torsdag 4 december 2014

En osynlig uppfostran ♥

Jag har fått den stora äran att gästblogga här. Jag blev faktiskt lite nervös. Jag menar, min lilla blogg har max 100 besökare om dagen, Meekatt är ju liksom kändis! Men jag älskar att läsa om det verkliga livet med all humor som Malin bjuder på. Att det är okay att inte alltid orka, och att det är okay att det blir fel ibland, även om målet är att alltid lyckas. Tack för att jag får dela med mig av mina erfarenheter.
 
Jag tänkte berätta lite om en annan slags uppfostran, när livet inte följer mallen riktigt. Lite om varför vi väljer att inte säga ifrån, och att det som utifrån ser slapphänt ut i själva verket kräver 110% närvaro och beredskap från oss. Min önskan är att öka förståelsen, och kanske väcka lite nyfikenhet.
 
Det betyder inte att jag är emot gränssättning. Jag tror inte att barn får några men av att bli tillrättavisade, eller t.o.m. orättvist utskällda när tålamodet tar slut. Man kan alltid säga förlåt och bli vänner igen, det är inte farligare än så. Jag tror nog att det är värre att ha en fasad som talar om för barnen att man aldrig får misslyckas. Det räcker gott att vi lyckas för det mesta. Jag är ganska övertygad om att dom flesta av oss, både barn och vuxna, gör så gott vi kan, utefter våra förutsättningar. Dom allra flesta är dessutom väldigt bra föräldrar till just sina barn.
 
När Sandra var liten, före tre års ålder, var det inte några större problem med omgivningen. Dom flesta, som hade egna barn, log mest vid utbrotten. Men när ”trots-åldern” aldrig gick över, och inga metoder hjälpte, så började omgivningen reagera med arga blickar och kommentarer. Då blev det jobbigt.
 
Jag förstår folks reaktioner, man reagerar på det man ser och glömmer att det finns en orsak. Jag blir bara irriterad när det inte hjälper att förklara. Men jag önskar att vi alla tänker ett steg längre innan vi dömer. Vad det än gäller, faktiskt.
 
Sandra har autism och när hon fick sin diagnos kunde vi lära oss att bemöta henne rätt. Det syns inte på utsidan, men man märker det efter ett tag. Känner man inte till det så uppfattas hon som bortskämd och ouppfostrad. Dessutom måste vi bemöta henne på ett sätt som utifrån ser nonchalant och slappt ut. Jag ska ge er ett par exempel på händelser som är vardag för oss.
 
Sandra och hennes pappa satt på en bänk och åt glass. Det kom två tjejer i övre tonåren och satte sig på samma bänk och Sandra blev väldigt stressad, som hon blir när folk kommer för nära. Hon skrek ”Jävla tjockis” till tjejerna. Utifrån såg hon ut som vilken 10-åring som helst, som faktiskt ska veta bättre än att skrika oförskämdheter åt folk på det viset.
 
Just den gången kunde inte min man förklara läget, eftersom han var ensam och hade fullt sjå med att förhindra ett utbrott, vilket man bäst gör genom att vara tyst, placera sig mellan Sandra och det som oroar, och vända sig ifrån henne. Vad som absolut aldrig funkar är att säga till. Det hade med största sannolikhet utlöst ett utbrott och någon hade troligtvis fått glassen kastad på sig.
 
Nu är det inte så att vi accepterar att hon skriker ”Jävla tjockis” till folk, men vi måste hantera det på, för Sandra, rätt sätt. D.v.s. skydda henne från det som oroar, och eventuellt förklara händelsen i efterhand. Vi har lärt henne att man inte skriker så åt folk, så det vet hon. Däremot kan hon inte styra sina handlingar när hon är stressad. Det enda vi måste göra då är att försöka behålla lugnet själva, varpå vi förstås uppfattas som slappa föräldrar. Stress hos en del kan också leda till utåtagerande beteende, självskadebeteende och/eller att skrika fula ord.
 
Det är oftast inte medvetet, eller går iallafall väldigt sällan att styra. Att säga till då förvärrar bara situationen. Vi ”npf-föräldrar” (npf – neuropsykiskt funktionshinder) lägger vårt största fokus på att förebygga, bereda vägen och försöka förhindra att stressen ska uppstå. Det jobbet får helst inte märkas, eftersom det i sig kan leda till utbrott.
 
När vi flög en gång, satt Sandra och sparkade med benen. Jag förklarade för personen framför att vi tyvärr inte kunde göra nånting åt det just då, och lämnade över en liten lapp där det kortfattat står vad autism innebär. Personen tyckte dock att jag fick hålla i benen på henne och säga till på skarpen, och tillslut sa han åt henne själv.
 
Det blev ett stort utbrott, förstås. Sparkarna på sätet framför blev betydligt hårdare samtidigt som hon kastade sig bakåt gång på gång så killen bakom höll på att få sin drink i knäet. Resten av passagerarna höll för öronen och stirrade förskräckt på oss. Hade alla varit lugna, och tysta, så hade jag kunnat avstyra det hela genom att agera på rätt sätt, vid rätt tillfälle. Jag hade kunnat be Sandra att sätta sig på sina fötter, när det blev läge för det. Hon hade troligtvis inte fått det där utbrottet med näsblod, och vi hade kunnat fortsätta bereda vägen rätt under resan.
 
Vid ett annat tillfälle var vi i Thailand, och badade i en pool där vi nästan alltid var själva. En dag badade en farbror där, och Sandra blev väldigt stressad. Hon började stänka vatten och skrek ”Håll käften jävla tjockis” till farbrorn. Han såg att vi blev pressade av situationen och sa ”Det är ingen fara, jag har egna erfarenheter av det där” och jag började nästan gråta av tacksamhet mot honom. Bara lite förståelse betyder så väldigt mycket.
 
Dom flesta är överens om att det är skillnad när det handlar om funktionsnedsättningar, men det är just det. Vad vet vi om människor vi inte känner, när det inte syns på utsidan? Om vi bara kunde ha i bakhuvudet när vi ser barn/elever som verkar ouppfostrade och bråkiga, att det med all sannolikhet finns en orsak vi inte vet.
 
Vi tar förgivet att föräldrarna har brustit i uppfostran, och visst är det säkert så i vissa fall (och det har ju troligtvis också en orsak vi inte känner till). Dom sa på nyheterna häromdagen, att 2-3 elever i varje klass har adhd, och behöver anpassning för att orka sitta still och lyssna.
 
Dom eleverna behöver oftast små klasser och fler lärare. Istället ska alla inkluderas, klasserna slås ihop och bli större, och kraven på eleverna ökar. Barn som behöver extra stöd klarar inte längre av att vara i skolan. Dom misslyckas varje dag och får bara skäll för det. Barn i 8-10 årsåldern får depressioner och orkar inte med livet. Hemma står maktlösa föräldrar som förtvivlat försöker få skolledning och beslutsfattare att följa lagen.
 
Dom här funktionsskillnaderna finns överallt bland oss i samhället, därför tycker jag att det är så viktigt att vi alla är medvetna om det, och att vi försöker vara mer toleranta mot varandras olikheter. Oavsett diagnos eller inte. Många anser att man inte ska sätta diagnoser för det ger barnet en stämpel. Visst skulle det vara bra om vi kunde respektera varje individ utan diagnos, men där är vi inte idag. Det är inte diagnosen som stämplar barnen, utan bristen på förståelse och anpassning.
 
Tack för mig J
 
/Nina

35 kommentarer :

  1. Starkt av dig att berätta. Det är svårt för människor utan insikt att förstå när det inte syns utanpå. Jobbar med npf-ungdomar och har fått utstå en del blickar vid aktiviteter.

    SvaraRadera
  2. Pappan kunde inte förklara för tjejerna som blev kränkta för han hade fullt sjå att sätta sig med ryggen mot Sandra? Om mannen på planet nu uppenbarligen tyckte det var störande att hon sparkade honom i ryggen, och uttryckte att han ville att ni skulle hålla fast hennes ben så kanske det var läge där att säga åt henne att sitta på sina ben? Inte en människa tycker väl det är okej att ha någon som sparkar en i ryggen en hel resa. Jag vet att man måste behandla barn med psykologisk problematik annorlunda men det funkar inte riktigt tycker jag. Det är fortfarande en ung tonårstjej som blivit kränkt, man kan som inte bara "jamen hon har autism". Jag vet att det inte funkar att säga vissa saker till adhd barn tex för det är inte logiskt för dem. Men om ett barn med handikapp gör något som inte är okej, så måste jag fortfarande markera för omgivningen att det INTE är just det, okej. Jag vet inte hur man sköter en vardag med barn med sådan problematik, jag har inga svar, och jag vet att det blir värre om man säger till att sådär får du inte göra, för dom kan inte styra det själva. Det är enormt jobbigt för dom själva att alltid vara den "elaka ungen", men man måste hitta strategier att utreagera det på så inte andra far illa. Man måste fortfarande förklara situationen för andra. Väldigt svårt det där. Men jag tycker rätt ska vara rätt för andra också. Andra barn som ser, jaha, det är okej att göra så. Jag vet inte exakt hur problematiken är med autism men det här var min spontana åsikt.

    Väldigt svårt rent allmänt varför det finns mer adhd nu än förr (såklart att det fanns ett mörkertal förr men jag tror inte på att det bara var att man inte upptäckte dem förr. Man gör ju det idag) strålningen är bevisat att det stressar barn, alla trådlösa prylar som vi har omkring oss. Större barngrupper, mindre vuxna, mer stressade barn. Bråk som inte klaras upp, starkast överlever och låånga dagar på fritids. Mammor och pappor som inte har tid och sitter med iphonen istället och det ska vara yta och inget verkligt. Föräldrar som ska jobba så mycket som möjligt så vi har råd med fler resor och mer saker. En anledning eller varför har vi fler barn med problem nu? Kom lite off topic men så funderar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir ledsen över ditt svar. Ledsen på grund av ditt sätt att se på den här gruppen med barn och unga, och ledsen över all den okunskap som råder när det kommer till barn och unga med neuropsykiatrisk funktionshinder. Det är precis vad det är, funktionshinder som alla andra funktionshinder.
      Det är jättetråkigt och fruktansvärt synd om utomstående som får utstå påhopp, såväl verbala som fysiska men till syvende och sist så är det ett uttryck för en person inte har förmågan att tolka de intryck som situationen medför.
      Vad säger du till någon som stammar? Säger du skärp dig, prata som en normal? Vad säger du till någon som får ett generellt EP-anfall? Vad säger du till någon som har pollenallergi? Alla med funktionshinder av något slag. Kunskap måste spridas för att vi ska kunna ge plats åt alla att finnas, även de som inte riktigt passar in i samhällets norm.

      All kärlek och styrka till dig och din familj, Nina.

      Radera
    2. Absolut! För det mesta hinner vi lämna en liten lapp vi brukar ha i fickorna, som ger en kort förklaring. Eller så hinner vi ligga steget före och, som i exemplet, sätta oss mellan Sandra och det som oroar innan hon blir stressad. När det gäller sparkarna, så var det min plan att be Sandra sätta sig på fötterna, men att säga det just då, när hon var stressad hade gett samma resultat som ovan. Så jag valde att förklara läget för mannen först. När vi väljer att inte säga till, så beror det alltid på att det blir värre för alla om vi säger nåt vid fel tillfälle. Sparkar i två minuter hade bättre än stort utbrott i två timmar, två förvånade tjejer var bättre än att dom fått en glass i håret ;)

      Jag har inte forskat på området, men en orsak är att kraven har ökat, vilket gör att dom här eleverna inte klarar skolan. Det är när miljön inte är anpassad som det märks. Elever med npf har alltid funnits.

      Radera
    3. Ja du Ronja, du verkar ha mycket åsikter och tankar så om du bara läser på lite om npf så kanske du även till och med kommer att förstå en vacker dag.

      Radera
    4. Rebecka: det finns en stor skillnad mellan dina exempel och blogginläggets exempel. Om en person får ett EP-anfall, stammar eller har pollenallergi så är det knappast någon annan som skadas/påverkas av detta. Men att få höra sådant som skrevs i inlägget, det kan skada/påverka människor.

      För 10 år sedan var jag en tonårsflicka med mycket dåligt självförtroende och oerhört känslig för kritik. Det hade varit katastrof om någon då skrikit "jälva tjockis" åt mig vid fel tidpunkt - det hade kunnat utlösa självskadebeteende, till och med självmordsförsök, sådant som låg och gnagde redan. Det hade spelat absolut ingen roll om personen som skrek var "helt normal", autistisk, drucken, whatever. Jag hade mått lika dåligt av det.

      Det finns aldrig någon ursäkt att bete sig illa mot folk. Om någon t.ex. gör ett brott under drogpåverkan eller är psykiskt sjuk, så är brottet ändå detsamma; offret är fortfarande rånad eller våldtagen, egendomen är fortfarande vandaliserad. Om någon skriker något fult åt en okänd människa, så svider det lika mycket i människan oberoende av om den som skrek är autistisk eller "normal".

      Jag vill ändå ge en eloge åt er med autistiska barn; ni har en väldigt tuff uppgift. Jag vet att ni vill göra ert bästa, och alla vi föräldrar misslyckas ibland. Men ni kan ibland bli tvungna att avstå från saker som andra föräldrar kan göra med sina "lugnare" barn, och jag tror inte heller det skulle skada att ha tuffare gränser / rida ut utbrotten. I min omgivning finns flera barn med autism/diagnoser/downs, och jag finner det intressant att de barn som haft tydligaste gränser är idag mycket väluppfostrade och visar respekt mot andra människor. I gengäld är barnen med "slappa" gränser och konflikträdda föräldrar idag mycket stökiga, osäkra och inte alls trevliga att stöta på. Vi vill alla våra barns bästa, men jag tror att man gör sina barn en björntjänst om man ursäktar dåligt beteende med "h*n har en diagnos".

      Radera
    5. Jadu Anonyma... Det märks att du inte förstår skillnaden. En del förstår aldrig, och det får man ju låta bli att lägga energi på. Förstår man vad npf innebär så kommer man inte med såna kommentarer. Tips - följ några bloggar en tid, om hur det är att leva med autism i familjen, så kommer du kanske att upptäcka alla begränsningar det innebär och alla rutiner och strikta gränser/regler som krävs. Och vad utbrotten för med sig, varför vi måste undvika dom genom att ligga steget före precis hela tiden. Kanske att du t.o.m. känner att dom här fina personerna också har rätt att vistas ute, och att det oftast går bra, eftersom föräldrarna är proffs på att hantera det rätt.

      Radera
    6. Men hallå, dummaste svaret jag läst i mitt liv. Kan du absolut inget om människor med autism så bör du heller inte ge dig in i diskussion. Du har uppenbart inte en aning om vad du skriver om.

      Radera
  3. Tankvärt, men problemet är föräldrar som letar en diagnos på sitt barn för att det är "stökigt" när dom egentligen är konflikträdda och inte törs sätta gränser.

    SvaraRadera
  4. Jättebra inlägg. Detta borde vara common knowledge.. tyvärr är det ju inte så. Önskar er lycka till!

    SvaraRadera
  5. Tack för ett fint blogg inlägg. // Mamma till två med ADHD

    SvaraRadera
  6. Såå bra skrivet, tack! Känner så igen mig med en (nu 18-årig) son med ADHD.
    Håller med Malin till 100% och jag har alltid försökt att uppfostra mina barn så men på min ena son funkade det bara inte, det gav motsatt effekt. Sen fick vi diagnosen, efter att ha misstänkt i åratal...
    Där handlade det om att lära honom göra rätt genom att ignorera fel beteende och överdrivet uppmuntra rätt beteende. Frustrerande som fan ibland, både för en själv och omgivningen troligtvis.
    Idag finns det kepsar med texten ADHD på, önskar att det fanns då :)
    Stor kram

    SvaraRadera
  7. Tack för att du berättar så att vi som inte delar din erfarenhet får chans att lyssna och försöka förstå.
    All lycka till dig och din familj,
    Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du lyckades verkligen skriva ner det som jag inte själv fick fram. Jag hade mycket väl kunnat tänka "viket ouppfostrat barn som kan bete sig på det viset", men egentligen handlar det bara om min egen okunskap.
      Säger som dig Frida, Tack för att du delar med dig av din erfarenhet för oss som inte har den och ger oss möjligheten att se på olika situationer med betydligt öppnare ögon, även om jag anser mig själv vara väldigt förstående så vet jag inte allt och absolut inte om barn med funktionshinder.

      Mycket inspirerande att läsa <3

      Radera
  8. Jag har en 9åring med autism och förstår precis vad du menar! Även om min son aldrig sagt nåt elakt mot någon okänd, han tar ut de på mig, eller oftast sig själv. Men jag måste agera likadant som du beskriver, behålla lugnet, avleda... men tyvärr är jag inte alltid en expert på de där, jag gör misstaget att skrika & skälla och poff så har vi världens scen. Att va Npf förälder är verkligen en utmaning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Evelina, jag tappar fattningen ibland jag med, ingen har tålamod som en robot. Jag brukar säga att man gör inte fel så länge man gör sitt bästa, men det kan bli fel, och då kan man lära sig av det <3 Kram!

      Radera
  9. Har flera syskonbarn med diagnoser. Är extremt van att ta hänsyn. Brukar skriva "schema" över tider hur jul ska gå till så att de kan få tid att vänja in sig på en dag som inte liknar vanliga helger. Men det finns faktiskt gränser för hur "alla andra" ska visa respekt! Är det inte ego av föräldrar att åka till Thailand?!?!. Ett flyg på 10 timmar, jättehetta, konstig mat etc. Tror inte det autistiska barnet alls vill åka. Så, om föräldern ändå utsätter sitt barn för den pressen som BARA gynnar föräldern. Lägg INTE ansvar på övriga resenärer som kanske sparat i 1-2 år för att kunna åka på sitt livs resa. Får man den gapig unge som sparkar min rygg....Sorry, jag brinner av o tycker att ni ska stanna hemma. Jag lovar. Mina syskonbarn har heller aldrig fått åka iväg. Inte massa andra heller då alla inte har råd. Så, att åka är OM barnen har utbyte av det, inte för förälderns skull. Så lägg inte detta i knä på alla andra! För ärligt, om DU lägger 100 papp på något...har man tyvärr lite tålamod. Va duktig o passiv, avledande hemma men låt inte 400 personer på ett flygplan lida. Ditt barn VILL INTE RESA!! Hemma, när det inte kostar en halv årslön har jag mer tålamod. Vi har mkt att lära, på båda sidor! Inget är svart/vitt utan massa olika nyanser av grått!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi anpassar allting efter vad som är bäst för vår dotter, alltid. Resorna med. Vill vi resa för vår egen skull så får vi göra det utan henne, det är ingen semester när vi reser tillsammans, men vårt barn får fina upplevelser om vi anpassar det rätt. För det är hon värd som alla andra.

      Radera
    2. Tur vi lever i ett land där vi gillar olika och inte i ett land där funktionshindrade helst inte ska synas... Tror nog att föräldrar med dessa barn visar hänsyn så de nästan går sönder men de måste ju också få leva eller hur? Tror heller inte att de tar med sina barn på saker de inte vill eller inte klarar av. Är ganska säker på att de känner sina barn bäst. Hoppas ingen upplever att HELA resan blir förstörd pga en enskild händelse.

      Radera
    3. Håller med dej, Anonym 5 december 2014 00:45
      Jag har all förståelse för att ett barn med ett funktionshinder inte alltid kan förväntas följa normala regler för hur vi människor samarbetar med varandra.
      Men det är inte ok att sitta och sparka på en annan människa! Hade det varit jag som satt framför med min redan skadade rygg så hade resan och veckan varit förstörd för mej. Sån värk hade jag fått. Det hade varit x antal tusen kastade i sjön för mej.

      Om man ska resa med ett barn som man vet brukar sparka och man anser att det funkar bäst att barnet får göra det, varför inte köpa stolen framför barnet oxå? (Helst hela raden eftersom de andra stolarna kommer skaka och vara otrevliga att sitta i.)
      Annars får man ta bilen till sin semester så man inte förstör andras.

      Radera
    4. Nu rör det sig ju inte precis om sparkar som skakar ens stolen framför. Sandra dinglade med benen, men det känns självklart obehagligt om det sker en hel resa. Det hade inte hänt så mycket mer om hon satt sig på fötterna. Det jag ville förklara var varför vi inte kan säga till på fel sätt och vid fel tillfälle. I ett utbrott blir sparkarna hårdare, men utbrott blir det inte om vi hanterar allt rätt. Det hade vi kunna göra om mannen framför tagit till sig min förklaring. Då hade alla fått en lugn resa (utom vi föräldrar som jobbar utan att det syns utåt).

      Radera
    5. Fast Nina, du vet inte hur personen framför mår och hur mycket knuffar/sparkar den personen tål. Att en person förflyttar min stol genom att bara luta knät mot kan vara tillräckligt för att orsaka mej smärta. Jag väljer därför bort många situationer där jag inte kan påverka min placering. Ska jag tex på bio måste jag sitta på bakersta raden för att vara säker på att klara det.
      Klarar inte ert barn av att visa hänsyn till andra så får ni hitta andra vägar, tex genom att inte utsätta henne för situationer som flygresor och tågresor. Att tycka att ni har rätt och att hon har rätt att göra "som alla andra" är inget hållbart argument. Alla vi som inte fungerar som "alla andra" måste göra avsteg från "det vanliga" och välja andra vägar.

      Radera
    6. Vi har flugit varje år, och det går bra nästan jämt, eftersom vi är så bra på att anpassa så hon inte blir stressad. Det hade gått bra i exemplet ovan också, om mannen framför inte hade skällt på henne, för då hade hon satt sig på sina fötter så fort jag kunde säga det till henne utan att riskera utbrott. Men vi kan inte ta bort människor som inte respekterar olikheter. Det är bara då det blir problem, kanske är det dom som ska stanna hemma? ;)

      Radera
    7. Så medan du väntar på att situationen ska förändras för din dotter så ska en annan människa stå ut med något som är jobbigt för den? För annars respekterar man inte olikheter?
      Som jag skrev tidigare, du vet inte hur pass det din dotter gjorde påverkade mannen framför. Hans kropp kanske inte klarar av att någon sparkar på hans stol.
      För mej så kokar allt ner till att du inte vill anpassa dej till din dotters problem, utan det ska omvärlden göra. Omvärlden har ingen rätt till respekt och hänsyn, bara din dotter.

      Radera
    8. Vilken tur att flygbolagen har en human inställning och säljer flygbiljetter till alla slags personer. End of discussion, kan jag tycka. Så länge det är så, så spelar det ju ingen roll vad någon tycker. Man köper sig en biljett om man vill det. Man är sig själv närmast. Jag tror att många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar, vill göra allt för att deras barn ska få uppleva det där lilla extra. För var så säker, när föräldrarna inte finns där för barnet i framtiden, så är det ingen som kommer att sörja för att barnet får uppleva några stunder med guldkant, någonsin mer.

      Radera
    9. Känns fint att ingå i team "God guys". "The bad guys" får nog räkna med mothugg där ute i världen:

      https://www.youtube.com/watch?v=2KI9TprUoHE

      Radera
  10. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  11. Men fy fan för att läsa en del kommentarer, folk är ju mer än lovligt puckade!!! Hahahaha!!! Så man ska stanna hemma bara för att man har ett autistiskt barn??? Då tycker jag att alla som sitter på flygplan, tåg etc och stinker som en container dvs inte kan sköta sin personliga hygien också ska stanna hemma, ungefär lika rimligt i sammanhanget!! Tänk att det finns så egoistiska och trångsynta individer, är ni födda genom en taggtråd eller har ni bara tappat förståndet! Det är precis såna som tänker och tycker så man inte vill stöta på ute i samhället, ni kan ta och bygga er ett egen skyddad liten verkstad där endast människor som passar in i eran form får andas och leva, jävla as!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om din kommentar var tänkt att ändra folks åsikter och tillföra något till diskussionen, så misslyckades du kapitalt.

      Att röra sig ute bland människor handlar alltid om respekt - från alla håll. Visa respekt genom att duscha innan resan, visa respekt mot folk som stinker. Visa respekt genom att så långt som möjligt undvika resor med autistiska barn, om dom blir för stressade och inte klarar av det. Visa respekt mot dom barn som är med på resan fastän dom "stör".

      Tanken med respekt är inte att kräva att alla andra ska respektera en själv/ens barn, man bör alltid börja själv med att respektera alla andra människor. Då kommer också de flesta att börja visa respekt mot dig.

      Radera
    2. Oh lord!! Hahaha!!! Ja tänk man ska be om ursäkt att man existerar tillomed, landet mellanmjölk där alla blir kränkta, hånade osv...ojojoj! Alltid är det nån som blir trampad på tårna.

      Radera
  12. Nina; ��
    Jobbarvännen L8

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina; <3
      Jobbarvännen L8

      Radera
  13. Så bra skrivet och beskrivet, Nina!! Igenkänningen är stor! Jag har många gånger undrat vad andra tyckt och tänkt när vi inte följer "mallen" för fostran, men har barnet autism så måste man agera på ett annorlunda sätt. Och visst är det så att hela vår vardag går ut på att anpassa - annars skulle inte familjen fungera öht.
    Livet med min Turbo och hans diagnoser har lärt mig livets stora läxa - att inte döma andra, för man vet aldrig alla orsaker till varför personer gör som de gör. Det kan finnas massor som vi inte vet om.

    Kram på dig, Nina ♥
    //Bellan

    SvaraRadera
  14. Bra att du beskriver hur det är att vara förälder till ett barn med autism. Det är ju svårt om man inte har erfarenhet av det att förstå beteendet från både förälder och barn.

    SvaraRadera
  15. Jag vill tacka för alla kommentarer jag har fått. Vidare diskussioner hänvisar jag till min blogg, eftersom jag bara är gäst här. Jag har fått en del inspiration till ett inlägg angående några av era kommentarer, så det går att läsa hos mig så fort jag hinner få ihop det. Stort tack också till Malin, för att jag fick berätta en annan sida av livet. <3

    SvaraRadera