söndag 30 november 2014

Dröm! Lev!

Jag sitter i Alice säng och tittar på texten på hennes dörr. "Lev". Detta var Freddys och mitt sovrum innan barnen kom och på insidan av dörren satte vi för många år sedan upp ordspråket "Dröm om morgondagen, minns gårdagen och lev idag". När jag gjorde om rummet till Alice rum slet jag ner det...men två ord fick vara kvar. Det ser egentligen jättedumt ut. Men det räcker ju. Dröm! Det vill jag att du ska göra mitt hjärta. Dröm! Sikta mot stjärnorna och när du når upp dit...till stjärnorna - hoppa jämfota mellan dem! Och lev! Lev alltid. Alltid. ♥

Vi började rota i garaget efter julstjärnorna idag. Elton blev alldeles uppjagad av allt fantastisk som fanns i lådorna! "Julen mamma!! Titta!!" Älskade Elton. Alltid så förväntansfull och ivrig. Tre år gammal och till och med sorgen är vacker om den glittrar. Mammas fina julsaker. Varsamt inslagna i Hallandspostens avrivna blad från 2007. "Tomten mamma! Han vill va på MITT rum!" Ja, det är klart att han vill. Det är den 30 november och idag somnade en lycklig treåring med en bländande vacker julgran inne på sitt rum. Julen Elton! Den är din! Fånga den! Och när du fångat den - göm den i ditt hjärta! ♥

Dröm. Jag önskar att jag fick drömma om dig mamma. Att jag fick se dig i drömmen. Få känna din hand på min. Få krama dig. Bli arg på dig. Trött på ditt tjat. Jag önskar att jag fick drömma om dig...och att det skulle få vara sant...några minuter. Att du körde förbi med en ful röd julstjärna...för att man fick köpa tre för 100 kr på Maxi och då passade du på att ta en till mig. Att du kom inom med några påsar nybakade lussekatter och stannade på kaffe. Att du berättade om helgen. Om din jävla bil som krånglade eller att du åtminstone kunde skratta åt mina oputsade fönster. Att du kom för att baka pepparkakor med barnen! Alice och Elton hade älskat det! Och du med! Jag hittade de små kavlarna i garaget idag och tänkte "Ja!!" innan jag kom på att..."nej...". Känslan kommer fortfarande över mig. Att du finns. Men jag drömmer inte ens.

Lev. Det är snart åtta år sedan och det gör exakt lika ont som då. Vi ville bara att det skulle få ta slut. Släpp taget mamma! Det är okej. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig... Det gör ont att andas. Det gör ont att finnas. Något blev fel! Du skulle inte dö. Dina fina tomtar. Handmålade och älskade och stolt uppvisade år efter år. Det lilla huset på TV:n som Monica målat... Tomten som sitter i gungstolen och den där gamla fula tomten som håller ett metspö som ser ut som en jättepenis. Jag hatar alla tomtarna. De passar inte in här. Men jag älskar dem åt dig. För sån é jag. Så jag packar upp dem varje jul. Tittar på dem. Minns. Ler. Gråter. Sen packar jag ner dem varsamt igen. De får va där...i sin låda. För jag vill inte minnas. Lev! Något blev fel. Lev!

over and out.

//Meekatt...

7 kommentarer :

  1. Så himla jobbigt... Och ändå så fint...
    Ja, tänk om man bara en gång till fick krama, prata med, ringa till eller bara vara tyst med sin mamma.

    Jag får det ibland, i drömmen. Där är hon alltid ung och frisk..
    Det gör bara så ont att vakna sen...

    SvaraRadera
  2. Åh älskade vännen! Du skriver så vackert! ❤️ Jag förstår att minnena blir extra starka den här tiden och att det smärtar extra mycket! Jag finns här hjärtat! Älskar dig och din fina familj 💕

    SvaraRadera
  3. Kram till dig...du är bara bäst ♥ tror att din mamma hade varit så stolt över din familj och dina fina barn!
    //Anette

    SvaraRadera
  4. Va fint du skriver. Ligger här i sängen och gråter. Älskar din blogg som verkligen har allt

    SvaraRadera
  5. Tack för orden som du skriver för alla oss som saknar.

    SvaraRadera