fredag 22 augusti 2014

Nya ord, Krambjörnar & Pysslingar!

Mamman (tjockisen i huset) överlevde ridningen igår! Och jag slapp springa! Det fanns ju lyxigt nog "Stalltjejer" som gjorde det åt oss mammor. Fantastiskt! Och ja, det var faktiskt supermysigt igår. Det var ganska exakt 20 år sedan jag höll på med hästar men det satt minsann kvar en del, haha. Jag kunde både kratsa hovar och tränsla till Alice stora förvåning. Och tur var ju det. Alice började himla med ögonen efter 10 minuter och undrade när det var dags att börja rida. Det var en nöjd tjej som lämnade stallet igår och på vägen hem konstaterade hon glatt att hon hade lärt sig två nya ord igår: "Skänkla" (<--stavning?!) och "Fittbil". Bra dag med andra ord. Det sistnämnda har hon lovat att hålla för sig själv och ALDRIG använda i skolan.


Idag var det dock en ledsen tjej som vaknade. "Krambjörnenarnas dag" låter ju som världens roligaste dag och den innebär utelek och skoj hela dagen. Utom för Alice. För henne innebär det ont i magen, nervositet, oro och mammalängtan. Hon är världens mest sociala lilla tjej men hon HATAR att vara osäker och att inte veta vad som ska hända. Hon hatar att prova nya saker, att leka lekar hon inte kan och att delas upp i grupper med folk hon inte känner. Och mammahjärtat går i bitar varje gång. Man VILL ju att hon ska längta till de där sakerna och slippa ha ångest. Idag möttes vi dock av världens gulligaste lärare som tog Alice i handen och lovade att vara i samma lag som henne. Tack Sofia! ♥

Ibland önskar jag att jag kunde förvandla mig i "pyssling-storlek" och sitta i Alice bröstficka hela dagen med en hand på hennes oroliga lilla hjärta...

Första veckan avklarad! We did it! Ikväll blir det hyrfilm, popcorn och övernattning i strandhuset!

over and out.

//Meekatt...

Nyheter och sänkta priser i webshopen - kika gärna in!

14 kommentarer :

  1. Skänkla är nog ett bättre stavningsalternativ!

    :-)

    SvaraRadera
  2. Känner igen den där känsla. Det gjorde ont i hela kroppen när hon var så ledsen. Men lättnaden och glädjen var ju lika stor när hon klarade en tröskel till.För min dotter var exakt likadan. Hatade allt nytt, ville helst stå bakom och titta - länge. Men det släppte så småningom och nu som vuxen är hon totalt orädd och förbaskat kaxig :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad skönt! Ja, det är skitjobbigt att se henne rädd och osäker när jag vet att hon innerst inne VILL vara med...

      Radera
  3. Det var bland den finaste meningen jag har läst!!! Jag är imponerad!!! Här har du lyckats till och med att träffa ett pappa-hjärta mitt i prick.
    Älskar dig! :)

    SvaraRadera
  4. Stackars Alice =/ Hoppas hon växer ifrån det =). Hon har ju tur med bra lärare som förstår barnen och tar sig tid med dem :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hennes nya lärare är jättemysiga så det känns som att detta kan bli en bra termin för Alice.

      Radera
  5. Åh!! Fina du! "Pysslingstorlek"! ♡

    SvaraRadera
  6. Malin med töserna22 augusti 2014 20:57

    Det här inlägget kändes verkligen. En sån liten flicka var jag när jag var liten. Det är märkligt hur en person kan vara social och avvaktande/blyg/osäker samtidigt. Klen tröst kanske men det blir bättre ju äldre man blir. Ju mer man klarar av desto säkrare blir man ju på sig själv :-) Fantastiskt att hon pratar om hur det känns med dig, eller visar det iaf. Jag dolde det allt vad jag kunde och mamma blir förvånad när jag berättar hur det var när jag gick i skolan, hon märkte inget utan trodde allt var bra. Jag hoppas att mina barn pratar om hur det känns i skolan när det är dags för dom, tror att det kan hjälpa oron på flykten lite om man delar den med någon så att säga :-)

    Kram till er!

    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en liten tröst i det hela...att hon kan sätta ord på känslorna och förklara VAD som känns jobbigt. Som förälder är man ju beredd att göra vad som helst för att oron ska försvinna och vet man vad som ligger bakom så har man ju en chans...

      Kram!

      Radera
  7. - Som medlem av Ridmamma-maffian (vi ser oss som en undergrupp till mamma-maffian) vill jag å det bestämdaste protestera mot "nytt ord nr. 2". Jag kan inte ens skriva det, hur kan du godkänna att din dotter lär sej sådana ord? ;-)
    Skämt åsido, stå på bara! Sverige behöver nya ord och nya människor från alla världens hörn.

    Också jag var en Alice-tös när jag var liten. Ängslig o rädd för allt som var nytt o okänt. Jag säger som Malin, det blir bättre när man blir äldre. Ingen som ser mej in action på jobbet idag kan tro att jag var så rädd att mjölktänderna skallrade när jag skulle hålla föredrag i skolan.
    Underbart att hon delar med sej av hur det känns, för det gjorde aldrig jag med mina föräldrar. Det hade nog känts lite bättre om jag vetat att mamma visste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det var ju ett skitbra ord! ;)

      Ja, jag är jätteglad över att hon vill berätta och hoppas att det fortsätter så!

      Radera