måndag 26 januari 2015

Om jag bara kisar lite...

Helgen kom och försvann lika snabbt. Vi hann dock med ett efterlängtat besök ifrån mina gudföräldrar (moster Ingis) och jag har fyllt på kärleksförrådet så att jag klarar några månader till utan att bli kall i hjärtat. Mammas syster...är som mamma...fast ändå inte. Så nära man kan komma liksom...

Samma känsla, samma kärlek, samma kramar och om jag kisar lite med ögonen...så är det nästan mamma. Så där nära att man blir alldeles varm i hjärtat och samtidigt iskall. Vissa drag och miner är så exakta...att jag nästan tappar andan. Hon fattas mig.

Igår kom Alice och frågade om mamma. Hon hade funderat över mammas sjukdom och hur hon visste att hon var sjuk. Varför hon dog. Hur pratar man om cancer med barn utan att skrämma dem? Hur berättar man att livet är så skört...och att allt bara kan rasa...på en sekund. Att den man älskar mest...och den som är ens stora trygghet i livet...bara kan försvinna. Jag förstod inte det förrän jag var 27 år gammal. Innan det var jag oförstörd och levde i en tro att man blir sjuk...och frisk igen. Att man inte dör när man är så älskad. Att man inte kan förlora den som lyfter dig, älskar dig och som får allting att fungera. Mamma skulle inte dö. Något blev fel. Varför ska mina barn behöva veta det redan nu?

"Mamma fick väldigt ont i magen. Men inget vanligt ont som man kan få ibland. Ett konstigt ont. Det är väldigt ovanligt Alice och inget man ska gå och vara rädd för. Jag körde mamma till sjuhuset och doktorn kunde se på proverna att mamma hade en sjukdom som är svår att leva med. Vi var ledsna men mamma fick medicin...och blev opererad. Hon var mycket på sjukhuset och jag var där med henne varje dag. Vi låg i hennes säng och tittade på film, läste en massa tidningar, skrattade åt läkare med fula frisyrer och en gång stal mamma ett stetoskop ifrån ett rum så att vi kunde lyssna på dig Alice. Mormor kallade dig Krabaten och vi hörde ditt hjärta slå där inne i min mage. Det höll mamma glad. Du gjorde det min tös..."

Men sen föll hon på mållinjen. Åtta dagar... Åtta dagar! Jag vet inte vem som kämpade mest... Om det var jag eller mamma? Jag ville så gärna. Jag trodde...att om du bara kom ut...så skulle mamma bli frisk. Hon skulle bli så glad att kroppen läkte. Den där ömtåliga sönderstuckna sköra kroppen...skulle repa sig. Och allt skulle försvinna. Vi skulle glömma sjukhuset i Helsingborg och vi skulle glömma att helvetet i Lund ens existerat. Jag skulle hämta hem mamma och vi skulle vattna hennes orkidéer och titta på det senaste avsnittet av Glamour. Vi skulle överleva mamma! Om jag bara hann...

Allt skulle bli bra och mamma skulle gå med barnvagnen längs Kaninvägen och visa dig stranden. Mamma skulle låta dig plocka alla Löjtnantshjärtan i trädgården och hon skulle ge dig så mycket kärlek att jag skulle hata henne. Vi skulle bli ovänner om nappen, om mattiderna och jag skulle irritera mig på att hon kom och hälsade på hela tiden. Hon skulle alltid tagit ditt parti. Hon planerade att vara "mormorledig" och hade förberett en hörna i vardagsrummet för din säng. Jag vill hata henne...irritera mig på henne och reta mig på att hon kommer förbi hela tiden. Något blev fel.

Alice...du missar mamma. Den största gåvan jag hade kunnat ge dig...var hennes kärlek. Du missar den där mjuka handen att hålla i, doften av halstabletter och du missar att plocka ur alla de där russinen ut bullarna och gömma dem i servetten. Du missar Ulf Lundell på hög volym och du missar att få sitta och fnissa i soffan när mamma rättar dagens Keno. Du missar den falska sångrösten, de fula strumporna och det störiga ljudet ifrån hårfönen tidigt på mornarna. Jag saknar det ljudet. Och den falska sångrösten. Hon fattas mig.

Men Alice - du får Ingis! Du får all den där oerhört starka kärleken, skratten och kramarna. Du får sången. Du får dansen. Du får hennes fula armhävningar, hennes energi och du får njuta av hennes fantastiska förmåga att få oss alla att vika oss av skratt. Du får värmen, omtanken, buset, myset och någon som älskar dig på exakt samma sätt. Och om du kisar lite...så är det din mormor! ♥

Ingis, jag älskar dig!

over and out.

//Meekatt...

27 kommentarer :

  1. Svar
    1. Exakt vännen...jävla cancerjävel!

      Radera
  2. Så fint skrivet, nu ligger jag här o gråter i soffan med min lilla skatt. Vår lilla bonus som just fyllt ett år. Vi som inte skulle ha fler barn. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Förlorade vår son i cancer för drygt två år sedan och vet hur jobbigt det är att förlora en i familjen. Kram Tea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Livet. Jävla skit. Njut av skatten och minns alla små saker. <3

      Kram!

      Radera
  3. Jag älskar DIG vännen!

    SvaraRadera
  4. Du är helt fenomenal med orden. Det är som att du sträcker in handen i min bröstkorg och kramar om mitt hjärta...med orden. Fantastiska du. Sluta aldrig förmedla. Sluta aldrig vara modig och berätta. ♥

    SvaraRadera
  5. Åh! Tårarna rinner. Du sätter ord på varje känsla. Tack.

    SvaraRadera
  6. Denna text träffar mig rakt i hjärtat! Min mamma har cancer och det går fort utför, nu handlar det max om månader säger läkarna. Hon hann träffa och uppleva min dotter vilket jag är evigt tacksam för!
    Men det har varit tufft, när min dotter var tre månader fick hon diagnosen bröstcancer som spridigt sig till hela skelettet. Och nu 3 år senare har det spridigt sig till levern.
    Jag hoppas att min dotter kommer minnas mormor som den glada och envisa kvinna hon är och hålla fast vid alla roliga saker de gjort och inte den mormor som hon är nu, virrig, svag och uppkopplad till dropp och syrgas... Fick cancer!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett helvete...det finns inga ord. ♥ Håll fast vid de små bra sakerna. Kramas, skratta och älska in i slutet.
      Din dotter kommer minnas...för du kommer hålla minnena vid liv. ♥

      Stor kram!

      Radera
  7. Helen Bergström26 januari 2015 10:45

    Snälla katten! Skriv en bok!! Du behöver det - och VI behöver det! Ingen kan beröra som du med dina texter. Varje cell i min kropp värker av sorg när jag läser dina texter och det är så befriande att få känna efter. Du är fantastisk.

    Och din mamma ler i sin himmel av stolthet katten. Och Ingis är hennes gåva till er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du. Jag jobbar ju på det där med en bok...det går väääääldigt långsamt bara... ;)

      Radera
  8. Ååååååååh!!!! ♡♡♡♡

    SvaraRadera
  9. Åh fina Malin, så fint skrivet!
    Önskar jag kunde ta din sorg och smärta från dig!
    Kramar <3

    SvaraRadera
  10. Åh, herregud vad du berör med dina ord! Tårarna forsar, du skriver helt magiskt! Fantastiska du! Tack för att du delar allt! Kram

    SvaraRadera
  11. Gråter..... Usch vad jag gråter. Det är så orättvist. Man undrar varför? Varför blir det såhär? Varför ska inte mormor få vara kvar?

    Jag vet iofs att hon är hos er ändå även om hon inte är i kroppslig form. Jag önskar att vi alla fick de klaraste tecken på att det är så...så att vi gick någon form av tröst.

    Du skriver så rörande fina Du. Du är stark för din lilla dotter och son. ❤️

    Massor med kärlek och kramar!

    // Nina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du! Massor med kärlek tillbaks! ♥

      Radera
  12. Vackert skrivet om en vacker person, eller två vackra personer. <3

    SvaraRadera
  13. Jag blir väldigt berörd av din text *tittar upp i taket och blinkar snabbt med ögonlocken*.
    Jag blir berörd av din kärlek till din mamma och jag känner själv en stor saknad.
    Min mamma lever och mår bra men jag älskar henne inte, har nog aldrig gjort... och det känns väldigt tragiskt.

    Jag ska lägga stort fokus på min dotter, som jag älskar massor, och jag hoppas att hon kan älska mig som du älskar din mamma.
    //Hälsningar Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Relationer är ju så. Man måste inte älska bara för att. Man älskar människor - inte relationer. Njut av kärleken till din dotter och var den mamman du vill att hon minns med kärlek och glädje.

      Radera
  14. Har läst din blogg och skrattat högt om många inlägg och så kom jag till detta... Tårarna rinner och jag känner med dig. Jag förlorade min mamma på samma sätt för drygt ett år sedan... Hon föll också på mållinjen och hann aldrig träffa min son

    SvaraRadera