tisdag 11 november 2014

Skitdag, Psykfall & Bestraffningar!

Den här dagen alltså. Jag tror inte att det var meningen att jag skulle gå upp i morse. ALLT har gått fel och dessutom har jag magkatarren from hell. Jag började dagen med att hälla kaffepulver i en "melittalös" kaffekokare. Det är ju jävligt bra?! Det tog 20 minuter att få skiten ren och jag gav upp hoppet om morgonkaffe. PÅ vägen ut genom dörren skulle jag snabbt kasta in ett brev genom dörren och KLÄMDE MIG!? Vilken vuxen människa klämmer kroppsdelar i ytterdörren?!

 
Väl nere på jobb fungerade inte skrivaren. Jag köpte ju en NY för att den andra gjorde slut med mig när jag bytte färgpatron. Jag gjorde det enda rätta - jag ringde och skällde ut Freddy på jobbet. Sen körde jag hem och hämtade sladden som fattades och Freddy installerade skrivarhelvetet genom att hacka sig in på min dator. Tack hjärtat. Och förlåt för att jag är ett psykfall ibland. Det var 2 sekunder ifrån att skiten åkte ut genom fönstret. Svärmor låg också risigt till ett tag som upprepade orden "Andas Malin!" haha.
 
Efter att jag fått igång skrivaren upptäckte vi att det var slut på tavlor och jag fick slänga mig i bilen igen för att åka och hämta från lagret. Kaos och stress. Den här magen får veta att den lever. Nu stängde jag av företaget och åkte till Cecilias i Laholm för att äta en god bakpotatis, dricka te och slappna av lite. Ibland vill jag bara be hela världen att dra åt helvete. Men det hade blivit ganska ensamt efter ett tag misstänker jag...
 
 
Jag hade ett samtal med Alice igår om det här med bestraffningar. Vad tycker egentligen våra barn är "rimligt" när det handlar om bestraffningar? Jag vet att "bra föräldrar" inte behöver bestraffa sina barn men vi som inte drogar våra barn lugna behöver emellanåt lite knep för att "lära dem rätt från fel"...typ. Så om Alice målar hela sitt skrivbord med nagellack så är det rimligt för mig att hon får torka bort allting med nagellacksborttagning själv och att nagellacken åker upp på en hylla utom räckhåll för henne i en vecka. Om hon säger dumma saker, vägrar plocka upp skolväska, jacka och allt annat som slängs i hallen kan det bli TV-förbud och om hon säger "Dumma jävla mamma!" åker hon ut i trädgården med huvudet före, haha. Det har hänt en gång och lär inte hända igen på ett tag. Men det går ju till en viss gräns...
 
Man är ingen robot för att man är mamma. Vi är fortfarande människor med en viss portion tålamod och kärlek. Det tar slut ibland - och hur gör man då? När den kaxiga lilla 6-åringen svarar "OCH?!" och ger dig "du-är-så-jävla-värdelös-blicken" samtidigt som hon hånskrattar. HUR GÖR MAN FÖR ATT INTE BLI GALEN!? Man räknar till 25 000 inne på toaletten? Smygdricker vin i garaget? Skäller ut mannen istället? Jag kände att det var en diskussion som var bra att ta med boven i dramat för att se hur hon tänkte. Alice hade lite förslag:

 - Om jag gör något som du blir arg för...så kan du ta bort alla mina Barbiedockor?
- Men du leker ju inte med dina Barbiedockor i alla fall?
- Nej, då är det ju jättebra! Så slipper de va i vägen.
- Men det är ju inget straff. Ett straff ska kännas lite...jobbigt.
 - Men det kommer vara jobbigt att plocka ihop alla ju!
 
Vidare hade hon lite idéer på hur man kan göra när lillebror är olydig. Han skulle bli av med alla sina bilar, TV-tiden, ipaden, sina djur, sina böcker och han skulle eventuellt inte få följa med till Kanarieöarna heller. Det är ju skillnad på folk och folk?! Om pappa är orättvis elelr dum ska han inte få flingor på en vecka och om jag gör något dumt ska jag straffas med choklad- och vinförbud!? Det där är ju helt jävla orimligt! Det krävs faktiskt en viss procent av båda delar för att den här mamman ska orka älska sin familj! ;)
 
En morgon flippade jag ur totalt efter 40 minuters bråk med Alice och vrålade "JAG SKA FLYTTA TILL ETT LAND DÄR MAN FÅR SLÅ SINA BARN!!". Det kanske inte är mitt bästa uttalande som förälder och Alice kontrade med "Gör du det men jag flyttar inte med i alla fall!", haha. Tänk innan man fick barn och förstod hur fruktansvärt provocerande det kan vara. Man himlade med ögonen och tänkte "BARNMISSHANDEL" så fort en förälder höjde rösten åt sina barn. Nu vill man nästan göra en high-five med föräldern inne på Maxi som släpar ut sin trotsiga treåring genom kassan - för att de vågar visa att tålamodet har gränser och att ungarna lockar fram det sämsta inom oss.
 
Så, hur gör ni med bestraffning hemma? Om ungarna svarar emot, skriker, målar på väggar, vägrar städa, slåss med syskonen, kstar saker omkring sig osv - vad har ni för knep och tips till en sliten 2-barnsmamma som tappat kreativiteten? Alice testar gränser här hemma så att jag snart tappar både tålamod och hår. Och jag är så trött på mina egna hot och mutor att jag spyr. Indragen veckopeng biter inte på Alice, belöningssystem har vi provat för att göra allt motsatt och inspirera henne till att hjälpa till hemma men det var liksom inte värt det för henne. 20 kronor för en promenad med Agge runt kvarteret var inte tillräckligt motiverande. Eeeh? Skitunge!
 
over and out.
 
//Meekatt...

35 kommentarer :

  1. Jag ser fram emot din blogg när din barn når puberteten och när de blir 18. Herrejäfvlar vad en 18:åring kan vara både klok och totalkorkad på samma gång. Jag kommer bänka mig för igenkännande skratt även då. Fort går det också. De börjar ettan sedan blinkar man och då har de tagit studenten börjat universitetet och flyttat hemifrån. När de är som bäst flyttar de. Så jävla ironiskt.


    Hur jag gör med bestraffning? är pedagogisk och när det misslyckas (för det gör det) så går jag för långt.

    Exempel: Efter mycket tjat om att tömma soppåsen gjorde jag till slut den enda rätta.
    Tömde den på golvet i deras rum.

    Jag fick choklad- och vinförbud i en månad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! ♥

      Ja, alla säger det...att det är nu det sätter fart och plötsligt är de vuxna. Hjälp! Och åh vad skönt...på samma gång! ;)

      Radera
  2. Jadu...
    När 4-åringen har trotsat (ca 57 ggr om dagen) så har jag försökt med time out, time in, skälla, gå ut å röka, stänga av tv, godisförbud, stängt in henne i sitt rum... skrikit, gapat, igorerat och ah allt.
    Här om dagen orkade jag inte bråka, vi satt i sängen å hon var jobbigare än jobbigast så jag tog en kudde och drämde till henne så att hon ramlade i sängen.
    Snacka om att hon blev förvånad och tyst.
    Kuddar är bra när man inte får slå sina barn... för kuddkrig är ju faktiskt helt lagligt.

    Hot och mutor är återkommande här hemma.
    Kan inte riktigt förstå att jag vill ha en till haha

    SvaraRadera
  3. Svårt att ge råd till andra tycker jag. Jag tror att du gör det du tror är rätt för dina barn. Alla familjer är så olika.
    Våra barn tillhör de lugna och rätt stillsamma barnen, vilket gör att de sällan hittar på "hyss", de är rätt så eftertänksamma vilket gör att de hinner tänka en vända extra innan "de gör". Därmed inte sagt att vi har tråkigt, tvärtom. Vi har rätt kul och skrattar mycket i vår familj och vi försöker hitta på lite bus med barnen bara för att visa att det är ok att göra lite "tvärtom" mot vad man bör ibland. Lite lagom bus dör man inte av.
    Låter det präktigt? Tja, då får det väl vara det. Men så funkar vår familj. Jag tror att både min man och jag har väldigt jämnt humör, främst jag tror jag. Min man har övat. ;) hehehe Eller ja... vi skrattar mycket men blir rätt sällan arga. Det krävs rätt mycket för att vi ska bli sura och det vet barnen, så när jag rynkar ögonbrynen och faktiskt ser sur ut brukar barnen fatta att nu är det läge att lägga av med vad-det-nu-är de håller på med som jag inte tycker är ok. Skäller behöver jag sällan göra men jag berättar vad det var jag inte tyckte om. Behöver därför inte bestraffa särskilt ofta heller.
    Det ÄR ok att bli arg ibland.Man måste kunna få visa sina känslor, det mår barnen också bra av tror jag. Men det är också viktigt att tänka på att man är den vuxna i sammanhanget. Om man inte vill att barnen ska skrika och gorma så kanske man ska tänka efter hur man själv beter sig?
    Jag tror att mycket faller tillbaka på hur man själv är, både positivt och negativt. Som sagt... inte lätt att ge råd till andra. Det är så lätt att man skriver någon på näsan. Jag tror att var och en gör så gott man kan, men det är ju inte fel att ibland fråga om råd som du gjort i inlägget. Sen om man får några vettiga svar... tja. ;) Inte blev det mycket till råd från mig i alla fall. Men genom att berätta hur vår familj "ser ut" så kanske man kan få något litet tankefrö som växer.
    Vårat dilemma ligger lite åt andra hållet, våra barn är så snälla (och nej jag menar INTE att dina barn inte är snälla! Det är dom. Bäst man skriver detta så ingen missförstår) att vi måste lära dom att säga ifrån när något inte känns rätt (kommer just från ett utvecklingssamtal där detta togs upp). Så jag får väl öva på att bli lite mer hetlevrad och arg oftare och inte så jävla glad hela tiden, så barnen kan ta efter. ;) :D Eller inte...
    Lycka till och tack för en härlig blogg. Och du, ang förra inlägget om beröm. Tror inte man kan få för mycket beröm, så länge det kommer från hjärtat och är ärligt menat. //Jennie

    SvaraRadera
  4. Belöning istället för bestraffning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror också på det. Men OM nu ungen målar ner hela rummet med nagellack för att jävlas...hur gör man då?

      Radera
  5. Barn är DNA-belastade sen många generationer. Dina kommer att bli fantastiska tonåringar och vuxna de också!
    /Rune -48

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det jag hoppas! :)

      Radera
  6. Mina kids på 5 och 9 år får tv och ipadförbud.. En gång började jag tömma sonens rum i ren frustration.. han hjälpte mig t o m... EN liten leksaksbil fick han behålla. I en vecka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag har också gott loss med sopsäck på ungarnas rum när de vägrat städa! Funkar ganska bra... Blev rent i alla fall! ;)

      Radera
  7. Med fyra olikt trotsiga ungar här hemma är jag också nyfiken på era bestraffnings tips :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi behöver alla tips vi kan få! ;)

      Radera
  8. Ramlade in på din blogg via en väninna. Måste ju säga att du förgyller min tillvaro med dina inlägg, helt galet rolig läsning. Har inga barn själv, men otroligt underhållande läsning! Sluta aldrig skriva som du gör, underbart!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad roligt! Tack! Ock välkommen in!

      Radera
  9. Malin med töserna11 november 2014 19:02

    Shit! Bestraffning/belöning är vårt eviga dilemma...bestraffningar funkar typ inte på femåringen. Hon tar straffet utan snack. Inget lördagsgodis, helt ok. Lugna ner sig i sängen, ok det med. Inga leksaker, hjälper till att plocka bort dom. Hon funkar bättre på belöning men så fort hon fått den är det samma attityd igen. Hon har plötsligt blivit väldigt uppkäftig mot oss föräldrar och inget verkar bita på henne. Lilla treåringen däremot är tvärtom, hot is da shit ;-) Där skärper hon till sig om det finns risk att bli av med nått fördelaktigt. Men det vänder väl det med :-D

    Malin

    SvaraRadera
  10. Vår mamma tjatade och tjatade om att vi skulle ta bort tallriken och städa och blablabla. Så tillslut ställde hon smutsdisken i våra sängar. Det är INTE kul att sova med en säng full med smulor och ketchup. Nu var vi äldre och det skulle inte funka för Alice eftersom hon sover i din säng haha. Men jag tror på learn by doing. Väldigt intressant att läsa alla andras kommentarer. På vissa barn kanske det fungerar, att förklara varför (det ska man väl alltid göra) men även när man blivit arg. Förstår du varför jag är arg? Om du var i samma situation, hur skulle du göra? osv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, nej tallriken vill jag inte ha i min säng men en kreativ lösning! ;)
      Ja, jag tror också det är jätteviktigt att man pratar igenom konflikterna efteråt...så att man förstår varandra. Vi försöker göra det så ofta vi kan...och kramas och säger förlåt.

      Radera
  11. Treåringen Elise va överjävlig idag.. sagt o gjort lillasyster Nova 8 månader fick 3/4 av alla leksakerna på Elise rum i sin säng ( nerpackade nu i ica kassar nu) o ja.. de va åt helvete för mycket grejer på elise rum så det jag asade ner i novas spjälsäng vällde över.. det funkade i dag o grejerna kommer vara borta i MINST en månad.. o när jag skriver överjävlig så menar jag ÖVERJÄVLIG!
    /Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Treåringarna är...överjävliga emellanåt! I know the feeling!

      Radera
  12. Malin, jag kan bara säga jag ❤️ Dig. Du gör rätt, fast det är jobbigt. Men när Alice blir en hårt arbetade 29 åring, duktig som 17 och bryter ihop. Då ringer hon dig. Jag lovar. Du gör rätt/ Tarja född 62

    SvaraRadera
  13. Vi är tamejtusan mästare på tomma hot här hemma... häromdagen så sa 7-åringen
    - Ha, säg sådär du, du kommer ändå inte göra något

    Ny taktik tycks vara när tålamodet inte existerar, då blir det monsterrösten. Jag blir helt tokig och skriker så jag tappar rösten och sen slapp de fler utskällningar de små snorvalparna ;-)

    Skämt åsido, vi är kassa på bestraffningar. Det enda som biter på Melvin är nog att ta bort ipaden och gömma Barnkanalen på hemlig kanalplats. Nu har vi dock bestämt att inte skälla på honom så mycket eftersom han är inne i en jobbig period samt är lite lätt sprallig för att uttrycka det milt. vi har en tendens att till slut vara så trötta att vi skäller för allt... värdelös är vad man känner sig som stundtals. Nu skall vi som du försöka snacka med honom och förklara varför vi inte uppskattar saker (vilket förmodligen inte lär funka så bra, han är dock inte riktigt lika slipad och vältalig som din A). Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Monsterrösten ska jag öva in! ;)

      Kämpa på! Vi tar oss igenom det som alla andra. Men jag tror att diskussionerna är viktiga. Att få sätta ord på känslorna.

      Kram!

      Radera
  14. Ja det är verkligen svårt, hot och mutor - en förälders räddning?
    En sak vet iaf mina barn att hotar mamma med något då blir det också av...
    Ställde ut sonen på uteplatsen en kall höstkväll när han inte ville sova, max 30 sekunder iofs men sen gick han då banne mig och la sig själv också efter det och nästan varje kväll i 2 veckor.
    Har försökt med att slänga leksaker, det slutade med att han slängde hälften själv.
    Lillan funkar inget på förutom att säga att jag inte vill vara med henne, vilket känns skithemskt men då gör hon som hon blir tillsagd åtminstone ;)

    Men ja för det mesta funkar det att prata med dom lugnt även fast dom bara är 4 och 2 år.
    Jag tror allt vore lugnare här hemma om jag va lugnare och inte stressade upp mig och vart arg ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kämpar med det där...att inte bli så arg utan att försöka hålla mig lugn. Alice får sina utbrott och jag får inte sjunka till hennes nivå...men aaah vad svårt!

      Radera
  15. Blir nästan lite tårögd... jag som trodde vi var ensammast i världen med att ha ett förjävla jobbigt barn som vägrar allt å bara bråkar.
    tur att man inte hänger på FL för då hade jag nog varit ännu mer ensam hahaha.

    SvaraRadera
  16. Sister Hazel-Kicki12 november 2014 11:37

    Igenkänningsfaktor: total! Skulle kunna vara jag som skrivit detta! I söndags var det jag som släpade ut min 3-åring på Maxi. Min 5-åring bara tittar på mig när jag ber henne sluta med något och säger "Annars??". Hon vet att det mesta efterföljs av ett hot, för det är det ENDA som biter på mina barn! Jag pratar, försklarar och medlar, men det är inte förrän jag hotar med något som de verkligen lyssnar. I söndags, efter Maxiincidenten, var det jag som sa att nu flyttar jag hemifrån och gick ut i trädgården. Såg mina storbölande barn genom fönstret och kände mig som världens hemskaste mamma... Ibland gör man dumma saker helt enkelt, för bägaren blir totalt överfull när man haft mycket syskonbråk, skrik och gnäll i några dagar. MEN sen glömmer man som tur är allt när man haft en bra dag! Mammalivet i ett nötskal.
    Tips ville du visst ha?? Ja, jag med!!

    SvaraRadera
  17. Är mormor till en 4-årig flicka, kan berätta att jag i hemlighet brukar le o tänka: "hämnden kom till slut"! =)=)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, härlig inställning! Jag har fyra barn och ser fram emot att bli mormor (om sådär 10-15 år). Det ska bli kul... 😂😂

      Radera
  18. Haha! Jag har tyvärr inget bra tips att komma med. Jag var själv fruktansvärt svår att motivera som barn och idag tycker jag nog lite synd om min mamma då jag tänker tillbaka på alla gånger hon tex försökte få mig att städa mitt rum. Nu har jag en 3-årig dotter som suckar ut ett "ok!" som osar attityd om hon mot förmodan får för sig att göra som vi säger. :-) Jag lyckades få ur mig ett "Dumma jävla unge!" häromdagen och kände mig lagom usel efteråt.

    SvaraRadera
  19. Oj vad jag känner igen det här. Har gått igenom alla stadier och har nu kommit till att ha en ganska skön, klok och rolig 19-åring i huset.
    Ett minne jag har är när hon kallat mig: jävla morsan!
    Jag var trött och sliten och det brast. Jag började gråta, och det är nog det som har gjort störst intryck på dottern. Hon blev ju alldeles ställd, visste inte hur hon skulle göra det ogjort
    Kan ju såklart bli töligt i längden om man ska ta till lipen hela tiden när monstren har sina perioder.
    Hur som helst, tiden går fort och plötsligt tar de studenten.
    Jag hejar på dig :-)

    SvaraRadera
  20. Här har du en vuxen människa som klämde huvudet i bilrutan. Hissade upp fönstret men glömde ta in huvudet. Åh va dum man känner sig. Speciellt när man har en sambo som bevittna hela händelsen. Haha
    Hade gott hopp inför min 6-årings vilja att börja tjäna pengar här hemma, mot att utföra tråkiga hushållssysslor. Plocka ur diskmaskinen och dammsuga bla. Det sket sig ganska snabbt. Jag vägrade löneförhandla. 100 spänn skulle han ha för att städa sitt rum. En 10a tyckte jag med tanke på att det var hans shit. Och då sa han upp sig!
    Ska aldrig mer gå in på familjeliv för ett enda tips och råd. Den här bloggen, som är helt ny för mig, passar mig som handen i handsken! Tack :) ♡

    SvaraRadera