fredag 25 oktober 2013

Känslor, Hannibal Lecter & Livet!

Först vill jag tacka för alla fina kommentarer, mail och meddelande efter Bamses avlivning. Det är tomt och tyst här hemma utan henne och Elton är noga med att påminna mig om att "BAMSE ÄR JÄTTEDÖD MAMMA!". Haha, fina Elton. För ja, han fick se henne och säga hejdå innan vi begravde henne. Jag tänker att även om han är alldeles för liten för att förstå det här med döden så vet han i alla fall att hon ligger där och när han frågar efter henne kan jag hänvisa till graven och förklara att hon inte kommer tillbaka. Det måste ju vara ju mer konstigt om ett husdjur bara försvinner?

Jag har fått en MASSA påhopp också. Jag är en hemsk mamma, jag har utsatt Alice för saker som kommer ge henne men för livet och jag borde inte få vara mamma alls. Till er som är oroliga för Alice framtida psykiska hälsa vill jag bara förtydliga en sak: Det var inte Hannibal Lecter jag tog henne till. Det var till en alldeles fantastiskt lugn och trevlig veterinär. Alice och han pratade om skolan och klappade Bamse. Det var väldigt odramatiskt. Vi gick dit, Bamse somnade och vi gick hem. Den enda som var ledsen där inne var jag. Och det känner jag att det är helt okej. I min värld finns det nämligen inga "vuxenkänslor" och "barnkänslor". Det finns bara känslor. Och dem ska man väl dela?

Vi kan inte skydda våra barn ifrån verkligheten. Den kommer som en käftsmäll för eller senare i alla fall. Vi pratar ofta om döden. Mamma är ju död och Alice saknar sin mormor fast hon aldrig haft henne. Men de var liksom menade att ha varandra...så ja - de fattas varandra. Att få se Bamse somna in lugnt och fint kan kanske hjälpa Alice i funderingarna kring det här med att dö. För hon frågar ju ibland...och funderar...på hur det egentligen går till. Den här odramatiska bilden av insomnandet tror jag är skön att bära med sig. Sorgen är den samma oavsett.

Alice är en klok tjej. Hade inte hon varit redo hade jag inte tagit med henne. Men hon var mer redo än jag. Och ja, det var gott att ha henne med. För jag var ledsen och det är okej att dela det med våra barn. Om vi gömmer våra känslor för barnen - hur ska de då lära sig att hantera sina egna? Och vad är det för fult med känslor? Idioti tycker jag. Detta är LIVET. Så här är det. Ibland är man överlycklig, ibland är man arg och ibland är man förbannat ledsen. Det vill jag lära Alice. För sån é jag.

Dags att åka till strandhuset. B1 är sjuk idag och jag ska packa en massa tavlor. Imorgon åker jag och Freddy till Köpenhamn - utan barn! Favoritbarnvakterna farbror Jimmie & Mikaela kommer och styr upp kaoset under ett dygn. Lyx!

over and out.

//Meekatt...

29 kommentarer :

  1. Du är så klok och fin <3
    Barn som inte får vara med och som har vuxna som är rädda för både döden och känslorna är dom barn som får det svårast och mår sämst när dom ska bearbeta sin sorg!
    Fast det där vet ju du, så det var nog mer min reaktion på att folk som inte känner Alice tror sig veta hennes bästa mer än hennes fina mamma?!
    Stor varm kram till dig och din familj!
    Nina

    SvaraRadera
  2. Ha det gött i Köpenhamn och ta väl hand om er. En barnfri helg vår och höst till alla utan föräldramaffian för de får en höstförkylning istället som heter duga!

    SvaraRadera
  3. Ja döden är naturlig och en del av livet (tyvärr). Finns ingen anledning att hemlighålla det för våra kloka barn! När vår son dog i plötslig spädbarnsdöd i magen i v.40 fick våra barn komma in till förlossningen (då var de 3, 6½ och 8½ år) hålla lillebror och se honom. De fick se allas sorg och känna att det var ok att vara ledsen/arg/sur eller ja, vilka känslor som helst! De fick även se honom i kistan en gång och säga ett sista hejdå, lägga i sina teckningar/pärlplattor de gjort till honom och nallarna/filten de köpt. Även under begravningen fick de såklart närvara och den var känslosam vill jag lova, många tårar. Detta är nu 4½ år sedan och jag kan lova att de inte fått några men av detta, utan de tog hans död på ett väldigt "bra" och naturligt sätt.
    /Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad gripande, så svårt för er alla. Kram!

      Radera
    2. Gör ont i mig att läsa. Vad fint att barnen fick vara med. Klart de skulle ha undrar annars vart bebisen tog vägen. Kram till er!

      Radera
  4. Ha det gött i Köpenhamn och ta väl hand om er. En barnfri helg vår och höst till alla utan föräldramaffian för de får en höstförkylning istället som heter duga!

    SvaraRadera
  5. Alltså de där som mailar dig om det där...Är de på riktigt?Kan en människa verkligen vara så korkad?Jag får väl säga ja...tyvärr.
    Döden är oundviklig...Barnen måste få veta det...De är ju inte dumma.De förstår.
    Det enda man aldrig ska säga är orden:de somnade in,de gick bort.För då blir barnet skrämt...Vågar inte sova.
    De dog...de är i himlen eller vad man nu tror på.
    Min pappa dog den 21/12-2007...det var en pissig jul det året...men jag bet samman.Mina barn vet att morfar är död,de undrar mycket ibland.Om han får julklappar mm i himlen

    SvaraRadera
  6. Det är väl helt perfekt att få ge barnen en ”light-version” av döden genom husdjuren?!? Går ju inte att skydda dom från döden i all evighet, och att ta farväl av ett husdjur är alldeles lagom dos av död tycker jag! Våra barn var inte med i rummet när vi avlivade vår hund (vilket var tur för han skrek av sprutan) men efteråt fick dom klämma, känna och klappa och sen begravde vi honom tillsammans. Jättefint och helt odramatiskt. Och ja, jag grät också... men inte barnen.

    SvaraRadera
  7. Om vi skyddar barnen alltid från alla känslor som finns så vet dem ju inte hur dem ska få utlopp för saker. Man måste tillåta alla känslor även jobbiga känslor som när någon är ledsen osv.
    Känna sorg. Ja det är väl inte kul men det är en del av livet att man någon gång känner sorg. Hur ska vi skydda barnen från det. Tycker det är superviktigt att vi tillåter våra barn ha alla känslor dem har och att de får se våra känslor.
    Här har barnen varit med ett x antal ggr då vi fått plocka bort döda kaninbebisar från övriga kull som ligger så gott inbäddade. Jag har storbölat (jag vet..mesigt som attan) medan dem har klappat lite på mig och sagt mamma det gör inget.. titta där är ju fler och dem lever!
    de har fått vara med mig när där var en fågel som hade blivit skadad och som led något fruktansvärt som jag fick avliva på plats. Brutalt.. ja! Men verkligheten. Hade varit mer brutalt att gå vidare på vår skogspromenad och lämnat den stackaren kvar där till sitt öde att plågas ihjäl. Barnen har inte tagit skada av det. De vet att man måste ta sitt ansvar genom att hjälpa djuren om de är skadade.
    Förra våren när jag cyklade till jobbet var det en (förlåt) Idiot som körde på en anka precis vid trafikljusena här i orten jag bor på (ja vi har bara en korsning med trafikljusen). Personen körde vidare som inget hade hänt. Jag såg det hela. Slängde mig av cykeln o rusade ut på vägen. Där låg denna stackars anka o skrek och sprattlade. Väldigt illa skadad. Med tårar i ögonen fick jag vrida nacken av den och avsluta det som föraren i bilen skulle ha gjort! Jag Grät mig hela vägen till jobbet.
    barnen var inte med då. men när jag slutade för dagen gick vi bort och hämtade ankan. Jag berätta för dem vad som hänt och vi grävde ner den så inga skator skulle komma o börja äta på den. Var inga konstigheter som helst. Barnen förstod.
    det är ju vi som ställer till en scen med allt. Är vi lugna o förklarar allt för barnen på ett bra sätt så kommer de också ha ett bra förhållandesätt till det.
    Lite av mina tankar!! ;) Tack för en bra blogg!!! Ha en underbar helg i Köpenhamn med Freddy

    SvaraRadera
  8. Hur kan man ens resonera i termer av "vuxenkänslor"?! Vi är födda med förmågan att känna känslor, såväl glädje som sorg. Att beröva sina barn att få lov att känna sorg är så himla fel som nåt kan bli. Att lära känna döden är att lära känna livet. Barn tar det med så mycket större självklarhet än oss vuxna. Hur ska ett barn som vuxit upp inlindat i bomull och med skygglappar på kunna hantera en närståendes död i framtiden? Herregud vilka människor det finns, jag tycker uppriktigt synd om deras barn.

    SvaraRadera
  9. Att visa barn att döden kan vara något stilla och odramatiskt är något som kan att ge en trygghet när de senare i livet möter döden igen. Det finns inga perfekta mammor för det finns ingen perfekt värld. Alla kämpar vi på efter bästa förmåga. Vissa dagar är bra och andra är mindre bra men oavsett vad så är kärleken till våra barn alltid lika stark.

    SvaraRadera
  10. Hoppas du och mannen får en fantastisk dag, kväll och natt i Köpenhamn .. Glöm ej, obligatoriskt att kolla om hotellsängarna är hoppvänliga! ;)

    SvaraRadera
  11. Du är en underbar Mamma. Dina barn har en bra förebild i dig. Kram.

    SvaraRadera
  12. Då är jag en totalt värdelös mamma i sånt fall som hade min dotter med när hennes gammelmormor dog för att ta farväl. Tycker det är väldigt viktigt att barn är med om detta från början. Jag arbetar med gamla människor o tycker det är fint att vara med när de dör. Dottern har förlorat många nära och varit på många begravningar redan trots att hon bara snart är fem år nu. Jätteviktigt. Vill inte att hon ska vara rädd för döden det är inget farligt. Det kan vara vackert till o med.

    SvaraRadera
  13. Våran yngsta var väl ca 4 år när hennes första kanin dog, hon fick vara med och bädda ner den fint i sin kista och så begravde vi den, inget konstigt alls med det. Vi har varit på många begravningar, både vänner och släktingar som gått bort och Mina barn har varit med på alla begravningar, tycker det är viktigt att även barnen får ta farväl och få ett avslut. Döden är ju oundviklig, alla ska vi den vägen vandra både vi människor och djuren.

    SvaraRadera
  14. Kloka underbara människa! Tänk vilken erfarenhet du ger Alice i livet 💕

    SvaraRadera
  15. Haha! Jag börjar blir riktigt road av alla dessa stackars, ynkliga små...lortar... ( Ja, ni kan väl er Astrid Lindgren.. : )till människor som bara klagar och gnäller. NI är ju riktigt underhållande, och det har blivit en liten bisyssla för mej att sätta en liten "hemmadiagnos" på er varje gång. Ni passar in på många av sidorna i psykboken!
    SKAFFA. ER. ETT.LIV. Gnäller man för lite så har man mycket att gnälla för. Stackars er.
    Och till dej Malin, som jag är SÅ imponerad över att du över huvudtaget ens orkar kommentera dessa kräkmedel. Kanske man skulle prova att låtsas att de inte finns, att de inte är värda mödan du lägger ner på dem för att igen, och igen och IGEN tålmodigt förklara hur du tänker.
    Heja dej Malin!!!
    Kram
    Louise

    SvaraRadera
  16. Läser din blogg dagligen men har nog aldrig kommenterat. Måste bara säga att du är grym och verkar vara en himla klok och fin människa och inte minst en alldeles fantastisk mamma! Du får oss "vanliga" mammor att känna att vi faktiskt också är jäkligt bra ibland. Tack för det!

    SvaraRadera
  17. Döden är något som jag anser att man varken kan eller ska skydda barnen ifrån så du gjorde definitivt RÄTT då du involverade barnen i kattens död, lixom du involverade barnen i kattens liv :)

    När min mormor dog för flera år sen, var min son med på begravningen. Han var 7 år och hade en speciell relation till sin gammelmormor. Han fick välja om han ville vara med på begravningen och för mig var det en självklarhet att involvera honom i något som är naturligt.

    Sen om man ser på forskning å allt vad hjärnskrynklare säger, så ska barn veta och kunna lära sig att hantera o bearbeta motgångar i livet. Annars kan det skapa otrygghet då de växer upp och den minsta motgången kan ge svåra psykologiska besvär och de kan få mer men för livet.

    Döden är inte farligt och jag är övertygad om att "mammamaffian" har personliga problem med saker de kritiserar eftersom det är lättare att peka finger åt andra än att gå o titta sig själv i spegeln o se vilken person man är och vilken personlighet man har ;)

    SvaraRadera
  18. Tycker det är helt rätt att göra barnen delaktiga. När jag var liten typ 8 år åkte pappa med vår hund till veterinären för att avliva henne. Hon var sjuk så det fanns inget alternativ, men vi fick inte veta något förens efteråt. O jag vet att jag var så arg och kände mig så sviken för att jag inte fick veta och framförallt få veta hur sjuk hon var och ta farväl. Mina föräldrar är toppen och trodde de gjorde rätt. Men det blev så fel. Så jag tycker det var helt rätt att göra dem delaktiga men med viss hänsyn till deras ålder, precis så som du gjorde! Varma kramar och tack för en viktig blogg!

    SvaraRadera
  19. Alltså, jag FATTAR verkligen inte hur folk kan bli upprörda över vad du skriver! Jag tycker att du verkar vara en helt otroligt FANTASTISK och KLOK mamma, och jag önskar att jag orkade vara mer som du. Jag blir verkligen superarg på alla inskränkta, arroganta, självgoda människor som dristar sig till att kritisera dig när du helt ärligt delar med dig av din vardag. Jag önskar att jag var din granne så att vi kunde vara kompisar. Mitt liv skulle bli så mycket roligare :-) <3

    SvaraRadera
  20. Underbara du, du gjorde helt rätt. När jag och min lillebror var små fick vi följa med när mormors katt skulle avlivas. Vi fick inte se själva nålstickandet men vi fick säga hej då både till katten innan och efter insomnandet. Det var min mammas beslut och jag har inte fått men för livet av det. Snarare har jag fått en respekt för döden men framförallt en acceptans för den. Och vad säger att dagens barn har blivit känsligare än våra morföräldrar? Min mormor var bondflicka under kriget och ja, det här var vardagen. Varför ska vi hela tiden överbeskydda barn från verkligheten istället för att lära dem att möta den med all kunskap de behöver? Jag är inte mamma, jag är bara en 23:årig "ungdom" men till och med jag blir shockad över hur...ja, hur barn uppfostras idag. Jag tycker du gör ett bra jobb, du är mycket som min egen mamma och för det har du all min respekt för min mamma gav mig så mycket kunskap och verklighetsuppfattning att jag kan klara mig på egen hand.
    /Cecilia
    http://metrobloggen.se/bandofsisters/

    SvaraRadera
  21. Det är en självklarhet att vi ska lära våra barn känslor & dessa förbenade prettomorsor, skiter dom rosamoln, mer verklighet te folket!!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  22. Jag har inte läst tidigare kommentarer, varken trångsynta eller kloka. Men jag tror att det är helt rätt tänkt att prata om död och sorg med barnen.

    För några år sedan dog min mormor, som var 90 år och väldigt dement. Jag försökte inte spela glad inför mina döttrar, utan visade att jag var ledsen samtidigt som jag förklarade att gammelmormor hade levat färdigt, det var dags för henne att få sluta. Jag lånade "Godnatt herr Muffin" på bibblan och mina tårar droppade ner i boken medan jag läste högt. Jag lät också flickorna vara med på begravningen, vilket nog förvånade och förskräckte en del släktingar. Men om barnen hade blivit rädda hade vi självklart gått ut. Nu blev det ett fint minne, när den då knappt fyraåriga tog min hand och följde med fram för att lägga familjens blommor på kistan. Hon ville göra så, och hon satt bredvid mig under hela ceremonin, helt tyst och lugn. Fortfarande pratar vi ibland om gammelmormor och om begravningen, men det är inte laddat utan bara ett av många gemensamma minnen.
    /Sara

    SvaraRadera
  23. Finns inget tätt eller fel aceotera att folk tycker och tänker olika!!!

    SvaraRadera
  24. Jag vill börja med att beklaga sorgen. Det är alltid svårt att säga farväl av sitt husdjur. Med många olika djur som passerat genom min familj har det också blivit många begravningar. Allt från älskade hundar till fiskar.
    Då jag inte har egna barn kan jag bara relatera till mig själv och mina egna upplevelser. Jag och mina syskon har alltid fått vara med, ändå sedan vi var små. Jag pussade min gamelmormor hejdå redan när jag fem, något jag fortfarande kommer ihåg med sorg men framför allt med gläde och stolthet. Att jag fick vara med och att jag vågade säga farväl.
    När jag fann min häst död i hagen förra året blev jag såklart jätteledsen. Det visade sig att en kroppspulsåder brustit och att han fått dö knall fall. Det största jag kunde känna då var inte sorg utan tacksamhet att min gamle trotjänare fått falla ihop medan han gick ute i solen och betade. Jag tror inte jag hade känt på det viset så fort om jag inte hälsat på döden förr och visste att den inte är farlig. Så fortsätt att vara den mamman du är!

    SvaraRadera
  25. Underbart inlägg, Meekatt!
    Det här vill jag visa min svärmor som en knäpp på näsan. Du uttrycker dig så bra, beskriver så målande och slående.

    Du gjorde rätt som tog med Alice och som lät Elton klappa hejdå. Du är en bra, verklighetsförankrad mamma med båda fötterna på jorden.
    Jag hoppas verkligen att jag kommer att vara lika bra mamma för min Alice och min Signe.
    Tack för allt du skriver!

    SvaraRadera
  26. Våra grannar skulle åka och avliva deras kanin och deras barn var med. Då valde ödets ironi att hoppa med i bilen och de körde över vår katt. Det kanske var lite väl mycket realitycheck för en dag för de två kidsen ;) . Dock tror jag att de upplevde veterinärbesöket väldigt humant och stilla :) .
    Tack för en bra blogg! /Soffantoffan

    SvaraRadera
  27. Du är klok, jävligt rolig och en toppen mamma.... / hannaa cramer!

    SvaraRadera