onsdag 2 september 2015

7-åringar, Buffaloskor & Botox!

- Mamma..? Om du tittar dig i spegeln och låtsas att du inte vet hur gammal du är...hur gammal tror du att du är då?
- 27 år! Max 27!
- Hahaha men MAMMA!? Minst 46 ju! MINST!!

- Skit på dig.

Sjuåringar är fan ett överdrivet ärligt släkte. Som små små djävular på axeln fast i onödigt stort format som klampar fram med långa armar och ben, tuggar tuggummi, himlar med ögonen och kastar sanningar i ansiktet på en. Måste vara fantastiskt att vara sju år. Man vet allting! ALLTING! Och när man vet så kan man bara himla med ögonen och säga "och?!". Funkar inte det kan man smälla i dörren och ger det för dålig effekt så kan man öppna dörren och smälla igen den en gång till...ännu hårdare.

Igår frågade Alice mig om jag hade "ungdomskläder" när jag var ung och om jag nu hade det så undrade hon när och varför jag slutade ha det. Vafan?! Ungdomskläder? Vad är det? Adidasbyxor och linne? Buffaloskor med 10 cm sula, solpuderrand på halsen och på insidan av den vita polotröjan som man hade under adidasjackan...för att man var så jävla cool? Och ljusa 501:or som satt så tight att man fick svamp i södra Thailand? Jo, jag slutade med det när jag blev medveten om att jag såg för jävlig ut, haha. Nu...klär jag mig som en vuxen säger Alice och det hade varit mycket roligare om jag kunde ha "lite sånt fint som mamman har på den där serien Jessie". Okej, röd pennkjol, lila kavaj och blå "klackaskor" - here we go! Undrar om hon inte ångrar det när jag kommer framsvassandes över skolgården som en berusad Dame Edna. Det där med färger...och klackar...det är inte jag. Jag har LILA trosor idag och känner mig nästan löjligt färgglad. Har till och med ett par extra svarta i väskan ifall jag skulle bli för obekväm i min utmanade OCD-hjärna, haha. Sån é jag!

Men ja - MINST 46 år gammal ser jag alltså ut att vara. Och det är ju i och för sig inget fel i det. Jag är inte ett dugg rädd för att åldras, tvärtom. Det är ju en ynnest att få bli gammal. Alla blir inte det och jag tar emot mina rynkor med tacksamhet över livet istället för att tacka ja till alla erbjudanden jag får om botox och annan skit. (Hoppa inte på mig nu, haha. Alla gör sina egna val och jag dömer ingen!) Men jag är ju som jag är. En del av rynkorna kom 2007 när mamma var sjuk, en del kom 2011 när jag hade en nyfödd Elton samtidigt som Alice trotsade som värst och en del kommer för att jag helt enkelt blir äldre och älskar solen. Men jag känner mig som 27 och det tänker jag fortsätta vara tills jag dör! Jag kan tänka ibland på alla dessa rynkkrämer som mamma köpte. Förebygg. Göm. Ta bort. Varför då? Vad är det egentligen vi ska gömma som är viktigare än ett naturligt om än lite rynkigt leende?


Sitter på Cecilias idag. Inte med cigarr dock. Nu ska jag ta tag i dagens mailskörd innan jag styr upp schemat för mina 4 dagar i underbara Göteborg! Ska bli så härligt att komma upp igen och en kul läsarträff hinner jag med också! Yeyh! God mat, vin och en massa skratt står på schemat på lördag tillsammans med ett 20-tal bloggläsare. Kan bli hur kul som helst! Kanske skulle köra pennkjolen och kavajen då? ;)

over and out.

//Meekatt...

4 kommentarer :

  1. Härligt att inte vara ensam om att på riktigt tycka att rynkor hör till :D!
    Folk får botoxa och fylla bäst de vill, om de trivs med det - men visst blir det lite märkligt på något vis, att titta på ett ansikte och inse att det inte finns några spår av varesig glädje eller sorg i det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där är ju upp till var och en. Men inget för mig! :)

      Radera
  2. Vänta med att leka berusad dame Edna till Alice börjar högstadiet. 👍😂😂😂
    Men jag tycker att du gör rätt i att strunta i botox ! Du är en mycket vacker 27-46-årig kvinna ! 👌😘💕
    Kram Angelica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, bra att spara det hotet kanske! ;)

      Kram!

      Radera