måndag 10 november 2014

Genus, Tandlöst & Dubbelmoral?

Många mailar till mig och frågar om det här med genus. Eller kanske bristen på engagemang kring genusfrågor och det är ständigt återkommande det där. Som om det var min plikt att förmedla en massa åsikter kring hur folk ska tycka och tänka när jag inte ens tycker själv? Jag blir påhoppad för att jag inte tycker en massa. Det är mitt ansvar "som bloggare" att stå i fronten i vassa diskussioner och ta kampen. Men allvarligt talat...jag ORKAR inte. Det finns så jävla många människor där ute som tar kampen och tjatet står mig upp i halsen ibland. I vår familj lägger vi vår energi på att förmedla kärlek, empati och sunt förnuft till våra barn. Vi vill lära dem att bli så bra människor som de bara kan bli. Vi vill ge dem de bästa förutsättningarna vi kan...för att de ska ha möjligheter att göra bra val i livet. Det är mitt ansvar som mamma. Som "bloggare" har jag inget ansvar gentemot mina barn...eller andras barn. Jag kunde lika bra bloggat om möbler?

Alice är en tjejig tjej. Nu får man ju inte lov att säga "tjejig" eller ens ge sina barn komplimanger längre utan att vara en usel förälder. Men det är okej, jag kan va en usel förälder då. Jag säger till Alice att hon är vacker. Att hon är fin och att hon har en alldeles perfekt kropp, precis som den är. Att hon har fint hår och att hon är världens finaste tjej. För när någon annan i framtiden kommer och säger tvärtom - då vill jag att hon ska VETA att hon är vacker. Att hennes föräldrar har byggt upp hennes självförtroende och fått henne att tycka om sig själv för den hon är! Alice har fattats en framtand i snart ett år och ser emellanåt ut som Pennsatucky från OITNB men hon är världens vackraste i alla fall. (Men nu hoppas vi ju att tandhelvetet ska växa ut snart, haha.)

Alice älskar att klä ut sig, klä upp sig, sminka sig och styla sig och hon får göra det när vi är hemma. Och trots att hon ibland ser ut som ett polskt fnask som gått vilse inne i Babsans garderob så säger jag "Åh vad du är fin hjärtat!". För hon har ansträngt sig och hon tycker SJÄLV att hon är vacker. Vem är jag då att slå undan fötterna för henne och inte säga att hon är fin? Jag kommer aldrig acceptera att man inte får ge komplimanger baserade på utseendet till varandra. Jag själv ÄLSKAR komplimanger och jag får dem varje dag av min man. Jag vet dock (ja, jag har så pass mycket självdistans, haha) att det finns brister (och bristningar, haha) men jag älskar komplimanger och jag mår bra av dem. Jag ger lika mycket komplimanger tillbaka och jag menar allt jag säger. Det är inte ytligt, det är kärlek för oss.

Alice får minst lika ofta höra att hon är klok, stark, omtänksam, bra på att läsa, duktig på att skriva, snäll mot sin lillebror och rolig. Hon är en fantastisk person på alla sätt...oftast. Hon får även höra att hon är en riktig skitunge ibland. För sån é jag.

Alice har bra självförtroende. Man sätter sig inte så lätt på henne. Hon kan svara för sig och hon vet vad som är rätt och fel. Hon står upp för dem som blir illa behandlade och hon tar ingen skit. Alice är sin alldeles egna person och hon är grym på att vara Alice. Att någon påstår att jag "förstör henne" genom att säga att hon är vacker är för mig fullständigt idiotiskt. Jag är fullt medveten om att i vissa kulturer är kvinnans enda roll att vara vacker och där är det såklart ett problem att aldrig få bekräftelse på att man är en bra människa. Men så har vi inte det. Vi har "väl råd" att strössla komplimanger över varandra och vi får väl lov att må bra och bli glada när vi får en? När blev det tabu att få tycka om sig själv?

Elton är född och uppvuxen i ett prinsessrum och har sedan han var nyfödd älskat allt som finns på Alice rum. Dock har han själv styrt in sig på lite hårdare lekar. Han leker gärna med Barbie men hans Barbiedockor ska slåss, krocka och kastas upp i taket. Det har inte jag lärt honom. Han älskar också att ta på sig klänning och "läpptifs" och dansa som Elsa och Anna. Han känner sig som finast i Alice princessklänning och slips. För sån é han. Och ja, vi säger att han är vacker fast han ser helt galen ut. För han KÄNNER sig vacker på insidan. Skulle vi säga "Vad duktig du var som tog på klänningen själv!" när han frågar "Är jag fin mamma!?" Och vilka är vi att sparka undan fötterna på honom och skratta? Det om något skulle väl krossa hans självförtroende? Tänk att ha modet att ta på sig det vackraste man ser och få känna sig vackrast i världen. Utan att tänka på vad någon tycker. Det har vi byggt upp inifrån - genom att uppskatta Eltons alla egenskaper. Han vet att han är bra OCH fin.


Jag är fullt medveten om att det sticker i ögonen på folk att skriva det här. Men jag vill gärna ha diskussionen. Jag är uppväxt med föräldrar som älskar varandra och som gett varandra fina komplimanger. Mamma fick alltid höra att hon var fin av pappa och jag minns hur glad jag blev när han sa det. För det var inget ytligt. Det var kärlek. Han sa det för att han älskade henne. Han såg henne. Inte för att han tyckte att hon var "bara snygg". Det måste ju få handla om helheten. Att man ger båda delar? Och varför ska det vara fult...att få känna sig fin?

Det är såklart ett problem om man SJÄLV mår dåligt av att få komplimanger. Men det måste ju handla om något annat än själva komplimangen? Vi vill såklart bli bekräftade för det vi gör och för den person vi är och blir man aldrig det blir kanske komplimangen om den nya frisyren inte positiv. Men jag skulle få bita mig i tungan om någon blev arg på mig för att jag gav dem en komplimang. Freddy är världsbäst på komplimanger! Han säger varje dag att jag är fin, att jag luktar gott osv. Han får mig att tycka om mig själv mer! Han är dessutom fantastiskt stöttande när det gäller företaget och säger ofta att han är stolt över mig, att jag är duktig och att jag gör ett bra jobb. Han ger båda delar och jag älskar honom för det. Och så finns det en massa människor där ute som skulle bli förbannade om mannen slängde ur sig en positiv kommentar om ens utseende. Nu ska vi kvinnor va så jävla självständiga att vi ska hata ALLT mannen gör...och mannen...och oss själva? Vi får inte längre tycka att vi är fina...för det är mannens fel att vi tror att vi behöver va fina? Skitsnack för mig. Jag vill vara fin för MIG. För att JAG tycker om det. Freddy ger mig lika mycket komplimanger när jag har vinterpäls på benen. Men jag rakar dem för att jag tycker det är snyggare och för att jag känner mig fräschare.

Vi kanske ska bli BÄTTRE på att berömma annat än utseendet. Men måste det innebära att man absolut inte får berömma något som har med utseende att göra? Jag blir nästan full i skratt när jag läser inne hos feministbloggarna och bloggaren ifråga lägger upp en bild på sig själv och alla "lärjungar" skriver "ÅH, Jag ÄLSKAR lampan i bakgrunden!!!" De tvingar liksom fram en kommentar för att bevisa att det går att kommentera runt personen. Men hur jävla tråkigt är inte det i verkligheten. Jag tar på mig stayups och kryper ner till Freddy och han vrålar "Jävlar vad taket blev bra när du målade det!!". Skjut mig?

Jag förstör mina barn och Alice är nu dömd till ett liv som "kvinnofånge i en mansvärld" eftersom att hon klär sig "tjejigt" och får höra att hon är vacker. Men Elton verkar det gå bra för bara för att han får beröm när han har klänning på sig? Hm...är det inte lite dubbelmoral jag anar? Jag gillar komplimangerna och då är jag kanske en "uppmärksamhetshora" som någon kallade mig. Uppenbarligen är jag väl det eftersom att jag inte skriver allt detta i en dagbok med lås utan lägger upp det på bloggen, haha. Jag har dock väldigt bra självförtroende när det gäller mina egenskaper med. Jag är fan ganska fantastisk! Det har mina föräldrar lärt mig!

(Sist jag berörde ämnet blev det ett jäkla liv, haha. Det kan ni läsa om här.)

Hur gör ni? Får/ger ni komplimanger? Blir ni förbannade när någon berömmer er nya tröja/frisyr? Ger ni komplimanger till era barn och hur tänker ni kring det? (Håll god ton i kommentarsfältet tack och inga påhopp på någon annan än mig, haha.) Jag vill veta hur ni tänker!

over and out.

//Meekatt...

69 kommentarer :

  1. Ja, jisses - lev å låt leva - är ju väldans enkelt om man nu tar en minut och tänker efter. Själv tycker jag är det är självklart att vi finns till för att hjälpa andra, det innebär ju även att ge uppskattning och beröm - vi är ju väldans duktiga på att berätta när någon gjort fel så..? Förstår att du är beredd på "jordskred" efter detta inlägg - men vad tusan, låt det komma du och familjen kommer att ruska av er det och stå stadigt kvar :-) Kommer dock att reta ännu fler med det än något annat, he, he...
    Kram Viola

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag är van vid jordskred! ;)

      Kram!

      Radera
  2. Jag tycker det är tragiskt att du inte har kommit längre i mammarollen än att du kan se vad det gör för framtiden för barnen. Man formar barnen som du skriver med kärlek men det räcker inte. Vi måste ge dem verktygen att bli självständiga och inga som ställer sig i ledet. Kvinnor som inte är feminister skrattar åt allt kvinnor kämpat för i alla år och det är skamligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast jag är uppväxt med komplimanger och rosa tröjor med hästar på. Jag är väl knappast någon som "ställer mig i ledet"? Och det beror på att jag fick båda delar. Jag lärde mig att jag är bra som jag är. På utsidan och insidan. Jag vågar vara tjock idag fast det är mångas största skräck. För jag ÄLSKAR mig själv. Det har jag lärt mig hemifrån. Jag är också stolt över mig själv och den jag är som person. Jag kan allt. Det lär jag mina barn.

      Jag skulle aldrig kalla mig feminist för med all den skit jag får står det inte för något positivt längre. Jag är kvinna. Och jag kan allt jag vill.

      Radera
    2. Kära Anonym! Jag tycker att det är tragiskt att du inte kommit längre i kommentatorrollen än att du inte vågar stå för dina åsikter!

      Radera
    3. Hej "Anonym". Jag blir fan förbannad.. Men inte på Malin, utan på DIG. För det första, vad modig du är som står för sina åsikter med namn. Eller nej just det, du är ju anonym. För det andra, vem fan är du att hoppa på en mamma och säga att hon är "tragisk som inte kommit längre i mammarollen"? När fan blev det OK att sitta och anonymhetsa på nätet istället för att stötta varandra? har du ens barn själv? Om du har det, känner du aldrig att du vill ha stöd och pepp av andra, både kvinnor och män, i de val du gör för din familj? Och om så är fallet, tror du att det bara finns ett rätt sätt att göra saker på? För om det finns flera, så borde ju Malin, och alla andra mammor och pappor, få det stödet med, inte bli hatade på nätet anonymt?

      Jag tror med allra största säkerhet att Alice och Elton kommer att lära sig en hel del bra saker i livet...till exempel att bara fegskitar kastar skit anonymt på folk de knappt känner. Det verkar som att Malin och Freddy försöker lära sina barn...kärlek...du vet det där FINA man kan ge varandra?

      Radera
  3. OH NO YOU DIDN´T?! Hahahaha! *poppar popcorn och väntar in feministerna*

    SvaraRadera
  4. Kan inte logga in men heter Azzy10 november 2014 15:27

    Jag håller helt med dig. Jag älskar komplimanger och en enda liten komplimang kan lyfta mig i en vecka. Jag behöver dem för att må bra - på ut-och insidan. Sån är jag, haha. Jag gör mig fin för min egen skull men att få bekräftelse är väl viktigt för oss alla? Jag förstår inte problemet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår inte det heller. Jag förstår att det är viktigt att inte BARA ge komplimanger baserade på utseende...men det är ju liksom sunt förnuft. Men bekräftelse vill vi väl alla ha?

      Radera
  5. Jag tror att det (som du säger) är det viktigaste att man ser hela personen/barnet. Problemet är att många BARA låter tjejer veta att de är fina/duktiga o att killar bara är tuffa/starks. Mina två tjejer försöker jag berätta allt vad jag uppskattar med dem från hår, kläder till omtänksamma, trevliga och duktiga. Dessemellan suckar jag och meddelar att jag är typ rätt trött på deras sätt (dock inte på dem). De är två viljestarka, empatiska, starka, snälla, tuffa & väldigt fina i största allmänhet.
    Så de får komplimanger / beröm för allt positivt, men det jag trycker allra allra mest på att de är viktiga och värdefulla även med värsta rufset/sämsta beteendet och att jag alltid kommer älska dem ( även om jag ibland meddelar att jag måste fundera en stund - de är väl tränade i ironikonsten).

    Jag tror dina barn har en fantastisk uppväxt, vad mer kan man begära?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kärlek, Humor, Bekräftelse och Ironi - måste vara den bästa mixen!

      Radera
  6. Bögen lägger in en snus och trots att kroppen mår ruskigt dåligt så tar jag fram ett glas vin och bänkar mig på första parkett.
    Jag inväntar feministerna och mammamaffian - Nu brakar helvetet lös! Yiihaaa! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Me 2.... ;) I am ready

      Hilsen Ann
      https://www.facebook.com/Schousnigel

      Radera
  7. Hej! När jag läser detta inlägg känns det som att jag kunde skrivit det själv. Har en dotter på 21 och en son på 15. Dom är båda curlade med kärlek och komplimanger om att dom är både vackra och bäst oavsett vad de tagit sig för under hela uppväxten. Dottern flyttade hemifrån för ett år sedan och både hon och jag är ganska säker på att hon inte hade orkat med alla motgångar med jobb och bostad om vi inte stärkt/fostrat henne på det sätt vi gjort. Så fortsätt ni med att ösa kärlek och komplimanger runt er, tror inte det kan bli fel. Kramar från Pernilla

    SvaraRadera
  8. Dina barn har tur att ha dig som mamma! Du är fantastisk och jag förstår inte hur folk kan bli upprörda över hur du uppfostrar barnen. Det är ju så självklara saker egentligen. Barn ska få vara barn oavsett kön och vad skulle kunna vara bättre än att låta dem få forma sig själva med kärlek och omtanke från sina föräldrar? Tänk så underbart att alltid ha mamma och pappa som stöttar och uppmuntrar i uppväxten - fantastiskt! Tycker det här med könsroller har gått för långt, trodde inte på det förr men vissa beteenden och intressen är medfödda. Det märker jag sen jag blev mamma.
    Tack för en fantastisk blogg! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! ♥ Ja, vissa beteenden är medfödda, det märker man nu! Det går inte att diskutera bort med genustjafs!

      Radera
  9. Här hemma sägs det dagligen -Jag älskar dig -du är så fin osv Beröm har man aldrig dött av och våra barn har fått höra att dom är det vackraste vi har, idag är dom vuxna och står på egna ben och är starka och tycker om sig själva.
    Visst dom har även blivit kallade snorunge och skitunge men inte har dom tagit skada av det.
    Fortsätt fostra dina fina barn på ditt sätt och skit i andra. Jag håller på dig. Kram

    SvaraRadera
  10. Ja herregud! Vad är det för fel på oss Malin?! Som låter våra pojkar vara pojkar (grabbar för min del..14-16 år) och flickor vara flickor!! Vi lever på 2014 talet och vi borde ju fatta bättre......vi har ju fött "könslösa" barn!? Eller vänta lite nu.......NEJ det har vi inte för jag fick veta att jag att det blev en pojke,en gosse och en flicka när mina barn föddes. Det var ingen som sa grattis det blev en hen.
    Nä vet du...jag tror så här att det ska vara så mycket med hen just nu och ett tag fram över och jag kommer låta alla hen typerna hållas för i sinom tid Malin kommer de inse att det där med hen inte "håller" i längden för det finns "genetiskt" med pojk och flickigt........Och ett barn ska få bära vilka kläder/färger de vill. Och de ska för höra att de är fina,vackra,söta,starka oavsett kön. Alla mår bra av att höra komplimanger,men TYVÄRR så har vi vuxna så svårt att ta åt oss en komplimang utan att ifråga sätta med tex menar du verkligen det?!

    Nä Malin du är så KLOK och har så RÄTT mycket. Kram och en stor kyss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men "hen" är väl ändå något som mest används för att slippa säga eller skriva "han eller hon", dvs när man inte vet könet på personen? Så tolkar jag hen i alla fall och inte som någon slags utrotning av könen.

      Hälsningar

      Anki

      Radera
    2. Det gör jag med. Och ur den aspekten så gillar jag "hen"! :-)

      Radera
    3. Men vem vill kallas för Höna? Hen betyder juhe Höna. Jag föredrar hon eller han.
      /Helén

      Radera
    4. Ja, vi måste bli bättre på att ta emot komplimanger! Ta emot, ta till oss och sträcka på oss! Vi är fan ganska fantastiska, eller hur? ;)

      Hen ska användas för att förenkla språket och inte för att utrota könen. Men det används på de mest skumma sätt ibland och jag blir helt matt när jag ser det, haha. Men sån é ju jag! ;)

      Radera
  11. håller med dig jag ger mina barn komplimanger jätte ofta tror på att barnen får ett bra självförtroende av de och en massa kärlek. själv älskar jag att få komplimanger kan gå hela dagen och tänka på de för sånt gör mig glad.:)
    mina pojkar har klätt ut sig i både prinsess klänning och prinsess skor och super hjältar och de har inte tagit skada av de.
    de tyckte de var fina och de fick de höra oxå. här får de en massa kärlek och komplimanger man vet ju själv hur glad man blir. kanske blir man påhoppad av detta inlägget nu men det skiter jag i .folk får tycka som de vill.men alla kan inte tycka lika.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att komplimangerna är viktiga! Och jag mår också bra av dem! :)

      Radera
  12. Kan inte annat än att hålla med!! Har själv två pojkar och har alltid gett dom komplimanger för det de har på sig eller sagt att de är sötast, duktigast o finast i hela världen. Enligt anonym så räcker det inte med kärlek...nej det kan jag ju kanske hålla med om men om man ger dem etik o moral och visar dem vad som är rätt o fel MED kärlek så kan det inte vara fel. Det är väl ändå hemifrån de får en stadig grund med allt vad det nu innebär. Var skulle de annars få det ifrån? Skolan? Jo det verkar ju vara en strålande ide. Även om lärarna har väldigt goda intentioner så måste barnen ändå ha samma kläder, samma frisyrer o fina smartphones för att passa in och för att slippa gliringar o dumma kommentarer från de andra barnen. Att Ge dom styrkan att vara sig själva, att våga stå upp för sig själva o andra som väljer att gå sin egen väg är väl något av det bästa man kan ge dom....eller? Jag säger som gamla Astrid: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv" - Kloka Astrid!

      Radera
  13. Min och min makes prioritering när det kommer till våra barn är att de skall växa upp till starka individer, med gott självförtroende där man är bra som är. Man får älska vem man vill, bära vilka kläder man vill, i vilka färger man vill osv. Min äldsta son på 7 år har en thing för rosa. Han älskar den färgen. Har den på sitt regnställ och ett antal tröjor. Lika mycket som han också har valt blåa, gröna, gula etc kläder med diverse motiv på.. Vi uppmuntrar honom (och hans lillebror). att de är fina i sina kläder, duktiga i skolan, bra kamrater osv.. Ja, på det stora hela som du gör.
    Kort sagt tycker jag det viktigaste vi kan lära våra barn är att älska dem själva så som de är, och att vara goda förebilder genom att behandla varandra så också. Komplimanger kan man aldrig få för många av!!

    SvaraRadera
  14. Det tragiska är att du inte förstår. Du framstår som smart men det är du inte. Vet du hur många kvinnor som varje dag kämpar med att stå emot all yttre jävla påverkan för att slippa behöva behaga och ställa upp med sitt yttre. Jag vill inte känna att jag måste klä mig fint. Jag ska bara behöva känna att jag ska klä mig tillräckligt varmt. Varför ska jag behöva känna press på att behaga andra med mitt klädval? Varför ska jag behöva vara smal, brun, sminkad och rakad för att det är normen idag. Det är det som detta handlar om. Kvinnans inlärda rutin att behaga alla dessa män. Ska vi föra detta vidare till våra barn eller ska vi göra om och göra rätt? Det är ditt ansvar sen kan du svamla om kärlek bäst du vill och orkar. Jag blir vansinnig när folk säger att jag varit duktig som gått ner i vikt eller att jag är snygg för det är INTE VIKTIGT. Snälla läs på och tänk om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så då menar du att kärlek inte är viktigt över huvudtaget? Vad blir våra barn för något utan kärlek i sina liv? Meekatt skriver klart och tydligt att det handlar om en själv. Du kanske ska läsa hela inlägget och inte bara vissa delar?

      Radera
    2. Fast i ärlighetens namn läste väl inte du Annelies inlägg så noga heller...? Hon skrev väl aldrig att barnen inte ska ges kärlek? Vissa vill ju bara missförstå

      Radera
    3. Man hade kanske inte behöver kämpa så mycket om man får självförtroendet hemifrån? Kan inte se att Meekatt skrivit att hon måste vara fin, att hon måste behaga..... Vad fan ska men ge barnen hemma om inte kärlek?????? Ska man säga: "!Nej vet du vad, fy fan vad ful o dum du e och du kommer aldrig bli älskad" Verkar vara en synnerligen obra ide!! Vaddå läs på? Ska villigt erkänna att jag inte läst alla böcker gällande barnuppfostran men jag har oerhört svårt att tänka mig att någon bok, avhandling eller uppsats handlar om att man inte ska älska sina barn.........

      Radera
    4. Nämen att skriva att någon får babbla om kärlek bäst dom vill tyder ju uppenbarligen på att kärlek inte är speciellt viktigt alls, ellerhur? Hon får de inte att låta särskilt viktigt iallafall, och då undrar jag sannerligen vad det kommer bli av anonyms barn när dom blir stora, om hen nu har några barn.

      Radera
    5. Ja, det är trist att så många kvinnor har ett så stort behov av att behaga.... Varför är det så? Är det för att mammor som Meekatt säger "du är vacker" till sitt barn? Det verkar så på din kommentar.... Jag håller dock inte med om den analysen. Det kanske är så om det är det ENDA barnet får höra..... Men det var inte riktigt så som blogginlägget var skrivet, eller hur? Själv har jag väldigt lite behov av att "behaga" och då är jag ändå uppväxt med en mor som är väldigt "piffig" och som blir överlycklig (och överöser mig med komplimanger) om jag en dag råkar ha mascara på sig och som tjatat "hål i huvudet" på mig om allt jag borde fixa till däremellan (frisyr, kläder, smink, smycken). Hur blev det så (med din teori)? Jag borde ju inte göra annat än att försöka behaga genom mitt utseende..... Kan det ligga fler aspekter i det hela? Kan man diskutera och fundera utan att svära och vara otrevlig? Då kanske man kommer fram till någon sorts samförstånd i slutändan om man har otur..... ;-) /Jenny

      Radera
    6. Fast meekatt (& jag) säger inte att vpra barn är fina för att de klär sig för att behaga. Vi bejakar DERAS val, kan du inte se den skillnaden? Och det görs för att (iaf i mitt fall) för att få dem att våga stå för sina åsikter. 7-åringen stöttar jag i att grönt o blått (eller vad hon just idag hittat) är kanon för HENNE. För 10-åringen har vi redan passerat kläder, hon har en distinkt smak o struntar i vad de övriga tjejerna säger - vi pratar däremot åsikter och hur man gör för att stå för dem.

      Radera
    7. Fast är det fel att VILJA vara fin för någon annan då? Jag vill vara fin för mig OCH för någon annan ibland. Ska vi åka bort så klär jag upp mig och anstränger mig för min skull och som en slags uppskattande gest mot de vi ska till. Om jag blir bjuden på fin middag åker inte jag i onepiece utan piffar till mig. Jag ser inte det som ett tvång utan som en lyx att få göra ibland.

      Gällande barnen får de se ut hur fasen de vill - de är alltid vackra i mina ögon. Nästan alltid. ;)

      Radera
  15. Jag är något sparsam med komplimanger i det stora hela men inte till mina barn. Barn överlag ger jag komplimanger till. Vuxna däremot faller det sig inte naturligt om det inte är nåt speciellt. Är inte nåt vidare bra på att ta emot heller. Något bättre om det är i skrift. Lättare att skriva "åh va gulligt av dig. Tack så mkt" då mottagaren läser med påhittat tonläge, värre och säga det med sprudlande glädje och tacksamhet som förväntas. Men.. komplimanger är en självklarhet i en barns uppväxt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är klart att det faller sig inte alltid naturligt och då ska man ju låta bli. Men det är mer det här med att man inte får... Att någon blir arg på en om man ger dem en komplimang. Det är så svårt att bemöta...

      Men barnen måste vi ju kunna överrösa med komplimanger och kärlek!

      Radera
  16. Jag läste en gång en intressant artikel om just att berömma sina barn. Det skulle man MEN inte för mycket och definitivt aldrig säga att de var duktigast/finaste i världen för när de sedan kommer in i skolvärlden och ser många andra som är duktigare och sötare så skulle deras självbild rasa och barnen skulle må mer dåligt än om man var mer 'måttlig' i sina beröm och då mer 'förbereda' sina barn på verkligheten. Ung och dum som jag var, nja egentligen är jag varken ung eller egentligen dum, så tyckte jag det lät bra. Jag ville ju absolut inte hon skulle få en chock när hon såg Lisa-Lisa med sitt långa blonda princessvall eller hörde Kalle-Kalle räkna till 1000 eller såg Olle-olle kunna rita en T-Rex i 3D och bryta ihop och aldrig mer vilja gå tillbaka till skolan. En vecka höll jag ut sedan frågade jag mig själv vad jag höll på med. Att vara 'måttlig' med mina beröm och säga 'visst är den fin gumman men inte perfekt, se där du missade ett öga där på din streckgubbe' låg verkligen inte för mig! Hon ÄR störst, bäst och vackrast. Jag följer mitt mammahjärta och det säger mig att hon kommer att klara sig perfekt ändå ute i 'verkligheten' trots att hon egentligen har råttfärgat hår och en stor näsa som sin mamma för jag VET att Lisa-Lisa har ett krokigt ben, Kalle-kalle kan inte de tre första bokstäverna i alfabetet och Olle-Olle kan inte vissla. Fast det stod det givetvis inget om i artikeln.... Gillar din blogg, verkligen, du är BÄST!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kloka ord! Klart att våra egna är störst, bäst och vackrast! ;) Hör de inte det hemma - hur ska de kunna tro det då?

      Tack! ♥

      Radera
  17. Jag har två barn, en dotter på 13 år och en son på tre år. För mig är det en självklarhet att ge mina barn komplimanger, både angående utseendet och det de gör. Att få komplimanger tillhör livet tycker jag och jag både ger och får komplimanger varje dag både från/till mina barn och min sambo.
    Mina barn får ha vilka kläder de vill på sig och leka med vad de vill. Vad har jag för rätt att säga till dem vilka kläder de ska ha eller vilka leksaker de ska leka med? Alla har rätt att vara sig själva och vill en pojke vara pojkig och en flicka flickig så låt dem vara det, det är ju deras personlighet. Utsidan är bara ett skal för det är det som finns innanför som räknas.
    Om någon går fram till mig och säger att mina kläder är snygga eller att jag är fin i håret så blir jag naturligtvis glad. Skulle jag bli sur och säga till personen som gett mig komplimanger att han/hon bara tänker på utseendet så hade troligtvis den personen inte velat prata med mig mer än nödvändigt i fortsättningen.
    Mina barn får vara den person som de själva vill för jag är ju den jag vill vara och ingen ska tala om för mig att jag ska vara någon annan. Samma sak lär jag mina barn, ingen ska någonsin få tala om för dem att de inte duger precis som den de är.
    Jämställdhet är bra men när man tvingar barn till att vara något de inte är så blir det fel. Flickor kan hitta på hyss och bråka och slåss precis lika mycket som pojkar kan sitta snällt och leka med dockor, rita eller göra armband.
    Låt barnen leka med det de vill och vara den de vill så tror jag att de har lättare för att acceptera sig själva när de växer upp. :)

    SvaraRadera
  18. Jag har 2 tjejer och två killar. Tjejerna är yngst och äldst, killarna i mitten. Jag kan absolut säga att mina barn är fina, men jag är nog omedvetet rätt sparsam med just den typen av kommentarer. För mig är praktiskt alltid viktigare än fint och jag måste säga att jag blir lite stolt när min äldsting på 10 år som haft alla princessfaser och rosa-faser som finns nu i fyran kommer och meddelar att i år ska hon minsann ha overall för att det är mycket mer praktiskt på rasterna. För att stötta den typen av eget tänkande och modet att gå emot alla rådande normer på mellanstadiet tar jag gärna den ekonomiska risken att hon kanske ångrar sig efter en månad. Då får det vara så. Jag tänker inte tala om för henne att hon är för stor för overall lika lite som jag talar om för killarna att rosa är för tjejer. Vill de så får de.

    Sen skulle jag aldrig tvinga henne att ha overall för att det är mer praktiskt, det är några vintrar sen hon hade det. Men det är vida skillnad på att förbjuda och att uppmuntra när det kommer från barnet.

    Jag tycker det är viktigt att barnen känner att de duger som de är, att de ibland får höra att de är fina, att de alltid får känna sig älskade. Men jag vill inte att det första barnen tänker när de fått ett nytt plagg är att de måste springa runt till alla kompisar och vuxna de stöter ihop med och fiska komplimanger. För såna ungar har jag ett antal i min omgivning och det tycker jag inte känns bra och helt ärligt så hänger det lite ihop med hur deras föräldrar (i det här fallet läs mammor) förhållit sig till barnen och dess kläder. De får självklart vara glad för ett nytt plagg, men ändå inte det här tvångsmässiga bekräftelsesökandet som jag upplever hos vissa barn.

    Barn ska få vara barn, vara individer. Få alla möjligheter att leka med allt oavsett vad de kissar med. Men självklart kommer de finnas princessiga tjejer och pojkiga pojkar, likväl som princessiga pojkar och pojkiga flickor. Allt är ok och alla ska behandlas lika, känna att de duger och alltid vara älskade. Känns inte så svårt eg :)

    SvaraRadera
  19. Himla bra skrivet :-D
    Orkar inte med sånt heller,vi lever som vanligt här.
    Nycket komplimanger till varandra o barnen..ler..
    Mvh Camilla

    SvaraRadera
  20. Så va jag då en bra mamma eller dålig, kanske till och med en usel människa när min 7 åriga son ville köpa guldiga tajts och jag sa "tyvärr dom kostar för mycket" medan tårarna rann och jag nästan kräktes av tillbaka hållen skratt. //mirjam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fattar inte. Kräktes du nästan av skratt för att din son ville ha guldiga tights? Johanna

      Radera
    2. Haha, Elton önskar sig en Elsaklänning i julklapp! ;)

      Radera
    3. Det e alla andras ungar som e konstiga, inte våra malin! ; P//mirjam

      Radera
  21. Jag som precis skrev om att ge komplimanger och beröm till sina barn och hur oftast det äldsta barnen bedöms utifrån sina prestationer: http://www.femme.se/bambi/2014/11/10/det-aldsta-barnet-bedoms-efter-sina-prestationer/

    Men det är alltid intressant att läsa hur andra tänker kring ämnet och jag tror ändå att det viktigaste är att man har tänkt igenom varför man gör som man gör.

    SvaraRadera
  22. Jag är feminist och låter inte andra definiera vad feminism är och jag tycker verkligen inte att området "komplimanger för utseendet" på något sätt står i motsats till feminism. En komplimang är inte annat än just en komplimang och därmed också något som för de flesta (?) är trevligt att få! Själv blir jag jätteglad om någon säger att jag är fin!

    Folk världen har väl i alla tider givit varandra komplimanger och det känns snarare som en instinkt än något som är präglat av negativ kultur.

    Däremot tror jag att diskussionen, och att det ens finns en sådan och att vissa är beredda att gå så långt som att säga komplimanger förstör barnen, är ett symptom på ett överanalytiskt och kallt samhälle. Brrr.

    Kram från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv tycker jag folk analyserar för lite.... I dagens snabba samhälle tycks folk googla till sig "svaret" på 15 sekunder och sedan börjar orerandet...... Och allt är alltid svart eller vitt och andra människor som är av annan åsikt är alltid "jävla idioter". Jag skulle önska att folk funderade och analyserade mycket mer..... Och funderade på konsekvenser i mer än bara ett steg......

      Radera
    2. Jag är faktiskt lite less på allt analyserande. Så fort jag säger eller skriver en mening ska den brytas ner och analyseras på alla håll. Ibland betyder en sak bara det som står.

      Radera
  23. Jag säger som Astrid Lindgren: slösa med kärlek så kommer förnuftet av sig självt!
    Ingen kan få för mycket kärlek!
    Fortsätt som du gör katten, du är klok och fantastisk i allt du gör!

    SvaraRadera
  24. Härom veckan läste jag i ett av LD s återkommande pojkhatsinlägg ;i kommentarfältet skrev en tjej att hon kom på sig själv ibland med att stirra på små killar och tänka att där har vi en framtida våldtäktsman å kvinnomisshandlare...hur sjukt är inte det då? Satt länge å tittade på mina tre fantastiska pojkar å kände bara hur lyckligt lottat jag är som har tre så fina å snälla barn. Fast. .de har ioförsig fått gå i regnbågens alla färger och lekt med dockor så de kanske kan låta bli å våldta å slåss...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där är så sjukt. Jag förstår inte!

      Radera
  25. Men vafan.. Här har jag sparat att läsa detta inlägg för när min SÖTA dotter vägrar sova en natt för att läsa alla hatkommentarer och få mig ett skratt. Men VART ÄR DOM DÅ?! Alla är ju sjukt positiva! Vilket är bra iofs men det är ju kul att läsa alla idiotargument.. Får väl läsa dom få negativa om och om igen tills dottern somnar ��

    Kram Emelie

    SvaraRadera
  26. Så jävla sjukt befriande att läsa denna text, uppfostrar min dotter Elsa precis likadant. Hon är en stark, smart & Skitsöt tjej! Och det får hon höra varje dag! 👊👏👍

    SvaraRadera
  27. Älskar att få och ge komplimanger! Jag satte upp en lapp på kökspersonalens toalett dörr: Du är fantastisk bara så du vet! :-) åh den uppskattades jättemycket! Att göra sina medmänniskor glada är fantastiskt! Det är roligt när de jag ger komplimanger säger typ: den här gamla trasan! Brukar då säga jag frågade inte om den var gamla jag sa att den var snygg. Då brukar de säga tack o le lite ;-) Ha en fin dag!

    SvaraRadera