvh Carro

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant. Och ja, vilket bra exempel med trafiken! Så idiotiskt och enkelt!

      Radera
  20. Meekatten har så rätt! Jag jobbar på en pytteliten städ/hemservicefirma, har nu 28 års vana med detta. Som 19åring- direkt efter gymnasiet- ut i arbetslivet bara, sade min stränge far. Fick arbete och tjänade egna pengar! Flytta hemifrån! Betala hyra! Vilken lycka! Arbetsvana! ANSTÄLLNING! Man måste få rutiner i vardagen, det får man inte via soffhörnan och datorn. Det är just många av dessa 20+åringar som det inte duger med städjobb för att det inte är glamouröst nog... min stackars chef sliter sitt hår av att hela tiden höra: åhh, är det såååå tidiga morgnar? vadå, får jag ingen firmabiiiil? får man ingen högre lön än såååå? Jag vill inte dra alla över en kam, men så många unga som vänt i dörren när de fått information om jobbet- så "näääää det är inget för mig"... Ändå har vår lilla firma kollektivavtal, och har allt vad som krävs enligt lagar och regler. Ändå: näe. Och många företagsledare tycker så här. Den generationen har just konfliktundvikande curlingföräldrar, tyvärr. Har en nära bekant vars son skulle fått jobb på tidigare firman där jag var anställd, tom chefen ringde till honom för en intervju(!) , men det var för långt att åka... Uppsala-Stockholm. Pinsamt när den chefen sade "det var den mest ointresserade röst jag hört!" /PiLi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skamligt. Men det är tyvärr så. Folk klagar på arbetslöshet men det finns massor med jobb - om man VILL jobba! Men det duger inte med vad som helst.

      Radera
  21. Jag vill att mina barn ska vara trygga med båda fötterna på jorden, som har empati för andra människor och som respekterar människors olikheter och till och med kan se att människors olikheter är en tillgång. Jag jobbar som högstadielärare och jag kan bli så frustrerad på föräldrar som inte förstår att det är deras ansvar att deras barn vet vad som gäller. Jag kan hjälpa ditt barn med att anpassa material, ha en varierad och intresseväckande undervisning. Jag kan med min pedagogiska erfarenhet utveckla ditt barns förmåga att resonera, argumentera, använda språk eller förstå matematik. Jag kan även hjälpa dig som förälder med ditt barns sociala samspel med andra och hur man som människa fungerar i grupp. Det är inte alltid enkelt som förälder men här kan jag hjälpa till. Men du som förälder MÅSTE förstå vad dina skyldigheter är. Du måste se till att ditt barn kommer till skolan utvilad med frukost i magen, du måste prata positivt om skolan inför ditt barn, (är du missnöjd, ta det med mig inte med ditt barn) för om du pratar negativt om skolan eller mig som lärare så gör du mitt jobb svårt om inte omöjligt. Du måste ta dig tid att intressera dig för vad ditt barn gör i skolan, vilka läxor det har etc. Jag begär aldrig att du som förälder ska kunna språk, matte, NO So eller vad det nu kan vara ditt barn har läxa i. Men jag begär att du ska se till att ditt barn gör sitt absolut bästa i skolan och att du släpper telefonen, plattan datorn och engagerar dig i ditt barn. Vi måste bli ett team, du, ditt barn och jag, tillsammans kan vi hjälpa ditt barn att nå så långt det är möjligt. Du som förälder måste ta ditt föräldraansvar och jag som pedagog tar mitt pedagogiska ansvar, så enkelt är det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så är det! Och jag blir lycklig över att vi har så många fantastiska lärare i det här landet som vill våra barns bästa och som brinner för sitt oerhört viktiga arbete. Samtidigt blir jag alldeles matt när jag tänker på att ni får lägga stor del av er tid på att uppfostra våra barn...för att föräldrar misslyckas, inte orkar eller bryr sig tillräckligt. Vi har bara en chans per barn och många väljer att inte ta den. ♥

      Kämpa på i skolans värld! (...så fortsätter jag läxa upp lata föräldrar, haha.)

      Radera
    2. Fantastiskt bra skrivet du "Lärare! " Så otroligt sant! Detta ska jag vidarebefordra till min goda vän som jobbar inom förskolan. Även där är det en himla strid... Tack till dig Lärare och även Meekatt som formligen KASTAR ljus över problemen! Men hur gör denna datornollan för att skriva ut just detta inlägg, så jag kan ge henne en kopia? Trötta vännen DAGISFRÖKEN :-) har ej dator just nu... PiLi igen

      Radera
  22. Jag blir helt vansinnig när folk inte kan säga nej till sina barn. Vad är de rädda för??
    Jag tycker att man ska lyssna på sina barn. Prata med dem. Förklara saker. Och få dem att förstå att det är de vuxna som bestämmer. Jag sitter jättegärna och pratar och diskuterar med mina barn vid matbordet, men jag vill att de sitter ordentligt, äter maten som står på bordet, säger tack och dukar av sin tallrik.
    Blir skogstokig när jag ser reklamen om att ge/INTE ge sin tonåring alkohol när de tjatar. De säger "har du svårt att säga nej till din tonåring" och det är det värsta jag hört! Om man säger nej och sätter gränser från att barnen är små då är det inga problem när barnen blir större heller.
    Man blir inte hatad av sina barn om man säger nej, kärleken finns kvar och de får respekt för andra människor.
    Erica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det. Kärleken finns kvar och respekten. Det finns ingen genväg...

      Radera
  23. Det här var precis vad jag behövde läsa idag. För idag har jag tvivlat. Idag har jag faktiskt tänkt tanken att det vore bättre att låta mina barn växa upp till ouppfostrade egoister bara för att ge dem en chans. En chans att hävda sig bland alla andra egoister. Som det är nu råkar de ju bara illa ut. Det de får höra hemifrån rimmar så illa med vad de upplever i skolan...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi tvivlar alla ibland. Ibland är det PEST att vara förälder. Dåligt samvete. Hårda ord. Tårar... Men kämpa på. Vi hjälper barnen genom att vara starka. Vi vet innerst inne vad som är rätt och det kommer vara värt tårarna och kampen - varje gång! ♥

      Radera
  24. På mitt kylskåp sitter en magnet från min dotter. Det står WHY WHY WHY WHY, över hela magneten men i mitten står det Becuse i'm your mother. that's why Jag bestämde då jag behövde det. Du gör rätt och du kommer att bl så stolt över hur ni uppfostrat era barn. Kram Tarja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vilken bra magnet! ♥

      Kram!

      Radera
  25. Din ord kvinna!!!
    Jag önskar så att alla fick ha mammor som dig! Kämpar varje dag för att inte ta onödiga konflikter, samtidigt som jag balanserar att det är jag som är förälder och är den som visar vägen. Bråkar (oftast) inte med dottern vilken färg det är på tightsen, så länge de sitter på under den förkorta tunikan. När hon står upp är den ju "lagom" lång och täcker rumpan, jag som mamma vet att den rumpan kommer visas hela dagen om inte tightsen sitter på. Hon får friheten att välja färg/mönster, jag som mamma ser bara till att hon är ordentligt påklädd. Det är mitt ansvar och skyldighet mot mitt barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är långt från perfekt, haha. Men jag ger mig inte. Försöker välja mina fighter och vinner dem jag väljer att ta.

      Vi har ansvar och skyldigheter och de ska inte kunna förhandlas bort. Kämpa på! ♥

      Radera
  26. Jag var på utbildning med två stycken som jobbar på BUP (barn o ungdoms-psykiatrin).
    De sa att självskadebeetendena har ökat sista tiden, för banala saker som tex att pojkvännen har gjort slut osv.. Detta hade kunnat undvikas ifall barnen hade fått lite mer motgångar i livet, ett nej från föräldrarna eller fått gränser där de kan få bryta ihop emellanåt.. Tycker det är ganska talande för att du jobbar på "rätt sätt", och att vi vuxna måste ta ansvaret för barn måste få vara barn och inse att gränser finns och att de får ett "funktionellt" sätt att förhålla sig till dessa istället för att stå handfallna som tonåringar/vuxna när livet går emot dem med värre saker än ett klädval!

    Mvh Tvåbarnsmamman Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju mycket det som uppfostran handlar om. Man visar dem hur livet fungerar. I medgång och motgång. Får de inte öva på att vara arga, ledsna och besvikna i hemmets trygga vrå - hur ska de kunna hantera de känslorna på okänd mark?

      Radera
  27. Jag vill bli som du den dagen jag kanske blir mamma!

    SvaraRadera
  28. Ulrica, socialarbetare och pedagog30 september 2015 08:14

    Vissa saker kan barn få lära sig genom trial and error. Annat är det min plikt som förälder att leda dem genom. Allt annat vore försumlighet och en björntjänst i förlängningen. Jag ser på nära håll "kränkta" barn. Dessa har det inte lätt nu och kommer inte få det lättare. Visst har barn rättigheter. Det har alla människor. Men det är förkastligt att missa att en även har skyldigheter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis - rättigheter och skyldigheter.

      Radera
  29. Hur hinner du svara på alla kommentarer? Beundrar dig något enormt för att du tar dig tiden till det! Tack för att du finns och gör mitt mammaliv lättare och roligare. Du förstår inte hur viktig du är! TACK!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar debatterna. Utan mina läsare är inte bloggen värd något alls. Och jag uppskattar varje kommentar jag får. Det visar att jag engagerar och når ut och det är precis det jag vill med min blogg. Så kontakten med er läsare är jätteviktig för mig! Ett kvitto på att jag gör något som är bra. Så tack för att du läser och kommenterar! ♥

      Kämpa på!

      Radera
  30. Jag tycker hela blogggrejen är kränkande och konstigt. Att lämna ut sina barn på det viset mot deras vilja. Att fläka ut era bekymmer för hela världen kommer INTE göra Alice till en stark tjej. Du motsäger dig själv. Vill du bygga en stark tjej så ska du väl skydda henne och inte skylta med henne?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och ändå är du här. Så du ogillar hela grejen men stöttar den med besöksstatistik.

      Radera
    2. Meekatt, jag tror att dina barn kommer att vinna oerhört på ditt sätt att tänka. Att lära sig att kläder inte är till fint enbart, utan har en skyddsfunktion. Att världen inte roterar kring dem. Inget av det här var något konstigt när jag växte upp (och så urgammalt är inte 34). En pepp till dig, och alla andra föräldrar med gränser som läser detta, är att många saker jag tyckte att mina föräldrar gjorde jättedumt när jag liten, är det jag är tacksam för att de gjorde idag.

      Radera
  31. Jag som för någon vecka sedan starkt övervägde att lämna tillbaka mitt mammakörkort, fick genom detta inlägget lite nytändning och kanske kan överväga att behålla kortet lite till. =)
    Tack Meekatt för att du är du och för att du ger oss andra mammor lite power i vardagen! <3

    SvaraRadera
  32. Vissa saker kan barnen bestämma själv tex vilket pålägg de ska ha på mackan.
    Vissa saker kan man förhandla om, precis som Malin gjorde väst istället för jacka.
    Vissa saker kan barnen ALDRIG bestämma, man har ALLTID bälte när man åker bil.
    Ibland bestämmer barnen, ibland kvittar det och ibland bestämmer vi vuxna.

    SvaraRadera
  33. Heja dig, Meekatt!!!
    Du har så förbannat rätt i allting!
    Jag vill bli som du när jag blir morsa!
    //Jenny

    SvaraRadera
  34. BRA skrivet, precis så är det!

    SvaraRadera
  35. Har haft en enkel regel för alla barnen som har funkat skitbra. Den som betalar räkningarna bestämmer. Och nu får de som flyttat hemifrån bestämma :) Samt såklart att det viktigaste orden i hela världen är förlåt, tack, hej och jag älskar dig. Vilka får användas hej vilt av alla. Bra jobbat Malin!

    SvaraRadera
  36. Jag arbetar på anstalt där de intagna är unga män i åldern 18-21. De har fått många nej, men de har aldrig accepterat det. De har hotat, vägrat och lämnat för att slippa och det har fungerat. Ingen har gett sig av efter dem. Man har sagt nej, men aldrig menat det. De här unga människorna... är trasiga. De har gått sönder från insidan och ut av allt elände de varit med om. Och de har varit med om mycket mer än man ska ha varit i den åldern, i många fall även mer än man ska vara i ett helt liv.

    De tar fortfarande inte ett nej. Jag är i konflikter precis hela tiden under en arbetsdag. Om stora saker, men framför allt om små saker. Om saker som inte spelar någon roll och om saker som de vet att jag aldrig ändrar mig om. Jag är konsekvent och tydlig och helt övertygad om att det är lättare att ta de här konflikterna med sjuåringar än med tjugoåringar. Det är bara det att ingen har brytt sig, ingen har vågat och ingen har fullföljt.

    De här unga männen vet inte hur man mår dåligt. För de har vägrat ta att bli tillsagda och de har dövat all ångest med droger. När de nyktrar till och allting kommer över dem står de inte ut. De har ingen motståndskraft. Tragiskt nog har de inte heller mycket till livslust och glöd. För de har aldrig behövt ge sig fanken på att klara något som är svårt utan istället valt den lätta vägen. Att lämna. Att hota. Att knarka. Att skita i allt.

    Det är ibland skitjobbigt att vara liten och känna att hela världen går emot en. Föräldrarna är riktiga as som bara sätter regler och bestämmer. När man, som jag är nu, har fyllt 28 år är det plötsligt inte ilska mot mina päron jag känner, utan tacksamhet. För att de brydde sig. För att de skapade trygghet. För att de alltid fanns där.

    Jag önskar att föräldrarna till våra intagna någon gång hade sagt nej och hållit fast vid det. Att de inte bara hade låtit dem lämna utan att de hade fått ta konsekvenserna av det de ställt till med. Jag tror kanske inte att det hade räddat alla, men jag vet att det hade räddat en del av dem. Jag lovar att göra ett nytt försök nu när de är hos oss, men trots att jag inte låtsas om det vet jag att en del av dem är bortom hjälp. Vissa av dem är det på grund av sina föräldrar.

    SvaraRadera
  37. Så jäkla bra skrivet! Du har helt rätt! Så jobbar vi också i vår familj!!! Heja er, heja oss!

    SvaraRadera
  38. Härligt att läsa dina inlägg. Du är en grymt härlig mamma med bra värderingar :)

    SvaraRadera
  39. Underbart att det finns föräldrar som tar sitt vuxenansvar och inte överlåter det till barnen. Jag är lärare och vet vad det betyder när alla barn ska göra som de vill o tycker för det får de hemma....
    Stort eloge till dig Meekatt som tar ditt ansvar som förälder!!!!

    SvaraRadera
  40. Du är bara bäst 😍

    SvaraRadera