onsdag 23 oktober 2013

Med sorg i hjärtat...

Sov Gott fina lilla Bamse! Vi kommer att sakna dig!

 
15 år av kärlek, spinnande, kelande, mysande och skäll för nerspyda mattor, sönderrivna soffor, insläpande av små söta kaninungar och stulna godsaker på vasken. En mer självständig katt har nog aldrig gått på denna jord. Men vi har trivts bra tillsammans, kanske just därför. Förutom på nätterna när du envist och rutinmässigt väckt oss för att få mat eller bli utsläppt. Soliga dagar har jag älskat ditt sällskap på stranden. Hundar är förbjudna men solälskande katter och Meekatter är tillåtna. :)

Du slösade inte bort kärlek och närhet på vem som helst men när mamma var sjuk låg du uppe på hennes mage och tröstade hela tiden. Som om du visste. När jag har varit ledsen har du alltid varit först på plats för att trösta. När jag tinat räkor var du dock också alltid först på plats...för att äta. Sån var du.

Alice följde med till veterinären och vi klappade Bamse när hon somnade gott. Ikväll har vi haft begravning och Alice har helt utan hjälp skrivit sitt första framljudade ord: DÖD. Stolt och ledsen i mammahjärtat på samma gång.

over and out.

//Meekatt...

68 kommentarer :

  1. Åh beklagar. Skickar en stor kram <3

    SvaraRadera
  2. Det är alltid ledsamt och tomt när en familjemedlem lämnar oss. Beklagar sorgen <3

    SvaraRadera
  3. Vila i frid lilla Bamse. <3

    SvaraRadera
  4. Åh, sov så gott fina Bamse ♥
    Alltid lika trist när en familjemedlem lämnar familjen... =/

    SvaraRadera
  5. RIP Bamse!! Alltid jobbigt när en fyrfoting är tvungen att lämna oss!

    SvaraRadera
  6. Åh vad tråkigt det är även om det är rätt beslut :( Skickar lite kärlek!

    SvaraRadera
  7. Åh, så sorgligt! Tänker på er.

    SvaraRadera
  8. Äh vad fint att hon fick vara ned och ta farväl av sin kompis.

    Sov gott katten Bamse och kram till hela familjen! Vi tog också samma beslut för två år sedan och trots att det är rätt så är det ledsamt och jobbigt att skiljas åt från en vän.

    SvaraRadera
  9. Var Alice med!? Hur tänkte du där? Sjukt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte att Alice är stor nog att förstå och det var hennes eget beslut. Hon var väl förberedd, köpte blommor och pynt till graven själv och klappade sin kompis tills hon somnade. En jobbig upplevelse men en del av livet. Jag tänker att det kan hjälpa henne att förstå...livet. Det gick väldigt lugnt till...hon bara somnade. Att inte få följa med hade kanske gett Alice jobbiga bilder i huvudet som inte stämmer överens med verkligheten. Man får vara ledsen, det är jag med.

      När du skriver sjukt...hur tänker du då? Vi kan inte skydda våra barn ifrån verkligheten. Den kommer som en käftsmäll så småningom i alla fall...

      Radera
    2. Jag tänker att man inte behöver dra med ungarna till vetrinären när man ska döda katten som man kanske kunde fixat med medicin istället! Och att ungarna inte är mogna för vuxenkänslor när de är 6 år gamla! Det var mer du som behövde sällskap än hon som behövde vara med där.

      Radera
    3. Blir så jävla förbannad! Skit du i varför hon hade Alice med sig. Det är väl inte ditt bekymmer. Jag tyckte att det var ett klokt beslut som dom tog tillsammans. Kram underbara meekatt. Beklagar sorgen. O du ditt fega fanskap som är anonym - Skit på dig!

      Radera
    4. Fixat med medicin? Är du veterinär? Har du undersökt katten? Eller drar du bara slutsatser åt andra utifrån att du suttit och läst fass vet på nätet (eller haft turen att ha lyckats med din egen katt som blev 103 år gammal)? Jävligt oempatiskt vilket alternativ du än hör hemma i.... :-(

      Radera
    5. Det daltas för mycket med barn idag. En gång i tiden var liv och död en narturlig del av livet. De avlidna förvarades i hemmet tills begravningen. Vad är en vuxenkänsla? Sorg? Att ta ett beslut?

      Radera
    6. Alice är klokare än de flesta vuxna jag känner. Och ja, det var gott med hennes sällskap och varma hand idag. Alice och jag fixar det mesta tillsammans. Såna é vi.

      Och gällande vårt beslut och alternativ medicinering - lägg ingen energi på det. Det verkar mest jobbigt för dig

      Radera
    7. Så jäkla fegt med anonyma kommentarer - stå för vad man tycker istället. Suck.

      Radera
    8. Jag tycker att det var bra att du tog med Alice. Jag vet själv hur arg jag var när jag var liten för att jag inte fick ta farväl av vår katt!

      Radera
    9. Som vanligt hyllas Meekatt av sina läsare. Tycker alla verkligen att det är okej att utsätta 5-åringar för en avlivning av ett kärt husdjur? Vad kan det ge henne för men? Att hon var med och valde bort henne? Vuxna känslor är för vuxna människor! Tycker det är SKAMLIGT och tycker jättesynd om Alice idag. Stackars tös!

      Radera
    10. Vuxenkänslor? Så inget hemskt ska kunna hända ett barn då? Jag tror inte på att "skona" barnen från känslor. Det är väl bra att man som vuxen kan visa att det är ok att vara ledsen. Och hemska saker händer i livet oavsett ålder.

      Radera
    11. Men vad är det för jävla fel på folk???!!
      Anonyma fegskitar. Stå upp för vad du/ni tycker om det nu är en äkta åsikt som sätts på pränt.

      Det är helt vansinnigt att uppröras av ett barns närvaro då ett gammalt husdjur får somna in i lugn och stillsamhet. Det är inte den kontrollerade avslutningen som är den jobbigaset delen, det är livet utan den som lämnat och saknaden. Alla barn som varit med på de avlivningar jag gjort har klarat det jättebra. Men det beror förmodligen på att föräldrarna varit allt annat än överspända. Sorg är ingen "vuxenkänsla". Att vara ledsen är ingen "vuxenkänsla". Känslor är inte farliga och något man behöver skydda barn från att känna...

      Vila i frid (eller vad katter nu egentligen gör på de evigt gröna ängarna...) lilla Bamse.
      Kram till Bamses familj.

      Radera
    12. Vi fick avliva vår första katt för 2 år sen, han va då bara 5 månader.
      Jag tog beslutet arvinge låta min då 7-åriga dotter vara med. & det beslutet har jag fått ångra! Hon blev sååå sur på mig för hon inte fick säga hejdå & hon förstod inte vad som hade hänt!
      Så till er som tycker Malin har gjort fel - skit på er! Hon gör vas hon tror är bäst för sina barn! Man kan inte skona dem från verkligheten, döden är verkligheten.
      Hur ska ni göra när deras mormor dör tex? Inte låta dem ta farväl?!? Där säger jag stackars barn!!
      / Jenny www.jennysthl.blogg.se

      Radera
    13. Du gjorde helt rätt som lät Alice vara med! Det är helt naturligt att prata om döden, de flesta barn har en mycket sundare syn än vi vuxna har! Min dotter var 4 år när vi tog farväl av en av våra katter. Sen har hon efter det varit med till veterinären med två av våra hundar. Inte har hon några men efter det! Tvärtom så sa personalen på dagis att det är sällan de träffar ett så tryggt barn med en så sund syn på livet! Du gjorde helt rätt Malin! Beklagar sorgen ♥
      Mimmi

      Radera
    14. Ska stå valde att hon INTE skulle vara med. & det har ja fått ångra. / Jenny www.jennysthl.blogg.se

      Radera
    15. Förutom det alla tar upp, med att säga farväl och liknande, så har studier visat att barn som får vara med om att ett husdjur dör hanterar sorgen efter (mänskliga) familjemedlemmar bättre. Har dessutom varit med vid avlivning av husdjur och det är mer dramatiskt med en vaccinering kan jag säga. Jag tycker att du var klok Malin.

      Med det sagt så vill jag skicka kram till dig och Alice från en matte.

      Radera
  10. Aaaw! <3

    Jag tror Bamse fick en bra sista tid. Hon blev ju dessutom lite omvänd på ålderns höst och kanske fick hon några nya insikter om sej själv som katt... :)

    Jag tycker det var bra att du tog med Alice så att hon fick göra avslut. Jag gjorde samma sak med Giovanni när jag var tvungen att ta bort en väldigt speciell katt vi hade och jag tror han tyckte det var skönt även om han självklart var ledsen. När vi begravde honom sa Giovanni: "Hur kommer Midas till himlen, mamma? Hämtar dom honom med taxi eller buss?"

    Kram på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! <3 Ja, Bamse fick ju en alldeles egen bästis de sista månaderna. Bästa vänskapen på 15 år, haha. Nu blir det tomt för Agge så han får sova i sängen inatt...igen. ;)

      Kram på er!

      Radera
  11. Bra att Alice fick vara med. Tror det är bra att hon fick vara med och ta farväl och se Bamse somna in lugnt & fint.
    S fick vara med när vår förra hund fick lämna jorden och bli en änglahund. Hon pratar ofta om att det var skönt att få se att han somnade in lugnt utan att ha ont.

    Sov så gott fina Bamse ❤

    Många kramar till Er.

    SvaraRadera
  12. Lilla Bamse! Tröstkramar till de anhöriga.

    SvaraRadera
  13. Fattar inte heller grejen med att ta med sig små barn till en avlivning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är du samma "anonym" som längre upp? Fegt att komma med såna kommentarer bör man inte vågar visa vem man är!! Det är upp till var och en så håll hellre tyst än kom med onödiga kommentarer!!

      Radera
    2. Nej jag är´inte samma anonym som längre upp. Det finns mer än en person som inte är ett Meekattfan!

      Radera
  14. Hur in i helvete kan dessa anonyma orka hålla på töntiga prettomorsor VÄX UPP... Meekatt e förebild för många av oss ni andra är väl bara så jävla avundsjuka på hennes coolhet. Lämna henne ifred!!!

    SvaraRadera
  15. Jag brukar inte kommentera men denna gång tycker jag folk var bra nedvärderande och kränkande.. Malin och hennes familj sörjer en kär liten familjemedlem och det enda man väljer att skriva om är att Alice var med på avlivningen? Vet Hut!!
    Bättre att låta barn vara med att se och veta än att lämna dom på små fluffiga ahlgrensbilarmoln..

    SvaraRadera
  16. Barn är klokare än de flesta vuxna. Vi tvingades avliva vår älskade krigarprinsessa som bara var 1,5 år. Alla 4 ungar var med och höll varsin tass. Den äldsta ungen var 15 och yngsta 4. Vem tog det bäst tror ni? Jo men visst, 4 åringen, såg helt nyktert på saken. Han saknar fortfarande henne men vet att hon har det mycket bättre nu och framförallt vet han att döden är en naturlig del av livet. (Att vi sen har kvar urnan på hennes favoritplats under min säng är en annan femma, där har hon det bra)

    SvaraRadera
  17. Malin med töserna23 oktober 2013 22:12

    Det var starkt av dig och fint att Alice fick vara med och ta farväl. För två år sen var vi tvungna att ta det svåra beslutet att låta vår ena vovve få somna in. Det är det absolut värsta jag behövt göra och jag förstår till fullo vad ni nu går igenom.
    Kramar till er!

    Malin

    SvaraRadera
  18. Så fint skrivet. Så sorgligt, vet hur det är att mista husdjur som är som en del av familjen. Stor kram till er!

    SvaraRadera
  19. Din katt, er sorg, ändå rinner tårarna på mina kinder. Kram Paulina

    SvaraRadera
  20. Malin!
    Strunta fullständigt i mammamaffian. De är anonyma fegisar utan verklighetsförankring som lever sitt cyberliv genom att försöka suga energi ur andra. Deras största glädje är att ta glädjen från andra.
    Låt dem inte lyckas med det!
    Jag tycker själv väldigt illa om hätska angrepp, men ibland blir jag bara helförbannad. Ta bort min kommentar om du tycker den blir för mycket!
    Att Alice fick vara med när er katt fick somna in tycker jag var bra och helt naturligt. Om barnen vill måste de också få vara med. Det blir om man gör det på rätt sätt, ett fint avsked och döden blir inte bara hemsk. Idag möts barn och ungdomar mycket tidigt av ond, bråd död i medierna. Däremot "förskonas" de av någon anledning från livets naturliga gång, mycket konstigt.
    När mina barns hamstrar och marsvin (tom fiskar) dog och begravdes fick de vara med och ta hand om sin avlidna vän. Lådor inreddes vackert och sedan begravdes djuren på lämplig plats. Inget konstigt alls.
    Jag antar att "anonym" inte tycker det är rätt att låta barn vara med när anhöriga somnar in och begravs heller. Tycker det är oerhört synd om barnen som får en så skev bild av livets naturliga gång.

    Malin, stora varma kramar till er.

    SvaraRadera
  21. Jag känner att jag också måste lägga mig i detta. Jag tycker att det är viktigt för barnen att få lära sig hantera livets alla känslor, hur blir det när det kommer som en chock för dem senare? Vad tror ni händer om barnen aldrig får vara med om olika känslor? Hjälper ni eller stjälper? En forskning för inte så länge sedan visade att barn i FÖRSKOLAN, alltså barn mellan 1-5 år, "bara" fem år hade intervjuats om hur de upplevde en nära anhöriga bortgång. Och det jobbigaste för de barnen var att de INTE visste att farmor, mormor, morfar, pappa, mamma och Gud vet allt var sjuk/döende. De visste alltså inte, DET var värst för barnen. Tänk på det! För är man någonsin mogen eller redo för känslor som har med döden att göra? Spelar nog ingen roll om man är sex år eller 76 år... Det är OK med känslor, det är OK att känna, det är en rättighet att få säga hejdå till en familjemedlem när man själv vill det! Det har ni anonyma fegisar INGENTING med att göra. Lär era barn känslor och livets bergochdalbana istället för att klanka på andra. Ni är inte bättre själva!

    SvaraRadera
  22. Jag beklagar sorgen Malin och jag beklagar verkligen att dessa patetiska varelser som är så fega att de går under anonym måste göra sin röst hörd. Detta med elaka kommentarer som inte har någon verklighetsförankring alls.
    Barn ska inte gömmas undan och skyddas från det som bara är naturligt. Mina barn som är 2,5. 4 och 7 är helt på det klara med att djur lever och dör och kommer till himlen. De vet också att alla sjukdomar går inte att bota och det leder till att våra nära och kära lämnar oss.
    Vi hymlar ALDRIG hemma hos oss om vad som händer/hänt med djur eller människor.. Varför ska JAG, som ska vara den vuxna stöttande personen, ljuga för mina barn och hitta på någon solskenshistoria om vad som hänt? Vad ska jag då säga den dagen de förstår att det var faktiskt inte så det var.
    Mina barn fick uppleva det som man absolut inte vill att de ska se men vår katt blev överkörd av en lastbil framför ögonen på dem och blev såpass illa skadad att vi fick ta bort honom på en gång. I sorgens stund kommer min dotter på 4 år och säger att : mamma var inte ledsen, han är i himlen och leker med Loke. Loke var då vår hund som vi hade avlivat bara 3 veckor innan..
    Barn ser saker på ett helt annat sätt än vi och för mina barn är döden en naturlig sak som händer alla förr eller senare.
    Jag tycker du gjorde helt rätt som tog med din dotter så hon fick ta farväl av sin vän som har funnits där hela hennes liv. Vill barnet/en följa med så låt dem göra det. Bara för att vi är vuxna och deras föräldrar så betyder inte det att vi ska vägra dom rätten att få ta farväl av någon de älskar.

    SvaraRadera
  23. Jag blir så ledsen i hjärtat på de anonyma kommentarerna högre upp. Hur har man ens hjärta..?

    Fast det är klart. Jag fick ju se min gammelmorfar död när jag var 6 år. Jag är väl "skadad" efter det...

    SvaraRadera
  24. oj nej :( jag beklagar er sorg !

    jag tycker även att du gjorde rätt beslut när Alice var med. När jag var liten blev familjen tvungen att avliva vår älskade hund, jag kunde inte vara med till veterinären men efter skolan hade familjen begravning åt henne. Syrran och jag fick välja egna små buketter att lägga på graven och vi gick se henne sova lungt och fridfullt <3 annat var det när man hittade sina kaniner ihjälskrämda/halvt uppätna av minkar, då fick man en helt annan bild av döden :(

    Men döden är något som vi alla kommer att ta del av förr eller senare, och känslorna som uppstår kring ett dödsfall är sånt som vi alla måste lära oss att leva med och acceptera även om det är väldigt jobbigt.

    SvaraRadera
  25. Stolt i mammahjärtat när Alice första ord blir DÖD? Herregud människa! Jag är mållös.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha "Alice första ord"? Tror du inte att hon kan prata redan när hon är 5 år...? Inte lätt inte...
      Du gjorde helt rätt Meekatt!

      Radera
  26. Sv: haha, du är underbar tack så mycket:)

    Helt ärligt till den där anonyma skiten som hela tiden ska vara och sprida massa skit i massa bloggar - Har du ett så trist och patetiskt liv att du sitter hemma och bölar över andras vettiga beslut? SKIT PÅ DIG!

    Och Malin, jag tycker absolut ni gjorde rätt som lät Alice vara med och ta farväl av sin katt.

    SvaraRadera
  27. Varför ska man hymla om vad som händer när djur/ människor dör? En bekant till oss var tvungen att avliva sin hund och jag förklarade precis hur det går till för min 3-åring och att sen gräver man ner dom i marken, och berättade om kyrkogårdar osv... hon var helt på det klara med det hela och tyckte att det var rätt logiskt det hela, sen kommer min bekanta och säger " nu är Kickan en änglahund och har blivit en stjärna på himlen"... det ställde till det rätt rejält i dotterns huvud kan jag säga.. bättre med raka besked än att lura i dom en massa skit som dom inte behöver, det är min åsikt iaf!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har oxå begravt en älskad katt.
      vår dotters undran när de sa till henne att de kommer till himeln som änglar:
      -Hur kommer de upp där(till himeln) när vi grävt ner dem så långt ner i marken . . .

      Radera
  28. Du gjorde helt rätt beslut. Jag minns fortfarande när mina föräldrar fick lov att avliva våran hund helt utan min vetskap. Jag blev jätte ledsen och kan fortfarande idag nu när jag är 36 känna att det var fel att jag inte fick vara med. Så stor kram till dig och de dina som mist en familjemedlem, det kan vara tungt nog utan att bli påhoppad av läsare som i mina ögon troligtvis aldrig behövt varit med om att avliva ett djur.

    SvaraRadera
  29. Först och främst vill jag beklaga sorgen, Malin!
    Sedan måste jag säga att det är såklart upp till var och en hur man väljer att göra i denna stund, själv hade jag gjort som dig! Jag tycker att det är viktigt att barnen lär sig hur saker och ting fungerar- fantasin kan vara 10 ggr värre! Veterinären vi går till är lugn och mjuk, miljön är så ombonad den kan vara på en veterinärstation. Hade man nu valt att göra som en del bekanta gör (jägare), dvs gå ut i skogen och skjuta sitt husdjur, så skulle mina barn absolut INTE fått följa med- men det är en väsentlig skillnad! Hos veterinären får (iallafall jag) stöd, tröst och förståelse.... jag har ALDRIG varit med om en avlivning där inte veterinären blivit berörd! För ett år sedan var vi tvugna att avliva vår älskade Maine Coon Dracula och sköterskan hade tårar i ögonen från förberedelsen fram tills han somnade....Man får givetvis tycka vad man vill om detta, precis som med allt annat, jag tycker bara att det är sorgligt att "anonyma" alltid är dom som sysslar med påhopp!
    Kram

    SvaraRadera

  30. R.I.P sötaste Bamse

    /Kramar om

    SvaraRadera
  31. Usch, så trist.
    Lilla kissen, var hon sjuk, varför ni avlivade henne?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon var sjuk och vi kände att hon haft ett bra och långt liv och kunde få avsluta det utan att behöva bli sämre eller genomgå en massa medicinering.

      Radera
  32. Katten var 15 år gammal! Varför dra ut på det oundvikliga med mediciner och skit? Låt katten dö på ett värdigt sätt.

    Självklart ska Alice få säga adjö till sin vän! Barn måste lära sig att födelse och död är en naturlig del av livet. Och ju tidigare man kan ta upp det, ju mer naturligt blir det för barnen.
    Håller med ovanstående talare som säger att det daltas för mycket. Min dotter är nyss fyllda 3 och förra veckan frågade hon varför faster har en bäbis i magen. Då tog vi fram Lennart Nilssons "Ett barn blir till" och nu vet hon att alla flickor har ägg och alla pojkar har "maskar" (hon kunde inte uttala spermie), och när dom krockar blir det en bäbis som växer och växer tills den kommer ut ur mammans snippa.
    Helt naturligt ju, varför kringgå fakta?
    Tycker synd om de barn som inte får veta nånting när de växer upp. Jag fick mer eller mindre lära min numera make hur barn blir till när han var 17!! Då har något fattats i uppfostran...

    Malin, du gjorde helt rätt!

    SvaraRadera
  33. Vad sorgligt! Kram till er! Jag var med när vi var tvugna att ta bort mitt marsvin när jag var 6 år. Han hette Bamse och betydde så otroligt mycket för mig. Han fick en tumör på halsen och skulle få somna in. Han låg i mitt knä och fick sprutan, somnade in lugnt och jag klappade honom hela tiden som veterinären sa. Jag grät och grät när hjärtat inte slog längre. Veterinären grät också för att jag var ledsen. När vi kom hem grät jag så jag kräktes. Jag minns varje detalj, men jag har aldrig aldrig önskar att jag inte var med. Det var väldigt viktigt för mig att vara med. Nu är jag 32 år och den enda som har dött ifrån mig förutom Bamse är min morfar. Tror det är bra att få möjlighet att sörja, att lära sig livet, fast man egentligen vill skona sina barn från allt ont.

    SvaraRadera
  34. DÖD som första ord, haha. Lyckad mamma, hehe. Lär gå bra för henne o livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju ett ord, och en sak som även sker någon gång i livet. Som du ser är det ju även inte de första ordet. Hade du lagt energi på att läsa texten, så sa han det i en mening.
      Frågar mig gång på gång varför man läser en blogg, där man ändå är negativ till? Herregud...

      Radera
    2. Det här gillar jag.. Det är som att man kan utläsa intelligenskvoten på ett inlägg..

      Du läser ett inlägg och kommer fram till att hon är totalt kass mamma? Hur lyckades du komma fram till det? Utveckla gärna.. Jag har läst några inlägg på denna sida och kommit fram till att hennes barn kommer nog klara sig väldigt bra just med tanke på hennes kompetens som mamma.
      Jag vet av egen erfarenhet att jag bevittnade min egen farfars död som väldigt liten, det var jobbigt ja, men nyttigt. Och du ser.. Jag har klarat mig alldeles ypperligt trots detta.

      Lägg ner "domedagsprofeten", har du inte hört vad som hände med alla andra? De hade fel..

      //Sofie

      Radera
  35. Åh vilken ståtlig katt. Beklagar verkligen. Stor kram till hela familjen!

    SvaraRadera
  36. Hahaha, "Alice första ord blir DÖD", Jag avlider så roligt =) Snacka om att ha missat så mkt.
    Malin; Dina beslut, tankar och värderingar skulle göras i bokform och sen skulle det införas lag på körkort för att bli mamma... eller för att få kalla sig vuxen förresten.

    Jag är anonym för att jag inte fattar hur jag gör... //Jessica

    SvaraRadera
  37. Klart barnen ska vara med, jag är dotter till en veterinär och har varit med på avlivning av egna och andras djur, samt slakt så tidigt att jag inte ens minns de första tillfällena. Det är om barnen inte får vara med som det blir något oförståeligt och otäckt. Hälsningar Johanna

    SvaraRadera
  38. Om jag som mamma hade känt att det var ok - så ÄR det ok. Jag skulle vilja veta VARFÖR det inte är ok? Här har vi haft några hamstrar som gått till de sälla jaktmarker (förvisso "utan hjälp" men iaf). Barnen och vi har gråtit massor, klappat den lilla stela pälsbollen - och sedan begravt dem under högtidliga former. Barnen och vi pratar ofta om dem - om bus, gos, kärlek & om sorgen. Yngsta var kanske 4 när första hamstern dog, 6 när nr 2 dog. Jag kan inte se att hon har tagit ngn skada av det - tvärtom. Hon vet att livet tar slut och att man ska vara försiktig med sig själv och andra.
    Hade vi hunnit avliva hade vi gjort det, och självklart att barnen fått vara med. Sen blir det tårar, frågor och kanske drömmar - men med stöd varandra och oss föräldrar så ser jag inga problem.

    Under hösten här har de också fått hantera att deras älskade mormor blivit dement på otroligt kort tid... De tycker det är svårt - men eftersom vi precis som med djuren som dött finns där för tröst och för att svara på alla frågor (det de frågar om - inte mer!!) så fixar vi det. Vi är en familj som tar hand om varandra i livet ALLA skeden. Roliga - där vi också pratar otroligt mkt och tråkiga och svåra.

    På det sättet får de en stabil grund att bygga sitt liv, de vet att mkt trist & jobbigt kan hända - och de lär sig hantera det liksom de njuter av det roliga vi gör...

    orkarinteklurauthurmanINTEäranonym.... /miia

    SvaraRadera
  39. Beklagar sorgen. Det är alltid jobbigt att behöva ta beslutet om att avliva ett älskat husdjur.

    Jag blir glad över att läsa att Alice var med och att Elton fick ta farväl. Tror precis som de flesta andra att det är bra för barn att vara delaktiga i livets alla skeden och att inte undanhålla dem något.
    När jag var liten hade vi en hund som när mina föräldrar skiljdes behövde omplaceras. Det var dock inget de berättade för mig utan en dag var han bara borta när jag kom hem från skolan. Den sorgen! Ilskan över att inget ha fått veta. Inte vara förberedd. Men de trodde att de gjorde mig en tjänst.
    Samma sak när min morfar gick bort. Jag var 16 år och han var en oerhört viktig person i mitt liv. Men både min mamma och min mormor tyckte att det var onödigt att jag följde med och tog farväl på sjukhuset. Att jag bara skulle bli mera ledsen...
    Jag är än idag ledsen över att jag inte fick säga hej då på sjukhuset och det är snart 24 år sedan. Jag var dessutom ganska stor och borde verkligen ha fått besluta själv.
    Jag kommer inte undanhålla något för min dotter på det sättet. Jag tror också att det blir lättare för barn att hantera verkligheten om man är med dem och är ärlig och trygg. Och visar att det är ok att känna alla sorters känslor. Även sorg.

    SvaraRadera
  40. Först och främst vill jag beklaga förlusten av Bamse! Minns när jag följde med min katt som blev 19 år, till veterinären. Det var mycket sorgligt, men stilla och fint. Klart att varje vuxen själv ska bestämma hur man gör i en sån situation. Jag ångrar att jag inte tog med mina barn, de var lite äldre än Alice är. Sen delar jag samma tråkiga erfarenhet som Emma. Fast i mitt fall var det min farfar och min pappa som jag inte fick säga hej då till, jag var också tonåring. Jag hoppas verkligen att det var som min mamma säger, missriktad (mitt ord) omtanke.
    Ni gjorde helt rätt som lät Alice vara med. Livet och döden hänger oundvikligen ihop. Tillvaron bli verkligen inte bättre av att låtsas och förtränga.

    SvaraRadera