måndag 14 oktober 2013

Rättvisa, Syskon & Dans!

Jag fick ett mail i förra veckan ifrån en mamma som undrade hur jag ser på det här med rättvisa mellan syskonen. Ska de alltid få göra samma sak, få samma regler osv? Det är ett jätteviktigt ämne känner jag som lillasyster i familjen Birgersson. Jag växte upp med 2 äldre syskon (4 och 5 år äldre än mig) och det jag minns mest ifrån vår uppväxt är orden "MAMMA!! TA BORT HENNE!!" Hahaha, ja...det är hårt att vara minst vill jag lova! ;)

Jag tänker såhär: Det blir aldrig rättvist. Det behöver inte bli det heller. Men man ska såklart göra sitt bästa för att ingen ska känna sig utanför eller mindre värd. Det ÄR inte lika roligt att åka och fika med Elton som med Alice. Alice leker "halv åtta hos mig" och äter i lugn och ro samtidigt som hon poängsätter varenda smula. Elton vrålar mest...och kladdar...sen bajsar han. Så ja, jag åker hellre till kossorna med honom...eller till skogen. De får lika mycket tid men de får olika saker. Är vi alla tillsammans försöker jag anpassa så att de kan leka tillsammans utan att Alice får ett frispel på sin lillebror. De leker jättebra tillsammas. Ibland spårar det ur såklart men Alice är klok och försöker få med honom. Han kan ju alltid vara hund...eller bajskorv när hon leker, haha.

Alice får en jäkla massa kläder hela tiden. Hon växer en halvmeter i veckan numera och vill vara fin i skolan. Elton får dinosaurier och kläder till dockan...för det tycker han är kul. Jag har hela garaget fullt med ärvda kläder till honom. Ingen blir utan men de har olika behov.

Alice och jag hade väldigt mycket tid tillsammans innan Elton kom. Jag pluggade och försökte hålla henne hemma så mycket som möjligt. Vi badade, fikade, gick på stan, var på biblioteket. När Elton kom blev allt lite krångligare. Ja, jag VET att det finns en jäkla massa mammor som säger att allt blir MYCKET LÄTTARE med två barn men jag håller inte med! Hur kan det vara lättare att ha med sig en liten bebis som vill amma, äta, bajsa, skrika och göra annat hela tiden? Det var inte alls mysigt. Jag är ingen "bebismamma". Jag tycker det är skitjobbigt. NU är Elton jättemysig att ha att göra med - men jag väljer noga vilka situationer jag utsätter oss för, haha. Åker vi till badhuset (som idag) så är Freddy också med. Jag åker inte dit ensam med båda. Men jag vet mammor som åker dit med tre-fyra ungar. Jag hade fått en hjärtinfarkt redan i duschen. Hur GÖR man?! Alice vill hoppa i djupa bassängen hela tiden och Elton vill leka i leklandet. Det GÅR ju inte att vara där ensam! Jag vägrar. För sån é jag.

Barn måste få känna att de är det viktigaste vi har! Det gör vi genom att visa det. Lika mycket kramar och pussar och lika mycket mys på kvällarna. Dansar jag med Elton kommer Alice alltid rusande. Lika mycket dans. Viktigt! Att Alice får mer kläder eller åker på roligare utflykter spelar ingen roll - bara det blir lika mycket dans.

Alice följer med mig på hotell och biopremiärer. Det är vår tid. Man får inte lov att säga det - men det var ju faktiskt "vi" först. Bara hon och jag. Och vi hittade på en massa kul. Detta kan inte bara ta slut för att man får en lillebror. Det är inte rättvist mot henne! Hon valde inte att få ett syskon - det var något som bara damp ner i hennes liv. Vårt "vi" finns kvar och Alice ÄLSKAR våra egna utflykter. När Elton blir större kommer Alice förstå att han också behöver sån tid och det kommer han att få. Men just nu ser han bara att det blir lika mycket pussar...och dans.

Dåligt samvete har vi hela tiden. Det är liksom en stor del av föräldraskapet. Barnen vet också precis hur de ska använda vårt dåliga samvete som vapen. Syskon är en del av en familj men fortfarande individer med olika behov. Vi kan inte bara klumpa samman dem och göra allt superrättvist. Vem blir det bra för? De tycker inte om samma saker. Jag åker till kossorna med Elton jätteofta utan Alice. Hon är trött på kobajs. Och han lär aldrig tröttna...

Familjelivet går inte på att man ska leka advokat och dela clementiner på mitten. Man ska fungera ihop, vara uppmärksamma på varandras känslor, kramas och dela med sig. Man ska vara rädda om varandra och se till att alla känner sig viktiga! Hur man når det är mindre viktigt! Och ja, sen ska man såklart också låta mamma bajsa ifred! ;)

Hur tänker ni kring det här med rättvisa och syskon?

over and out.

//Meekatt...

19 kommentarer :

  1. Ett väldigt viktigt ämne som i vår familj ofta landar i lillasysters extra behov. Jag delar helt din tanke och jag delar också känslan av orättvisa. Men en tavla på lillasysters dagis gav mig tron på att jag gör så rätt jag kan. "Vissa behöver mer för att få lika mycket". Jag tror ala kan använda den tanken i olika situationer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh - jag älskar den tanken, och är fullt övertygad om att barn, om de får hjälp av vuxna, också kan se det! Det rättvisa ligger inte i att få precis samma, det rättvisa och kärleksfulla ligger i att få det man behöver för att må lika bra som andra!

      Radera
  2. Åh du är så KLOK fina Malin! I vår familj är det inte riktigt lika lätt känner jag. Men det beror ju på att våra barn är lika gamla. För dem är det viktigt att de får lika mycket iaf när det gäller materiella saker för där har barnen stenkoll. Sen "kräver" de olika mycket när det gäller pussar och kramar. Elliot är en sån kille som vill pussas och kramas mest hela tiden men Tuva har inte de behoven. KRAM

    SvaraRadera
  3. Heja Meekatt!!! Så klokt skrivet, det är precis så det e o dåligt samvete har man hela livet även om mina nu e 28, 23 o 19.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Instämmer med dig ( i vanlig ordning) Meekatt! Livet Är inte rättvist, och kommer aldrig bli det. Det vet mina barn sen typ födseln.Och det är Aldrig tjafs om att "nu fick den en vinterjacka och inte jag"! När yngst redan har 10 ärvda vinterjackor att vraka mellan. Eller yngst inte har passande gummistövlar...Ja, du vet.... Alla har olika behov, exakt som du skriver. Men, man gör så gott man kan. Försöker bemöta dem med deras olika behov. Självklart har man samma regler och grundtankar, men det ena barnet behövers kanske mer tillsägning om sitt dåliga humör, och den andra att vi har slutat äta med fingrarna när vi går i lågstadiet.. =D ;-) SÅ rätt att livet blev betydligt mer, tja, inte fullt så enkelt med två barn som med ett barn. Jag läste nånstans en gång "när man har ett barn, så åker det barnet med bara med överallt, men med två barn så har man mer barnen med sig" Kommer inte riktigt ihåg formuleringen, men klockren var den! För mig iaf! Vårt äldsta barn har åkt med precis överallt med oss. Arbetsresor sen två veckors ålder (usch, vilka påhopp man får förbereda sig för). Och hon älskade det livet, supernöjd. Och sen kom nästa barn, o tjopp! så var det nästan över. Dock försöker vi fortsätta med detta även idag, att ha den egentiden med varje barn, även om det blir mer sällan.. Men man gör så gott man kan, och försöker se till de olika behoven, och ändån har man alltid dåligt samvete. Fast tror man ska vara lycklig, att man kan se varje barn och varje barns personlighet. Och som du skrev, det viktigaste är att dem får Kärlek och uppmuntran. Med massor av pussar och kramar <3 / Kram Mamma K

    SvaraRadera
  5. God morgon / fm på dig
    Alla barn är olika även om dom är av samma kön , man ger dom säkert lika mycket men precis som du säger på olika sätt
    iaf är jag övertygad om det när dom var mindre
    Nu är vi " nog " i dilemma att jag känner sonen får mer pga vårat intresse , handlar både om tid & pengar av pappan/ maken ?
    Men ska nog inte känna så då dottern faktiskt får typ puder för 179 kr och hårbalsam som kostar ??????????????????????
    även liten flaska nagellack hoppar ner i vagnen

    Men samvetet du pratar om det finns där
    Kram

    SvaraRadera
  6. Rättvisan mellan barnen består inte av att få exakt lika många millimetrar av tårtan eller precis lika många strumpor. Den består i att alla känner sig lika mycket älskade och värda och där tror jag att vi har lyckats ganska bra, trots ett halvt fotbollslag. Nu är det ju ganska stor spridning i åldrarna mellan barnen, vilket gör att de har ganska olika behov och önskemål, så vi har aldrig upplevt detta med rättvisa som något problem.

    Själv är jag äldst i en stor barnaskara och kände då och då att jag liksom hade banat väg för mina småsyskon, som fick göra allt mycket tidigare än vad jag fick men i övrigt fick jag nog en väldigt rättvis barndom ;-)

    Kram

    SvaraRadera
  7. Ja jag håller också med i mycket av det du skriver. Barnen har olika behov och ibland måste de anpassa sig efter situationen och jag försöker vara tydlig redan innan vi åker. Badhusexemplet då t ex. Mina barn är 3, 5, 7 och 9 år. 9-åringen försöker jag alltid få med en kompis till, då blir det lättare för mig för de har iaf huvudena över vattnet och pratar rätt ofta (är hon själv dyker hon enbart och är svår att se) och två barn som alltid leker håller automatiskt lite koll på varandra också. De övriga barnen får _INTE_ ha med kompisar, det blir för svårt. 5-åringen måste, om jag är själv med alla barnen, ha puffar i stora bassängen även om han gärna provar utan annars. 3-åringen får stå ut med att inte alltid få vara i lilla bassängen för då ser vi inte till stora o s v. Barnen vet att vi kan åka och bada, men det blir på andra villkor än om även pappan kan vara med.

    När det kommer till ärvning är det heller inga problem, väldigt få kläder håller till 4 barn så alla får nytt lite nu och då. Dottern som är äldst är påväg att bli omväxt av lillebror och hon såg verkligen helt förskräkt ut när hon insåg att hon skulle komma att behöva ärva vissa saker av honom så småningom. Det ingick inte i hennes världsbild men nu tror jag hon vant sig vid tanken i o m att de redan delar en del saker som de inte använder samtidigt.

    Uppmärksamhet är viktigt men även här blir det på ganska olika sätt på en 3 och 9-åring. 3 och 5 åringen gör precis som dina barn om man dansar, pussar eller gosas. De vill vara med. 7 och 9-åringen gör det inte, men behöver också uppmärksamhet och det får man ibland påminna sig om just för att de inte kommer och slänger sig över en längre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha - vi har en superlång 3 åring här hemma, samt en superkort 8 åring, 3 åringen (110 cm) har nu 110/116 och 8 åringen har precis kommit upp i 122/128 - får står du hennes fasa när hon insåg nyss att om några år kommer det vara tvärtom, att hon får ärva jackor å dylikt av sin FEM ÅR yngre lillasyster?!

      Radera
  8. Så många kloka föräldrar det finns, det ser man ju här ovan! Jag har bara ett barn än så länge, men jag har halva syskon och såna som ska föreställa gjorda i plast och en sak vet jag: millimeterrättvisa är fruktansvärt orättvist! Det handlar om att skapa en känsla av rättvisa och kärlek hos barnen, inte om lika dyra paket och kläder eller lika många klyftor clementin, även om det i det lilla kanske måste bli lika många chokladbitar ibland för husfridens skull. Min pappa körde ofta "en delar, en väljer" när det handlade om sånt smått och det funkade klockrent när vi bara var två iaf.

    SvaraRadera
  9. Jag minns min barndom som orättvis, äldsta syskonet som fick ta mycket ansvar utan att för den delen få några som helst fördelar. Så vill jag inte att mina barn ska växa upp.
    Men det är en himla balansgång för rättvisa är svårt.

    SvaraRadera
  10. Ett mycket intressant och viktigt inlägg!! Mina 4 ungar har vuxit upp med devisen "Livet ÄR orättvist- vänj er! " haha... Jag tror att det är viktig kunskap att få med sig. Har i min nya relation fått ett "bonusbarn" som är ensambarn och där hans önskan är lag. Jag blir TOKIG på allt curlande (men det är en annan diskussion) och känner att de gör honom en rejäl björntjänst. Han blir ju inte rustad alls för att hantera de motgångar och orättvisor som ju faktiskt ingår i livet mest hela tiden!

    SvaraRadera
  11. Livet är orättvist - ur vissa synvinklar men ur andra väldigt rättvist. När du och Alice åker på hotell (som Elton inte vet vad det är) och sover på hotell (och Elton i sin egna trygga) har ni egentid. Men det har pappa och Elton också - alltså är egentligen rättvisebehovet tillgodosett - utifrån vad individen behöver. När Elton är lika gammal som Alice - då kanske det är Elton som sussar sött i hotellsängen och Alice och pappa som leker kung och prinsessa? Jag har 3 barn - på ett sätt väldigt lika behandlade - på ett annat inte alls rättvist - för jag kommer inte ihåg på millimetern vad jag gjorde med den eller den i samma ålder. Jag vet bara att jag handlade och jag såg dom! Jag gav dom min kärlek och tid. Jag byggde lego som jag hatar och jag bakade bullar som jag älskar. Jag tittade på Digimon och på Sailor Moon. Jag gav mina barn det viktigaste av allt - mig själv. Och idag, när jag har barn som är 14, 17 och 23 - och ska bli mormor för första gången så säger min äldsta dotter att "mamma - jag ska vara precis likadan som du; alltid finnas där, alltid ha ett vänligt ord, ställa grav, argumentera, vara orättvis ibland och rättvis ibland. Jag ska vara människa och mamma"... (och de andra håller med). Så ja, jag får väl utgå ifrån att jag lyckats i balansgången i att vara förälder...

    SvaraRadera
  12. Att vara hundra rättvis är att vara orättvis! Tycker jag.
    Lika mycket kärlek och uppmärksamhet- ABSOLUT!
    Men de måste också lära sej att glädjas åt och med andra!
    " Idag fick Anna en ny tröja, åh vad kul för henne´! Nästa gång är det jag som får."
    Inte alltid lätt att förstå som barn, men jag tror det minskar avundsjukan och ökar syskonkärleken i längden!
    Kram
    Louise

    SvaraRadera
  13. Rättvisa är inte att alla får samma, utan att alla får vad de behöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amen to that! / Mamma K

      Radera
  14. Åh det är sååå svårt. Vi har en ganska speciell situation, där 3-åringen fick cancer förra sommaren vilket ledde till att han fick en massa tid med både mamma och pappa och en massa tid då han var "ledig" från dagis. Han fick också små små presenter från sjukhuset varje gång de gjorde ett stick. GUUUUUUUUUUUUUUUUU så ORÄTTVIST tyckte 5-åringen som minsann också ville vara sjuk och vara med mamma och pappa och inte behöva gå på dagis. OCH få presenter.

    Jag känner fortfarande att jag ligger efter i tid att vara med storasyster. Snart är 6-åringens (som hon hunnit bli) första höstlov här. Då ska hon och jag ta en helt egen dag då hon får bestämma allt. Presenter är förgängliga men tid är oersättligt.

    SvaraRadera
  15. Malin med töserna15 oktober 2013 13:41

    Så klokt och fint alla skrivit. Det här ämnet ligger verkligen i tiden för mig. Jag har två döttrar, lilla hjärtat är två och lilla snäckan är tre och ett halvt år. Det börjar märkas hur viktigt det är för dom att det är lika fördelat. Särskilt för äldsta tjejan. Men det märks också vilka olika behov dom har. Det är för mig omöjligt att ge exakt lika av allt, tid, kärlek och saker, så det har blivit viktigare att se behovet.

    Sen berättar inte jag för lilltjejan att det är ärvda kläder. Dom är ju nya för henne ;) Hon fattar tids nog iaf.

    Tack för ett jättebra blogginlägg Malin!

    Kram/malin

    SvaraRadera
  16. Faktiskt precis så jag tänker med. Att man såklart ska vara rättvis mot sina barn och att de ska få lika (rent materiellt). Men det måste inte nödvändigtvis ske samtidigt. Utan när behovet kommer.

    Dock ur aspekten föräldratid o mys osv så är det klart att det ska vara lika. Dock ser såklart behoven olika ut. Jag tror att så länge man alltid gör vad man anser bäst för varje barn, så behöver man inte bekymra sig.

    Klokt talat :)

    Kram Martina

    SvaraRadera