torsdag 26 september 2013

Kärlek, Oro & Saknad!

Tack alla som skickat peppande mail och kommentarer gällande att Alice inte vill till skolan. Jag följde med henne igår och det kändes okej. Hon var glad när hon gick in, visade stolt upp sin låda med saker i och på samlingen satt hon glatt och vinkade till mig hela tiden. Sen var det matte och jag fick leka "fröken". Jag pratade lite med hennes fröken och enligt henne verkar Alice trivas bra i skolan, går aldrig ensam och är med och pratar och vill lära sig. Och så kände jag med när jag var där. Alice var glad och kändes inte alls osäker.
 
Men det är ju någonting som inte är bra...eftersom att hon säger som hon gör hemma. Hon vill inte åka med bussen, inte vara i skolan och inte på fritids. Hon undrar hela tiden hur länge hon ska vara iväg, om jag kan hämta tidigare och när det är bad och gymnastik vill hon inte till skolan alls. Detta är ju inte min Alice!? För ett halvår sedan hade hon jublat över de här sakerna!! Åh vad jag saknar dagis och fröknarna där. Jag var tryggare med dem. Vi träffades ju varje dag. Nu är Alice så långt iväg om dagarna och man har ingen kontakt med personalen. Vi provar med lite kortare dagar nu och jag fortsätter försöka få henne att prata om det. Vill inte göra en jättegrej av det heller utan försöker prata positivt om allt kul de hittar på.
 
Antagligen känner hon min oro...vilket gör henne mer orolig. Så ja, kortare dagar, mer kramar, bjuda hem lite kompisar så att de hittar tillbaks till varann om hon nu känner att de glidit isär...och sen får vi se. Jag är som en hök på skolan och fritids. Är något fel säger jag till och ifrågasätter direkt. Men det här går inte riktigt att ta på. Jag tror inte skolan eller personalen är problemet. Hon är bara liten...i en stor värld...och det är fan inte så lätt alltid.
 
Önskar att jag hade mamma här att prata med. Jag hade behövt hennes kloka råd nu. Jag känner mig också liten i en stor värld med en liten tös som känner sig vilse. Hur fan gör man?! Det där dåliga samvetet och den där obeskrivligt starka kärleken bara "får" man. Men resten då? Hur GÖR man? Hår får man dem att känna sig tryggast i världen? Jag skulle göra vad som helst för att få henne att känna att skolan är rolig! Hon har ju längtat i flera år...och nu...är vi här. Och Alice vill inte.
 
over and out.
 
//Meekatt...

17 kommentarer :

  1. Hej
    Där har vi också varit :/ Min dotter ville inte heller gå till skolan när hon började 2:an och skulle åka skolbuss. Det var huvudvärk nervös varenda morgon hon skulle åka med skolbussen med dem "stora" barnen. Slutade med att jag kör henne till skolan nu. men hon får åka bussen mellan skolan och fritids och det går mycket bättre idag ( idag går hon i 4:an ) så det blir bättre:) Men ett litet tips , kan ju vara skolbussen och hamna sist i kön och få sitta sidan om ett stort barn kan vara skrämmande för en liten tjej :))
    // Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan vara bussen som känns jobbig. Vi är alltid först på plats för att slippa det här med sist i kön...men det är mest större barn som hoppar på där...

      Radera
  2. Lilla tjejen. Inte lätt. Men det kanske inte är självaste skolan som är problemet, utan bussen eller fritids. Du har skrivit i tidigare inlägg om att hon inte tyckte det var så roligt på fritids. Kanske ska fokusera mera där. Man är ju inte så stor när man är 7-år egentligen.
    Världen är stor då, även för en annan. Jag hade nog kört henne själv och hämtat efter skolan ett tag, struntat i fritids för att kollat om det blir bättre då. Om det nu funkar för dig förstås..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sant...och dessutom är Alice bara FEM år. Lilla tösen.
      Ja, för mig funkar allt bara det blir bra för Alice. Får kanske strunta i fritids ett par veckor och se om det blir bättre...

      Radera
  3. Det är inget alternativ att köra henne till skolan, så hon slipper åka buss? Kan ju hjälp till viss del, att veta att ni har lite mer tid bara du och hon på morgonen kanske? Eller kanske är det bara bussen som är jobbig, om det verkar funka i skolan? Värt att prova, även om det kan vara tight med tid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, värt att prova helt klart. <3

      Radera
  4. Hej brukar aldrig kommentera men idag kändes de rätt ;)
    Till att börja med tack för en toppen blogg!
    När min brorsdotter började skolan va hon rädd, ledsen och orolig! Då gjorde dom en överenskommelse med skolan att hon fick ringa pappa när hon ville och prata med honom en stund! I början ringde hon varje dag men sen blev hon tygg med att hon viste att hon fick ringa när och om hon ville så då avtog samtalen och idag är de en trygg och glad tjej som går till skolan på morgonen! Vet inte om de är ett bra tips men de funkade för henne/dom!
    Hoppas allt blir bra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är jättetacksam för alla tips! Ska prova detta! <3

      Radera
  5. Jag förstår att du saknar din mamma i ett sånt här läge. Fast jag är rätt så säker på att hon skulle krama om dig och säga att du gör precis enligt de råd hon skulle gett. Du prioriterar din dotter, du följer med till skolan för att själv bilda dig en uppfattning, du pratar med läraren, du pratar med din dotter, du ger henne tid och kortare dagar, du ger henne möjlighet att bygga upp sina kompisrelationer genom att ta hem kompisar. Du tar din dotters reaktion på allvar och lyssnar. Så gör en förälder som verkligen respekterar och älskar sitt barn. Var stolt. Rom byggdes inte på en dag. Testa det här nu som du/ni påbörjat och ge det lite tid. Att finnas vid hennes sida, att sakta ner hennes vardag (ibland rullar det på lite fort för våra små, även om VI tycker att det är lugnt), det tror jag är precis rätt. Och OM det finns möjlighet så kanske ni kan köra henne med bilen lite då och då, om det inte går varje dag? Kram //Jenni

    SvaraRadera
  6. Det kan inte vara så att hon känner sig lite ensam där? Jag tycker jag känner igen det där från när man själv var barn och kände sig ensam. Och sånt kan ju barn hålla för sig själv. Det behöver inte vara på skolan, i och med att personalen sa att hon aldrig var ensam där, utan det kan vara på fritids som problemet ligger. Att hon känner sig lite ensam på fritids. Hoppas det blir bättre snart. Kramar

    SvaraRadera
  7. Hej! Vi går igenom samma sak nu med våran äldsta son på 7 år. För oss började problemen i fjor när han började förskoleklass men för oss gäller problemet fritids framförallt morgonfritids. De är på morgonen på en annan avdelning, alla barn samlade= många äldre barn, inte alltid hans kompisar är där och han hittar ingen trygghet. Vi försöker lösa det hela med att prata med honom och fritidspersonalen och de märker de dagar han är ledsen och lägger då lite extra tid på honom när han kommer. Vi försöker uppmuntra och prata med honom med allt dem gör som han tycker om. Vi har även pratat med honom att det finns inget alternativ mamma och pappa måste jobba. Vissa dagar fungerar det bra andra som i tisdags var det mycket gråt och tårar. Inte känns det bättre i ens hjärta nu när de är så stora så de kan formulera sig och berätta hur de känner sig. Kanske inte hjälper dig att läsa hur vi har det, men du ska veta att ni är inte ensamma om detta. Fritids och skola är inte som dagis, barnen förväntas klara så mycket mer och ta så mycket mer ansvar och de är små i en stor värld Kram

    SvaraRadera
  8. Jag hade samma med min son. Han längtade och längtade att börja skolan och sen helt plötsligt ville han bara inte och han ville/kunde inte säga varför. "Jag bara vill inte" var svaret jag fick. Efter mycket om och men kom det fram att det var pga en pojke i klassen som inte var snäll och han var helt enkelt rädd för honom. Åhhhhh vad jag lider med dig. Vet precis hur det känns. Jag vill ALLTID finnas till för mitt barn, alltid vara där och se till att ingen är dum mot honom, vill alltid vara där och skydda och visa rätta vägen................men så ser inte livet ut. Kanske inte är detta som är problemet för Alice och kanske är hon bara liten i en stor värld. Ville bara dela med mig av hur vi hade det. Styrkekramar till dig och ditt mammahjärta som alltid värker när våra små inte mår bra. Kram

    SvaraRadera
  9. Jag har just börjat arbeta på en skola med förskoleklassbarn och många känner så när de kommer. Det är gråt och ångest men det är just vara-ifrån-mamma-grejjen. Efter fem minuter själva kommer de knappt ihåg att de har en mamma och när de ska bli hämtade vill de flesta "bara stanna en liten stund till".

    Jag vet inte något bra sätt att fixa det, men jag menar bara att alla känner så, precis som vi vuxna har måndagsångest (jag minns när jag själv gick på dagis att jag hade morgonångest, fast man inte just då visste varför man hade ont i magen och klump i halsen) Så frågan är varför har man ångest när man ska till jobbet? Av att gå upp tidigt och klä på sig (inklusive byxor) och bete sig som folk.

    SvaraRadera
  10. Kanske var förväntningarna höga? Sen var inte verkligheten densamma? Inget fel. Men nytt. Nytt kan vara läskigt. Utan att vara något fel på den egentligen.

    SvaraRadera
  11. Du kanske kan få något av de större barnen som också åker bussen att "adoptera" henne. Att hon får sitta med detta barnet i bussen och har någon att prata med där.
    Lycka till!
    (Vet hur jobbigt det är när det strular med skolan)
    // Helen

    SvaraRadera
  12. Min son som precis börjat ettan har börjat uttrycka att han vill byta skola. Vi har hela tiden fått signaler om att han trivs bra där han går nu och har vänner att vara med men det vi kom fram till som hjälpt en hel del är att bestämma med minst en kompis i veckan som får följa med hem efter skolan. De kompisar som han har där vi bor går alla på en annan skola så det kanske inte varit så konstigt att han vill gå där också. Men genom att ta hem kompisar från hans klass hoppas vi kunna stärka hans känsla för hans skola och vänner.

    Hoppas det blir bättre för er också!

    SvaraRadera
  13. Vi har en tjej, hon är 8 år nu. Stark, omtyckt, glad, positiv, trygg och härlig på massa massa sätt. Sen hon började förskoleklassen för 2 år sedan har vi upplevt precis samma som ni gör nu. Från och till har hon varit ledsen och inte velat gå till skolan och fritids, hon har gråtit och jag har gråtit. Vi har pratat med personalen och varit med i skolan, och upplevt precis det ni gör nu. Hon trivs och är glad och har kompisar när hon är där! Man undrar vad som är fel och önskar så gärna att kunna hjälpa henne tillrätta. Vi pratar och försöker förstå henne, men det är svårt när barnen inte själva kan sätta fingret på vad som är fel...det bara är NÅGOT! Och det värker i mammahjärtat. Med kärlek och trygghet och sunda värderingar, precis som du har, tar man sig igenom de tuffa perioderna. Jag lovar - det kommer bli bättre och då får man njuta av den perioden.
    Tack för en galet bra blogg!

    SvaraRadera