torsdag 12 mars 2015

Känslan, Mellanakten & Insikten...

När bra känslor sköljer över en. När man får den där känslan i hjärtat…att allt är bra. Som sockervadd inombords. Som nyckelpigor i handflatan, nyklippt gräs, kärleksbrev och som doften av nyfödd bebis. När man kommer på sig själv sitta och le…mot ingenting. När man tar sig tid att rota längst in i skåpet efter den finaste kaffekoppen för att man liksom är värd det bästa. När man kramar barnen lite hårdare än vanligt och när man somnar utan mobilen i handen. Känslan man får när man ligger på stranden och halvsover i värmen och vet att den man älskar ligger alldeles intill. När hjärtat slår trippla slag när någon tar din hand och när bästa tröjan är nytvättad och doftar sköljmedel. Nya lakan, lagom varmt kaffe och ett sms ifrån någon man saknar. Sol i ansiktet och vårkänslor på en trappa på Götaplatsen. Alla de där bra känslorna…som man ibland glömmer. Eller trycker bort. För att andra känslor får ta över…

Saknad, längtan…sorg. Förtvivlan, hopplöshet, ilska och känslan av att man aldrig någonsin kan bli lycklig igen…på riktigt. För att livet svek dig. Någon tog allt det där som var bra…och spottade på det. Skrattade åt det och krossade det. Bara för att man kan… Jag visste inte att man kunde. Och jag kan aldrig komma över det där sveket. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. Helvetes fans jävla skit. Någon gjorde fel. Någon pekade på fel person och kvar står jag…och väntar på att få trycka på knappen som spolar tillbaka tiden. För jag VET ju att det blev fel. Snart kommer någon att komma på det. Som ett bokslut som inte är riktigt färdigt i en annan värld…där det där förlorade kvittot snart dyker upp…och allt rättas till. Då kan jag släppa det. Innan det kan jag inte gå vidare. Jag kan inte svika…för jag är ju den enda som vet att det blev fel. Och om jag släpper taget….finns ingen här som kan trycka på knappen.
Jag saknar varje dag. Jag saknar varje känsla. Jag saknar dofterna, irritationen, tjatet, kramarna, skrattet och jag saknar rynkorna kring ögonen. Jag saknar ljuden. Stekspaden som skrapar i stekgrytan, hårfönen, prasslet i handväskan när du letar halstabletter, knackningarna på min ytterdörr och jag saknar ditt ”Men MAAALIN” varje gång jag säger eller gör något dumt. Det saknar jag och jag behöver det. Vem ska nu hålla koll på att jag gör rätt? Hur ska jag veta när jag går för långt eller säger fel saker vid fel tillfällen? Vem ska få mig att inse att det jag gör är bra nog? Vem ska fira alla små saker med mig? Vem ska köpa de där första penséerna på våren till mig och vem ska skicka kort till mig på namnsdagen? Vem kommer ens ihåg vad jag heter i andranamn eller vilken dag jag tog mitt körkort? Vem köper balsam till mig för att min bästa sort är på extrapris och vem tar usla bilder på mig och barnen med en kamera så omodern att den blir rolig? Du kom ihåg alla de där dagarna. Du satt med all kunskap. Allt. Allt om mig…fanns ju i dig och nu vet…ingen.
Lite mer än sju år har gått och även om det blir lättare…så blir det svårare. Det blir lättare för att vardagen ofta tar över och kroppen glömmer bort att sakna dig. Det blir svårare för att när kroppen väl kommer ihåg…så blandas saknaden med förtvivlan…över att man glömt. Att man emellanåt lever vidare…som att allt var okej. Som att det ska vara såhär. Jag vill inte acceptera det. Jag vill inte gå vidare och jag vill inte ge upp känslan av att allt kommer att bli rätt igen. Att det som blev fel…ska bli rätt. Som om all den här tiden är en slags mellanakt i mitt liv.
Svårare…för att den känslan är så fel. Mellanakt? Väntan? Rätt och fel? Livet är ju nu… Inte då…och inte sen. Livet är ju nu – idag. Varje dag. Den jag så förtvivlat saknar och fattas…den personen är ju jag. Den jag varje dag behöver och längtar efter – den personen är ju jag…för Alice och Elton. Så jag måste vidare. Jag måste släppa taget. Jag måste sluta vänta på att allt ska bli rätt igen. JAG måste vara den som skapar minnen för dem. Den som skrapar stekspaden i stekgrytan och den som doftar Extra starka halstabletter. Den som sjunger falskt och säger ”Men ALICE!”. Jag måste vara den som firar namnsdagar och bakar släta bullar med pärlsocker på och som stryker kläder som egentligen inte behöver strykas. Det jag saknar…måste jag sluta sakna och istället ge. 
Insikten av att jag är den viktigaste för någon. Av att jag är skyldig mig själv och den som fattas mig…att vara den bästa jag kan vara. Om jag försvinner…vad minns de då? Vem var jag? Vilka små obetydliga saker som jag har gjort eller gör…blir de som utmärker mig? Minnen. De skapar jag ju nu. De viktigaste åren av alla…är ju nu. Jag måste släppa pausknappen. En insikt som kommer som en spark i magen och får mig att vilja hålla andan i all evighet…och som samtidigt får mig att vilja andas ut och släppa taget. Men kan man ens det? Vad händer nu? Vad suddas ut och vad kommer aldrig tillbaka? Den där knappen…kommer aldrig den då? Insikten av att det som blev fel…bara blev så. Och det är punkt efter det. Att det inte går att ta tillbaka. Den insikten. Fy fan för den… 
over and out.
 
//Meekatt...

12 kommentarer :

  1. Kramar till dig fina katten.... Känner igen dina känslor... Saknad o insikt.... Det är som jag boat beskriver det.... Åren läker visserligen alla sår men ärren kliar som bara f*n ibland.... Med all kraft försöker man inte klia upp dem. Tack för att du delar med dig och tack för att du sätter ord på känslor. /Linda

    SvaraRadera
  2. Kram till dig. Det jobbiga i att mamma inte är här tycker jag är att hon inte få se sitt barnbarn. Dom dagarna man inser att hon inte är på en lång semester utan att man inser hur det är, det är då som du säger att man tappar andan. Styrke kram till dig, kram Ellinor

    SvaraRadera
  3. Tankar och kramar till dig för din fina känsla att sätta ord på sorg och känslor

    Malin Falkenberg

    SvaraRadera
  4. Du kan både sakna OCH ge fina minnen till dina barn. Det ena behöver inte ta ut det andra. Det är okej.
    Kram på dig

    SvaraRadera
  5. Ibland blir jag så jävla arg & bitter på att livet är så orättvist!!!
    Finns nog inte så mkt jag kan säga för att göra de bättre.. men jag finns här dygnet runt om du vill prata, gråta, fisa eller bara va tyst och lyssna på mitt pladder.
    Love you!

    SvaraRadera
  6. Ett sånt vackert inlägg! Och det enda jag kan koncentrera mig på... Är de jäkla nyckelpigorna! Inte är det väl en bra känsla att ha dem i handen; de bits ju!

    SvaraRadera
  7. Fina fantastiska du som sätter ord på de känslor även jag har efter saknaden av min älskade Mamma- Tre år. Omöjligt att klara. Andra säger. Det skulle jag aldrig klara om det var min Mamma. NEJ INTE JAG HELLER! JAG KLARAR DET INTE! Jag hade bara henne. Jag behöver henne. Världen går inte ihop annars. Det är vår nu. Hennes snödroppar i trädgården och den första att sätta sig och njuta av solens strålar.

    Jag vill kommentera ofta. Dela. Men jag ska precis som du skriver istället gå och vara Mamma åt den älskade lille kille som jag är viktigast för. <3 Tack!

    SvaraRadera
  8. Vet precis hur du känner det, värst av allt är varje gång jag lyft telefonen och slått nummer och inser att det går ju inte att ringa... hjälper inte att det gått 15 år! Saknade finns där.... för alltid!
    Kramar och kärlek till dig!

    SvaraRadera
  9. Du är fenomenal med orden. Rakt in i hjärtat. Pang.

    SvaraRadera
  10. Lite tårar. Lite insikt. En käftsmäll. Pausknappen måste bort.
    Tack, för att du är du och att du delar.
    Och en stor kram ..bara för att ... sånn är jag.

    SvaraRadera
  11. Du älskar inte mindre för att du släpper taget...
    Min pappa dog för 22 år sen och i början sa jag God natt till honom varje kväll. Kändes som ett svek när jag började hoppa över, tills jag insåg att det inte är där det sitter. Han är inte mindre älskad och saknad för det.
    ninaerica

    SvaraRadera
  12. Jösses vilken gripande fantastisk text. Tack för dina tankar. Kram

    SvaraRadera