måndag 21 april 2014

En stark historia...

Ibland kommer det mail...som träffar rakt in i hjärtat. Detta är ett sånt...

"Till att börja med, jag bara älskar din blogg! Utan tvekan bästa bloggen någonsin. Jag finner sådan styrka i att läsa din blogg och mår alltid bättre av att läsa den. Du är verkligen en förebild för mig. Jag har länge funderat på hur jag ska skriva detta, och om jag ens ska göra det..? Men efter mycket om och men har jag lyckats samla mod till mig. Sån é jag? Jag skulle väldigt gärna gästblogga hos dig och dela med mig av min historia. Inte för att få uppmärksamhet, utan för att nå ut till andra som är i likande sits. Det skulle betyda väldigt mycket för mig. Flera så kallade vänner som har sett men bara stått där och skrattat. Det här är min historia:
 
Min uppväxt har varit minst sagt förjävlig. Jag är nu 18 år och jag mått psykiskt dåligt sen jag var tre år. Varför vilja leva när man kan vilja dö är min filosofi till och från sen några år tillbaks. När jag var tre år började min mamma slå mig, dra mig i håret och skrika på mig så fort jag gjorde någonting minsta  lilla ”fel”.(läs lekte med annat en mamma hade tänkt sig att jag skulle leka med). När vi var i lekparken och jag ville gunga fast mamma tyckte jag skulle gräva fick jag en fet utskällning och hade jag riktigt tur, (vilket ja hade ofta…) blev jag kallad ungjävel och jävla unge, snorunge mm.
 
Under årens lopp blev det värre och slagen kom. Örfilar och käftsmällar blev en del i min vardag. När jag blev tonåring började hon kasta böcker på mig, glas(!!!!!))) och knivar i ansiktet på mig, förvisso ” bara ” smörknivar.. Men ändå det är fortfarande knivar liksom. Under hela min tonårstid, när jag har varit hos kompisar, i skolan på stan etc intalar jag hela tiden mig själv att när jag kommer hem kommer mamma inte bryta ihop och bli vansinnig av att se mig. När jag kommer hem kommer verkligheten som en käftsmäll. När jag säger hej till mamma bryter helvete loss, hon bryter ihop totalt. Alltså, varför bryter man ihop för att ens dotter säger hej till en? Som grädden på moset har jag fått mer blåmärken och några ärr efter allt hon har gjort. Har fått ett litet Jack i huvudet efter en mobil hon kastade på mig för att hennes dag blev förstörd när jag sa hej till henne. Hon har tom tagit strypgrepp på mig. Att jag dessutom har dyslexi, dyskalkyli IBS, och knäproblem och problem med ena hälen och foten gör mig knappast mer älskad av henne. Varje dag är en ständig kamp, jag vågar knappt gå ut ur mitt rum när mamma är hemma. Varje dag får jag höra att inte duger som jag är, att jag borde vara vackrare smalare och att jag inte borde ha mina diagnoser.
 
Jag blir puttad och spottad på varje dag, blir intryckt i väggar flera gånger varje vecka. När hon trycker in mig i väggar lyckas hon nästan nästan alltid slå emot mitt knä som jag har väldigt mycket problem i och klarar inte att någon rör det pga smärta. Jag har alltför många gånger gråtit oavbrutet av smärta och panik. Jag har blivit utsatt för psykisk och fysisk misshandel varje dag i 15 år.
När jag gick i sjuan fick jag nog av skiten, jag gick till kuratorn på skolan och bad om hjälp, dagen efter att jag hade pratat med henne ringde polisen upp mig och sa att jag skulle komma på polisförhör. Ännu en gång kom verkligheten som en käftsmäll. Samtal på socialen väntande, men det blev bara värre. Vi gav upp, jag intalade mig själv att jag förtjänade att må så dåligt. Ännu 2 anmälningar gjordes, men de var förgäves.
 
Några månader efter att jag fyllde 18(dec-13) gjorde vi en ny anmälan. Har nu två möten med socialen avklarat, äntligen tror de på mig, kämpar och jobbar för att jag ska få det bra. Förhoppningsvis kommer jag få en egen lägenhet så småningom... Som på grädden på moset blev jag mobbad i grundskolan och fick jag stöd av mamma? Svar NEJ!!! Inte en enda gång, hon har sagt att jag får skylla mig själv och att jag inte är värd bättre. Och jag har gått igenom två ganska jobbiga utredaningar(var av en var dyslexiutredning och en för nervo psykotayiska diagnoser( ex Aspberger, ADD mm.) Där fick jag inge stöd av henne trots att det var riktigt jobbigt. Att få diagnoserna (grav) dyslexi och dyskallyli av som att få en käftsmäll.
 
Det är aldrig roligt att få höra att man har en diagnos. Det bästa stödet mamma kunde komma med var jaha vad fan ska du ha det här för jävla unge.. Tack som fan mamma. Trots att jag har mått så fruktansvärt dåligt har det varit värt att kämpa för att få bra stöd av soc, om man står på sig och tjatar blir det till slut bra. Enda sedan jag var 13 har jag frågat mig själv om det är okej att må dåligt över detta och skämmas över sin mamma? Kära 13-åriga jag. Klart det är okej. Det är okej att vara arg och ledsen. Men det är också okej att vara lycklig skratta och att känna hopp!  
 
En dag blir det bra och det är värt att kämpa för. Och till alla er i likande sits: Det okej att nå dåligt, men det är också okej att vara glad och att känna hopp. Och stå på er, ni är grymma!  
 
Med vänlig hälsning, Ida"
____________________________
 
Ida, jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör i mig att läsa din text. Ingen - INGEN förtjänar att växa upp på det viset. Det är så fel. Alla barn förtjänar kärlek och trygghet. Önskar dig all lycka! ♥
 
//Meekatt...
 

26 kommentarer :

  1. Åh mitt hjärta. Hur fan gör man för att hjälpa flickan!? Jag bara måste få göra något gott för henne, NU, står inte ut med att människor kan bli utsatta på detta vis. Men var börjar man!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bli fosterfamilj/avlastningsfamilj. Hör av dig till din kommun. Du behövs.

      Radera
    2. Anmäl dig som fosterfamilj/stödfamilj i din kommun. Så finns det åtminstone hjälp när missförhållandena uppdagas. Du behövs.

      Radera
  2. Underbara, starka, fina Ida!
    Jag hoppas innerligt att du snart får din egen lägenhet och slipper i från din mammas misshandel och tortyr.
    Ingen förtjänar den behandling du utsatts för, och det låter som att din mamma är mycket sjuk.
    Kämpa på kära du, det kommer bli bättre när du är fri att stå på dina egna ben.

    Jag har själv haft en tung barn- och ungdom med skilda föräldrar, mycket bråk, missbruk i den nära familjen och grov mobbning i skolan. Jag flyttade hemifrån redan som 16-åring. MEN, jag hade en mamma som älskade mig innerligt, trots att hennes förmåga inte alltid var den bästa.
    Om det finns en enda människa som älskar en och är stolt över en, så kommer man långt på det.

    Jag vet inte var du du bor, men skulle du bo i närheten av Göteborg så hör av dig om du behöver prata! Eller heck, gör det ändå. Det finns mejl och andra kontaktvägar. mejla mig på hoglund_katarina@hotmail.com om du vill.

    Och du! Låt aldrig människor skratta åt dig, de har ingen rätt att nedvärdera din historia och ditt liv. Stor kram och massor av kärlek Ida! /Katta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Usch det är verkligen hemskt att leva så
      Kram och all kärlek till dig!

      Radera
    2. Tack snälla du!
      Det är verkligen tufft att behöva leva så.
      Stora kramen och all kärlek till dig!

      Radera
  3. Å herre gud... Fy tusan.. Lider med dig Ida - Styrkekramar i massor -
    Hoppas de löser sig och du får den hjälpen du behöver.
    Vet hur det är att bli mobbad i skolan men blir inte misshandlad av min mamma så det kan jag inte föreställa mig.
    Har själv Adhd, Ibs typ 3 och nu ångest. Så det kan jag förstå också kära Ida. Kommer hålla tummarna och be till dom högre makterna att du ska få den hjälp du behöver.
    Vill du ha nån att prata med så finns jag på Fb mitt namn är Isabell Tina Viola Strandberg -ger mer styrkekrama-
    Mvh Isabell

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanken! Jag har sickat vänförfrågan på facebook, heter Ida Helgesson där :)
      Kram
      Ida

      Radera
  4. Ingen, absolut ingen förtjänar det du gått igenom. Hoppas vid alla goda makter att du får den hjälp du behöver nu. Du säger att det är ok att skratta och känna hopp, glöm inte att det också är ok att sörja. Att sörja över den mamma du borde haft men som aldrig fanns, att sörja det liv du borde haft. Jag har haft personer nära mig som haft riktigt hemska föräldrar och när sedan föräldern dog och de sörjde så skrattade folk och ifrågasatte varför de sörjde. De sörjde det som aldrig varit och de sörjde för att nu fanns det inget hopp kvar om att det skulle ändra sig. De behövde sörja det för att kunna gå vidare.
    Så älskade Ida, skratta, känn hopp och glädje och ha en framtidstro men backa inte för dom andra känslorna om dom dyker upp. Dom känslorna är viktiga med, så länge man inte låter dom ta över hela ens liv.
    Du är så mycket starkare än du tror, så mycket modigare. Du kommer att gå långt i livet och du kommer att bli lycklig. Längst vägen kommer du se de som lider så som du lidit och du kommer att ge dem hopp. De kommer se dig och se att det finns ljus i tunneln.
    Önskar dig all lycka i ditt liv. Var rädd om dig, låt ingen, INGEN tala om för dig vad du är, vem du är och vad du är värd. Den enda som kan bestämma det är du! Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för alla fina kloka, det värmer verkligen! Börjar äntligen få den hjälp jag behöver från soc mm nu och det är verkligen skönt!
      Kram

      Radera
  5. Kära medmänniska!
    Hemsk historia du berättar. Du måste få eget boende och göra slut med din mamma - hon tillför inget positivt till ditt liv. Snart är det du som styr din egen skuta och väljer vem du vill ha med dig på färden. Välj noga.
    Energitjuvar, hycklare, mobbare och elaka mammor ska definitivt inte med! Önskar dig all lycka i framtiden, stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, har sedan Juli eget boende
      Kram

      Radera
  6. Fy FAN!
    Vissa människor borde definitivt inte få ha hand om sina barn!
    DU är värd så mycket bättre Ida!!!
    Hoppas av hela mitt hjärta att du får den hjälp och det stöd du behöver nu.
    Vilken stark tjej du verkar vara!
    Önskar dig ALL lycka i livet ♥
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du, din kommentarer värmer <3
      Kram

      Radera
  7. Hej Ida!
    Skönt att se att du har framtidstro trots din jobbiga uppväxt! Du verkar vara en stark, intelligent tjej och jag tror att du kommer klara dig bra :) Men det gör ont i mammahjärtat att läsa hur du haft det.
    Våga fortsätta att se framåt och framförallt: fortsätt att be om hjälp när du behöver, och ta emot all hjälp du kan få!
    Lycka till med allt du tar dig för!
    Vill du ha någon mer att prata med kan du nå mig på mailen: adagbg@hotmail.com
    Kram

    Malin!
    Du är världens goaste som låter Ida berätta sin historia.
    Kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för omtanken och de peppande orden!
      kram

      Radera
  8. Blir så himla ledsen av att läsa vad du gått igenom, mitt hjärta blöder :-( Jag förstår inte hur sånt här får förekomma! Jag hoppas verkligen att du har några andra i din närhet som har vett att uppskatta en sån fin människa som du. Har du en närvarande pappa, mor/far-föräldrar, syskon eller vänner som kan stötta dig? Det verkar som att du är en fighter som inte ger upp i första taget och jag hoppas innerligt att du snart kommer ifrån din mamma. Jag hoppas också att din mamma söker hjälp, för särskilt bra verkar hon inte må. Många, varma styrkekramar till dig fina du!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har tyvärr ingen närvarande pappa då han inte vill ha med mig alls att göra. Har några nära vänner sam kurator jag kan prata med!
      Tack snälla, kramen!

      Radera
  9. Linda Fredriksson23 april 2014 12:01

    Fy vad ont i mammahjärtat att läsa din historia. Och jag håller med. INGEN absolut INGEN förtjänar att bli behandlad så. Sänder massa varma Mamma kramar till dig o h önskar dig lycka till med allt. Kraaaam

    SvaraRadera
  10. Fy vad ont det gjorde att läsa den här texten. Ingen ska behöva bli behandlad på det här sättet. Kram till dig Ida!

    SvaraRadera
  11. Som dotter gör det ont i hjärtat att läsa din historia. Som mamma är det direkt plågsamt. Som mamma till ett barn med en diagnos är det snudd på outhärdligt. Inget barn ska behöva gå igenom det du gått igenom, och framför allt inte utsättas för det av den människa som tvärtom borde skydda det från allt ont. Jag hoppas att du äntligen får hjälp att läka dina sår så du kan leva det liv du så innerligt förtjänar. Du verkar vara på rätt väg. All styrka till dig!

    SvaraRadera
  12. Åh.
    Så starkt skrivet...det gör ont i hela mig.
    En stor stor kram till dig, du fantastiska Ida!!!
    Önskar dig allt gott <3

    SvaraRadera
  13. låter precis som min uppväxt! din mamma är sjuk. hon har en diagnos, som varken hon eller du vet om. förmodligen är hon en sån som säger "jag är inte sjuk, det är inget fel på mig, det är alla andra" och har därför aldrig varit inom vården för att få hjälp.
    munchausen by proxy, schizofreni, huntingtons sjukdom mm. är sjukdomar hon KAN ha. hoppas hon får hjälp och att du får den hjälp du behöver av soc! kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att du också har haft en sådan uppväxt! Ja precis, hoppas hon får hjälp även min mamma.
      Nu efter massa tjat får jag den hjälp jag behöver.
      Tack snälla, kram!

      Radera
  14. Först och främst, ledsen att jag inte har svarat på kommentarer förs nu,men det har varit så mycket med soc alla utredningar polisanmälan mm så har tyvärr inte orkat!
    Tack för all omtanke och alla peppande och fina ord, det betyder jättemycket och jag blir rörd till tårar över att det finns så många som bryr sig!
    Och Malin, tusen tusen tack för att jag fick gästblogga hos dig och dela med mig av min historia. You are the best! Det betyder jättemycket och jag uppskattar det verkligen.
    Som sagt bor nu själv och får BRA hjälp av soc och har äntligen någon att prata med.
    Tusen tack för alla fina ord tusen kramar till er ALLA! <3

    SvaraRadera