måndag 17 november 2014

Uppfostran, Lärare & Fri lek?

Jag måste fortsätta diskutera lite kring ämnet uppfostran/bestraffningar. Det väckte så mycket känslor och en del blev uppriktigt förbannade på mig och tyckte att jag "som är en förebild" förespråkar barnmisshandel. Jag blir lite matt. Barnmisshandel? Vad lever vi i för värld egentligen? Ska man inte få lov att tillrättavisa sina egna barn när de går för långt...utan att det kallas misshandel? Att höja rösten är inte att psykiskt misshandla sina barn. Den som påstår det har inte upplevt psykisk misshandel. Att kasta ut sin kaxiga 6-åring i trädgården när man efter 40 minuters bråk håller på att explodera är heller inte misshandel. Jag älskar mina barn - just därför vill jag lära dem rätt från fel. Och jag vill lära dem att bli bra människor. Det blir de inte om de får styra och ställa här hemma. Det är fan inte konstigt att folk är så jävla lättkränkta idag om de inte ens får lära sig att tåla en tillsägelse ifrån sina föräldrar!

Jag tänker vidare på skolan. Hur ser det ut där egentligen? Elever får svårare att lära sig och svårare att koncentrera sig. Betygen går ner. Lärarna tappar kontrollen och politikerna får skäll. Men vad är det egentligen som har hänt? Jo, lärarna har tappat makten att få bestämma i sina klassrum. För där är det barnen som bestämmer. Och föräldrarna. Och om en lärare säger ifrån på skarpen/kastar ut en elev som missköter sig/tar en mobiltelefon ifrån en unge - då blir den KRÄNKT! Och föräldrarna med. Läraren riskerar att anmälas och väljer istället att inte tillrättavisa. Jag förstår inte. När jag var liten och inte skötte mig i skolan - då jävlar fick man veta att man levde, haha. Då kom Barbro Götberg och satte mig bakom den stora skärmen och där fick jag sitta tills jag skärpte mig. Kanske inte jättepedagogiskt MEN väldigt effektivt. Hade man tuggummi fick man papperskorgen upptryckt i ansiktet så att man kunde spotta ut det och kom man sent fick man snällt be om ursäkt och skämmas. Att jag skulle bli kränkt av att få en papperskorg i ansiktet fanns liksom inte på världskartan. Däremot var det pinsamt för jag visste ju att vi inte fick ha tuggummi. Idag...är det inte riktigt så. Idag är det eleverna som styr och får bete sig hur fan som helst och lärarna ska bita ihop och samtidigt ta kritiken ifrån politiker och föräldrar när barnen inte lär sig enligt läroplanen. Idag ska allting vara så jävla pedagogiskt och mysigt att egentligen skulle eleverna inte behöva några lärare alls! De kunde kanske sitta där med "eget ansvar" och googla sig till alla kunskaper samtidigt som de tuggar tuggummi  och uppdaterar Facebook i sin lättkränkta värld.

Om vi föräldrar skulle göra ett bättre jobb med att faktiskt uppfostra våra barn så att de sköter sig när de är i skolan - då skulle lärarna kunna koncentrera sig på att göra sitt jobb istället för vårt. Det är inte de som ska uppfostra våra barn, det är vi. Men om vi är rädda för att uppfostra våra egna barn - hur ska de då lyckas? Vi gör väl barnen en tjänst när vi uppfostrar dem? Vi gör det för att vi älskar dem! Vi VILL väl att de ska lära sig empati, rätt från fel och hur man ska behandla människor? Det måste få vara viktigare än att ha lugn och ro hemma med barn som kommer undan med allt? Är vi generationen som blev rädda för våra egna barn? Eller är vi generationen som oroar oss över vad grannen tycker om vår uppfostringsmetod istället för att uppfostra?

Alla ni som mailat och kommenterat om att man aldrig får bestraffa - bara belöna. Hur funkar det i verkligheten? Jag förstår ju principen att man ska uppmärksamma det som är bra och berömma goda gärningar vilket vi såklart gör. MEN man kan ju inte ignorera när barnen gör idiotgrejor som att sparka varandra, måla på tapeter, kalla en för fula saker, kasta sönder saker med flit osv? Gör ni inget då?! För mig är det helt vansinnigt. Man måste sätta gränser! Och det gör vi ju för barnens skull. Jag vill inte att mina barn ska få skäll när de är borta för att jag inte lärt dem hur man uppför sig. Jag minns när vi var små att mamma och pappa alltid berömde oss när vi varit iväg för att vi varit duktiga. Att vi ätit och tackat för maten fast den smakade skit (haha) och för att vi varit snälla. Jag minns fortfarande hur stolt jag kände mig och det är jag noga med när det gäller mina barn. Det är ju mitt ansvar...att visa hur världen fungerar. Och det är ingen "fri lek" där ute. Det är en tuff värld och det är vårt ansvar att ge våra barn de bästa förutsättningarna för att överleva där ute.

over and out.

//Meekatt...

81 kommentarer :

  1. Jag förstår inte behovet du beskriver av att utöva makt som förälder. Jag klarar uppfostran utan det. Tycker det är skrämmande att uppmuntra till detta av dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är just barn från familjer som din man inte vill ha med ungarna hem på lekdagar. :/

      Radera
    2. MAKT? Hon tar ansvar

      /Maddie

      Radera
    3. Makt är för en del ett väldigt fult ord. Att utöva makt är ännu fulare. Men jag som förälder guidar mina barn genom livet genom att utöva just MAKT. Jag har makten, på gott och ont, att forma mina bar till antingen vettvillingar som blir kränkta när de inte får som de vill, eller till ansvarstagande empatiska medborgare.

      Radera
    4. Alla föräldrar är inte stora nog att vara kapabla till att uppfostra sina barn till fantastiska människor, utan makt, hot, mutor eller annan kränkning. Det krävs mycket av en vuxen, att kunna behandla barn med respekt, och då, då behandlar även barnen vuxna med respekt. Förstår inte att det ska vara så svårt att förstå? Förstår heller inte var skribentens barn går i skolan? Verkar vara nått grottliknande!

      Radera
    5. Menar du Jessica på allvar att du inte hört talas om problemen som råder i de svenska skolorna? Mina barn går i Mellbystrandsskolan och vi är fantastiskt nöjda med skolan och lärarkåren. Jag tänker dock utanför mig själv och min lilla värld och belyser ett problem som finns på oerhört många skolor i landet.

      För mig handlar det inte om makt. Men jag är den vuxna och jag anser mig ha större koll på hur reglerna ska sättas i familjen än vad min 3-åring har. Kalla det vad ni vill, jag kallar det sunt förnuft.

      Radera
    6. Utöva makt?
      Det finns grundregler i barnuppfostran som väldigt många föräldrar har missat.
      Dessa är samarbete, vägledning, förmaning och förbjuda. Det är varje förälders ansvar och det ligger i deras makt att använda dessa fyra förhållningsregler just för att barnet inte har det konsekvenstänkandet samt den mognad och erfarenhet att ta de beslut som vi vuxna kan.
      Så där måste vi hjälpa barnen så det blir så bra som möjligt. Allt detta beskriver Meekatt på ett rakt och brutalt sätt som många lättkränkta föräldrar som ljuger för sina barn bara de slipper en konflikt blir upprörda över.
      Så skärpning!
      Ta tillbaka MAKTEN att våga samarbeta, vägleda, förmana och förbjuda barnen för de är inte mogna att ta alla beslut själva som det barn de är.

      Radera
  2. Svar
    1. haha! akta, meekatt har skrivit ett inlägg där hon får läskiga rysning av att man skriver så! ;D //mirjam

      Radera
  3. Att inte våga sätta gränser är barnmisshandel! Att inte våga säga ifrån när ett barn beter sig illa är barnmisshandel.

    Hur ska våra barn lära sig vad som är rätt och fel, hur man beter sig i olika situationer om inte vi föräldrar vågar ta konflikter med dem??

    Kram till dig och stå på dig, du vet vad du gör!

    SvaraRadera
  4. Hmmm, Anonym - vilket/vad i det här är att utöva makt?

    SvaraRadera
  5. Underbart uttryckt! (Så bra att jag inte vågar länka på facebook för alla lättkränkta petrakrantzlindgren-fans på min vänlista ;-) )
    Jag tycker att den här är på samma tema. Uppfostra barnen till att må bra i långa loppet.
    http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19860833.ab

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om det Petra Krantz Lindgren säger men inte faan är jag lättkränkt! Barn är inte monster, vilka många har som åsikt. Att uppfostra barn utan hot, mutor och straff. Hur kan det vara dåligt? Jag förstår faktiskt inte det...

      Radera
  6. Dubelgillar ditt inlägg katten! Go Malin!

    SvaraRadera
  7. Inte konstigt att det går utför i skolorna när föräldrar är rädda för sina egna barn o barnen bestämmer hemma..
    Skönt att det finns fler som är som oss,jag kommer aldrig låta barnen bestämma här hemma .
    Vi säger även till andras barn när deras föräldrar inte verkar göra det :-D

    SvaraRadera
  8. Men herregud, självklart måste man säga ifrån! Inte konstigt att barnen löper amok, när ingen vågar ta tag i problemen. Jag tycker att de föräldrar som pjoskar och mesar, de gör inte sina barn en tjänst, tvärtom!! Stackars barn som inte får lära sig rätt och fel

    SvaraRadera
  9. Fantastiskt bra skrivet och så sant! Kram på dig Malin!

    Ibe

    SvaraRadera
  10. Belöna kommer ju helst innan det går till bestraffning :) Jag har en envis rackare som kan explodera och göra tvärtemot hela tiden. Men då ryker tv tiden för henne, samt mobil/platta
    Däremot försöker jag gå med henne istället för emot henne, vilket är ganska svårt. har man ett "jobbigt" barn, blir man själv och jobbig och ska sätta extra mkt regler. Men stanna upp och tänk tvärt om. Svårt att förklara pedagogiskt haha Men man själv blir en NEJ sägande mamma när man är i en sån jobbig spiral !
    Men hos oss är det som sagt typ TV förbud om man varit så pass olydig, och vi pratar mkt om hur man ska uppföra sig och vilka förväntningar man har.
    Det kommer säkert gå bra, jag tror även att barnen ser ju hur vi föräldrar uppför oss och hur vi är mot andra, det smittar av sig på barnen! Tror lite på att man ska föregå med gott exempel, även om det är svårt när det blir helt Kajko haha
    /Malin

    SvaraRadera
  11. Jag håller absolut med om att man måste hjälpa barnen med vad som är rätt och fel, och att barn behöver tydliga gränser. Dock är det inte så enkelt att man alltid kan skylla på uppfostran när barn inte uppför sig. Integrering och "en skola för alla" är ett sätt att spara pengar och ta bort stödinsatser för elever som inte klarar kraven i "den vanliga skolan" Det behövs mer resurser. Sen kan man aldrig kräva mer av någon än den personen klarar av. Så innan man ställer krav måste man se till att förutsättningarna att lyckas finns. Min dotter klippte sönder en fin bok häromnatten, men jag kan inte bli arg eftersom hon får klippa i kataloger och inte förstår skillnaden. Det är jag som måste förebygga att det inte händer igen.

    Kram!

    SvaraRadera
  12. Ett helt färskt exempel är min lilla flicka som under några veckor blivit MOBBAD på DAGIS! 5 år gammal och redan mobbad... Vi sa till fösta veckan som vi fick vetskap om detta, nu har det gått tre veckor och i fredags mitt i Idol, säger våran fina lilla tjej att alla på dagis tycker hon är Tjock.....
    Hon säger att hon aldrig mer kommer älska sig själv, hon säger att hon är fulast och tjockast i världen... ( mitt mamma hjärta går sönder totalt..)

    Det här är ett bevis på att vuxna, barnens föräldrar inte UPPFOSTRAT sina barn! Man måste våga uppfostra barnen! Det handlar inte om barnmisshandel, och det är verkligen inte det jag eftersträvar. men hade de vuxna varit närvarande och tillrättavisat och visat hur man behandlar varandra hade detta aldrig hänt!

    Håller med dig fullständigt Malin!
    (Nu är rektorn inkopplad och nu jävlar ska detta få ett stopp!)
    // Ledsen förälder som vågar uppfostra sina barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh, mitt mammahjärta blöder med ditt! Detta är min stora fasa - att min 5-åriga tjej ska bli utsatt för något sånt här! Jag blir så ledsen över hur elaka barn (och vuxna) kan vara mot varandra och jag ser det som en av mina största uppgifter som mamma att visa min dotter hur man blir en medmänniska. Jag hoppas verkligen att allt ordnar sej för din tjej och att hon återigen blir glad!!!

      Kram från Hanna

      Radera
    2. Jag känner så med Er, Jennie. Vår dotter, idag 7 år, blev mobbad på förskolan när hon var 4-5 år. Eftersom hon har en autism diagnos med selektiv mutism så sa hon heller aldrig ifrån på förskolan. Hemma kunde hon nämna det i förbifarten, ungefär som att "det är inte så fint väder idag". Vi vuxna, runtomkring förstod inte allvaret för hon på allvar deppade ihop och blev närmst otröstlig. Nu har det gått två år men än idag gör det så fasansfullt ont i mig när jag tänker på detta och än idag ser jag tendenser hos henne till att klanka ner på sig själv och säga negativa saker om sig själv. Barnen som mobbade henne var då mellan 3-5 år.

      Jag har egentligen bara en sak att skriva till andra föräldrar, till er som anser att fri uppfostran är en bra lösning, till er som väljer att sönder-curla era barn. Våga ta ansvar! Våga vara vuxna och lär era barn inför vuxenlivet. Ni gör både era barn och oss andra en stor tjänst.

      /Linda

      Radera
    3. Fruktansvärt! ♥ Jag hoppas innerligt att ni får bra hjälp och att barnens föräldrar får hjälp med att förebygga att det händer igen! På dagis...bland femåringar. ♥

      Radera
  13. Jag är förskollärare och jag har lagt märke till att barn som aldrig får gränser och regler mm hemifrån får det jättejobbigt på förskolan när det blir konflikter eller när man måste säga ifrån pga regler. Även om vi inte skriker eller hotar eller bestraffar barnen utan gör det på ett pedagogiskt sätt så blir det en jobbig situation för barnet som aldrig får ett nej eller som alltid får göra som de vill hemma. Det är viktigt att man som förälder sätter gränser och visar barnen vad som är rätt och fel och jag tycker det är upp till var och en hur man visar dessa gränser bara man gör det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med. Det måste komma hemifrån och det måste komma i kombination med kärlek. Om den första tillsägelsen man får är ifrån en främling blir man såklart förkrossad. Är man däremot trygg i sig själv och vet gränser samt när man går över dem är det lättare att hantera situationerna som uppstår. Konflikthantering är en jätteviktig del av livet!

      Radera
  14. Kunde inte sagt det bättre själv. Det är självklart föräldrarnas uppgift att uppfostra sina barn. Det gör man för att man älskar dem och för att de ska veta att man inte alltid får som man vill ute i stora världen och för att de ska veta rätt och fel.

    SvaraRadera
  15. Hon har precis som du anonym akrivit om uppfostran. Hon har inte skrivit någonting om makt som förälder överhuvudtaget, SKÄRPNING!

    SvaraRadera
  16. Du skriver precis det jag tänker!! Jag funderar på vid vilken ålder det är dags att lära ut att det blir konsekvenser vid ett handlande. Eller straff är ALDRIG okej?? Kanske borde avskaffa fängelse? För tänk så kränkta brottslingarna blir när dom plötsligt ska straffas för att dom gjort fel. Nej, vi låter allt och alla uppfostra sig själva och gör man fel så blundar vi och hoppas att dom kommer på själva att det inte var rätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där jämförelsen med fängelse kommer alltid upp i sådana här diskussioner, och jag tycker det är så knepigt. Syftet med barnuppfostran är väl ändå att få barnen att utvecklas till empatiska, välfungerande människor, hur tycker du att fängelse fungerar i det avseendet? Gör det folk till bättre människor? Knappast.

      Radera
    2. Alla är kränkta idag, haha. Men ja, jag tycker att man börjar visa barnen rätt och fel så tidigt som möjligt. Det kan ju inte vara okej att bitas när man är ett men inte när man är tre. Vi började säga "ajabaja" till Alice när hon var under året. Det är väl bra om det kommer in som en naturlig del och inte kommer som en chock efter ett par år med fria tyglar.

      Radera
  17. Äntligen en föräldrer som har fattat det hela! Heja Malin. Dina barn kommer att klara sig mycket bra i framtiden.

    SvaraRadera
  18. Du har så jäkla rätt och det är så skönt med någon som står för det.
    Gränser, regler och rutiner gör barn trygga.

    Har en 6 åring här hemma som denna veckan har förbud att använda datorer, surfplatta och mobiler pga att hon hade skrivit och målat på flera ställen i huset.

    SvaraRadera
  19. Man hotar, mutar och skriker ju inte i första hand. ...det gör man efter att man försökt att vara pedagogisk och bett snällt 352000 ggr

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men exakt! Det är ju inte så att jag går runt här som en Gestapomorsa och hotar hela dagarna. Men det går till en viss gräns...när pedagogen inom en dör, haha.

      Radera
  20. Om man skaffar en kattunge och vill att den ska lära sig gå på lådan. Men skiter i att skaffa låda eller visa katten vart lådan finns. Då har man självuppfostringseffekten.
    Varken barn eller djur lär sig själva. Börja ta ansvar som föräldre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl ändå ingen som tycker att man ska skaffa katt och strunta i att visa katten lådan. Diskussionen handlar om vad man ska göra om katten ÄNDÅ gör sina behov nån annanstans. Sätter man upp en regel och en konsekvens för katten eller försöker man ta reda på VARFÖR katten inte går på lådan?

      Radera
  21. Kan bara instämma! Heja Malin, du har fattat!!! Åh vad jag önskar att fler föräldrar hajade sambandet orsak-verkan. Precis som du säger, inte konstigt att det finns så mycket lättkränkta människor (kränkt har förresten blivit ett jäkla modeord enligt min uppfattning) när dom inte ens blir tillrättavisade av de personer som står dem närmast.
    Så glad att du finns och sätter så bra ord på allt. Kram från Lisa

    SvaraRadera
  22. Så jäkla rätt Malin! Blir så förbannad på föräldrar som inte vågar uppfostra sina barn, som låter dem leva rövare och bete sig illa medan de står och ser på. Nyligen träffade jag en barndomsvän och hennes tre barn som kom och hälsade på hos oss. Vi var ute en stund och lät dem leka i trädgården. Hennes ena son var helt galen, kastade leksaker omkring sig, jagade katten och fick tag i ett bräde som han svingade runt sig. JAG fick säga till hennes son på skarpen, själv stod hon bara och tittade och sa lite lamt "lugna ner dig nu lille gubben".
    Vad är det här, vad har hänt i samhället? Självklart måste vi sätta gränser vad som är rätt och fel, annars får de det tufft i livet och kommer gå på många smällar. Vi vill väl fostra vänliga, respektfulla och empatifulla barn, och inga arroganta, stöddiga typer som går på som ånglok för att de alltid tillåtits göra det?
    Nej- aldrig, aldrig misshandel i någon form, fysisk som psykisk. Men det är en jävla skillnad att sätta gränser för sina barn mot att kränka dem. Vart tog det sunda bondförnuftet vägen? Dåligt betéende = konsekvens och bra betéende - beröm. Skärpning, föräldrar! Våga lita på ert eget omdöme och skit i alla "förståsigpåare" som står bakom dessa eviga barnuppfostransböcker! Det är vi och ingen annan som har ansvaret att vägleda våra barn!

    SvaraRadera
  23. Heja Malin! Grymt skrivit :) barn behöver tillrättavisas och förstå när de har gjort fel. Vad får vi annars för värld?

    SvaraRadera
  24. Jag tror många hakar upp sig på ordet "straff" för ingen är emot konsekvenser. Den exakta skillnaden mellan straff och konsekvenser är dock allt som ofta hårfin. Det kan handla mer om hur man presenterar det hela.

    Jag försöker själv att inte komma med straff som inte hänger ihop med det som barnet gjort fel. Dock kan man ju ibland vara lite kreativ så att det till synes hänger ihop.

    Tex:
    Barnet vägrar klä på sig. Straff av typen "du får inte se tv ikväll" försöker jag undvika däremot är det ju fullt rimligt att de inte hinner se tv på morgonen innan dagis eftersom påklädningen tar för lång tid. Sen hamnar de dessutom på dagis i pyjamas eftersom de inte klätt sig (eller i underkläderna) och det behövs bara 1-2 ggr per barn för att de ska inse hur skämmigt det är och klä på sig i fortsättningen.

    Barnet skriker som besatt i köket av ilska. Att man då bär iväg det sprattlande barnet för att det fortsätter skrika är helt ok. Men jag brukar försöka vara tydlig med att man får vara arg, man får skrika. Men inte just här för ingen annan orkar lyssna. Varsågod, skrik i garaget, kom ut när du är less på att skrika. Det är samma där. Jag har svårt att dela ut straff av typen ingen tv för det har inte med saken att göra. Däremot att ingen annan orkar med vrålet är fullt logiskt och barnet är välkommet tillbaka när det lugnat ner sig.

    Barnet slår sitt syskon.
    Barnet terroriserar sitt/sina syskon. Här brukar jag säga att om du inte slutar så hinner vi inte "vad-som-helst-som-barnet-vill-göra-på-kvällen" Inte som straff utan för att det helt enkelt tar 3 ggr så lång tid att vakta ungen och laga mat samtidigt.

    Jag är envisare än synden och väldigt duktig på konsekvenser. Jag trillar ibland i ren frustration dit på straff också men jag försöker verkligen koppla ihop det för barnet även om det ibland bara handlar om hur jag vinklar en mening.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du nu skrev lät sjukt logiskt! Jag har en son på 10 månader som ännu inte förstår konsekvenstänkandet, men när han väl gör det ska jag anamma din metod! "Straffet/konsekvensen ska ju vara direkt kopplad till handlandet:-)

      Radera
    2. Den metoden har jag oxå använt till mina barn. Fungerar klockrent. Kan vara lite krävande för man behöver tänka efter lite mer och som du säger vara ENVIS :-)
      Mina barn är nu tonåringar och det fingerar ff tack vare min envishet skulle jag tro. Samtidigt lär de sig respekt

      Radera
  25. haha det sjuka är att det faktiskt finns såna eget-ansvar-skola. Vi har en skola här i Staffanstorp som heter Lilla och store Emilia och där får de inte ens säga till barnen att det är fel om de räknat något fel utan de måste göra det super duper pedagogiskt men vad är det för fel på att säga "Det var inte rätt, prova räkna igen"!?????? :O Och de får ta eget ansvar när det gäller läxor och annat. Kaos. Och eget ansvar till ett litet litet barn? Ha ha sjukt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det finns alltså en skola som fungerar så? Måste ju kolla upp! Intressant att följa upp de eleverna och se hur det "gick sen".

      Radera
  26. Jag läste något väldigt bra härom dagen. Det handlade om vad det var för skillnad att vara barn nu och för 20 år sedan. Då var det viktigt för barnen att vara föräldrarna till lags och bli omtyckta, nu är det föräldrarna som gör allt för att vara barnen till lags och gör allt för att bli omtyckta. Tänkvärt!

    SvaraRadera
  27. Du är fantastisk på att uttrycka dig! Klart att man måste våga sätta gränser och att uppfostra sina barn. Vi får det samhälle vi förtjänar när vi inte lär våra barn vad som är rätt och fel. Fortsätt att fostra dina barn till goda samhällsmedborgare/kram

    SvaraRadera
  28. Att sätta gränser är att ge kärlek. Att inte sötta gränser är att avsäga sig ansvaret för sina barn. Självklart är det föräldrarna som ska uppfostra INTE skolan. Kram

    SvaraRadera
  29. Mycket bra skrivet tycker jag! Naturligtvis får det mig att fundera, både över min egen barndom och hur jag eventuellt blir som förälder själv i framtiden.
    Jag och min lillebror har vuxit upp med två rejält auktoritära föräldrar, de har inte alltid varit jättepedagogiska men i princip alltid gjort sitt bästa. De har ställt krav, haft regler och tydligt markerat vad som är rätt och fel. Idag, som vuxen, tycker jag att både jag och brorsan är bra människor som har fått lära oss att visa hänsyn gentemot våra medmänniskor och ta ansvar.

    MEN - att växa upp med auktoritära föräldrar har hos mig ingett en känsla av att "andra alltid vet bättre", eftersom föräldrarna mycket tydligt har visat vad som gäller. Det gör mig osäker bland annat när jag tänker på framtida eget föräldraskap. Då är det jag som ska lära en annan människa hur och vad man ska göra. Skitläskigt! I värsta fall kommer jag att luras att tro att mina (små) barn vet bättre än jag, och därmed lägga mig till med någon slags "låt gå"-attityd gentemot barnet av ren osäkerhet - alltså tvärtemot hur jag själv har blivit uppfostrad. Kanske känner andra som jag - osäkerhet och låg tilltro till sin egen förmåga?

    Någon fiffig slutsats har jag inte...men att så många hyllar detta inlägg verkar lovande för nästa generation :)

    SvaraRadera
  30. Jag sållar mig till den lilla skaran som inte håller med. Det går inte att jämföra dagens uppväxt med den som var för 35 år sedan. Vi lever i en annan tid och i en annan värld. Idag är allt annorlunda och vi måste följa med. Före din tid var aga okej, ska man införa det kanske? Det går inte att som förälder gapa sig till sin vilja. Barn är också individer som måste få ge uttryck för sina känslor. Att lasta ut ett barn i trädgården är absolut inte okej och ja det ÄR kränkande för vuxen som barn. Det går inte att skratta bort. Det är bra att du skrivet det så att det kommer till ytan så att du kanske kan tänka om. Det finns andra vägar att gå. Man kan leka fram situationer så att barnen får träna i konfliktlösning. Man kan ge barnen en chans att få prova på sina känslor istället för att tysta dem med att vara överlägsen. Blir bara ledsen inombords när jag läser detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Funkar säkert skitbra hemma, men inte i en förskole/skol/arbetsmiljö. Min mamma körde samvetsuppfostran på mig. Gjorde jag något fel pratade hon med mig och fick mig att skämmas, annars har det varit ovillkorlig kärlek alltid och jag är en stark individ idag. Och att lassa ut barnen i trädgården?? Herregud de dör inte av att få frisk luft och leka med pinnar.

      Radera
  31. Jag håller inte med.
    Mina föräldrar tillhör dem som tillämpade "belöna gott beteende och ignorera dåligt" långt innan det var accepterat överhuvudtaget. Det är ju ganska svårt att uttala sig om hur ens egen uppfostran har artat sig men vad jag vet är att jag och mina syskon hade väldigt få bråk och konflikter som barn, vi klarade oss väldigt bra i skolan och fick vad jag kan minnas aldrig några klagomål från lärare eller kompisars föräldrar. Jag var inte särskilt gammal när jag insåg att det var fel att skrika åt min mamma eftersom hon aldrig hade skrikit åt mig.
    Jag har inga barn men min bror har tillämpat samma uppfostran på sina två pojkar som i dag är 8 och 10 och de har inga som helst beteendeproblem.
    Det finns forskning (tex av utvecklingspsykologen Grazyna Kochanska) som, lite förenklat visar att barn som bestraffas utvecklar en sämre "inre moralkompass" eftersom fokuset blir på att undvika bestraffning från föräldrn snarare än att utveckla sin egen inre "bestraffande" eller beteendemodifierande funktion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste få ifrågasätta ordet "bestraffa". Är det inte konsekvenser vi lär barnen, vi som låter dem förstå att de har gjort fel genom att de får ta konsekvenserna av sitt handlande? Har mina barn - ja alla barn, även din brors barn kommer så småningom att hävda sig mot sina föräldrar - gjort/uppfört sig illa så vet de att jag kommer att ge dem KONSEKVENSER för det handlandet. Ibland gör de det ändå, och ja då får de leva med att vara utan mobil, biokvällar eller vad det nu kan vara en stund. Att lära sina barn att ta konsekvenser av sitt eget handlande kan aldrig vara fel i min bok. Hur ska de klara livet annars? Tonåringar är väldigt ologiska i sina resonemang ibland, och då hjälper inte pedagogiskt prat...det är konsekvenser som gör att de förstår.

      /trebarnsmamma

      Radera
    2. Jag tänker att man uppmuntrar egoistiskt tänk genom den typen av konsekvenser. Barnen lär sig att om de uppför sig illa så får det konsekvenser FÖR DEM SJÄLVA. Sanningen är ju att vi egentligen vill lära barn att dåligt uppförande har konsekvenser FÖR ANDRA. Det är så man utvecklar empati. Dvs - Kalle ska veta att han inte ska säga taskiga saker till Lisa för att då blir Lisa ledsen. Visst kan man också lära Kalle att han inte ska säga taskiga saker till Lisa, för att om någon upptäcker det så får han inte låna Ipaden. Men är det vettigt? Det tycker inte jag!

      Radera
  32. Det går inte ta ett steg i dagens samhälle utan att någon känner sig kränkt. Det är helt sjukt hur illa det ordet missbrukas. Jag kan inte minnas att jag en enda gång hörde det ordet när jag växte upp på 80- och 90-talet. Nu hör man det ordet nära på dagligen. Att bli kränkt i min värld det innebär att man blir utsatt för mordförsök, våldtagen eller misshandlad. Och även om man blir dåligt behandlad på grund av t ex sexuell läggning, hudfärg, religion osv, det är att bli kränkt i min värld. Det mesta annat tycker jag att man får tåla. Smällar man får ta. Det tramsas och daltas nåt så otroligt med barn idag. Många föräldrar är rädda för sina barn. Ombytta roller. Barnet står och höjer rösten och föräldern står och nästan skakar och darrar på rösten. Det har jag sett flera gånger. Skolan är ju ett skämt. Även där är dom vuxna rädda för barnen. Lärarna vågar inte säga ifrån och blir anmälda för struntsaker. Inte utan att man undrar hur barnen idag kommer bli en dag som vuxna. Jag talade om för mitt barn väldigt tidigt vad det är som gäller. Och vad det är nolltolerans mot. Jag har t ex nolltolerans mot gnäll. Och sen finns det inget annat än det. Det går inte komma förbi den gränsen. Nolltolerans innebär nolltolerans. Hon har aldrig behandlat vare sig mig, sig själv eller andra illa. Och det här tramset med att man hela tiden skall belöna. Ååå så snuttigt och så pluttigt det kan bli då. "Här får du en kaka duktiga Stina". Nej, den belöningen kan hon mycket väl klara sig utan. Straff är däremot det som gör att barn lär sig. Disciplin, straff, ordningsregler, bestraffningar, my way or the highway, slå näven i bordet, ordning och reda pengar på fredag. Och massa kärlek givetvis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nolltolerans mot gnäll? Undrar hur det funkar i praktiken? Vad händer om barnet gnäller ändå?

      Min man är ganska gnällkänslig, och jag tycker inte att det tillför något positivt i uppfostran att förbjuda gnäll. Dels eftersom det faktiskt inte lär barnet något om respekt och hänsyn, utan bara förmedlar till barnet att det inte får vara ledset eller tycka något är jobbigt. (Att förbjuda barn att visa känslor tror jag inte på!) Dels eftersom min man ju inte är gnällfri själv. Då blir det ännu märkligare att förbjuda barnet att gnälla.

      Jag är definitivt inte rädd för mitt barn, och jag vägleder självklart mitt barn i vad som är rätt och fel. Däremot skulle jag aldrig använda mig av principer som straff och disciplin. Jag utgår från att när barnet gör något fel så är det inte för att barnet är elakt/olydigt, utan det finns alltid ett behov bakom och en anledning till varför barnet gör som det gör (och denna anledning handlar aldrig enbart om att jävlas). Vilket inte är samma sak som att barnet får göra som det vill, förstås! (Exempel: min tvååring trängs/puttas i kön till rutschkanan. Jag förstår att det handlar om att han ännu inte förmår att sätta sig in i andra barns situation. Det handlar alltså om bristande förmåga, inte om elakhet, därför straffar jag honom inte. Däremot talar jag förstås om för honom vad som gäller, man får inte trängas/puttas, för de andra barnen vill också åka, och de tycker inte om att bli puttade. Jag finns på plats och hjälper fysiskt min son att vänta på sin tur i lugn och ro). Många verkar tro att bara för att man inte ryar åt barnen och straffar och är "hård" så får barnen göra som de vill. Så är det ju inte! Tvärtom kan det krävas ett mycket mer närvarande föräldraskap att uppfostra utan straff och disciplin.

      Radera
  33. Bra skrivit Malin! Den som inte håller med dig har antagligen inte varit i ett klassrum de senaste åren. Att inte sätta gränser eller visa att det blir konsekvenser när barnen gör något fel gör både sig själva och oss lärare en otjänst.

    Tyvärr är det många barn som saknar respekt för vuxna redan när de börjar skolan. Vi lärare får inte bestraffa barnen. När ett barn utför elakheter mot någon annan försöker vi prata och tillrättavisa. Man kan då få många olika kommentarer från barnet som visar på brist på respekt mot vuxna. Behövs det tar vi kontakt med föräldrarna för att elakheterna inte ska upprepas. Då finns det föräldrar som bara viftar bort det eller ger svar som "det är er uppgift att se till att barnen är snälla mot varandra i skolan". Som lärare skäms man nästan och vill sjunka under jorden fast man inte gjort något fel. Hade de vuxna kunnat ta diskussionen med barnen hemma istället hade vi kunna fokusera på att undervisa istället för att varje vecka lägga timmar på att reda ut bråk. Vi är lärare - inte psykologer.

    Har barnen från början lärt sig hemma att gör man något elakt eller dumt blir det konsekvenser tror jag också att det blir lättare för oss lärare att få dem att lyssna vid bara en tillsägelse och det hela behöver inte upprepas dagligen.

    Alla vill tror det bästa om sina barn men långt ifrån alla är guds bästa barn. Tror ni mig inte så besök era barn i skolan en dag och se hur de är mot varandra och se hur de tror att det är ok att tala till varandra. Skulle ni dessutom prova att säga till ett annat barn än ert eget att vara tyst eller sitta stilla skulle ni kunna få både det ena och andra som svar från barnet.

    Tips på föreläsning som går då och då här i Hallandstrakterna: "Våga vara förälder" Den finns även som bok. Pratar om hur föräldrar idag är luststyrda och inte pliktstyrda som förr bland annat.

    SvaraRadera
  34. Du sätter ord på mina tankar! Tack!

    SvaraRadera
  35. Håller med dig fullt ut. Viktigt att barn får regler att följa. Mina egna barn, som är vuxna nu, säger själv att de fått en bra uppfostran.

    SvaraRadera
  36. Haha Jag minns det som det vore igår när du beskriver hur vi bestraffades i skolan om vi gjorde fel. Inte nor med man åkte ut från klassrummet. Hade man riktigt otur hamnade man hos rektorn. Så när man kom hem och ens föräldrar frågade hur skolan varit. Så var det bara att vara ärlig och säga att man varit obstinat i klassrummet. För om du inte sa sanningen Så kom alltid min far (oftast)... Men nu är det ju så här att rektorn på skolan ringde och du har gjort det eller det. Då fick man även straff när man kom hem. Det var allt från att inte få se på tv till att inte gå ut och leka med kompisarna.
    Jag tycker nu när man tänker efter så var det bra bestraffning. Nu är det som du säger ingen av lärarna vågar säga ifrån. Min svägerska och hennes fru är båda lärare och dom säger aldrig i från. Så lyssnar man på svärfar som varit lärare i 40 år. Han bestraffade eleverna när han tyckte dom gjort fel
    Nej Malin du gör alldeles rätt. För hur ska Alice och Elton annars lära sig vad som är rätt och fel.
    Kram Helén

    SvaraRadera
  37. Ett barn som föds är inte en fullärd människa det är en oskriven bok. Jag har tre barn och säger bara att alla småbarns föräldrar gör ett jäkla jobb och varje kväll tackar jag gud för att vi överlevde och att barnen numera är stora o självständiga. Holy good så skönt det är. Till alla som kämpar, gör ett bästa, 3 års trotsen tar slut vid 18-19 års ålder ;-)kram katten. Du är en underbar bloggskrivare och en sjujäkla suverän mamma. ♡

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina barn är inga oskrivna böcker jag formar. De har klart och tydligt från dag ett visat vilka personligheter de har och vad de tycker är viktigt. Jag respekterar vilka de är och vägleder dom istället.

      Radera
  38. Schysst att jag länkar till ditt braiga inlägg (telefonen dog) och nu ser jag att bilden till är "Godare jul med Pipparkakor". Haha och jag har svarat med "Word!" Nu blev jag en ofrivillig snuskhummer på fb haha.

    SvaraRadera
  39. Det är just så det har blivit. Föräldrar våga inte säga till och tillrättavisa sina barn. Bara en massa tycka synd om och gullegull. Hur fasen ska man som barn bli en stark individ?!? Det är på tiden att någon tar upp det här och rör om i grytan. Heja dig Malin!

    SvaraRadera
  40. Jag håller helt och hållet med dig Malin. Framför allt som min son nu råkat illa ut i skolan flera gånger, för att barn inte kan uppföra sig och lära sig respektera varandra. För det har de inte lärt sig hemifrån, uppenbarligen. Vår enda kontaktpunkt med föräldrarna är just deras fröken, men vi begär inte att hon ska utföra mirakel. Utan snarare att vi kan få en chans att ta upp det här på nästa föräldramöte. För det är vår uppgift som föräldrar att ta ansvar och lära våra barn vett och sunt förnuft.

    SvaraRadera
  41. Jag säger till andras barn och får oftast skit för det! Vänner till mej kommer oftast och utsäktar sej för att dom säger till mina barn.. Ehh, ja du är ursäktad!
    Härligt att du öppnar upp för diskussion ��

    SvaraRadera
  42. Lika mycket som jag är emot bestraffningar är jag emot belöningar. Belöningssystem är lönlöst om personen ifråga inte äger förmågan att utföra det som ska göras för att få en belöning. Då blir ju belöningar ytterligare ett bevis på hur värdelös hen är. Inte säger man väl till en rullstolsbunden att en belöning väntar om hen går uppför trappan. Eller som en pedagog på mitt barns skola uttryckte det: Inte ber väl min chef (rektorn) mig att landa ett flygplan.

    Nä det handlar om att respektera individen. Se till individens behov. Oavsett om individen är barn eller vuxen.

    SvaraRadera
  43. Jättebra Malin att du tar upp detta!
    Jag är så trött på att allt är skolans och samhällets ansvar, ingen människa har något eget ansvar tydligen.

    SvaraRadera
  44. Det är rätt mycket i en sådan här artiklar som gör mig lite skeptisk (även om artikelförfattaren säkert har rätt i enheldel så ploppar det upp lite frågor hos mig)..
    För det första så speglar man dagens skola i den traditionella gamla skolan och tycker att det var så himla mycket bättre förr. Var det det? Barn slogs på skolgården för 50 år sedan också. Svaginteligenta elever dömdes ut. Dyslektiker fick dålig hjälp och barn med koncentrationsproblem bestraffades. Barn mobbades. Lärare var bra och några var dåliga, endel utövade aga helt lagligt.
    För det andra så klagas det vitt och brett om svaga föräldrar och dålig flummig uppfostran. Alla dessa 80talister som blivit svaga kompisföräldrar och som "är rädda för våra barn", det är ju samma människor som också är våra nya lärare och snart en stor del av dagens lärarkår. Betyder detta att även de nya lärarna har förändrats och blivit svagare (om det nu stämmer att vuxna är svagare nu för tiden och inte längre har förmåga att sätta gränser)??
    Vi talar ofta om stökiga barn, och att det är orsaken till att det är kaos i klassrummen (och det stämmer säkert). Men har lärarna någon del i detta också? Får lärarna tillräkligt mycket verktyg från sin lärarutbildning på hur man skapar arbetsro i klassrummen? Har storleken på klassen betydelse? Och är alla lämpade att bli lärare? Och är det i någon mån positivt med stökiga och frågvisa barn som inte sitter stilla? /Jenny

    SvaraRadera
  45. Tillägg: När du skriver om skolan som var bättre förr.. Vilken skola menar du? 50t eller 60t, 70t, 80tal? Och med tanke på att vi vuxna är så veka idag och inte kan sätta gränser, betyder detta att även våra lärare inte riktigt behärskar ledarrollen nu för tiden? (Jag blir lite trött på att lärarkåren medialt enbart klagar på elever och föräldrar och ALDRIG riktar kritiken mot sig själva)/ Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag växte upp på 80-talet och jämför med min skolgång. I alla tider har det garanterat funnits lärare som inte borde varit lärare. Det är en helt annan diskussion och det är ju det samma på alla arbetsplatser. Problemet idag är att det finns så många fantastiskt duktiga lärare som inte längre vill arbeta i skolan på grund av det rådande klimatet. Min uppfattning är föräldrar inte vågar sätta gränser och uppfostra sina barn och det gör lärarnas arbete svårt.

      Det har alltid funnits "fel personer på fel plats". Inom alla yrken, Självklart slogs barn på skolgården för 50 år sedan också. Men då vågade en lärare gå emellan utan att riskera att bli anmäld för misshandel. Idag filmas lärarna och läggs upp på instagram. Det är ett helt annat klimat idag och här tror jag att vi ska sluta se det som "vi och dem". Det är svårare att behärska en ledarroll om man inte får leda.

      Radera
  46. Hei! Jeg har lest innlegget ditt nå en nettside i her i Norge. Jeg vokste opp på 90-tallet og har jobbet få år i skolen, nå studerer jeg pedagogikk på universitetet. Må si at dette problemet sliter vi også med på skolen i Norge. Hvor ble det av folkeskikk ? slik jeg husker det selv så var det ikke sånn da jeg gikk på skolen, men når jeg er ute i praksis så får man neste n sjokk av barnas oppførsel. :/ det blir så slitsomt til tider, lykke til med arbeidet ditt som lærer :)

    SvaraRadera
  47. Tack för ett mycket bra inlägg. Känns skönt att läsa att det fortfarande finns andra som också uppfostrar och tillrättavisar sina barn. Idag vågar man knappt säga att man skickade ut barnet för man inte orkar bråka längre, då folk tittar snett på en direkt.
    Jag tycker det är tragiskt att lärare idag knappt får säga till barn i skolan utan att få en en anmälan på sig. När jag gick i skolan var det läraren om bestämde punkt. Tack igen!

    SvaraRadera
  48. Jag såg ett inlägg från dig via en kompis på fb. Du är min nya hjälte. Jag står bakom dina tankar om barnuppfostran till 100%. Tack för ett mycket bra inlägg.

    SvaraRadera
  49. Innlegget ditt er overalt på facebook her i norge! haha. jeg har SEFF (:p) delt og du har helt rett.
    La barn være barn - for all del. Men barn har da godt av noen grenser da. Det er sånn man viser at man virkelig bryr seg, framfor alt. Og selv om barn furter der og da, så vil barn merke at de blir tatt vare på og elsket med at man har foreldre som ikke lar dem løpe løpsk i livet, men pøver å veilede dem til å bli et sympatisk og klokt menneske.

    Jeg bare angrer på at jeg ikke skrev akkurat den samme artikkelen før deg!! haha. jeg følger nå din blogg. Hilsen fellow-blogger-colleage in Norway! PS. Cute kids! :)

    SvaraRadera
  50. Man ska inte behöva ryta till åt sina barn. De ska kunna lyssna vid första tillsägelsen. Men att slänga ut ett barn ska man verkligen inte göra för barnen kan börja bli rädda för sina föräldrar och då börjar det gå massa rykten och skit då kan folk börja tro att barnet får stryk och massa annat skit. Alla barn är även olika, viss barn kan man behöva lite hårdare mot men då kan man ge dom utegångsförbud i en vecka eller något istället för att ta deras mobiler och annat. En mobil är väldigt privat och den är ens ägodel men ja det kan gå lite överstyr.
    Om elever i skolan inte sköter sig så är det klart att läraren ska säga till men dom ska inte vara för hårda heller. Många elever som är elaka mot andra gör det för uppmärksamhet eller för att de har blivit mobbade själva. Men oftast för uppmärksamheten. Det är oftast dom som bråkar och stökar. Alla barn är inte stökiga och elaka. Många är väldigt lugna och mer mogna än andra barn.
    Så jag anser att detta inlägg är fel.

    SvaraRadera
  51. Hej,

    Har precis läst din artikel"när fan blev det....". det bästa jag läst på länge.Ut med detta i skolorna och överallt.Det är precis så här det är,som skrivs i artikeln . Rosa moln och lull lull. Det är så mesigt.Därför blir alla kränkta,mår psykiskt dåligt när dom kommer ut i livet och får sin första motgång. Föräldrar är rädda att bli ovän med sina barn. och var inte rädd att säga åt andras barn.Om mina barn inte uppför sig så skall dom bli tillsagda.

    SvaraRadera