måndag 3 augusti 2015

Tack mamma ♥

Mamma - du fattas mig. Du fattas oss. Du fattas mig i allt jag gör och i varje andetag. Du...skulle varit här. Du skulle varit här och sett Alice och Eltons sommarbruna kinder, deras solblekta hår och du skulle sett alla fina armband Alice gjort av loom bands. Du skulle legat här i solstolen och lyssnat på Ulf Lundell, druckit kallt vitt vin och rökt John Silver med filter. Du skulle doftat sololja och extra starka halstabletter. Du skulle badat med barnen i poolen fast att du hatade att bli våt i håret, du skulle grillat laxpaket och kokat nypotatis och du skulle ha fönat håret varje morgon fast du bara skulle ligga i solstolen hela dagen. Du...skulle varit här.

Saknaden och sorgen blir inte lättare. Det gör exakt lika ont att sakna dig idag som det gjorde då. Sju och ett halvt år. Tiden fortsätter att gå och ibland känns det så fruktansvärt fel...att vi lever vidare utan dig. Något blev fel. Det var inte du som skulle dö. Någon gjorde fel...

Idag på vägen in till Trelleborg såg jag i backspegeln att det rann tårar på Alice kinder. Alice som fem minuter tidigare hade skrattat. Jag frågade varför hon var ledsen och hon svarade "Jag saknar mormor mamma!" Ni två. Mina viktigaste i livet. Ni som möttes i universum, kramades och bytte plats. Ni som förutbestämt ska finnas här...för att ta hand om mig. Ni som missade varandra...med sju dagar. Sju jävla dagar. Tänk vad ni skulle älskat varandra. Tänk vad ni längtat efter varandra...ifrån vars en sida hela tiden. Mamma längtade efter dig när du låg i min mage. Hon kände varje spark, var med på varje besök hos läkaren. varje ultraljud och köpte alla bebiskläderna. Men ni kan inte finnas samtidigt...och jag förstår det nu. Idag hände en sak...som fick hela min värld att rasa...och i samma ögonblick byggas upp på nytt igen. Idag fick jag en kram...av mamma. ♥

Alice var ledsen i bilen och jag körde in till kanten och parkerade. Jag gick ut ur bilen och öppnade Alice dörr så att hon kunde komma ut. Och vi kramades hårt hårt och länge där vid vägkanten. Älskade tös. Du bär på en sorg som inte ens är din. Du bär på min sorg och på mammas sorg. Du gråter av saknad efter något du inte kan förstå. Men ändå förstår du. Eller så vet du..? Jag sa till dig att "Om du visste hur gärna mamma skulle vilja komma ner och krama oss nu!! Mest av allt vill hon det hjärtat!!" Efter en stund körde vi vidare och jag spelade en låt för dig. "Gå ut och var glad". Mammas låt. Vi sjöng med och grät så att vi knappt kunde få luft. Sen frågade du mig om mormors begravning. Jag berättade om den och vi grät ännu mer. Du ställer så kloka frågor och jag har inga svar. Jag vill bara skrika ut att något blev fel!! Hon skulle inte dö. Hon skulle finnas här...på väg till Trelleborg med oss. Mormor skulle pratat med dig om döden. Hon skulle inte vara den vi pratar om. Hon fattas oss!

Vi spelade Öppna Landskap i bilen. Den där jävla låten. Jag har inte lyssnat på den på flera år för mitt hjärta brister när jag hör den. Vi spelade den på begravningen och om jag blundar är det som om jag satt där igen...på främsta raden i kyrkan...med en nyfödd Alice i famnen...och den vita kistan framför mig. Ni möttes i universum...och bytte plats. Men jag...behöver er båda. Här. Nu.

Alice tårar forsade i bilen och det går inte att stoppa. Det är som om hon gråter för oss alla tre. Älskade kloka lilla tös. Hon sörjer och hon saknar. Hon längtar, frågar och tittar på mig med sina bruna varma ögon. Dina ögon. Era ögon. Ibland känns det som att jag ska rasa ihop...och aldrig kunna resa mig igen. För du...fattas mig. ♥

Det var längesedan vi var så ledsna, Alice och jag. Sorgen kom ifatt oss båda som en käftsmäll idag...ifrån ingenstans...och vi tappade båda andan lite. När vi klivit ur bilen i Trelleborg, gått 20 meter och innanför grinden hos Tommy och Ronny hör jag "Hej Malin!" bakom ryggen. Jag vände mig om...och där stod min morbror. Din älskade lillebror. Vi har inte setts på nästan sju år och just idag...och just då...när jag behövde en kram som allra mest...så står han bara där. Din älskade älskade lillebror. Den viktigaste. Finns det EN person i hela världen som du skulle skicka...så är det just han. Och det vet du att jag vet. För första gången på nästan åtta år förstod och kände jag att du finns här mamma och detta var ditt sätt. För när jag kramade honom idag...så kramade jag dig. Mitt hjärta slår fortfarande trippla slag och jag kan inte sluta gråta. Jag ville aldrig släppa taget om honom...eller dig.

Du fattas mig. Tack mamma. ♥

over and out.

//Meekatt...

22 kommentarer :

  1. Åhhhh! Kunde inte läsa detta utan att gråta! Tänker inte en försöka beskriva vad jag kände för alla mina ord är för små för att kunna det.

    /Jessica ♡.

    SvaraRadera
  2. Nu gråter jag floder. För 2 dagar sedan fick vi veta att cancern i min mammas kropp har spridit sig och att det inte är långt kvar. Detta 10 dagar efter att vi semestrat hos henne och pappa och hon var så pigg att vi inte hade en tanke på att allt inte var bra. Skillnaden mot dig är att jag har en två-åring och en 11 veckors bebis som mamma fått uppleva men de är ju för små för att minnas henne. Jag vet att jag måste klara det för det finns inget val men jag förstår inte hur jag ska klara mig utan min mamma.

    SvaraRadera
  3. Tårarna rinner... finns inga ord bara känslor.. kram åsa <3

    SvaraRadera
  4. Tårarna sprutar! Kan inte, vill inte, vågar inte förstå hur det känns. Många kramar till dig och fina Alica

    SvaraRadera
  5. Tårarna rinner när jag läser.... miste själv min far när äldsta sonen var drygt 1 år; 7 år sedan natten till julafton. Lillebror han aldrig träffa morfar å det känns så jävla jobbigt. .vi pratar ofta om han men tänk om han hade varit.här nu...

    SvaraRadera
  6. <3 Här rinner tårarna också! <3

    SvaraRadera
  7. Åhh, stor varm kram. Här rann tårarna när jag läste ditt fina inlägg, söta lilla Alice <3 <3 <3

    SvaraRadera
  8. Tårarna sprutar!! Så fint du skriver om dina tankar och känslor ❤ Fantastisk mamma är du till fina ungar. / Ann-Sofi

    SvaraRadera
  9. Det här träffade rakt i hjärtat! Tårarna rinner hejdlöst nu. "De möttes i universum, kramades och bytte plats", precis så måste det ju vara! Tack för att du satte ord på det! Min pappa dog för snart ett år sedan, den 10 augusti. Min yngsta dotter föddes den 26 augusti. En vecka efter begravdes pappa och jag tog farväl av honom med min nyfödda dotter i famnen. Han fick aldrig träffa henne, de två hade haft så kul ihop. Hon har hans miner och grimaser, ser precis lika full i sjutton ut.
    Nu firar vi snart hans födelsedag den 6 augusti för att fyra dagar senare sörja att det är årsdagen av hans bortgång. Och sen två veckor senare firar vi en ettåring. Tvära kast bland känslorna. Sorgen bleknar men saknaden försvinner aldrig!

    SvaraRadera
  10. Vilket inlägg så fint, det finns något efter döden...

    SvaraRadera
  11. Väldigt fint skrivet, din mamma läser säkert detta i himlen och blir ännu mer stolt över dig.
    Kram

    SvaraRadera
  12. Men åh så fint skrivet. Sitter här med gåshud och tårar i ögonen. Min pappa dog för 11 år sedan. Saknaden är stor. Detta kanske låter konstigt men jag jobbar som undersköterska och jag vet inte hur många gånger jag har sett pappa i de jag vårdar. Deras händer som är lika pappa eller ett uttryck de säger som känns som något som pappa skulle säga. Det känns fint på något sätt och en liten tröst. Saknar honom varje dag

    SvaraRadera
  13. Christina Frisberg. <3 Så otroligt vackert skrivet, det träffade en skör tråd i min själ, där jag känner igen varenda liten längtan, det går aldrig över när våra kära går bort så finns många glada och kära minnen kvar men också en stor sorg och längtan att få dela alla vardagliga saker som vi gör och ännu mera när vi firar något Födelsedag/Jul/Dop/Bröllop och även svåra och sorgliga saker där man vill ha tröst och kärlek ja det är en påminnelse varje gång att någon fattas oss, <3 men de finns med oss i allt vi gör och nu fick du beviset Meekatt. Skickar en kram fylld med tröst/styrka och mod. <3

    SvaraRadera
  14. Otroligt vackert skrivet. Träffade mitt i mitt hjärta. Min dotter bytte plats med min farfar någonstans där ute i universum.

    SvaraRadera
  15. Känslan av orättvisa kan jag känna. För 1,5 år sedan gick min pappa bort...mycket hastigt och oväntat. Fortfarande slås jag av att livet är orättvist. Vem bestämde att just MINA barn inte ska få skratta mer med sin morfar. Den känslan har jag haft sen han gick bort. Mina barn var 5 och 8 år då de miste sin morfar och jag min pappa. Sörjer honom varje dag men jag har iaf roliga minnen jag kan skratta åt men mina barn kommer kanske inte ens komma ihåg morfar om några år. Inte ok med denna orättvisa. Kanske fanns det en mening med att han snabbt oväntat och alldeles för ung skulle gå bort (nu i efterhand vet jag att det finns en mening men den är för lång att skriva här ;-)) men känslan av orättvisa finns ändå.
    Ville bara skriva av mig. Ville nog egentligen inget vettigt av det jag skriver men ja...skrivit av mig iaf :-)
    Ta hand om er.

    SvaraRadera
  16. Så sorgligt men fint skrivet... Härligt att du fick träffa din morbror. Kram på dig!

    SvaraRadera
  17. Tårarna rinner för er skull och jag kan inte annat än att skicka massa kärlek! <3

    SvaraRadera
  18. Du träffade mitt i prick. Kunde inte ha skrivit bättre själv. I somras besökte jag och min sjuåriga son min pappas grav som gick bort för 23 år sedan. Saknaden är lika stor nu som då när jag fick besked att han aldrig mer kommer hem, att han aldrig mer kommer hålla mig i sin famn. Jag började gråta och då säger min son:" Varför gråter du mamma? Du fick ju träffa honom, det fick aldrig jag! Du ska inte vara ledsen, det är jag som ska vara det." Det gjorde ont i kroppen och i själen att få höra detta. Jag svarade: det är just därför jag gråter för att ni inte fick chansen att träffa varandra. Jag tror att han ser oss nu och är lika ledsen som du är att han aldrig fick träffa dig, en fin och ödmjuk kille.
    Jag är nog inte ensam att känna igen mig i dina texter. Jag skrattar med dig och jag gråter med dig. Du är underbar person. Det behövs fler som dig!!!

    Kramar
    Olli i Växjö

    SvaraRadera