tisdag 21 oktober 2014

Plåster i metervara, Saknad & Ostfrallor...

På väg hem från posten idag körde jag höger i korsningen. Höger...där jag ska köra vänster. Jag svängde höger ut på Kustvägen och sen blinkade jag vänster. Cirkelvägen.

Det är snart sju år sedan och fortfarande svänger jag höger in mot Cirkelvägen. Jag ville visa mamma min nya tavla och be om lite tabletter för min onda mage. Hon hade alltid alla mediciner jag behövde hemma. Plåster i metervara, burkar med Panodil, tabletter mot svamp i tjolahoppsan och urinvägsinfektion. Allt fanns i det där medicinskåpet. I mitt finns bara Alvedon-suppar, hostmedicin och plåster. Inte det där som jag behöver.

Idag behövde jag mamma...och en värktablett. Och de där tråkiga hastbullarna och apelsinsaft i dåligt diskade glas. Idag behövde jag sitta där vid mammas köksbord och skrapa triss utan vinst och reta mig på mammas fula underlägg som skyddade duken. Jag behövde gå den där guidade rundan förbi samtliga fönster och räkna knoppar på orkidéerna och följa med ut barfota och hålla mamma sällskap när hon tog ett bloss. Jag behövde den där kramen när vi sa hejdå och skrattet över att mamma alltid skakade hallmattan i carporten efter att man gått. Som om man var ett dagisbarn som dragit in halva sandlådan i hennes hall. Jag behövde mamma idag.

Det går flera veckor...ibland månader...utan känslan. Sen kommer den klarare än någonsin. Som om det var igår du fanns här. Frisk...glad. Doften av Extrastarka halstabletter. Ljudet av stekspaden i den blå stekgrytan. Ulf Lundell. Smaken av rosa Ambrosiatårta med alldeles för bitter smak på toppen. Och synen av mammas  fula strumpor...till kjol. Ljudet av hårfönen och hårsprayet i hallen. Diskussionerna om bilhelvetet som krånglar, om kärlekar och om goda recept som ligger utklippta på bänken i köket i väntan på att provlagas. Festfilé med rosépeppar. Orientalisk kasslergryta. Grönpeppargryta och den där citronpajen jag alltid fick när jag fyllde år. Planerna. Framtiden. Livet.

Sen kommer verkligheten som en käftsmäll och allting bara rasar. Jag rasar. Bilderna i huvudet, känslan av att ligga där i sjukhussängen tillsammans...och titta på Sex and the city. Ostfrallorna jag köpte med mig när du fortfarande hade matlust, trisslotterna vi skrapade för ett par sekunders drömmande, doften av handsprit och paniken i brösten när läkaren kom in för en 20-sekundersrond och alla frågor som aldrig hann ställas. Samtalen i korridoren med läkare som kastade sanningen i ansiktet på mig, tårarna på toaletten, klumpen i halsen, bilresorna till Lund, gratiskaffet på onkologen...paniken och smärtan i hjärtat. Lapparna till Alice lapptäcke som låg färdigklippta i lådan. Och den där blicken. Planerna. Framtiden. Döden.

Små saker som tar över. Hör en låt på radion och hjärtat stannar. Ser en bil på kustvägen och hinner ta upp handen för att vinka. Tar två paket lax på Maxi när det är erbjudande...för att genast lägga tillbaks ett. Går förbi halstabletterna när jag handlar och lägger ett paket i korgen. För att få känna doften av din andedräkt...

http://www.meekatt.com/2012/10/hur-overlever-man.html


over and out.

//Meekatt...

14 kommentarer :

  1. Jag hoppas att du tänker samla alla dina bästa bloggtexter i en bok. Jag skulle köpa den direkt. <3

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver... Försökte beskriva pappas lukt häromdagen o ja trots snart 9 år så finns den kvar fast mycket svagt... Kram

    SvaraRadera
  3. Jag tror din mamma är så stolt över allt som du gör! Ta hand o dig!

    SvaraRadera
  4. Saknar min mamma så jag går sönder när du skriver så vackert! Tårarna rinner och jag beklagar din förlust <3

    SvaraRadera
  5. De här texterna! De griper tag i mitt hjärta och vrider runt. Det gör så ont att jag vill försvinna. Tack för att du sätter ord på mina känslor. ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  6. Vet precis hur det känns :'(
    För mig har det gått 15 år sen mamma dog o jag får fortfarande attacker av att "måste ringa mamma o tala om det lr det"
    Kram Fia

    SvaraRadera
  7. Du beskriver precis som det är...känner igen så mycket i din text, kram Anette

    SvaraRadera
  8. Styrkekramar!! Jan

    SvaraRadera
  9. Du skriver så fint... älskar att följa din blogg, du verkar vare en underbar människa. En sån man vill ha runt sej mest hela tiden! En stor kram från Lisa.

    SvaraRadera
  10. Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Det är avgrundsdjup saknad som gör sig påmind med jämna mellanrum.

    SvaraRadera
  11. Precis det du skriver och känner, känner även jag! Ingen ska behöva känna så! Samtidigt är det ett tecken på att dom lever kvar inom oss <3

    Massa kärlek till dig <3

    SvaraRadera
  12. Malin... Fantastiska du... Som du berör - igen!

    Nilla

    SvaraRadera
  13. Jättefint skrivet... Jag förstår dig... Förra veckan var jag på andra sidan jordklotet på en stor konferens. Mitt under ett arbetsgruppmöte kommer jag på att jag under natten drömt om min pappa, som gick bort förra sommaren. Tårarna bara rinner, blandat med snor, jag kan inte hejda mig. Jag är tacksam för att jag har nedsläppt hår, så jag kan dra för gardinerna, sjunker ner i stolen och gömmer mig så gott det går bakom min laptop. Men alla ser ändå och undrar. Så oproffsigt av mig! Men vissa människor kommer alltid att beröra, hur lång tid det än har gått. Och egentligen är det bara fint.

    SvaraRadera
  14. kärlek till dig1 <3
    Som beskriver "vardagen" - essensen av livet - som det verkligen är! - kärleken som självfklar å starkast då!!

    SvaraRadera