onsdag 12 november 2014

Prinsessor, Antiklimax & Misshandel?

Dagens maskerad på dagis var väldigt uppskattad av min lille Ben 10. Elton kan inte sluta prata om fina Olivia som var en prinsessa och om fröken Kerstin som var en asahäftig trollkarl. Jag bara älskar personalen på Junibacken! Vi är så lyckligt lottade som får ha våra barn där. Fantastisk och engagerad personal som det riktigt lyser i ögonen på när de berättar om dagen. Jag är så oerhört tacksam för deras tålamod och för att Elton får känna sig omtyckt och trygg där. Det är lyx. Tack! ♥

Elton följde med mig till posten idag med alla paket och på vägen hem hade vi projekt "håll-Elton-vaken-för-helvete-annars-blir-kvällen-katastrof". Det är en utmaning när det är kolsvart ute och ungen sitter bak, haha. Vi började med att sjunga "Vi Gratulerar" för Agge fem gånger. Sen stannade vi vid kossorna och gick ur bilen för att vinka. Frisk luft = vi klarar några kilometer till! Dock fanns det bara hästar ute och det blev lite antiklimax för min koälskande grabb. In i bilen igen och på med hög musik! Kollar backspegeln och ungen halvsover. PANIK! "Elton!! ELTON!? Vill du ha tuggummi?! Du får hela paketet!!" Det funkade och Elton stoppade in ett helt paket tuggummi i munnen. Fantastiskt. 2 liter saliv i bilstolen. Men det var det värt, ungen kom hem utan att somna! Yeyh!


Väl hemma satte jag igång och gjorde pannkakor på begäran. Efter 30 minuters stekos och kladdande dissade båda barnen pannkakorna och valde i vanlig ordning att leva på luft. Jippie. Vad nöjd man blir. Jag hade ju hunnit slänga ihop en plankstek på samma tid och fått vuxenmat! Eller 100 gram Geisha och ett glas rött? ;)

Jag har fått en massa mail gällande det här med bestraffningar och uppfostran. Jag blir lite förvånad faktiskt när en del påstår att de ALDRIG bestraffar sina barn. De påstår att det ALLTID går att diskutera med barn och att man aldrig ens behöver höja rösten. Och gör man det är det psykisk misshandel. Herregud, spärra in mig! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Att resonera med en treåring är för fan som att försöka kompromissa med Hitler. Det går inte. Kom gärna med konkreta tips så att jag förstår hur det fungerar.

Nu ska jag krypa ner till Elton. Håll tummarna för att ingen kissar på mig inatt!

over and out.

//Meekatt...

10 kommentarer :

  1. De föräldrarna som påstår att de aldrig bråkar på sina barn utan alltid pratar med dem... Det är de ungarna som mobbar och trampar på alla andra barn eftersom de inte fått lära sig att respektera andras gränser utan fått lära sig att allt går att debattera bort.

    SvaraRadera
  2. Måste vara samma ungar som jag ser som uppför sig så väl, skriker i hela butiken, lägger sig på golvet, sparkar och biter föräldrarna för att de inte får den där leksaken/godiset/whatever och den upp-piffade mamman/pappan står där med ett nöjt leende och säger "neeej vi gör inte så. Vill du vara vänlig och sluta? Slutar du om du får den här leksaken/godiset istället?"

    SvaraRadera
  3. De sägs att barn som trotsar sina föräldrar är trygga barn. De vet att mamma och pappa finns där endå. Och jag har personlig erfarenhet av barn som är änglar hemma men monster i skolan...

    SvaraRadera
  4. Människor som säger att dom aldrig bestraffar sina barn ljuger, helt klart! Jag hävdar bestämt att hot och mutor är det enda som funkar när det gäller barn och att få dom åt rätt håll. ( Någon kram kan ju funka i bland också :) ) Nä men när man är så kategorisk över något då höjer jag varningsflagg för allt som ofta är det människor som lever i en fantasivärld som uttrycker sig så. Människor som inte vill se något annat än den perfekta "ViFöräldrar bilden". Jag tror dessutom som flera här ovan, att just dessa föräldrar är de som fostrar de där rätt vidriga monstrena som aldrig kan ta ett nej och som toppstyr hela sin omgivning. tack men nej tack på det!

    SvaraRadera
  5. Sitter här och känner mig rätt ledsen nu.
    Jag var en av dom som svarade när du konkret sökte tips och råd på hur andra familjer gör för att inte hamna bland skrik och gap. Jag är mamma till två barn som sällan (läs: i princip aldrig) behöver skällas på, som jag skrev i mitt svar till dig. Jag försökte genom att visa på hur vår familj ser ut komma med tips eller så ett tankefrö. För jag tror att när man hamnat i en spiral med skrik, gap och trots så tror jag inte det måste vara FEL på någon. Vare sig barn eller förälder. Man har bara hamnat ute i vägrenen ett tag och kanske behöver lite tips, stöd, råd att hamna på vägbanan igen. Det GÅR att köra i vägrenen ett tag men det är inte så bekvämt och inte alltid så säkert.
    Att då få höra av ovanstående inlägg att mina barn är/kommer bli barn som mobbas eller att jag ljuger känns jätteledsamt.
    Våra barn vågar ifrågasätta, kanske inte genom att gapa eller skrika men måste enbart det vara det rätta sättet? Måste det vara fel på mina barn då?
    Du skrev ett svar på mitt inlägg Malin, jag tror det stod: "Kloka ord" eller nåt sånt. Borde jag ha tagit det för ironi? Så dum jag var...
    Jag har älskat den här bloggen. Tyckt att den skildrar andra delar av föräldraskapet där jag känner igen mig så väl, även om jag inte har skrikiga, trotsiga barn. Jag har läst om sjukdomar på förskolan, jag har läst om första dagen i skolan, läst om att vara hmmm överviktig (JAG är tjock ;) ), läst om sorg och saknad... och kunnat känna igen mig så väl i allt. Jag har inte känns mig hemma i mammamaffian. Men tyvärr tycker jag att det har skapats en annan slag mammamaffia här inne... En där man MÅSTE vara precis tvärtom och emot. En där man bara måste klappa i händer över allt som du gör Malin. Nej, jag håller inte med i allt du gör i din barnuppfostran, men så länge inte dina barn far illa så tänker jag inte heller sitta och säga att du gör fel. Alla gör vi olika och var och en gör förmodligen som de hoppas är rätt. Känner man inte att det är rätt så gör man som du, frågar efter råd men då kanske man också kommer att få råd man inte tror på. Det är ok. Men det är inte ok att sänka någon som kommer med välment råd, tycker jag. Jag tog åt mig personligen eftersom jag inte har just skrikiga, gapiga barn som trotsar mycket.
    Jag som alltid älskat din blogg och tog mig tiden att skriva ett svar när du frågade efter tips, sitter mest och känner mig tillplattad just nu, av dig och av de som hittills svarat här.
    Jag får väl helt enkelt ta mina icke-skrikiga barn (aka "monster"), mina volanger, min sorg, saknad och skratt och lämna det här blogg-placet där jag trivts så bra.
    Men det känns trist.//Jennie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller så låter man bloggaren stå för sina åsikter och läsarna för sina.
      Men då passar inte offerkoftan lika bra, och det är ju tråkigt...

      Radera
  6. Alltså, trots handlar ju om att testa gränser. Sätter man inga gränser så är det ju fail sedan. Mina barn har varit/är små trotsmonster hemma, men snälla och skötsamma kompisar på FSK. Så något måste man ju ha lyckats med mellan alla sammanbrott :P
    /Sanna

    SvaraRadera
  7. Alla barn är ju olika personligheter, vilket ibland glöms bort. En "metod" som fungerar på ett barn kanske inte fungerar på ett annat. Jag var ett barn som aldrig trotsade eller sa emot min mamma. Jag gick till mitt rum och funderade och sedan pratade i om vad jag tyckte var orättvist och hittade en lösning. Kan tillägga att jag inte blev en mobbare, jobbar idag som socionom med just barn och föräldrar som vill få vardagen att fungera.

    SvaraRadera
  8. Just precis, glöm inte att också barn har olika personligheter!

    /Marlene

    SvaraRadera