tisdag 24 september 2013

O...som i oro.

Idag var det en ledsen tös som gick till bussen. Fan. Jag hatar de där morgnarna när Alice inte vill. Hon ska ju tycka att det är roligt i skolan!? Vi hade ju längtat efter det här... På kvällarna frågar hon mig "Måste jag till skolan imorgon mamma?". "Hur många dagar är det kvar till helg nu?!" Jag gör sönder lite. Min lilla lilla tjej...i den stora stora världen. Ensam. 

Stora barn i busskön och inte en enda utav de gamla kompisarna. Alice håller mig hårt i handen och vägrar släppa. "Mamma, måste jag till fritids sen?" Älskade tös. Det skulle ju bli kul? Du har ju längtat efter att få gå i skolan, få egna läxor... Var blev det fel? "Mamma, kan du följa med mig till skolan imorgon? Mammor och pappor FÅR följa med mamma!!" Ja, klart jag följer med dig hjärtat. 

Dags att sova. Imorgon ska jag till skolan. Barnen skulle ta med sig något som börjar på bokstaven O. Alice har med sig en osthyvel...och jag en massa oro i mammahjärtat. Fan. 


over and out.

//Meekatt...

25 kommentarer :

  1. Kärlek till dig <3 tack för att du ger ord till så många känslor. Ärligt härligt visar att det är okej. Att man, Du, jag, vi - Alla - duger just som vi är, operfekta, när vi försöker På vårt eget sätt.

    Som jag känner igen det där, när min lilla flicka inte vill släppa min hand och tårarna kommer i hennes ögon.. Då vill jag bara bära med henne därifrån och säga "det är klart att du ska vara hemma med mamma!"

    Styrke kramar! Hoppas morgondagen blir fin och att oron släpper snart. Att fina Alice hittar glädjen och tryggheten i det nya i skolan

    SvaraRadera
  2. Skruttan då.. Hoppas det släpper och att hon mkt snart får några goa vänner som får henne att vilja gå i skolan.

    SvaraRadera
  3. Fy så hemskt! Hoppas verkligen hon snarast hittar några härliga kompisar så att hon kan börja tycka det är roligt!
    Kramar till er!

    SvaraRadera
  4. Uffa. Man är så liten ändå, fast man är stor nog för skolan.

    SvaraRadera
  5. Här sitter jag och grinar på jobbet.. har samma känslor jag...

    SvaraRadera
  6. Men åh! Fina, fina Alice! Jag vet precis hur du känner vännen! Känner likadant med Elliot även om han inte uttrycker det likadant som Alice så har jag en liten oroskänsla som säger att han inte riktigt trivs! Jag hoppas att det snart vänder för finaste Alice! KRAM

    SvaraRadera
  7. Åh vad jag känner igen den känslan. Klumpen i magen. Hoppas det vänder snart!

    SvaraRadera
  8. "Det känns som ingen vill leka med mig och som dom alltid säger att dom inte kan fast jag tror att dom inte vill..."

    Så säger min 7-åring varje dag :(
    Ändå ser man henne alltid lekandes med någon. Hur gör man när barnen upplever en utanförskap som inte bekräftas av pedagogerna? Hennes upplevelser är ju HENNES. Känner hon så är ju det illa nog.
    Svårt, jobbigt och en klump i mammas mage.
    Hoppas det lossnar snart för din lilla!

    SvaraRadera
  9. Men gumman :/ Skönt att hon har världens bästa mamma som följer med och ger trygghet <3
    Kram till er båda och hoppas det snart vänder!
    Nina

    SvaraRadera
  10. Åh, säger som fler, har haft den känslan, det är som en käftsmäll...Hoppas att Alice snart går till skolan med ett härligt leende istället för ledsamhet <3

    SvaraRadera
  11. Åh fina fina Alice, hoppas snart att känslan försvinner <3
    Har haft det så i flera år, blir så ledsen när jag ser detta!

    SvaraRadera
  12. Åh det gör ont i mammahjärtat. Jag kommer så väl ihåg den där känslan från när man själv var liten (även om det är hundra år sedan). Fint att du följer med och ger trygghet det önskar man ju att ens egna mamma också gjort när det kändes sådär tufft. Bra förebild du är!

    SvaraRadera
  13. Men ååh, vad jobbigt! För er båda! :-( Theo hade en sådan period i våras och då har ju han ändå gått med sina klasskompisar sedan han var 3 år. Jag pratade då med personalen och de såg till att lägga lite extra tid på just Theo, kolla vad som hände runt honom och efter ett par veckor hade allt rett ut sig och alla var bästisar igen.

    Hoppas innerligt att detta löser sig till det bästa riktigt snabbt, det är ju inte den starten man vill att ens barn ska få på sitt långa skolliv!

    Massa kramar!

    SvaraRadera
  14. Inte för att det hjälper er på något vis.....men jag vet precis hur ni har det & känner er.
    När S började förskoleklassen hade vi ett rent helvetet ordagrant sagt.
    Hon ville verkligen inte gå till skolan eller fritids. Det var magont varenda kväll, tårar varenda morgon från S del...det slutade med att även jag stod och bölade runt husknuten på skolan när personalen hade fått slita loss dottern från min kropp. Trodde mitt mammahjärta skulle brista sönder fullständigt :(
    Jag trodde aldrig att skiten skulle ta slut. Men sakta men säkert vände det och äntligen efter ett antal månader kunde vi skiljas åt på skolan med ett leende i stället.

    I dag går hon i åk2 och jag kan säga att fritids inte står högt upp på listan i dag heller, fast tårarna håller sig borta i alla fall.

    Massa styrkekramar till både dig & Alice ❤

    SvaraRadera
  15. Vad säger personalen? Verkar hon må bra där när hon är där? Stackars lilla att känna så. Min B var så ett tag i förskoleklassen men det släppte när hon lärde känna 3 tjejer som alltid lekt efter det. Kram. Hoppas hon snart längtar och älskar skolan. ♥

    SvaraRadera
  16. Fortsätt bara göra det du gör, d v s var den bästa mamman Alice kan ha. Sen som flera andra sagt, så kan man ju alltid prata lite extra så här i början med personalen. Min annars så pratsamma Filippa säger inte heller så mycket detaljer om vad de gör och vilka hon leker med i förskoleklassen så även hon känns lite orolig:-(. Du ska se att det blir bättre om ett tag. Det är ju en stor omställning att varit störst på dagis och plötsligt är man så liten igen. Hoppas det blir lite bättre snart! Kram!

    SvaraRadera
  17. Fy också vad jobbigt.. o skolbussen också =( mina åkte skoltaxi och det kändes lite lättare även om dom inte hade kvar sina kompisar från dagis. Hur långt är det? Kan du inte köra henne själv ett tag? Jag körde mina efter vi separerat 7 km enkel väg varannan vecka i säkert 7 år innan det kom fram att vi visst kunde få taxi även från mig..

    SvaraRadera
  18. Pernilla Engdahl25 september 2013 14:09

    <3 puss

    SvaraRadera
  19. Håller alla tummar och tår att det blir bättre snart!

    Här är en grej som kanske kan muntra upp dig lite. Du har säkert redan hittat den, men jag måste tipsa ändå för jag tyckte det kändes som din humor. /knäppisen som aldrig träffat dig och ändå tror sig veta något om din humor http://supermamman.tumblr.com/.

    SvaraRadera
  20. Sånt där ska man inte behöva uppleva som liten...tänk att kraven på våra små har ökat ja på oss alla vilket i slutändan påverkar våra barn indirekt.
    Ja du som mamma upplever ju det minst lika mycket, men den som muckar med henne får Meekatt efter sig...vi hoppas att det löser sig för det brukar det göra, det gör bara så himla ont att det ska behöva hända våra små livsnjutare.

    SvaraRadera
  21. Ville bara ge en KRAM och hoppas att det snart ska kännas bättre för din fina tjej. Och för mammahjärtat så klart <3

    SvaraRadera
  22. Shit, fan vad jobbigt det måste ha varit....
    Jag vet ju själv hur ont det gör i mitt hjärta när jag lämnar min dotter på förskolan och hon bara håller i mig.
    Gråter när jag lämnar över henne till en fröken..

    Men som tur är så brukar hon sluta gråta efter en kort stund...
    Jag brukar stanna kvar och se in genom ett fönster, för att se så det blir lugn igen.

    Men just den där stunden då hon gråter och inte vill släppa mig, det skär verkligen i mitt hjärta.

    SvaraRadera
  23. Vet du vad det är som känns jobbigt för henne? Jag säger: Ställ krav på personalen! De har (Ska iallafall ha.) verktyg för att jobba med sammanhållning, trivsel, gruppdynamik, osv. Jag antar att den vanligaste orsaken till att det inte känns bra är att man känner sig inte riktigt tillhöra gruppen och det är personalens ansvar att jobba med det. Ibland ser de inte vad som sker så då kan det vara bra att påtala det och hur Alice känner sig.

    Nu vet jag förstås inte om det är det som är fallet med Alice, men OM det är så at thon känner sig utanför, ensam eller liknande så kan hon antagligen inte lösa det själv - och ska inte! Det ska vuxna pedagoger ta hand om.

    Största kramen till er båda! Det känns om att man ska dö av brustet hjärta när det händer, men det vänder oftast förr eller senare. Inget är för evigt.

    // Lokes mamma

    SvaraRadera
  24. Nej men jösses vad trist :-(
    Har det hänt något i skolan som orsakat detta?
    Jag lider verkligen med er båda...
    Prata med fröknarna och kolla vad som händer.
    Kramar i massor

    SvaraRadera