tisdag 18 november 2014

Konsekvenser, Straff & Fittmammor?

Tack för massor utav mail idag! Inkorgen är full och jag försöker beta av och svara er alla! ♥ Igår kväll hörde Nyheter24 av sig och ville publicera gårdagens inlägg som en debattartikel så det är uppenbarligen ett hett ämne. Kul! De flesta verkar hålla med mig i att det är i hemmen uppfostran brister och att det inte är skolans jobb att uppfostra våra barn. Det känns ju som att man får lite hopp om mänskligheten. Sen finns det en skara människor som tycker att det är en del av utbildningen i allra högsta grad - att barnen får lära sig empati och respekt. Att det ska vara ett eget ämne i skolan och att föräldrarna ska vara bästisar med sina barn.

I min värld är empati något man lär sig från födseln. Växer man upp i en familj med sunda värderingar, empati och där man respekterar varandra ska detta inte behöva vara ett lektionspass. Det ska sitta i ryggraden. Det är en del av livet, inget man "pluggar in". Vi föräldrar förbereder våra barn för livet, skoltiden och framtiden. Uppfostran. Vi lär dem gränser, lär dem att hantera och ta sig igenom konflikter och vi lär dem hur man överlever i en inte alltid så rosa och fluffig värld. Vi kan inte vänta på att någon annan ska uppfostra ungarna. Det är VI som gör det!

Jag får många arga mail gällande mitt ordval "bestraffningar" och "straff". Folk menar att det absolut inte får heta straff utan ska hela konsekvenser. Är ordvalet verkligen det viktiga här?! Typiskt PK-Sverige att hänga upp sig på ett ord och bortse ifrån innehållet. Man kan väl kalla det för vad fan man vill - det viktiga här är ju att när barn går för långt så ska de veta om det. Om man sen kallar tillrättavisningen för straff eller konsekvens...kvittar väl? Det VIKTIGA är att vi sätter gränser och jag tror på allvar inte att det i längden räcker med uppmuntran, belöning och mjuka samtal. Det är klart att det finns de som belönats med världens snällaste barn som alltid är tysta och snälla, som sover hela nätterna, äter all sorts mat, delar med sig och kokar kaffe på morgonen. Jag måste varit en elak fan i mitt förra liv för jag belönades inte med såna barn, haha.

Mina barn är otroligt snälla, måna om varandra och mysiga. Ger man Alice 20 kronor till godis köper hon för 18 kronor till Freddy, mig och Elton och för 2 kronor till sig själv. Och mitt hjärta går nästan i bitar för att hon är den snällaste och mest omtänksamma jag vet. Skäller vi på Elton eller om han trillar och slår sig är hon alltid först på plats för att trösta och gråter han rinner hennes tårar automatiskt. Elton älskar sin storasyster och är hon ledsen eller trött är han alltid snabb med att blanda saftdrinkar och pimpa med bananbitar och sugrör. Kärlek. Ingen i världen ger mig mer kärlek än de två. Och det beror till 100% på att vi ger varandra så mycket kärlek och uppmuntran som vi gör - i KOMBINATION med att vi sätter tydliga gränser och markerar när det blir fel. Man slåss inte. Man svär inte ät varandra. Man kastar inte sönder saker med flit och man ljuger inte.

Alice är snart sju år och är emellanåt som en totalt omöjlig 14-åring och förbannat provocerande. Svar som "OCH!?" går fetbort här hemma, haha. Snart upptäcker hon "Word!" och då blir jag galen. ;) Det smälls mycket i dörrar och jag har vid två tillfällen lyft av dörren och ställt ut den i garaget. En gång slet Alice sönder sitt dörrhandtag med flit och då åkte vi till Byggmax med hennes spargris och köpte ett nytt. Hon har aldrig gjort om det. Är det för hårt? Skulle jag suttit med henne på golvet och ritat rosa dörrhandtag på ett A4 istället? När jag var 7 år gammal och arg på mamma tog jag en hel hink med pärlor och hällde ut över den fula bruna helteckningsmattan. Mamma dammsög upp alla. Poff. Jag gjorde inte om det, haha.

Nu kommer folk antagligen svimma - men jag säger till andras barn med. Sån é jag. Och DET är ju tabu om något. Men det finns INGET mer provocerande än slappa föräldrar. Vi har nog aldrig haft så liten umgängeskrets som nu, haha. Men det är för att jag står inte ut med att umgås med folk som låter sina ungar härja som några jävla galningar hemma hos oss. Det finns folk som vi haft jättekul tillsammans med förut - men när vi fick barn så förändrades det. Och det är okej. Idag är det skönt att umgås med dem som har ungefär samma syn på uppfostran som vi. Inte med föräldrar som säger "Men lille vännen" till sina ungar när de slåss med hockeyklubbor. Vi är alla olika och vi har olika syn på uppfostran och konsekvenser. Mina barn beter sig bra när vi är borta. De hjälper till att städa innan vi åker hem, de röjer inte loss och de har respekt för de vuxna. Jag får ofta höra det...att barnen är duktiga och hjälpsamma och det är en självklarhet för mig. Och ja, jag blir stolt i mammahjärtat och berömmer dem varje gång.

Sen har vi kompisar som låter sina barn hoppa i vår soffa och säng. Våra egna barn får inte hoppa i vår säng - ännu mindre någon annans barn! Och de säger inget? HALLÅ!? Ska jag åka hem till folk och hoppa i deras möbler kanske?! Så ja, då säger jag till lite fint först att "Här hemma hoppar vi inte i sängen. Vi är rädda om den." Och då kan föräldrarna stå och flina och säga "Ojdå, ja hemma hos oss hoppar de överallt!" JAHA?! Men nu är detta ingen jävla gymnastiksal så ta bort era ungar!? Jag förstår inte. Hur tydlig ska man behöva vara? (Jag vet att en massa mammor som har barn med diagnoser sitter och studsar nu. Jag är inte dum. Jag vet att alla barn är olika och att vi föräldrar har olika utmaningar. Jag har full respekt för er och jag vet att ni har ett helvete med att få folk att förstå de svårigheter ni möter i vardagen. Det är en helt annan diskussion. ♥)

Vi har haft besök av folk som låtit ungarna riva sönder böcker och skrattat åt det och sagt "Ja, man kan ju inte direkt ha framme något som man är rädd om längre!" JO, DET KAN MAN! Vi är rädda om alla våra saker! Det är en sak om en tvååring river i böckerna. En sexåring ska fan veta bättre. En familj som vi umgicks med ett tag hade en 6-årig grabb som svarade sin mamma med "Det skiter jag i jävla fittmamma!! Jag ska döda dig!" och hon skrattade bort det. Alice var helt chockad. Jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut". Ja, det hade byggts upp under en tid men det finns gränser. Mamman ifråga blev jättearg på mig och tyckte inte att det var så farligt och "han menar ju inte det!". Nej, det gör han antagligen inte. Men MINA barn ska inte lyssna på det och tro att det är okej att säga så till sin mamma. Det är aldrig okej. Vi umgås inte mer. Hon menar att ingen har rätt att säga till hennes barn. Men GÖR DET SJÄLV DÅ!?! Någon måste ju göra det. Stackars barn kommer antagligen få ett helvete i skolan med den attityden.


Jag ÄLSKAR när andra säger till mina barn. Inget biter hårdare. En gång hade Alice och jag en jättefight och hon skrek som en galning här hemma. Mitt i allt kom Maria Wallquist in i hallen och sa "Alice! Jag hörde dig ända hem till oss och fick köra hit! Vad är detta?!" Ungen blev tyst, haha. Jag vill att andra ska säga till mina barn om de beter sig illa när de är borta. Det är väl ändå så...att allt blir lite lättare om vi föräldrar håller varandra om ryggen och hjälps åt att uppfostra nästa generation? Tillsammans är vi väl starkare? Det är skitsvårt ibland. Man är inte alltid stark och man har inte alltid tålamod och ork att göra rätt. Då är det väl skönt om någon annan ryter till och säger "Det där är inte okej Alice!" istället för att ge dig en sur blick eller himla med ögonen? Kom igen! Släpp garden lite. Vi är inga proffs bara för att vi är föräldrar. Men vi gör vårt bästa!

Säger ni till andras barn? Är det okej om någon säger till era barn?

over and out.

//Meekatt...

161 kommentarer :

  1. Så rätt! Klart vi ska hjälpas åt att uppfostra våra barn! Säg till för fasen, sen kanske jag skulle bli rasande om någon skrek på mitt barn men säga till: absolut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag skulle inte heller gilla att någon skrek åt mitt barn. Men man måste få tillrättavisa. :)

      Radera
  2. Jag har inte barn själv så är verkligen inte expert på området. Men jag har följt debatten i kommentarsfältet under de senaste inläggen och skräms av att det faktiskt finns så pass många som tycker att du är helt fel ute. Själv sitter jag och ryser av välbehag när jag läser dina insiktsfulla, ärliga och verklighetsförankrade inlägg. Barnen är ju framtiden och de behöver vuxna förebilder som ger dem hjälp och vägledning för att växa upp till respektfulla individer. Om ingen finns där och talar om vad som är okej och inte när man är liten är det svårt att tolka vart gränserna går när man blir stor. Så klart har skolan en fostrande uppgift, men grunden läggs i hemmet och är för tusan föräldrarnas ansvar att se till att lärare och pedagoger har en chans att även bedriva lärande som faktiskt är själva anledningen till att barnen är där! Tack för att du tar debatten Meekatt, uppenbarligen är det ett känsligt ämne..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är uppenbarligen ett väldigt känsligt ämne och alla har taggarna utåt. Familjen och föräldraskapet är heligt och det är klart att kritik svider. Men det är ju ett gemensamt mål vi alla strävar mot hoppas jag... En trygg och bra skolgång för våra barn!

      Radera
  3. Angel (Malin J)18 november 2014 22:48

    Jag säger absolut till andra barn. Det har jag fått både tack och skäll för. En del uppskattar ett par extra ögon och öron på sina barn andra har inställningen :"Såg jag inte mitt barn göra det med egna ögon så har hen inte gjort det, du ljuger."
    Jag tackar alltid vuxna som säger till min pojk om något händer som jag inte ser. Det krävs en by till att uppfostra ett barn sägs det ju och det ligger något i det.
    Jag kommer att fortsätta ingripa när jag ser/hör barn som beter sig illa. Det är alldeles för många som inte bryr sig...förrän det är deras barn som blir utsatta för barn som inte har några gränser, då blir det ett jäkla liv.
    Min son har svårigheter med det sociala samspelet, han kan inte läsa av andra tillräckligt. Ovanpå det så har han diabetes och hans känningar av sockret kan göra honom ilsken .
    Jag har sådan tur att hans klasskamrater och barnens föräldrar förstår att han har det svårt. Hitintills har jag aldrig hört att han har varit jobbig mot andra, utan dom gånger en situation uppstått så har både barn och föräldrar sagt att han har haft det jobbigt idag.Han har HAFT det jobbigt, han har inte VARIT jobbig. Det är en enorm lättnad för oss föräldrar att de förstår honom, att de ser att han försöker och att han gör framsteg. Vi föräldrar och pedagogerna jobbar varje dag för att han ska lära sig att fungera bättre socialt.
    För att han ska lära sig så måste han få veta när han gör fel och det måste vara konsekvenser när han beter sig illa. Inte tusan kan vi låta honom "slippa undan" bara för att han har en grundproblematik. Vi vuxna har ju ansvaret för att hitta ett sätt för att få honom att förstå och lära sig, annars kommer han att få ett helvete som vuxen.
    Man gör barnen en björntjänst om man låter dem slippa undan med dåligt beteende. Det håller aldrig i längden.
    Givetvis får han tonvis med beröm och kärlek också. Det ena utesluter ju inte det andra. Det går alldeles utmärkt att både uppfostra och skämma bort sitt barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haft det jobbigt inte varit jobbig,.. Tänkvärt.

      Radera
    2. Angel (Malin J)18 november 2014 23:17

      Det är underbara barn i hans klass, alla hjälper varandra och alla får vara med i lekarna. Är någon ensam så kommer det snabbt någon och frågar om den vill vara med och leka. De är väldigt bra på att ge varandra komplimanger också. Riktigt gulligt. Givetvis är det inte rosenrött hela tiden. Konflikter uppstår ibland men dom löser det bra tillsammans med lite stöttning av vuxna. Ingen som är långsint där inte ;-)

      Radera
    3. Ja, förståelsen för barn med sociala svårigheter är jätteviktig i detta sammanhang. Och det är fantastiskt skönt att det fungerar i er klass. Men som du skriver, gränssättningar är ju viktiga för ALLA barn. Och kan vi samarbeta kring detta istället för att höja garden blir det så mycket enklare. :)

      Radera
  4. Hahahahaha JA jag säger till andras monster.. ursäkta ungar.. eller jag menar barn... telingar eller vad fan det nu är för små hobbits!!

    Men en kompis till mig slår iaf alla rekord!!

    Trött och sliten kom han hem från USA. Skulle åka båt. och på båten sitter en familj med sina ohängda ungar. Föräldrarna fick inte barnen att lyssna. T var som sagt var trött och orkade inte höra ungarna gapa och röja runt.
    Två meter lång, skäggig och i full skinnmundering (HD-kille) steg han upp, gick mot ungarna och sa: Håller ni inte käften så äter jag upp er!
    Det blev DÖDSTYST!!!
    Och de satt som ljus resten av resan :)

    Jag skrattar lika gott åt det varje gång jag tänker på det :) Moahahahahahahahahahaha

    SvaraRadera
  5. Så bra skrivet .

    Jag tycker det är väldigt bra när andra säger till våra barn . Det behövs ibland .
    Tvekar inte heller att säga till någon annans barn o har som du tappat " vänner " på detta .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och det är ju ganska skönt att sortera ut en del människor ur sitt liv emellanåt. ;)

      Radera
  6. Klart det är ok att säga till andras barn! Så är jag själv uppväxt, det fanns alltid någon förälder på gården som hade ett vakande öga över ungarna som härjade runt där och som kunde ge den som förtjänade det en åthutning utan att blinka och utan att det barnets föräldrar blev upprörda. Förstår inte alls vad som skulle vara fel med det?

    Jag och en vännina har tom en "pakt", vi har satt i system att tillrättavisa varandras barn när vi träffas, just för att då biter det bättre 😂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju väldigt mycket mer effektivt när någon annan säger ifrån. Jag blir jätteglad!

      Radera
  7. Jag skulle bli helt galen om någon sa till mitt barn att gå ut!! Det är ju min och min mans uppgift att bestämma över vår fostran. Det är ju att trampa i mitt revir som mamma och att idiotförklara mig inför mina barn! Inte ok! Ibland får man bita ihop och kanske förklara för sina barn efteråt att alla gör olika gränser?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast mitt hem är väl i allra högsta grad MITT revir? Ska jag låta folk röka inne också bara för att de tycker det är okej? Vårt hem är ju vår borg och här är det våra regler som gäller. Det är klart att det finns gränser men om man låter sitt barn kalla en för fittmamma så är man ganska duktig på att idiotförklara sig själv.

      Radera
    2. Om min sons kompis hade kallat sin mamma för fittmamma hemma i vår hall så hade troligen jag och mamman i fråga varit överens om att barnet skulle bort från diskussionen. Ut i hallen, ut i köket, ut i trädgården, ut what ever bara ungen får känna av att SÅ SÄGER MAN INTE!

      Radera
    3. Jag skulle nog inte alls resonera som du. Mitt hem, min borg.
      Jag skulle inte heller tillåta ett barn att bete sig så fel inför mitt eget barn. Då måste man säga ifrån. Beteer de sig bara lite illa så biter jag ihop. Men det är skönt att umgås med de som uppfostrar sina barn på liknande sätt...

      Radera
    4. (Sen förklarar jag ju för mitt barn efteråt att det barnet inte betedde sig bra när hon gjorde si och så.)

      Radera
    5. Ja, jag säger åt andras barn.
      Jag vill att andra säger åt mitt barn om de beteer sig fel.

      Radera
    6. Anonym: Då hoppas jag att du säger till ditt barn ifall han/hon gör något fel ifall du inte säger till.

      Radera
    7. Hur kan man bli galen när ån säger till enas egna barn ! Speciellt om de beter sig illa ,säger ord som fittmamma ?? Väntar du tills du kommer hem å säger lilla du , så får du inte säga andra kan tycka det låter illa men du menar ju inte det du säger ???!!! Helt galet då är det ju okej och bete sig så... om det skulle komma såna ord från mina barn då skulle jag explodera av ilska och hoppas på att någon mer verkligen sa till då de förstod att det absolut inte är okej! !!!!!

      Radera
    8. Men om ditt barn sagt så till dig så har ju barnet idiotförklarat dig. Och det skulle vara ok menar du! Konstig syn på saken är min åsikt. Ett av mina barn sa " dumma mamma" en gång, min reaktion med en barsk ton gjorde att barnet aldrig mer sagt så. Jag föredrar barn som visar respekt för andra människor och det är sund för barnens skull att inte fler UPPFOSTRAR sina barn. Tyvärr är det ju barnen som får det jobbigt senare i livet då de inte kan bete sig.

      Radera
    9. Har fyra barn varav en diagnos. Han med diagnos får absolut inte bette sig hur som. Får aldrig i dåligt uppförande skylla på sin diagnos. Även när dem har diagnos måste dem ju lära sig rätt el fel. Sen finns det ju givetvis en problematik runt alla diagnoser som man måste ha en förståelse runt men den problematiken kan knappast vara att kalla sin mamma finta ? Kanske har fel, men personligen har jag fler kontrover med min grabb med diagnos för att det helt enkelt behövs. Jag säger också till barn som inte kan bette sig men har väl tur för jag har mina vänner kvar :)

      Radera
    10. Till dom som inte tycker det är okej att man sager till deras barn - gör det själva då så andra ska slippa uppfostra dina barn. Tycker man inte det är okej att rätta sig efter de gränser den familjen har som man ska besöka - bli hemma då- för alla kan inte tillåta vad som helst. Granser hemma hos någon är till för att respekteras - förstår inte vuxna det - hur ska barn kunna göra det då. Jag har 4 vuxna barn och har fostrat dom så jag har sluppit skämmas för dom. Dom har alltid haft tydliga gränser och aldrig mått illa av det. Idag är dom vuxna med egna barn och jag är stolt over dom alla.

      Radera
  8. Jag har inga barn själv, men blir TOKIG när föräldrar inte sätter gränser. Har katt som jag går i koppel med, och bara för att han är vit och fluffig så är det ok för barnen att dra honom i svansen och peta på honom??? ÅHNÄDU... jag har flera gånger ryttit till "akta han är farlig" fast han är en ängel, men föräldrarna blir arga ocg säger att gå inte ut med ett farligt djur!! Jag brukar le mitt mentalt störda leende och svara "då borde du ju gå hem med dina ungar?"

    Jag jobbar på ett stort djursjukhus och där om nåt är det viktigt att barnen är lugna.. då det stressar djur och djurägare om de far runt som skottspolar... sa senast igår till en familj att om ungarna inte slutade skrika och hoppa i sofforna så fick de minsann gå ut... jisses vilka sura blickar man får då...

    HEJJA dig !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, och heja dig!! Tyvärr ser min hund alldeles för snäll ut för att jag ska kunna använda det tricket! ;)

      Radera
    2. Meekatt, for en flott innstilling du har! Må rose deg for hvor godt forbilde du er for alle andre mødre som griper inn før det for sent mtp oppdragelse! Flott :)

      Radera
  9. Jag blir glad om någon säger till min son, han är en ängel på dagis och ett monster hemma just nu så om någon utomstående sa till när han får ett rabiat utbrott på ICA eller liknande så är ingen gladare än jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner likadant! Vi kan väl HJÄLPAS ÅT istället för att blänga på varandras ungar. Vad är problemet?

      Radera
  10. Jag är helt med dig Malin!
    Har inga egna barn för all del, men HATAR när folk kommer hem till mig med med sina barn och låter dem slita det i stycken. Har alltid haft som policy: mitt hem, mina regler. Du hoppar inte i min soffa, gör illa mina djur eller tar sönder mina saker. Punkt.
    Så jo, jag är en heeeemsk människa som säger till ungar som förstör hemma hos andra eller som jävlas med andra. För om föräldrarna till ungjäveln inte gör det, vad ska jag göra då? Skicka en räkning till dem? Köra dem på porten? Le sinnessjukt och hoppas de fattar vinken?

    Skärp er liksom. Det krävs en by för att uppfostra ett barn, och det är sant.

    Är så trött på folk som bah: "jag bestämmer över min lilla ängel och hen är sååå fin så".
    Allvarligt, hör jag en enda 11-åring till vråla "fitthora" till sina kompisar på bussen så skriker jag. Om en enda bossig 4-åring till som ska bestämma över exakt alla andra hela tiden är i min närhet bär jag fan hem ungen!

    Jag blev inte slagen eller kallad fula saker, men ändå lyckades min mamma lär mig hyfs och vett samt att respektera andra vuxna när de sa ifrån. Väluppfostrade ungar vrålar hemma och beter sig bra borta, och de kallar INTE sina föräldrar för fitta/hora/kuk/kärring/gubbjävel. Möjligtvis jävla mamma.

    SvaraRadera
  11. Underbart att det faktiskt finns föräldrar som vet hur dom ska uppfostra sina barn. Jag är 24 år , inga barn men jag jobbar med 11 åringar.. Nästan varje dag så för vi prata om rätt /fel och uppfostran.. ungarna saknar respekt! Så som dom beter sig mot varandra / mot vuxna idag, vågade jag knappt ens göra på gymnasiet.. Malin fortsätt som du gör, du är bäst! Ta inte åt dig av alla bittra *******! :)

    SvaraRadera
  12. Och sen när blev du barnpsykolog och expert? Jag skulle aldrig acceptera att någon i vår vän krets höjde rösten mot mina barn. Hur kan den personen veta våra gränser?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det måste ju ligga i utbildningen också att lära barnen etik och moral? Alla har inte bra föräldrar och en del får inte det automatiskt hemifrån. Ska de barnen då automatiskt bli misslyckade? Klart att skolan måste ta sitt ansvar det är ju dem som har hand om våra barn i minst nio år.

      Radera
    2. Oj, det var inget svar till dig Annica råkade bara hamna under ditt.

      Radera
    3. Det handlar många gånger inte om "dina" gränser. Det handlar om att barnen behöver förberedas och lära sig att det finns olika regler i olika mijöer. I förlängningen kan en inställning som grundas på "jag behöver inte lyssna på dig, du är inte min mamma" leda till allvarliga konsekvenser. I samhället finns lagar och regler som inte du som förälder kan råda över, tex. i skolor, arbetsplatser eller utomlands den dan det är dags att ge sig ut och resa, då går det inte att göra som man vill. Man måste lyssna på vad det finns för ordningsregler så man inte tex får sparken, åker i fängelse för att de på resan inte har samma lagar som i sverige. Mao. det handlar om en grundläggande känsla för respekt för andra människor.
      Om du inte bemödar dig att se till att dina barn uppför sig på ett respektfullt sätt, så borde du vara tacksam att någon annan tar tag i det och hjäper dem att lära sig.

      Radera
    4. Men du menar på fullaste allvar Annica att om ditt barn kallar dig för fitta hemma hos någon annan ingör deras barn ska den mamman isf bara säga till sina barn att "det barnet får för sin mamma så då får det barnet bryta våra regler"?

      För isf kan ju en mamma tycka att det är okej att sno grejer av sina kompisar o då är d ju okej att göra för det får man för mamma? Eller fattar jag dig fel?

      Kan dock säga att hade min son gjort idiot saker så hade jag blivit sjukt tacksam att fler markerar att det är fel gjort

      Radera
    5. Jag är inte barnpsykolog. Det behöver man inte vara för att förstå det här. För mig handlar det om sunt förnuft. Jag har två egna barn och jag har själv varit barn i en väldig massa år.

      Radera
    6. Vad är så provocerande i att gå och hälsa på någon med sina barn - och lyssna på reglerna som finns HEMMA hos den familjen, när en är där?! Är det inte det mest grundläggande som finns för relationer; att man lyssnar på hur andra vill ha det i sin "hemmazon"? Att ha rätt att säga "sluta, så gör vi inte hemma hos oss" behöver en inte vara psykolog för att få ha rätt att tycka (please, någon!?). Det är grundläggande respekt, nödvändig för att kunna interagera med andra människor på ett bra sätt. Tycker jag. Men det är klart, om föräldrarna anser att man ALLTID ska få göra som en SJÄLV känner och vill, (och inte respektera andra människors åsikter hur de vill ha HEMMA) - är det ju inte konstigt att barnen oxå tänker så.. (!)

      Radera
    7. Många bar men inte alla med ex adhd använder mycket hårda/fula ord utan att vara dåligt uppfostrade det är det naturliga beteendet som brister.

      Radera
  13. Här hemma så är det mina regler och passar inte det så fine tack och adjö. Min äldsta dotter hade en kompis hemma som kläckte ur sig: gör du inte som jag vill så går jag hem. Jag sa till barnet att då tycker jag att du ska gå hem för i detta hemmet så bestämmer man tillsammans när man leker.
    Jag är enbart tacksam om någon annan har modet att säga till mina barn om dem uppför sig illa, det har bättre effekt oftast. Nä mina barn ska lära sig rätt och fel, fine att dem beter sig som rena monster hemma men vi löser det, mina barn ska lära sig att man uppför sig och respekterar andra och deras hem när man är borta. Barn måste få lära sig rätt och fel och det finns inget bättre sätt än konsekvenser.
    Har ett helvete med min äldsta och det här med läxor. Det blir bråk oavsett hur jag bemöter henne. Har testat det mesta samt pratat med skolan. Nu gav min kloka mamma mig ett bra råd vilket slutade med att min äldsta fick besluta själv om hon ville stå framför läraren och inte kunna sin läxa, det berör ju inte mig kunskapsmässigt utan bara henne själv. Problemet är att hon kan men hon spelar ut hela sitt register för att slippa så fort det blir lite svårt, dem är inte dumma. Idag lekte hon med en kompis efter skolan och jag sa till henne i morse att nu får du visa att du fixar detta, jag vill inte höra att det har blivit en massa tjafs om läxan när jag kommer hem ifrån jobbet för då blir det bara lekande med kompisarna på helgerna. Vips så sätter sig tösen direkt och gör läxan utan problem men nu låg bollen hos henne. Jag fick mycket skit när jag berättade detta för en sk kompis, jag var en fruktansvärd mamma som ska hotade min dotter. Nä jag hotade inte, jag talade om att det var upp till henne om hur det ska vara och sköter hon inte sig så blir det konsekvenser där efter, hemska mig. Belöning är kanon när det är tillfälle för det men jag skulle aldrig i mitt liv belöna ett dåligt beteende.
    En stilla undran, hur många av dem här maffiamammorna är ensamstående? Ingen människa har hur mycket tålamod som helst. Jag själv var ensamstående i 4 år (Ella var 4åring när jag träffade Baloo) och jag kan säga att vår räddning var gränser, regler och massvis med kärlek.
    Herregud jag kan se barn i 5-8 års åldern stå och spotta på äldre personer samt håna sjuka människor. Jag ryter ifrån och jag är definitivt inte rädd för att säga ifrån om det krävs.

    Har en kompis som är lärare i grundskolan, han blir ofta kallad svensexor, svennefitta, han har blivit slagen flera gånger etc och jag förstår inte hur han står ut med tanke på allt han har berättat, imponerande säger jag bara.
    Nä du katten stå på dig och var stolt över dig själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är helt oacceptabelt att en lärare har det så på sin arbetsplats. Det är deras arbetsplats och de får en skitlön för ett arbete som de inte kan genomföra på rätt sätt för att ungarna inte kan bete sig. Helt galet. Vad hände egentligen? fantastiskt att han orkar fortsätta! Hoppas innerligt att det förändras!

      Tack! ♥

      Radera
  14. Ni som säger att ni inte vill att nån ska säga till era barn utan det ska ni sköta själva: Har ni tänkt på att i samhället gäller det att ta hänsyn och lyssna på varann? Man blir formad av sin omgivning hela tiden; i skolan, jobbet etc. Regler finns överallt. När inga utomstående får sätta gränser för era barn, vad lär barnen sig då? Knappast respekt för andra, förutom möjligen då föräldrarna.
    Jag tycker det är toppen när nån säger till mina barn när det gör något dumt. Då lär de sig på ett annat sätt vad som inte är ok än om jag som förälder hela tiden ska tillrättavisa dem. Tror det de lär sig kallas respekt! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, för mig är det bara positivt om någon annan säger till. Livet är ju ingen lekplats. Vi får tillsägelser och blir tillrättavisade hela tiden. Inte kan vi bryta ihop för det? Vi måste lära oss att hantera det istället. Se på mig, jag får höra att jag är en idiot varje dag, haha. ;)

      Radera
  15. Jag håller med dig! Min Plutta är bara 1,5 men redan nu håller vi på att lära oss att det inte är okej att slåss. Om någon annan skulle säga till henne (har inte hunnit hända än vad jag kan komma ihåg) tror jag att jag skulle gilla det. Hon måste ju veta när hon gör fel och inse att följden inte är så kul.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror det är viktigt att man börjar tidigt att säga ifrån när barnen gör fel. Alice fick höra "ajaj" tidigt. Det får inte komma som en chock när de är fyra år att "JAHA!? Man får inte bita på sladdar?!" haha. Sen är det ju liiiite jobbigare i mammahjärtat de första gångerna någon annan säger till ens barn. Men med tiden lär man sig att uppskatta effekten och förstå att det är väldigt bra!
      Kram!

      Radera
  16. Foten i getingboet, du har så rätt!!!

    Gaaahhh hahaha älskar att du oxå hakat av dörrar! Ja smäller man igen dem så hårt att karmen nästan åker med är det ju ingen idé ha dörrar i hemmet, är av helt samma åsikt hahaha!
    Vi har en hel hop med umgänge där vi hjälps åt säga till varandras ungar när det behövs, det behövs oftare än man tror ;) och jävlar i min låda vilken paus man får då effekten är omedelbar, heja!
    Tror snarare att alla som inte ger sina barn en vettig uppfostran, lider av sjuklig konflikträdsla, fucking sinnesrubbat när man sätter ungar till världen o är den som bör leda barn i rätt riktning!

    Och du som anser att ditt barn inte får tillrättavisas på bortaplan pga att du idiotförklaras som förälder inför dina barn... Hahaha... Skojar du eller? Du är liksom redan bortgjord as hell när ditt barn beter sig som ett liten odräglig skitunge!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja foten i getingboet kan man säga! ;)

      Radera
  17. Tycker det är kanon att du säger till andras barn. Tycker föräldrar idag över lag är dåliga på att säga till/hålla ordning på sina barn. Barnen styr sina föräldrar med järnhand och får precis avd de vill. Vill barnen köra bil till dagis så får de sitta i föräldrarnas knä, vill de följa med på ett vuxen-möte så får de det. Vill man ha något i affären så Kanske föräldern säger nej men det räcker att tjata en gång till så får barnet vad de önskat. Har förstått att det även är så att man som förälder lämnar barnet på dagis all öppen tid fast man jobbar kanske 2-3 timmar kortare dag för man orkar inte med och dagis är ju ändå öppet.... ja det är det säkert men det är väl öppet för barn som behöver det och inte för att föräldrar ska köra hem och fika eller handla i lugn och ro innan man hämtar sitt barn.Behöver inte gå längre än till min egen brors familj som lämnar betydligt mer på dagis än de behöver för barnen har det bättre där. Visst det är ju toppen att barnen har det bra på dagis men inte ska det väl vara så att barn har det bättre på dagis än hemma. De barnen har dessutom allt man kan önska sig både i inne och ute-leksaker. Nej vart är vi på väg, vi måste säga till barnen innan de tar över helt och kan inte d egna säga till de sina så får vi göra det. Bra Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi föräldrar måste ta tillbaka kontrollen! Det är vårt jobb! :)

      Radera
    2. För det är krig, eller? Väljer du strid så får du strid. Den som går till möte med draget vapen ber om duell.

      Radera
  18. Håller med dig fullständigt. Jag har en 7-åring hemma som får veta om han inte sköter sig och jag hoppas verkligen att andra föräldrar säger till honom om de ser att han gör något tokigt. Hur ska han annars veta vad som är bra och vad som inte är ok att göra om det inte finns vuxna som säger ifrån?! Tyvärr känner jag mig som förälder både ensam och annorlunda. Skönt att det finns några i detta lands som tycker som jag ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är inte ensam! Vi är uppenbarligen MÅNGA som känner likadant. Men det är tabu och det tisslas och tasslas i hemmen. Men kom igen Sverige! Vi vill väl samma sak?! Att ungarna ska bli bra människor och få en bra skolgång! Vi kan väl hjälpas åt?

      Radera
  19. Du är min gud Meekatt! Du är så klok att klockorna stannar! Älskar dig och du är min absolut främsta förebild. När jag blir mamma vill jag bli exakt som du och jag önskar att du var min mamma istället för den jag har! <3

    SvaraRadera
  20. Har också förlorat "vänner" för att de inte klarar av att jag säger till deras barn. Jag skiter fullkomligt i om de får hoppa i soffan hemma, men hos oss hoppar man inte i soffan, punkt slut!! Och vad visar jag för mina barn om andra kommer hem till oss och får göra precis som de vill när mina egna har lärt sig att man inte får göra så?
    Vi får ofta höra att vi har så väluppfostrade barn och att de sköter sig så bra och jag kan erkänna att de gör det när de är borta. Hemma är det inte direkt några änglar.
    Vi har även fått höra att det beror på att de är sååå lättuppfostrade och det kan jag säga att de är det inte. Vi kan tjata oss blå hemma om hur man uppför sig och att vi är konsekventa!

    Heja dig Malin, fortsätt som du gör för du gör ett fantastiskt jobb enligt mina ögon :)

    //Fru K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här. Borta vet de var som gäller, hemma vågar de balla ur lite. Och så ska det ju va! De måste få testa gränser och my god - det gör de! ;)

      Radera
  21. Så barn med diagnoser skulle aldrig vara Välkommen i ditt/ert hem...för dom inte alltid klarar av en tillsägelse eller inte ens lysnar på en sådan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du läste kanske inte allt? "Jag vet att en massa mammor som har barn med diagnoser sitter och studsar nu. Jag är inte dum. Jag vet att alla barn är olika och att vi föräldrar har olika utmaningar. Jag har full respekt för er och jag vet att ni har ett helvete med att få folk att förstå de svårigheter ni möter i vardagen. Det är en helt annan diskussion. ♥"

      Vi har vänner som har barn med diagnoser. Herregud, barnens kusin till och med. Detta handlar inte alls om det. Men så fort man tar upp ämnet får man det i ansiktet. Det är väl ändå så att majoriteten av alla barn INTE har diagnoser? Den här diskussionen handlar om slappa föräldrar som inte tar sitt ansvar.

      Radera
    2. Man behöver inte uppfostra sin omgivning! Min chef uppfostrar inte mig inför folk. och Ja det är fullt jämförbart mellan barn och vuxna.

      Däremot om ett barn gör en handling som inte är ok, kan man som vuxen säga tex: "Jag blev ledsen över att du slog/ svor /bet /retades... med mig/hen, det är inget jag tyckte var ok. Hur känner du kring detta?"

      Att säga till ett barn inför andra upplevs ofta som kränkande. Jämför om chefen säger till dig inför dina kollegor om du gjort fel någon gång. Barnet lär sig egentligen inte vad hen får eller inte får göra. Barnet ser vad den vuxna gör och att det är ok att straffa och skälla på andra människor.

      Radera
    3. Det är inte alls jämförbart mellan barn och vuxna. Barn är inte vuxna? Ska min chef klappa mig på huvudet och berömma mig för att jag skrivit en fin post-it i så fall? Nej.

      Radera
  22. Ja jag säger åt andras barn, ja jag uppskattar verkligen när andra säger åt mina barn.

    Min trea är en djäkla utmaning, han är 6 år. Av de fyra barnen har jag vaktat, passat och försökt uppfostra honom minst dubbelt så mycket som de andra 3 tillsammans. Han tror att regler är för andra, gör allt han vill när man vänder ryggen till, har genom åren kastat saker och slagit syskon (det har han slutat med från 4 år ungefär) men fortfarande har vi minst 18 fighter om dagen och han är rätt ful i munnen. Springer vrålandes ut i tvättstugan samtidigt som han skriker "Din djävul, jag hatar dig" några ggr om dagen. Och nej det är inte ok! Vi jobbar på det men kastandet och slagen tog liksom några år att nöta bort så jag har ingen quick fix på det här. Det blir bättre men långsamt. Men han är sån, extremt känslostyrd. Inget straff i världen kan just när han är arg vara nog avskräckande och han måste prova allt. Säger jag "om du inte kommer nu, så hinner du inte höra godnattsagan" så måste han sitta kvar och vänta tills jag säger att nu är det kört. Sen vrålar han 20 min för den missade godnattsagan. Och han gör det om och om igen. Inte varje kväll men minst en gång i veckan ska det testas om det ff gäller, i typ ett år eller så. Vi är konsekventa men det andra syskon inser gäller efter 1 eller max 2 ggr det måste han testa 100 ggr. Giv. Mig. Styrka. Han är också helt okänslig för att man blir arg. Det rinner av honom som en gås.

    Men borta och med andra är han helt annorlunda. Säger andra till så biter det på ett helt annat sätt. Mina söner var ute och spelade tennis på den lugna villagatan. Det kom en bil med vad som visade sig vara grannens mamma. Min lilla huligan försökte då kasta tennisbollen över bilen till brorsan men misslyckades och kastade bollen rakt på bilen. Grannens mamma stiger ut och skäller ut sonen efter noter och gör fullkomligt klart för honom att man kastar inte saker på bilar. Helt rätt! Jag ser inte det här för jag är inne och lagar mat men ungarna kommer in. Han som fått utskällningen går till soffan och gömmer sig under en filt och där sitter han 30 min. Vägrar berätta vad som hänt. Storebror däremot är mer än villig att beskriva händelseförloppet. Så jag messar grannen, kollar att allt är ok med bilen i fråga och ber henne tacka sin mamma för utskällningen för så spak har vi aldrig varit i närheten av att få sonen. Jag är rätt övertygad om att han aldrig kommer prova kasta något i närheten av en bil igen. En ilsken tant var nog precis rätt. Undrar om man kan hyra in en ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag kan agera ilsken tant och hyra ut mig själv till föräldrar i nöd! ;)

      Radera
    2. Det låter som att din trea behöver att någon lyssnade på honom. Att han har ett enormt behov av trygghet och kärlek.

      Hur tänker du kring det?

      Radera
    3. Anonym - misstänker att du är samma Anonym som tycker att det är kränkande att barn blir tillsagda, och att man istället ska säga att man är lesden och fråga "Hur känner du kring detta?" Är det den sortens uppfostran du själv har fått, borde du kanske tänka om. Din kommentar ovan var nämligen både ouppfostrad, oförskämd och kränkande. Skäms!

      Radera
  23. Har inga barn (än), men jag relaterar allting till mina hundar och tror att min barnuppfostran kommer att likna min hunduppfostran väldigt mycket.
    Jag tycker att det är helt okej att andra sätter gränser för mina hundar när jag har med dem hemma hos andra/när andra passar dem osv. men jag vill också att de respekterar hur jag anser att hundar (eller barn) ska uppfostras och hur man sätter gränserna.

    Jag tränar bara mina hundar baserat på modern forskning och använder mig därför inte av korrigeringar och/eller bestraffningar. Jag ignorerar det som de gör fel och berömmer dem när de gör rätt. Skillnaden jag märkt på dem sedan jag började träna på detta viset är att de har fått bättre självförtroende, är mindre stressade, är gladare och gör rätt oftare än de gör fel. Många hävdar att det har samma effekt på barn.

    Nu tänker de flesta "men herregud, om hunden står och äter ur soporna, ska man då berömma den när den slutar?" eller "om ungen river sönder varenda bok i bokhyllan så ska jag bara stå och titta på?" och tycker att det är slapp uppfostran. Men sanningen är den att inget gör mig mer ledsen än när jag ser föräldrar/hundägare ta tag i sina barn/hundar. Skrika på dem, ruska om dem, tjata på dem. Och självklart gör jag inte så som jag nämnde ovan. Självklart har jag för mina hundar en signal som betyder "stopp, sluta med det du gör". Denna signal fungerar klockrent eftersom de på ett positivt sätt lärt sig att sluta, men det är en signal jag använder så sällan jag kan - och faktum är att jag inte behöver använda den speciellt ofta.

    Att träna/uppfostra på detta sättet i samband med att vara 100% konsekvent, fungerar i alla fall väldigt bra för mig. I alla fall för både mina hundar och när jag en tid jobbade som lärarvikarie i en andraklass. Det tog mig en vecka att få klassen att lyssna bättre än de gjort det senaste året med sin ordinarie lärare som "sa ifrån" hela tiden ;)

    Jag har ingen aning om hur du uppfostrar dina barn och jag tyckte verkligen ditt inlägg var jättebra. Men jag tycker också att det är viktigt att respektera den andra partens syn på uppfostran (om man vill fortsätta umgås). Därmed inte sagt att man ska låta varken barn eller hundar bete sig hur som helst. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt riktigt. Man måste respektera varandra som vuxna och varandras gränser. Men när gränser är överträdd och någon annans unge lever jävel hemma hos mig måste jag få agera.

      Som om jag kom hem med min hund till dig och lät honom bajsa i soffan utan att agera, haha. Du hade väl blivit arg?!

      Radera
  24. Och just det! Vill bara tillägga att jag och min syster är uppfostrade på ungefär samma sätt som jag beskrev och att vi sedan vi var pyttesmå alltid fått beröm för hur väluppfostrade vi är, att vi aldrig förstörde våra eller andras saker, att vi alltid var ordentliga hemma hos andra osv. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det viktiga skillnaden mellan barn och hundar är dock att hundar är fullkomligt oförmögna att se långsiktiga konsekvenser. Du kan inte säga 'om du äter av soporna missar du långpromenaden på lördag' till en hund och tro att den ska begripa. Barn däremot förstår att 'om du gör si och så kommer du inte att få något lördagsgodis', eller som här ovan 'om du inte gör dina läxor blir det ingen kompislek på vardagar' och kan därmed lära sig av en sådan konsekvens.

      Radera
  25. Du är klok som en bok MeeKatt ❤️
    Jag känner igen mig i det du skriver. Precis så har jag uppfostrat mina barn som idag är vuxna underbara människor.
    Min 21 årige son hoppade av sin utbildning till lärare för ett år sen.
    Han visste vad vi skulle säga o alltid sagt... Jobb eller skola i detta huset ligger man inte på sofflocket!!
    Nu jobbar han o sliter på hemtjänsten tills han vet vad han vill bli när han blir stor. Han är älskad där för han visar stor empati och respekt.. Jag är så stolt ❤️
    Vi har lyckats

    SvaraRadera
  26. Jag tycker att konsekvenser av typen "du målade med nagellack på skrivbordet så du får tvätta och sedan inte ha nagellacket själv på ett tag" eller "du hade sönder ditt dörrhandtag så nu får du betala för ett nytt" är helt rimliga, det kör jag själv med. Men jag tycker inte att de behöver åtföljas av att man skriker och ryter. Man kan visa att man är arg och besviken ändå. Jag skriker inte på min man, han skriker inte åt mig, jag skriker inte åt andra vuxna, varför skulle jag skrika åt mitt barn? Visst, det händer, men det är inte trevligt och inget jag ser som eftersträvansvärt. Då lär jag ju bara barnen att det är okej att skrika när man är arg, och det tycker inte jag att det är.

    Alltså, jag vill inte att någon skriker eller ryter åt mina barn (eller åt mig, för den delen) för jag tycker att det är både otrevligt och skrämmande, men det är förstås helt okej att säga till ordentligt om de gör något man inte vill att de ska göra. Jag håller i och för sig efter mina barn själv ute bland folk och uppmanar dem att fråga om det är okej att göra si eller så hemma hos folk (får man låna x? får man titta på y? är det okej att leka på balkongen? osv). Jag är helt chockad över att folk tydligen låter sina barn oavsett ålder riva sönder böcker hemma hos folk? Min ettåring slog sönder en leksakshäst hemma hos en av mina vänner (som tillhörde min väns dotter) en gång och självklart ersatte jag den även om min son inte begrep att den skulle gå sönder och bad om ursäkt. Även andra barns ägodelar ska ju respekteras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med. Att skrika på andras barn (eller ens egna) är naturligtvis aldrig bra. Men gode gud vad det är svårt att inte skrika åt barnen ibland! Men man måste få säga till.

      Radera
  27. Tycker du gör helt rätt! Så skönt att läsa om någon med vettiga värderingar. Jag och mina vänner har pratat om hur vi vill ha det och säger till varandras barn när det behövs eller ropar på varandra om det är nödvändigt. Det är väldigt skönt att veta var vi står. Min son är dock bara 2 år så jag har mycket framför mig :)
    Jag tycker dock att det är väldigt jobbigt när någon annan säger till min son. Känner mig som en dålig mamma som inte har 100% koll på mitt barn. Men samtidigt är jag väldigt glad att när jag inte hade ögonen på honom hade någon annan det och kunde tillrättavisa honom för hans dåliga beteende. Som någon annan skrev, det krävs en by för att uppfostra ett barn. Om alla hjälpte till skickar vi ett budskap till barnen att detta är inte okej hemma och inte okej ute i samhället. Det är inte bara som mamma och pappa säger, utan alla andra visar detta också för barnen.

    Så jag tycker det är bra att man säger till, och jag säger till andras barn. Får bara en styng av dåligt samvete när jag inte har hållit koll på min ängel ;) Men tack alla andra som hjälper mg :)
    //Katarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att det känns tufft ibland. Men det är inget misslyckande. Herregud, vi är ju inga superhjältar bara för att vi fått barn. Vi gör vårt bästa och finns det någon i vår omgivning som vill backa upp oss och hjälpa oss med de tuffa bitarna så är det positivt! För både dig som mamma och för barnet. Kämpa på! :)

      Radera
  28. Det är underbart att du är som du är. Jag har själv fyra grabbar. De två äldsta har jag i princip aldrig behövt ta till "konsekvenser/straff/reprimander" med, men nr tre.... Han är nu sju år, och jag inser lätt förtvivlat att jag har varit alldeles för slapphänt och godtrogen. Gestapo ligger i lä i jämförelse kan jag säga!
    Först för ett år sedan insåg jag att hårda regler och hållfasta konsekvenser är det som får vår stökiga skuta på rätt köl igen, inge gulleduttiga, rosafluffiga mentaliseringsvantar hjälper här nej.
    Så du har så klart rätt, man får definitivt sätta hårda gränser, även mot andra barn. För i längden är det ju en omtanke om dem ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det som det handlar om i längden! ♥

      Radera
  29. Vad gäller ditt exempel på 6-åringen som svor så väggarna brakade. Jag tycker det var HELT fel reaktion av dig. Du har ingen aning om varför pojken var så besviken på sin mamma så han tog ord i munnen som vred om kniven på sin mamma. Det enda du gav honom där och då var NEGATIV uppmärksamhet. Mamman gjorde helt rätt som inte gav sin son negativ uppmärksamhet utan skrattade bort det. Ännu bättre om hon inte sagt pip givetvis. Det är så fel att dra slutsatser om ens förälders uppfostran av barn utifrån en sån här händelse. Och sen straffa ett barn som behöver någon som ser till hans behov!

    Läs gärna detta: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
    och detta: http://prestationsprinsen.wordpress.com/2014/11/09/ouppfostrade-barn-och-unga/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker hon gjorde helt rätt! den mamman behövde verkligen någon som stod upp för henne. Även fast hon inte insåg det just då.

      Radera
    2. En sexåring ska överhuvudtaget aldrig någonsin ens tänka tanken på att kalla sin mamma fittmamma. Det ska inte finnas i sexåringens sinnevärld att göra så.
      Att mamman skrattar bort det visar bara att hon sedan länge har varit oförmögen att sätta gränser för sitt barn, utan låter henom göra som hen vill. Att inte på något sätt tillrättavisa när ett barn beter sig uppenbart olämpligt kan inte ses som annat än slapphänt och felaktigt, för HUR ska barnet kunna lära sig att bete sig som folk om ingen berättar hur man gör?

      Själv tycker jag att jag får ett kvitto på att vår ide har fungerat, när man ser hur väl barnen uppför sig på bortaplan. Det värmer hjärtat när andra föräldrar berömmer hur ens barn agerar i olika situationer.

      Radera
    3. Vem ska stå upp för barnet om inte mamman ens tillåts göra det?

      Radera
    4. Uppfostrar man sitt barn till att det är okej att kalla en för "fittmamma och jag ska döda dig" bara för att man blir besviken bör man nog gå en föräldrakurs. Det var helt rätt att någon vettig människa reagerade och sa ifrån, för såna ord ska inte barn häva ur sig oavsett hur arga dom är. Visst, vissa saker ska man inte ge någon negativ uppmärksamhet till, om det är något smått. Men en sånhär grej; JO, det ska man. Skulle du tycka att det va okej om dina barn hävde ur sig sådanahära saker så hoppas jag innerligt att du INTE har några barn, för då är dom nog ganska förlorade när dom kommer ut i samhället.

      Radera
    5. Fast det är viktigt att påpeka här att bara för att barnet sa denna fula mening så betyder inte det att det är uppfostrat att säga så! Dessutom bara för att man inte säger till barnet bland folk, betyder inte att man inte har en dialog om det efteråt i lugn och ro. Vad Meekatt kunde ha sagt istället för att STRAFFA detta barn (vilket är ett steg längre än att säga till andras barn!) är något i stil med: "Vet du, jag blir ledsen när du säger sådana ord. Hur känner du kring det?"

      Radera
    6. Men vadå straffa? Hon påpekade att i hennes hem säger man inte sånt, och då får man helt enkelt gå ut. Det ÄR en KONSEKVENS. Inte ett straff. Tror du i ärlighetens namn att det hade funkat att ställa en sån fråga i en sån situation? Det var ju inte till Malin barnet sa så, utan till sin mamma. Då är det inte hennes uppgift att fråga det utan att skydda sina egna barn från att behöva höra sådana dumheter från andra barn. Klart hon måste reagera och säga att de inte är okej, när inte hans egna mamma gjorde det, så att Malins barn fattar att så får man inte yttra sig till andra. Hon gjorde helt rätt, punkt slut!

      Radera
    7. Jag tycker ALDRIG att det är okej att prata till sin mamma eller en annan människa på det viset. Sen är du inte insatt i hela situationen och vet hur det "trappades upp". Det var ju inte så att det kom ifrån ingenstans. Jag bestämmer i mitt hem. Här är det våra regler. Skulle jag sitta och låta mina barn lyssna på det utan att reagera? Det är för mig helt vansinnigt.

      Radera
  30. Fan, vi borde vara bästisar :-) Har precis samma åsikter som du och JA, jag säger till andra barn och definitivt mina egna. Och instämmer i att det finns inget som biter så bra som när någon annan säger till mina barn. Jag är dessutom ungdomstränare för min dotters lag i en bollsport och där ser man tydligt vilka barn som får göra som de vill hemma. Men, himlar en 8-åring med ögonen mot mig så får de gå och sätta sig. Jag skiter i vems unge det är. Hårdast är jag förmodligen mot min egen eftersom hon får efterspelet hemma sen, men ska man få ordning på en grupp med 20 st 8-åringar så finns det inga undantag. Kan man inte visa respekt mot varandra och tränarna så får man gå åt sidan. Har haft just denna grupp i snart 3 månader och det är häftigt att se att de faktiskt lär sig :-) Förhoppningsvis tar de med lärdomen till skolan och visar att de kan uppföra sig där med... Får jag höra att mina egna barn uppträder illa mot så blir det straff (eller konsekvenser eller vad fasen vi ska kalla det för att säga rätt....) därhemma. Tolereras inte! Och med straff menar jag inte att jag slår dem. Det blir TV/Ipad-förbud, tidig läggning, indraget lördagsgodis eller annat som svider.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad händer med de barn som inte äger förmågan att göra som du säger då? Får de i slutändan inte vara med i laget?

      Radera
    2. Ja, kalla det vad man vill - det är ju innebörden som är viktig. Och lärdomen. :)

      Radera
  31. Det är väl klart som själva f*n att andra vuxna ska kunna tillrättavisa mitt barn! Jag kanske inte ser allt alltid, och mitt tålamod har definitivt gränser... Ser jag inte när ungen hittar på hyss, säg ifrån!

    Har jag besök av någon med barn drar jag mig inte en enda sekund för att säga ifrån ifall de inte beter sig ok! Att jag gör så innebär ju verkligen inte att jag stormar in och gapar och går på. Antar att inte Malin gör det heller ;). Första gången blir det "det där är inte ok här", lyssnar de inte säger jag ifrån på skarpen ( skillnad på att skrika och att skärpa tonfallet! ).

    De som inte tycker att det är OK behöver faktiskt inte komma alls. :)

    Malin: Du skriver så jävla bra! Jag känner igen mig i grymt mycket, och när det känns som mitt barn beter sig som nån jäkla demon och jag känner mig som världens sämsta morsa får du mig att orka! För att jag inte är ensam och för du petar in underbart svart humor i alltihop ��

    Kram :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, nej - du är absolut inte ensam! ♥

      Kram!

      Radera
  32. Visst är det bra att barnen får ta konsekvenser.
    MEN ett stort MEN till det du skrivit. Hur ska barnen som växer upp i en trasig familj lära sig hur man beter sig mot andra?! TYVÄRR har inte alla barn den förmånen att få det i "ryggraden". Många växer tyvärr upp med både psykisk och fysisk misshandel.
    Hur löser vi det om inte skolan får undervisa i det? Tyvärr är det heller inte den ultimata lösningen, men bättre än inget eller?
    Socialen tar tyvärr inte hand om alla barn som far illa, så din bild är vacker men funkar tyvärr inte i praktiken.
    Jag har två barn med särskilda behov. Kan kanske tyckas att jag är släpphänt när jag är ute bland folk.
    Men jag kan lova att jag tar fajter större än någon kan förstå. Därför kanske du inte förstår när jag väljer vilka strider som är viktiga att ta.
    Men jag har full förståelse för mycket av det du skriver. Ville bara komplettera för din "bild" haltar en aning.
    Mvh C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget säger att skolan inte "får" undervisa i hur man beter sig, det som sägs är att man bör få med det hemifrån redan innan man börjar skolan.
      Ju fler som bryr sig om barnen och hur de beter sig - och då också säger ifrån vid behov, oavsett vems barnet är - desto fler barn har chansen att faktiskt lära sig hur man ska uppföra sig i olika situationer.

      OM du som förälder till "barn med speciella behov" visar att du faktiskt försöker göra något åt saken om barnen uppför sig avvikande ute bland folk, tror jag inte att någon tycker du är släpphänt. Men om du bara skrattar åt dem, DÅ börjar nog folk att undra...
      Barn är ju inte robotar, alla barn avviker nog från den röda tråden ibland - vissa mer, andra nästan inte alls. Det som gör skillnad är hur vi som föräldrar agerar när dessa tillfällen inträffar.

      Radera
    2. Jag har full förståelse för att vardagen ser annorlunda ut hos oss alla. Jag väljer också mina fighter och lär mig med tiden vilka som är viktiga att ta. Självklart kan man inte ta alla.

      Radera
  33. Jag tycker det är jättesvårt att säga till andra barn själv. Men jag har inga problem med att andra säger åt mina barn.

    SvaraRadera
  34. Bra artikel! Förhoppningsvis behöver ingen utanför familjen säga till ens barn då de redan är så pass väluppfostrade och respekterar andra människor. Tror att det är minst lika viktigt att sätta gränser som att visa att man bryr sig om varandra.

    SvaraRadera
  35. Jag behandlar mina barn som jag själv vill bli behandlad. Därför utövar jag inte makt mot mina barn. Jag beter mig mot mina barn hur jag själv alltid vill bli behandlad: med respekt och utan hot beröm och bestraffning. Om något av mina barn inte beter sig på ett sätt som är socialt accepterat (ta andra barns leksaker tex) så försöker jag med dialog ta reda på VARFÖR.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur funkar det att uppfostra utan beröm? älskar barnen sig själva? känner dom sig duktiga och stolta över sig själva? Jag tror inte det är något positivt med att aldrig berömma sina barn. Barn vill känna sig duktiga och betydelsefulla, att dom duger som dom är. Annars får man nog i slutändan ganska trasiga barn, tänk på de.

      Radera
    2. Nja, nu har du nog inte riktigt förstått. Jag säger inte att jag inte ser till att mina barn betyder något. Vad jag säger är att de duger som de är, utan beröm. Om jag säger åh vad duktig du var som dukade av. Så i förlängningen tror mitt barn att de bara duger när de presterar. Istället kan jag säga: Tack, nu kommer jag bli klar snabbare med disken och så kanske jag hinner se mitt favoritprogram på teve.

      Radera
    3. Ja men de är väl också en form av beröm? Man kan ju även påpeka att det var väldigt snällt osv.

      Radera
  36. Åh, vad jag skulle vilja svara på många kommentarer till det här inlägget. Inte konstigt att barn är så respektlösa idag när det inte längre krävs av dem.
    Jag kommer garanterat bli jagad av mammamaffian sen när jag skaffar barn. Inte en chans att mina eller någon annans barn får bete sig på det sättet i mitt hem.

    Det får nog bli min främsta uppgift som mamma, lära dem visa respekt och sunt förnuft, för det verkar som att det är en bristvara i dagens samhälle -.-'

    SvaraRadera
  37. Klart man måste säga till andras barn, mina barn är vuxna nu och jag minns en sommar vi var i Frankrike, jag satte min son i en varuvagn för att gå in i en supermarket och handla mat! Han gallskrek och blev vansinnig (2,5 år) jag lutade mig fram och väste i hans öra att vara tyst och inte skämma ut oss....... som han brydde sig :/ Då kom för mig en helt okänd Fransyska fram, blinkade åt mig och läxade upp min son på Franska :) han tappade bort sig fullständigt och han skrek aldrig mer på offentliga platser! Många många gånger har jag skänkt denna kvinna en tacksam tanke! Jag finner det högst tröttsamt med stökiga barn och önskar att unga föräldrar kunde lära sina barn att uppföra sig på allmän plats!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mjo, jag förstår din önskan, och känslan av att skämmas när ens barn skriker. Men VARFÖR skriker ungen, det är ju rätt viktigt att fundera på också? Att förvänta att en 2,5-åring ska kunna "uppföra sig på allmän plats" (dvs inte uttrycka sina känslor) är inte rimligt. Tyvärr.

      Radera
    2. Haha, finns inget mer effektivt!

      Radera
    3. Det låter som att ni skrämde barnet till tystnad. Tänk om ni hade lyssnat på honom varför han skrek. En 2.5 åring kan visa med ord och handling oftast vad det vill. Det kanske tar lite längre tid innan ni kommer in i mataffären. Men han har blivit lyssnad på och hans känslor har blivit respekterade.

      Radera
  38. Härligt att läsa att det fortfarande finns föräldrar som tar uppfostran på allvar å inte tycker att det är såååå jobbigt att tillrättavisa barn om vad som är rätt och riktigt. Jättebra text och tänk, håller med om allt du skriver :-)

    SvaraRadera
  39. Otroligt bra skrivet. Om jag säger till mitt barn när det gör någonting galet, är det inte synonymt med att jag inte älskar det, tvärt om, i mina ögon visar det på jättemycket kärlek, för jag ser och jag bryr mig, du syns och du är viktig för mig. Om jag som förälder vågar axla min föräldraroll så visar jag mina barn att jag finns där för dom oavsett vad som händer. Jag är den vuxne i vår relation, det är jag som ska ledsaga och lära vad som gäller i livet, dvs empati, respekt och kärlek ♥

    SvaraRadera
  40. Jag jobbar inom städ på skolor, tycker inte jag gör annat än att säger till andras barn, både med att säga ifrån när dom gör fel MEN även när dom gör rätt! Sa till en kille för ett tag sen, han gick nog i 4:a tror jag, Tack så mycket för du sätter upp skorna på skohyllan, han blev helt lyrisk och började sätta upp resten av kompisarnas skor oxå för han fick veta att han gjorde rätt. Mamman blev mäkta stolt när hon fick höra att sonen va så duktig, så jag snabbt flika in att det e bra när man gör så hemma med!! Fick ett mycket glatt leende av mamman som menade på att "Jaa verkligen"!! :D Så kan vi bara hjälpas åt så blir det ju bättre!!

    SvaraRadera
  41. På pricken, som vanligt!!
    Och jag blir också mörkrädd när jag läser om de som tycker tvärtemot. HUR tänker dom??? Jag kan inte förstå...? Hur mycket jag än försöker...

    Och ni som har barn mellan 3-10, typ, fundera på vilka regler som ska gälla och HÅLL dem stenhårt för några år senare blir det 100 ggr svårare! Jag lovar, tonåringar är ÄNNU svårare att handskas med, speciellt om de inte redan från början vet vad som gäller.
    Har man varit för mesig under uppväxten är det jäkligt svårt att ändra sig "på vägen" och bli hård/rättvis (svårt att förklara...)

    Tummen upp katten! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller också blir det tvärtom. Om man som tonåring plötsligt vill bestämma själv i stället för att bara följa regler. Men man har aldrig fått öva på att bestämma själv och ta ansvar själv. Då blir det snett...... Har sett många exempel på tonåringar som växt upp med hårda regler, och det blir revolt. Själv fick jag mycket frihet under ansvar, och hade inga problem alls under tonåren, det fanns ju inget att göra uppror mot?

      Radera
  42. Det här med barnuppfostran är verkligen kontroversiellt. Någonstans måste vi ju ändå hamnat fel när barn inte respekterar vuxna. Vi har valt regler i vårt hem som många har åsikter om. Vi har 4 barn i åldrarna 5-15 år. Efter att ha funnit 15-åringen vid datorn mitt i natten satte vi kod på husets samtliga datorer. En kod som bara min man och jag kan. Alltså får msn be om att få sitta vid datorn. Samtliga mobiler ligger i köket på laddning under natten. Tv:n har barnlås för att de inte ska starta tv:n så fort de kommer hem från skolan. Jag har många gånger fått höra att jag inskränker deras sociala liv men då säger jag, stackars mina barn om enda sättet att ha ett socialt liv är att leva genom medier

    SvaraRadera
    Svar
    1. Typiska exempel på att respektlöshet mot barnen och maktutövning går hand i hand.
      När jag upptäckte att min 11-åring satt vid datorn mitr i natten resulterade det i konsekvens (gå till skolan dödstrött nästa dag) och ett samtal om vad som är ok eller inte. Hen BAD mig ta ut datorn och mobilen första veckan, för att hen inte skulle frestas, och därefter har dator och mobil funnits i hens rum på nätterna. Inte EN gång har hen missbrukat förtroendet.
      "You catch more flies honey than with vinegar"

      Radera
  43. Det är ganska svårt att säga till andras barn ibland, men jag blir tacksam om nån säger till mitt! Jag skulle däremot helt ärligt reagera om du kastade ut min unge ur huset för något hon säger till mig, men å andra sidan skulle just den situationen du beskriver ovan aldrig uppstå eftersom jag hade plockat upp ungen under armen och gått ut med henne själv... haha. Minst! Det är synd om barn som aldrig hört en tillsägelse. Vuxenvärlden är inte fluffigt rosa, bete dig illa mot fel person och du får stryk ordentligt/förlorar jobbet/blir ensam. Ouppfostrade barn är det ingen som tycker om och det är inte ens deras fel. Det är ju sorgligt! Jag fattar faktiskt inte hur man kan resonera så. Och sen en sak till: det kan faktiskt fungera på en och annan unge att ge dem ganska fria tyglar. Men om man har ett barn som skulle varit belagt med koppeltvång och munkorg om det vore en hund (jaja, det är bara en liknelse, bli inte upprörda nu) så är det troligen en väldigt dålig idé. Barn mår bra av att veta vart gränserna går, annars blir de osäkra på hur de egentligen förväntas bete sig och förstår inte alls varför hela omvärlden vänder sig mot dem när de plötsligt en dag är för stora för att mamma ska finnas där och hålla dem i handen och släta över. Det är väl vår skyldighet som föräldrar att se till att våra barn är rustade att möta livet så som det faktiskt är!

    SvaraRadera
  44. Nja alltså om jag eller pappan till våra barn inte är där är det ju helt ok att någon annan vuxensäger till MEN ett problem jag stött på är att flera säger till samtidigt och det är det värsta jag vet! Det räcker gott och väl att EN vuxen säger till ett barn. Inte att två tre stycken står och skäller..inte bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig. Om föräldrarna är där eller själv säger till sina barn behövs ju inte ytterligare en tillsägelse. Men om föräldrarna inte säger ifrån när deras barn hoppar i min soffa så måste jag väl få säga till?

      Radera
  45. En fråga bara, till er som inte tycker det är okej att säga till andras barn.
    Om ni skulle se barn/ungdomar ute som beter sig illa sabotage eller kränker ett annat barn, skulle ni då inte agera?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Angel (Malin J)20 november 2014 12:31

      Det undrar jag med. Om det var deras barn som var utsatt och ingen hjälpte, hur ska de rättfärdiga det för sina barn? "Ja, det var ju tråkigt att något hemskt hände dig Pelle men det är klart att de vuxna som gick förbi inte gjorde något. Det var ju inte deras sak att ingripa eftersom det inte var deras barn som var elaka!"

      Radera
  46. Klockrent skrivet, Malin! Tänk om det kunde vara sån ruter i fler föräldrar! Då skulle vi definitivt inte vara där vi är idag, att barnen tar över i skolan.
    Däremot håller jag inte riktigt med dig i första stycket där du skriver att det inte ska ingå i utbildningen med moral. Vår sex-åring har nu "etik" på schemat en gång i veckan och där får de diskutera hur man ska vara mot varandra och vad som är okej och inte. Han berättar oftast för mig vad de pratat om och jag märker vilka viktiga diskussioner som de har. Sådana som jag inte kan ha med honom, eftersom det blir mycket mer konkret när hela klassen sitter tillsammans och personerna som kanske gjort fel också deltar. Jag vet inte om det bara är i förskoleklass som de har detta, men jag tycker det är ett bra ämne. Även om jag självklart tycker att alla föräldrar ska prata om detta med barnen OCKSÅ. Och SJÄLVKLART måste man få säga till andras barn! Jag gjorde det senast igår, när några pojkar kastade runt en flickas mössa på skolgården. Ingen vuxen så långt ögat kunde nå. Då gick jag fram dit och bad dem att lämna tillbaka mössan och förklarade att så där var inte okej att göra. En självklar handling för mig!
    Tack för superbra inlägg! Kram Maja

    SvaraRadera
  47. Är så glad över att jag har hittat ett forum med så många kloka människor! Stort tack till alla kloka inlägg under i debatten under den senaste veckan. Jag läser alltid ALLA kommentarer och har fått en massa bra tips :)
    I slutänden tror jag ändå att det handlat om att hitta ett sätt som fungerar att kommunicera på mellan ett barn och en förälder i just den familjen. Alla är inte extroverta eller introverta, det finns många varianter däremellan. Och självklart kan det stundtals bli en "bumpy ride" när man försöker finna det sätt som passar just mig och mitt barn bäst.
    Och ja, jag kommer från en stoooor familj med många syskon (även handikappade). Jag kommunicerade med mina föräldrar på helt olika sätt.

    SvaraRadera
  48. Jag är emot straff och principer som går ut på att göra barnen ledsna eller få barnen att skämmas. Det känns oerhört utstuderat och fel tycker jag.

    Men jag är också människa, bägaren rinner över ibland och jag kan bli tokig på min tvååring. Det är förstås helt okej, man bör och får visa känslor för sina barn! Däremot ber jag alltid om ursäkt efteråt om jag tycker jag överreagerat eller gått över gränsen.

    Jag ÄLSKAR också när andra säger till mitt barn. Helt enkelt för att det är det allra bästa sättet att visa barn att andra människor också har gränser och behov. (Däremot tycker jag man kan säga till på ett respektfullt sätt). Dessutom är det ett bra sätt att lära barn att folk är olika och har olika åsikter. Hos oss är det till exempel helt okej att hoppa i sängar och soffor, hos andra kan det vara förbjudet och då ska man naturligtvis hålla sig till det som gäller hos kompisen.

    SvaraRadera
  49. Om man slänger ut ett 6årigt barn ur huset för att han/hon svär och skriker oacceptabla saker till sin mamma, så har man inte lärt det barnen någonting om hyfs, tvärtom. Tillrättavisa skarpt javisst! Påtala att detta inte är tillåtet i vårt hus, Javisst! Men kasta ut från huset?? Låter som ett osunt aggressionsutbrott

    SvaraRadera
    Svar
    1. MEN SHIT ASSÅ! Läser ni inte vad hon skriver?! Ni förvränger tamejfan allting. IT NÅGON NÅGONSTANS! Hon sade till sin väns barn att så får man inte tala hemma hos henne och visade honom dörren och sa att pratar man så så kan man gå ut. Läs ordentligt vafan!

      Radera
    2. Haha, fast nu skrev jag ju inte att jag handgripligen kastade ut ungen, eller hur? "Jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut." skrev jag.

      Radera
    3. Att som vuxen visa ut ett barn ur sitt hem är detsamma som "kasta ut" barnet. Givetvis menar ingen att du tog tag i barnet och handgripligen kastade ut det.

      Radera
  50. Jag säger till andras barn om det är något som är känns Viktigt för mig. Om det gäller hur man behandlar sina kompisar tex, eller sina syskon. Men hoppa och studsa och leka i soffan och sängen får de gärna göra här hemma, det tål våra sängar. Jag fokuserar att bråka/strida kring saker som känns viktigt i mitt hjärta och mina värderingar. Och att inte bråka om ALLT, då får man en fasligt tråkig tillvaro och ett barn som antingen blir kuvad eller supertrotsig.. tror jag. Dessutom, det är viktigt att barn får vinna striderna ibland, glöm inte det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. Jag håller med dig om att det är viktigt att välja sina strider. Våra sängar tål säkert också hoppande...men vi köpte en studsmatta istället om de har behov av att hoppa. Jag är rädd om möblerna och tycker det är skitkonstigt att hoppa i andras soffor, haha.

      Radera
  51. Nu måste jag svära ;) Fy fan va bra skrivet! Håller med dig helt och fullt!

    SvaraRadera
  52. Jag sa till min mans kusins barn en gång var på min mans faster tyckte att jag var MODIG för att jag sa till pojken :0 följde bara mina instinkter om rätt och fel! Andra BÖR självklart säga till mina barn, speciellt om de inte följer regler som gäller hemma hos dom. Barn är smarta och vet att regler kan skilja från ställe till ställe. Hejja katten!

    SvaraRadera
  53. Tycker du har rätt i att det är vi föräldrar som i första hand ska fostra våra barn. Men i dagens Sverige är denna uppgift inte helt lätt att genomföra på ett optimalt sätt. Fostran kräver tid och de första åren är särskilt viktiga inbillar jag mig. De allra flesta barn lämnas till förskola från ca 1 års ålder och tillbringar de flesta av sina vakna timmar där. Sedan när de börjar skolan går de oftast på fritids när skoldagen är slut. Detta innebär att barnen är mer tillsammans med andra barn(många) och vuxna (få) än med sina egna föräldrar. Det säger sig självt att föräldrarna inte kan fostra barnen särskilt lätt under såna förutsättningar. Där barnen är mest - där kommer den mesta fostran ske. Vi har alltså hamnat i en situation där andra barn fostrar våra barn. Så att skylla på föräldrar tror jag inte är den rätta vägen! Börja snacka om vad föräldraskap innebär och vilka förutsättningar vi vill ha som föräldrar. Skyll på samhället!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kanske många borde prioritera att vara hemma med sina barn. Man behöver t ex inte åka på utlandsresa för att det ska se bra ut. Man kan gå ner i tid lite istället och faktiskt vara tillsammans med sina barn.

      Radera
  54. Meekatt, du är min idol från och med nu!!! Skönt att höra att det finns fler som faktiskt vågar säga till andras barn när dom beter sig oacceptabelt. Blir också tokig på föräldrar som låter sina ungar bete sig hur som helst. I mitt hus är det mina regler som gäller och passar dom inte är det bara att gå! Har två fantastiska barn på 6 och 9, båda med bra självförtroende, ömsinta, omtänksamma och som i de flesta fall kan skilja rätt från fel men inte alltid.

    SvaraRadera
  55. Säger ... WORD! :D

    Helt rätt! Vem ska säga åt barnen och vara förebilder om inte vi vuxna?
    Och kan inte en vuxen vara det åt sitt barn får väl nån annan vuxen stiga in och säga till ungarna.

    Är sååååå trött på alla föräldrar som ska mjäka och vara kompisar med sina barn istället för att se till att barnen sköter sig.
    Jaja, alla barn kan balla ur nån gång. Men har de fått gränser osv med sig så vet de att de inte ska tex. sitta och sparka på ryggstöd i flygplan, ha kundvagnsrally i butiken, sitta med fötterna på sättet framför i bussen, kalla föräldern mfl för fula ord, skrika lungorna ur sig för att man inte får som man vill... Ja listan kan göras låååååååååååååååååååååååång.

    Föräldrar! Ta för fan erat ansvar och se till att era barn blir ansvarsfulla, empatiska barn...
    Sluta mjäka, curla och mesa!

    /Annika ( Halmstad)

    SvaraRadera
  56. Kan inget annat än att hålla med dig!!
    Skönt med människor som vågar säga ifrån. Jag är själv sådan som mamma, styvmamma och medmänniska. Fram för fler som vågar stå upp & uppfostra sina barn!!

    SvaraRadera
  57. Jag är inte förälder själv och jag har svårt att säga till andras barn. Inte för att jag inte vill säga till utan för att det är som du säger tabu. Vissa föräldrar vill att man säger till för att det finns regler

    SvaraRadera
  58. På tal om ämnet att "fostra" andras barn. En gång för flera år sedan, sönerna var i värsta - skäms för föräldrarna åldern - så var vi till en badplats vid en insjö. Många barnfamiljer var där, många barn for runt och hade kul men några roade sig med att skrämma livet ur en andfamilj med ganska små ullbollar. Andmamman for åt ett håll, livrädda ullbollar åt ett annat. Hmm kanske var barnen där själva, kanske hade de solande och njutande föräldrar med sig. Jag vet inte. Hur som så gick jag fram och sa till dem, så där gör man inte mot försvarslösa djur.
    Jag såg ju förundran i sönernas ögon, tänkte att nu får jag kommentarer om hur jag skämt ut dem men nej. När vi gått en bit så säger den ena - bra gjort mamma.
    Med det sagt så tycker jag visst vi har ett ansvar att rätta felaktigt beteende. Hoppas innerligt att någon gjort det vid behov också mot mina oskyldiga prinsar ;)

    SvaraRadera
  59. Måste bara inflika vad de duktiga fröknarna på vår dotters förskola poängterade häromdagen, angående "våldsamma lekar" och att leka krig, som kanske inte alla barn gillar. De bad alla föräldrar att tänka till vad gäller val av filmer som barnen får se samt val av kläder "det är lätt att man som barn blir en starwars krigare om man har starwars tröja på sig, och alla barn vill inte bli skjutna på, inte ens på låtsas. Vi avväpnar alla som skjuter på någon annan." Så jäkla bra sagt! Vår dotter är ofta med sin pappa och jagar och ser då en hel del döda djur och detta gör (tror jag) att hon har noll behov av att säga saker som "du är död!" eller "jag skjuter dig!" . För hon vet att är man död så är man, och då kan man ju liksom inte leka mer sen.

    En reality check som fler barn skulle behöva, tror jag. Dessutom med fördelen att barnet fattar att kött inte kommer från plastpaket på Ica, och kanske kanske i långa loppet äter det med lite respekt..

    SvaraRadera
  60. Så skönt o läsa att fler gör uppror mot det pullinuttiga. Mitt barn är numera vuxet, en lugn o harmonisk människa på 21. När hen var liten så var jag "hård" hen fick lära sig att ens handlande har konsekvenser. Både åt det bra och det dåliga hållet. En gång var hen helt kör i vägg, jag förklarade då att om jag trodde på att ge barn stryk så hade hen åkt på det i det läget. Men då jag inte tror på aga så fick hen ett annat " straff". Har man lovat något håller man det, och har man sagt något så ska det ske. Oavsett om det är till det sämre eller bättre. I dagens samhälle törs man nästan inte säga åt sina barn att det är fel det de gör. Mitt barn fick betala av sina pengar om hen gjorde något dumt medvetet och hen lärde sig snabbt att de pengarna ville hen ha kvar. Det resulterade i att vi under hens uppväxt hade en väldigt rak kommunikation och om det hänt något så berättade hen det direkt för mig. Mitt barn är bortskämt på tid och engagemang, men har aldrig heller lidit brist på "det senaste".

    SvaraRadera
  61. Biomamma, bonusmamma och lärare20 november 2014 17:39

    Jag älskar det du skriver. Du har så jäkla rätt. Och bara vänta till alla varannan-vecka barn börjar härska och söndra! (Inte alla förstås, för många fungerar det utmärkt dvs föräldrarna backar upp varandra och spelar på samma planhalva). Men vad fasen händer med de barn som ska ha det så myyyysigt hela tiden och inte behöva möta några som helst konflikter för vi ska ha det så myyyysigt när barnen är hos oss?!? Nej, då vill vi inte ha något gnäll, sura miner eller dålig stämning. Nej, Nej! Då ska vi bara sitta vid köksbordet och spela spel och bara ha det sååå trevligt. Berätta roliga historier, spela gitarr och åka till badhuset. Skälla, gnälla och ställa krav får vi absolut inte göra för då kanske inte barnet vill bo hos oss? Hemska tanke. Och vi ska bara laga mat barnet tycker om. Annars kanske inte barnet vlll bo hos oss? Hemska tanke. Alla spännande recept kan vi ju prova när vi är barnfria. Önskemat hela tiden liksom! Konstigt att barnet blir kräset? Stackars barn. (Och barnet ringer till bio-mamman och klagar över att det får så äcklig mat och hon håller med barnet om att det ska bara få mat det tycker om annars blir det kränkt!) Känn på den! Hallå!! Det finns barn som svälter!!!

    Vad gör det med våra barn? Jo, det är barnet som dikterar villkoren och spelar ut sina föräldrar mot varandra. Barnet får som det vill hela tiden. Och repris nästa vecka för den föräldern vill ju också ha "kvalitétstid`" med barnet som det brukar kallas

    SvaraRadera
  62. Bra skrivet. Jag säger till andras barn när jag känner att det behövs. Jag har jobbat många år i butik där det funnits bl.a. porslin och glas och ofta förundrats över vissa föräldrar som tittar i en annan del av affären medan deras småbarn håller på att pilla med diverse grejer. I början vågade jag inte säga något men efter några år så tröttnade jag rejält och det hänger med ännu. Jag drar mig inte för att säga till speciellt ofta och bland mina vänner så har jag märkt att det uppskattat.

    SvaraRadera
  63. Applåder! Mera sånt här behövs. Det är en björntjänst att inte lära sina barn gränser - inte snällt. Jag hör till dem som säger till andras barn. Det vill jag att andra gör med mina också. Helt klart är det ett känsligt ämne och det är lätt att krossa en hel massa ömma tår när man gör det. Jag skrev om effekten av gränslös föräldraskap för en tid sen ( "Jag gillar inte alla barn" http://lottamodin.se/2013/10/jag-gillar-inte-barn/ överflyttat till ny blogg).

    SvaraRadera
  64. Håller helt och fullt med dig........ Hejjjaaaa....... <3

    SvaraRadera
  65. Håller fullständigt med dig. Både detta och ditt förra inlägg om skolan.
    Har inga problem att säga till andras barn eller mina egna. Kan även tillägga att jag fått skit för att jag sagt till bekantas barn. Då menar jag..sagt till...aldrig skällt utan bara konstaterat fakta..."Vad sa din mamma/pappa till dig? (Barn säger vad de sa). .ska du inte göra det då" har jag frågat.
    Reaktionen från barn som jag ställer frågan till är att de går och gör som sin förälder sagt. Något som är konstigt är att många månader efteråt kommer kritiken.....vad är föräldrar rädda för...att de inte lyckades få sina barn att göra det de bad om...utan jag lyckades. Jag tycker det är småaktigt och löjligt.

    SvaraRadera
  66. Doh.. Skrev just ett långt inlägg som sedan försvann.
    Jag vill bara tacka dig Meekatt för att du skriver denna blogg och alla ni andra som också inser att vi alla bör jobba tillsammans. :)
    Vänliga hälsningar
    Emma

    SvaraRadera
  67. Hahaha! Klockrent. Det var inte så länge sen som vi hade en innerdörr i förrådet!
    Och otaliga svarta sopsäckar med leksaker som kastats på tippen - kan man inte ta hand om sina saker och städa så ska man inte ha saker.

    Vi är väldigt lika.
    Fler föräldrar skulle va som du.

    SvaraRadera
  68. Har inte läst alla kommentarer, hittade till din blogg via en bekant.
    Men shit vad du slår huvudet på spiken!!!!
    Till alla er som anser Meekatt ha fel: Sluta upp med att curla era jävla ungar och öppna ögonen och inse att skolan är skit idag för att Ni gör den till det pga bristande uppfostran!!!
    Klart man ska säga till andras ungar!
    Jag har en butik, med delikatesser. Vi har korgar och lådor på golvet med pepparkakor, glasflaskor, pasta ... osv ...
    Varje vecka råkar vi ut för att behöva kasera varor för att någon unge har tagit och slagit den i golvet, kan bli pepparkakskross, pasta i 1cm bitar eller den absolut roligaste (obs! sarkasm) en glasflaska med läsk pang i golvet!
    Inte en enda gång säger föräldrarna till sina barn, utan det får jag göra! Sjövilda ungar som tror att de äger världen =/
    Nejtack, de kan man vara utan!!!

    SvaraRadera
  69. Flott skrevet! Helt enig med deg!!

    SvaraRadera
  70. Fantastisk godt skrevet. Velformulert, leservennlig og rett. Kan forstå at enkelte er uenige med deg om hvor grensen går, selv om jeg synes du fremstår som tydelig og konsekvent, og det mener jeg er veldig viktig. Når man får det til :)
    Det jeg ikke fatter, er at noen kan mene du gjør feil ved å sette grenser, uansett om det er dine eller andres barn. Har opplevd slike mennesker selv, men fatter det ikke selv da.....

    SvaraRadera
  71. MeKatt utrolig fantastisk bra skrevet, for et godt forbilde du er for alle andre mødre! Ble veldig glad av å lese ditt innlegg som virkelig tok grep i oppdragelsen til ungene. Flink deg!! :)

    SvaraRadera
  72. Jag undrar om dom tror dom gör sina egna barn en tjänst när de inte reagerar på helt olämpligt beteende, som att skriva svordomar åt sina föräldrar (eller andra människor för den delen)?
    Det är ju inget någon accepterar, men om föräldrar inte lär sina barn hur man ska uppföra sig, vem ska då göra det? Skolan? Där det är 20 ungar som alla skriker svordomar och lärare har inte en chans lära ut något för alla jävla föräldrar som inte uppfostrat sina barn i normalt beteende utan tror att det ska ingå i läroplanen?!

    Det är helt sinnessjukt.

    Skitbra att du säger åt andra ungar. Det tycker jag alla ska göra. Ingen ska acceptera oacceptabelt beteende. Det spelar ingen roll om det är en 2åring eller en 22-åring. SÄG IFRÅN!

    SvaraRadera
  73. ja inte är det undra på att vårt samhälle barkar iväg åt helt fel håll när vi inte får säga nåt längre och om någon öppnar munnen som du gjort ja då tar det hus i hela helvetet. Fram för fler som du som vågar och synd om dem som inte förstår att läsa in vad du faktiskt skriver, tror kanske de läser det de själva vill se bara tyvärr.

    Glad att jag själv fått så mycket hemifrån att jag kan se hur rätt ser ut när jag läser om det, dvs det du skrivit - finns inte på världskartan att säga sånt till någon oavsett och fanns verkligen inte i vårt hem.

    Ha det bäst o njut av de goda vibbarna som jag ser finns i flertalet bland dina kommentarer!

    SvaraRadera
  74. Åååååh stående ovationer, vilken artikel! Jag blir så varm i kroppen när jag ser tecken på att det fortfarande finns hopp för mänskligheten och jag håller med till varje ord!

    Sluta behandla era barn som kungligheter och börja behandla dem som jämlikar. Nyckelorden i barnuppfostran ska vara kärlek och en fast hand - DET ger trygga barn!

    SvaraRadera
  75. http://mobil.dn.se/insidan/skall-lika-skadligt-som-stryk/

    Det finns en definitionskillnad mellan konsekvens och straff. Där konsekvenser är något som barnet är medvetet om att kommer att inträffa om denne väljer ett visst beteende. Straff saknar denna förutsägbarhet och är en i allmänhet dålig inlärningsmetod, enligt all betydande forskning.

    SvaraRadera
  76. Utgitt i norske Aftenposten.
    BEFRIENDE LESNING �� Jeg kjenner meg igjen i dine tanker, meninger og ytringer om barneoppdragelse! Utrolig at det finnes SÅ mange foreldre, med barn som aldri gjør noe "galt" ?! Mine barn er nå 15 og 21 år. På skolen har de alltid fått ros for sin høflighet. Uoppdagede voksne, er minst like ille som ekle dritt Unger. JA, det finnes faktisk mye utålelige unger rundt om. Når det er sagt, er ikke dette akkurat et nytt fenomen. Men barn i 216 er vel påvirket de også,av et samfunn hvor det viktigste er individet, ikke fellesskapet ? I politiske debatter, media, og annen kommunikasjon, brukes ord og uttrykk, som ville vært helt utenkelig for bare 20 år siden.

    Den seks-åringen har sikkert ikke funnet opp "jævla fittemamma" av seg selv heller ? Kanskje faren kaller henne fittekjærring,eller det er tenåringer i hus ? Uansett er det IKKE ok. Jeg hadde skjemmes om mine barn hadde uttalt seg sånn. Både borte, og hjemme. Men i en sådan situasjon, er det nok alt annet enn selve 6-åringen som er problemet? Barn blir formet som du selv beskriver.... Mammaen forsvarte nok barnet, utifra kjennskap til bakgrunnen for atferden. Kanskje syns hun synd på barnet sitt Som blei irettesatt for noe, noen andre burde stått ansvarlig for.
    Jeg tror foreldre som lar egne barn slippe unna med uakseptabelt språk og opptreden, sliter med DÅRLIG SAMVITTIGHET, og derfor bagatelliserer barnets ekle væremåte, fordi den er et symptom på det som VIRKELIG er galt, og et produkt av sine omgivelser... ?!

    Eller...

    SvaraRadera
  77. Utgitt i norske Aftenposten.
    BEFRIENDE LESNING �� Jeg kjenner meg igjen i dine tanker, meninger og ytringer om barneoppdragelse! Utrolig at det finnes SÅ mange foreldre, med barn som aldri gjør noe "galt" ?! Mine barn er nå 15 og 21 år. På skolen har de alltid fått ros for sin høflighet. Uoppdagede voksne, er minst like ille som ekle dritt Unger. JA, det finnes faktisk mye utålelige unger rundt om. Når det er sagt, er ikke dette akkurat et nytt fenomen. Men barn i 216 er vel påvirket de også,av et samfunn hvor det viktigste er individet, ikke fellesskapet ? I politiske debatter, media, og annen kommunikasjon, brukes ord og uttrykk, som ville vært helt utenkelig for bare 20 år siden.

    Den seks-åringen har sikkert ikke funnet opp "jævla fittemamma" av seg selv heller ? Kanskje faren kaller henne fittekjærring,eller det er tenåringer i hus ? Uansett er det IKKE ok. Jeg hadde skjemmes om mine barn hadde uttalt seg sånn. Både borte, og hjemme. Men i en sådan situasjon, er det nok alt annet enn selve 6-åringen som er problemet? Barn blir formet som du selv beskriver.... Mammaen forsvarte nok barnet, utifra kjennskap til bakgrunnen for atferden. Kanskje syns hun synd på barnet sitt Som blei irettesatt for noe, noen andre burde stått ansvarlig for.
    Jeg tror foreldre som lar egne barn slippe unna med uakseptabelt språk og opptreden, sliter med DÅRLIG SAMVITTIGHET, og derfor bagatelliserer barnets ekle væremåte, fordi den er et symptom på det som VIRKELIG er galt, og et produkt av sine omgivelser... ?!

    Eller...

    SvaraRadera