torsdag 22 augusti 2013

Att vara den som går...

Jag tänker ofta på det där. På att det gör så förbannat ont att bli lämnad kvar med sorgen. Och på hur fruktansvärt jävla ont det måste göra att vara den som lämnar. Vi är kvar här...vi klarar oss. Vi överlever och vi går vidare även om det många gånger känns totalt omöjligt att ens sätta ner fötterna i golvet på morgonen...så gör vi ju det. Vi klarar oss. Det gör ont och det känns som att man blivit lurad på allt man någonsin har trott på...men vi klarar ju oss. 

Att lämna...är att aldrig få veta. Ni får aldrig veta att vi klarade oss...och det gör ont i mitt hjärta. Att mamma inte vet att det är ganska okej här...trots att hon inte finns. Att jag ibland saknar henne så att det gör ont att andas - men att jag ibland skrattar så att jag kissar på mig. Jag vill att hon ska veta det. Att vi klarar oss. Att det var fruktansvärt och att livet aldrig blir sig likt igen - men att det vissa dagar är fantastiskt jävla gött att leva. För det är det ju! Och minnena - de bra minnena - är som sockervadd runt hjärtat...som gör små stunder stora. När man står där i köket med mammas stekspade och gör köttfärssås så blir den alltid godare och man ler lite varje gång man tar fram den ur lådan. Hur många människor ler över en stekspade?! Jag gör det. För att den var din. Det är okej. Jag klarar det. 

Att sakna gör obeskrivligt ont. Men att minnas är skönt och mysigt. Det där året var det värsta året i mitt liv. Men jag fick någonting som många andra inte får. Jag fick känna hur otroligt viktig du var för mig. Och jag fick känna hur otroligt viktig jag var för dig. För utan varandra - hade vi inte klarat det där. Många går igenom en hel livstid utan att stanna upp och känna efter hur viktiga människor i deras närhet egentligen är. Jag fick känna det. Och jag fick uppleva det. Även om tiden gick åt till en massa jobbiga undersökningar, behandlingar, nätter på sjukhus, operationer och tårar i oändlighet - så stannade livet upp och visade vad som var meningen. Jag vet det nu och det är jag tacksam för. För det går ju inte att ändra tillbaka. Jag är här nu. Och du är där. 

Att aldrig få veta. Det är det som skrämmer mig mest när jag tänker på döden. Om jag dör idag...då får jag aldrig veta hur Alice ser ut när hon är tonåring, jag får aldrig se Elton cykla och jag får aldrig veta vem de väljer att leva sina liv med. Jag får aldrig se dem som föräldrar och jag får aldrig krama om dem som vuxna och säga "Fan vad duktig du är! Jag är så stolt över dig!" Men jag kramar dem nu! Jag säger det nu! Jag ser dem nu! Det som gör ondast i mig är att veta att detta var mammas stora sorg. Inte känslan av att jag förlorade henne - utan känslan av att hon visste hur jävla ont det skulle göra i mig. Det var värst. Hennes panik över vår panik. Hon skulle sagt att det var okej... Men det var det ju inte.

Att lämna är att svika. Jag vet att mamma kände så. Hon längtade och kämpade efter att få finnas där när "Krabaten" föddes. Hon ville uppleva det med mig. Hon ville se mig uppleva det. Åtta dagar innan förlossningen dog mamma. Ett svek...ifrån livet. Inte ifrån mamma. Livet svek oss. Många går igenom en hel graviditet utan att mormor känner på magen eller frågar hur man mår. Mamma var med på mina ultraljud. Hon var den första vi ringde efter graviditetstestet. Jag stod med det i handen när jag ringde. Hon kände så många sparkar. Vi turades om med att ha de där armbanden mot illamående. Jag mådde illa för att jag var gravid - mamma mådde illa av cellgifter och skit. Hon köpte första outfiten till bebisen och hon såg mina svullna fötter de sista dagarna innan igångsättningen. Mamma delade graviditeten med mig mer än vad Freddy fick chansen till. Men jag var ju där då...hos dig. Att minnas det är skönt. Att sakna dig gör obeskrivligt ont. Kärleken bär jag dock med mig varje dag i resten av mitt liv.

Radion är på. Jag lyssnar inte. Men ibland stannar hjärtat bara till. En låt, en röst eller en text som var "din". Skitmusik oftast för du hade usel musiksmak. Förutom Ulf Lundell och Gyllene Tider, haha. Hjärtat fylls av värme och även om tårarna rinner så är det bra tårar. Minnen. Kärlek så stark att kroppen skakar. En del människor får aldrig uppleva det. Jag avundas dem. Samtidigt tänker jag att de har ingen aning! JAG vet. Jag känner det så starkt och jag vet att det är de små sakerna som är de viktigaste! Jag vet det. Godnattsagan, plåstret, skrattet, parasollet i saftdrinkarna och vindruvorna i skolväskan. Små saker som blir stora. Det är inte resorna, presenterna, huset man växte upp i eller bilen man fick åka till skolan i. Det är den där förbannade stekspaden!

Anette - de här orden är till dig. Och till alla er som lämnar. Vi klarar oss. Vi minns, vi gråter, vi bryter ihop och vi får svårt att andas - men vi skrattar igen. Vi klarar oss. Ni sviker inte. Livet sviker. Jag förlåter aldrig livet...men jag lever, skrattar, njuter och längtar! Och det kommer din son också att göra. Tiden nu är viktig. Små saker...

over and out.

//Meekatt...

32 kommentarer :

  1. Underbart skrivet. Berörande. Tänker även jag på min bortgångna Mor precis som du beskriver. Tack !

    SvaraRadera
  2. Sitter och gråter och tänker på min underbara mormor ♥♥♥

    SvaraRadera
  3. Tårögd sitter jag här på jobbet, tack för det �� ska genast ringa min man och säga att jag älskar honom. Kram.

    SvaraRadera
  4. Säger som de övriga. Sitter här med tårar som rinner och tänker på min mamma som lämnade livet hastigt. Från att ha varit på banken på förmiddagen till att somna in på kvällen. Hela familjen var med. Hon vaknade aldrig upp efter att hon föll ihop hemma.
    Det var en stor chock för oss. För hon var så frisk och alert. Dagen före lagade hon middag till oss alla för att sedan inte finns längre dagen efter...

    Du tar fram mammas stekspade, jag tar fram min mammas receptbok och ska försöka baka efter den. Där står det inte hur många dl man ska, utan där står det. På en höft.
    Då tänker jag, hur mycket är en höft..Då kommer ett stort leende och ett skratt fram. De är eller var min mamma i ett nötskal...

    Hon fattas mig varje dag. Men det är som du skriver. Man överlever, hur konstigt det än är. Man är starkare än vad man tror.
    Minnena lever man på varje dag...

    Din blogg är helt underbar. :)

    SvaraRadera
  5. Så fint skrivet. Du berör på alla sätt och vis när du skriver. Ena gången skrattar jag så jag kvider åt dina inlägg och nästa gång gråter jag av beröring. <3 Tack snälla Malin för din blogg.

    SvaraRadera
  6. Du berör verkligen med dina texter. Jag miste mina föräldrar i en bilolycka för 6 år sen. Följande år var det värsta i mitt liv! Men de har stärkt mig, vilket jag kan förstå nu. O ja är av den tron att de är med mig varje dag iaf. O vakar över mig. Precis som jag tror att Din mamma gör över dig o din familj. Våga vara öppen. O fortsätt o le med stekspaden i hand, precis som jag gör med mina köksredskap mm. Kram Helena

    SvaraRadera
  7. Sitter här med mina två små och grinar ögonen ur mig. Min mamma har precis fått cancer diagnos och jag är så jävla rädd att mina barn inte ska minnas denna fantastiska kvinna om hon inte klarar det.

    SvaraRadera
  8. Känner med dig och tårarna rinner när jag läser, önskar så att jag kunnat säga/känna så för min mamma. Livet är inte rättvist, bara att finna sig i. Glad i alla fall att du och din mamma hade ett gott liv tillsammans och får man väl säga ett "efterliv" också.

    SvaraRadera
  9. Så fint! Du sätter ord för alla oss som mist en närstående för tidigt. Mitt liv var likadant. En älskad son kom och en älskad mamma gick. Visst är det de små sakerna. De som framkallar lyckliga barndomsminnen, känslor och till och med dofter! Och det blir bra igen. Inte detsamma, inte likadant - men bra.

    SvaraRadera
  10. Tack återigen för vackra ord!

    SvaraRadera
  11. Tårarna tjockar sig i halsen - en dör, en föds - det stämmer så sjukt bra in....
    kramar till dig du härliga kvinna !

    SvaraRadera
  12. Jag älskar din blogg, du kan få mej att skratta så jag väcker hela familjen om kvällarna och nu gråta något så hejdlöst att jag lär få vätskebrist.
    Massor med kramar och tack för en fantastisk blogg!

    SvaraRadera
  13. Tro mig älskade och finaste Malin och hon vet. Hon vet vilka fantastiska och fina dina barn är och framförallt hur fantastisk du är. Tänker samma sak ofta med min pappa. Att det är fruktansvärt orättvist att de inte finns här och delar allt jag är med om med mig och att han själv kan få vara här och se hur bra det går för mig och hur lycklig jag är. Men samtidigt så vet jag att han vet, jag är övertygad om att de som lämnat oss fortfarande finns här. Låter som en klyscha att säga att "de finns här... Men jag vet att de finns här runt omkring oss hela tiden. Man måste bara låta sig själv känna det´. Känner du efter så känner du att hon finns här fina du <3

    SvaraRadera
  14. Fina Meekatt! Grytan som min fästmans mor hade i sitt kök, fick följa med till oss. 70-talsfärger, antagligen den första teflonbelagda... men åååh, den märkliga modellen, snygga locket och ugnshållbarheten. Så goda saker som tillagas och vad gott det blir! Jag tror stenhårt på att livet går vidare i tankar och reinkarnation, ävenså i köksredskap. Kärlek!!!!

    SvaraRadera
  15. Återigen berör du, tårarna rinner - Tack underbara Malin för att vi får följa din blogg!
    Kramar från Gunilla.

    SvaraRadera
  16. ...och när jag fick välja vad jag ville hemma hos mormor så valde jag hennes vevvisp och den gula byttan hon alltid vispade grädde i när hon gjorde våfflor till oss. Det är det lilla i det stora som är viktigt.

    Kram

    SvaraRadera
  17. Så fint skrivet. Jag kämpar mig just nu igenom en behandling mot bröstcancer och känner precis den rädslan som du beskriver, paniken att kanske behöva lämna, att inte få vara med! Men jag kommer bli frisk. Fuck cancer!

    SvaraRadera
  18. Tack för att du skriver så vackert. Det smärtar min själ att läsa om din sorg. Vi måste stanna upp mer ofta och fundera på allt de mäktiga och underbara som finns imorgon kan det vara borta. Visst ibland finns det ibgen energi snnat än att gnälla och se de dumma sakerna, men tänk om vi kunde njuta när vi blr njuta.
    Skickar massa kramar till dig fina Malin.
    Idag fick du alla mina tårar att trilla ut...

    SvaraRadera
  19. Det finns INGEN i hela världen som kan sätta ord på känslorna som du. Du griper tag i mitt hjärta och vrider alla tårar ur det och fyller upp det med sockervadd. För sån é du!

    TACK för att du finns, för att du delar med dig och för att du håller mig ovan ytan när jag vill åt andra hållet.

    Kram ifrån en främling i cyberspace

    SvaraRadera
  20. Om du visste vad jag behövde de orden. Jag har inte långt kvar och mina barn kommer att växa upp utan sin pappa. Men jag ser dem nu. Jag kramar dem nu. Och jag får känna den där kraften i kärleken. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kommer för alltid finnas med dom i deras hjärtan.
      Kram

      Radera
  21. Jag tror att det är i de små gesterna den stora kärleken finns. Du tar fram stekspaden och ler, jag, som miste mamma för tio år sedan, ler när jag ser bläckfiskbroschen vi köpte tillsammans, när jag ser krokodiler som hon samlade på och varje gång jag brygger teet som jag älskar och hon avskydde lukten av. På något sätt tror jag att de som älskade oss finns kvar och vakar över oss. Fortsätt att le mot stekspaden =)

    SvaraRadera
  22. Fina Malin! Tack för dina ord!! Som alltid berör du mig och jag känner igen mig i dig i så mycket <3

    SvaraRadera
  23. Det stramar i halsen av gråt som vill ut, så jag orkar inte skriva mer än att du har så rätt. I alla orden du skriver!
    Precis så är det!
    kram

    SvaraRadera
  24. TACK! Så fint skrivet. Så berörande. Så sant! Miste min pappa i hudcancer för några år sedan och förstår vad du menar med att man inser hur viktiga människorna omkring en är när man är mitt uppe i sorgen. Före och efter bortgången. Tack för en fantastisk blogg som har allt! Humor och allvar i en perfekt mix.

    SvaraRadera
  25. Så otroligt vackert skrivet! Så träffsäkert att man får svårt att andas!
    Stor kram till dig, starka, kloka du!

    SvaraRadera
  26. Jag hade en kväll häromveckan när jag bara grät och grät och grät, av just den anledningen. det kändes så himla töntigt att säga att jag grät, länge och mycket, över min döda farfar som ajg aldrig ens har träffat. Men det är så sorgligt att tänka att han inte hade en aning om att inom ett år skulle hans första barnbarn vara påväg.

    Om du vill läsa hur, http://ovitaskor.blogg.se/2013/august/min-farfar-rolf.html

    SvaraRadera
  27. Så fint skrivet<3 Min mamma dog i vintras o jag fråga henne om hon var rädd för döden ..Det var hon inte, men hon var ledsen över att lämna oss<3

    SvaraRadera
  28. Så starka känslor! Vi förlorade vår 8 månaders Alva pga hjärtelag o några år senare min far som i stället för att Stötta oss vigde sitt liv åt alkohol.. Det jag vill säga är att ta vara på livet!! Vi har nu två hjärtfriska tjejer ( en väldigt lik kravalls :)) och försöker verkligen att ta vara på varje sekund! Jag har min mamma i livet o vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne! DU är stark Malin!!

    SvaraRadera
  29. Texten du skrev är som min. Orden, tanken, känslan. Det skulle inte vara såhär. Mamma lämnade oss. Allt blev fel. Jag och den lille skulle få ha kvar henne. Det blir inte som det skulle. Det blir inte komplett och inte lätt. Tomt och svårt men vi klarar oss och glädjen får plats för det vill den. Och det skulle hon ha önskat. Jag skrattar och gråter när hennes musik spelas. Jag har små saker i vardagen som gör att hon känns närvarande ändå. För hon finns i mig. Jag är hon och hon är jag. På något sätt. Det är det lilla livet som räknas. De små sakerna. och nuet. Nu är det nu. Försöker fånga det!

    Stor omtanke. Och stort TACK <3

    SvaraRadera
  30. Vad duktig du är på att sätta ord på dina känslor!
    Jag klarar inte av att förstå mina känslor.. än. Men det kanske kommer.

    Förlorade min lillasyster i en bil krock för 2,5 år sedan, hon skulle fylla 21 3 dagar senare. Men istället för kalas blev det begravning.

    Väntar fortfarande på att hon ska komma hem.

    Gör ont i hela hjärtat när jag läser det du skriver, samtidigt som ser hopp! TACK!

    Kram En annan Malin

    SvaraRadera
  31. Jag har ju just hittat din blogg. Tårarna rinner och jag är så ledsen. Nyss skrattade jag ju åt allt roligt jag läst! Livet är konstigt...
    Jag läser det du skriver och du har så rätt.

    SvaraRadera