tisdag 7 maj 2013

Samvete, Kvinnokroppar och Bristningar!

Sådär ja, incheckad i strandhuset för en kväll med jobb. Barnen skrek i vanlig ordning vid grinden när jag åkte. Vad handlar det där om?! Man är ALLTID hemma, man hämtar och lämnar, man torkar snor och kräk och man leker och fixar. Pappa åker till jobbet VARJE morgon och barnen vinkar glatt "Hejdå pappa" - men när JAG ska lämna huset (gud förbjude?!) blir det ett jävla liv. "MAMMAAAA!!! ÅK INTE!!! STANNA!!" Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag åker...även om man får det när barnen gråter och skriker efter en. Men det är fan inte rättvist! Varför kan jag aldrig få ett "Hejdå mamma! Ha det så mysigt!"? Varför ska alltid jag sitta i bilen med ångest för att jag lämnar dem när Freddy bara kan gå utan att någon reagerar?


"Kvinnofälla" kommer mammamaffian attackera med. Ja, det kanske det är? Jag har varit hemma mest, de har vant sig vid det och det är mitt eget "fel". Vad fan hjälper det nu? Alternativet att dela upp föräldraledigheten 50/50 fanns inte för oss. Jag var arbetslös och ville vara hemma med barnen - Freddy älskar sitt jobb och ville jobba. Sen studerade jag och då blev det naturligt att jag var hemma.

Att vara hemma är inte att vara ledig. Jag har ju en man som förstår det och han förväntar sig inte mat på bordet och ett städat hem när han kommer hem. Vi hjälps åt med det. Jag har nyss startat upp ett företag och ska få det att fungera men med sjuka barn HELA TIDEN är det svårt att få tiden att gå ihop. Bråk om vem som ska vabba, tjafs om planering, hämtningar och lämningar. När jag väl "kommer loss" behöver jag inte det där dåliga samvetet!

Förlåt för ett gnälligt inlägg, haha. Jag vill bara kunna lämna huset en enda jävla gång med ett "Hej då mamma! Vi ses sen!" istället för krokodiltårar och dåligt samvete. För sån é jag.

Och ja, när jag ändå gnäller - Helvetestimmen! (<--länk) Den är jag också less på idag. Jag stod i köket och diskade med en ledsen Elton i famnen. In kommer Freddy och Elton kastar sig ner och vrålar "Heeeeeeej pappa!!!!" - JÄTTEGLAD. Vattafakk?! 7 timmars gnäll och plötsligt kom pappa hem...tadaaaa!!?

Hur har ni det mammor? Kan ni lämna huset på samma sätt som pappa kan och i så fall - hur har situationen sett ut hos er? Har ni som delat 50/50 inte de här problemen? Är det en kvinnofälla...eller en mammafälla?  VET barnen att de kan påverka mammahjärtat och framkalla dåligt samvete enklare på mig?! Vad handlar det om? 

Förresten har jag lagt upp en bild på min blekfeta randiga mage på Instagram idag. (#mingladamage) Alla hetsar om hur jäkla snygg man ska vara "trots att man fått barn" och hetsar med perfekta magbilder överallt. Jag säger HEJA KVINNOKROPPEN för allt den KAN istället för hur den ser ut. Det är klart att man ska eftersträva en god hälsa - men utseendet hör inte ihop med det. Hur kan man ens överleva att 2 människa bor inuti en?! Hur kan man ens överleva att pressa ut en hel människa genom en öppning som absolut inte är stor nog som in- och utgång för hela människor?! TVÅ GÅNGER! Heja kvinnokroppen för dessa fantastiska egenskaper! Vi är nästan lite magiska vi kvinnor! Med eller utan ränder... Grrrr...



over and out.

//Meekatt...

24 kommentarer :

  1. TACK katten för att du alltid sätter ord på mina tankar! Jag hatar det där jag med. Man lägger all sin energi på barnen och när man väl ska ta ett par timmar iväg så skriker de och vrålar. Och pappa står ofta här som ett fån och jag blir arg för att han inte kan engagera dem i något kul istället så jag slipper lämna dem ledsna, haha.

    Jag vill kunna åka och få ett "hejdå, ha så kul!". Man behöver det! Och vi delade inte lika men ganska lika. Jag var hemma 3 månader, sen han i sex och sen jag i sex.

    Älskar dig för magbilden! Girlpower! Eller mamampower! Kvinnokroppen är fantastisk! Med och utan ränder!

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där!!! Och det ÄR INTE RÄTTVIST!!! Om jag ska åka iväg blir barnen ledsna, mest den yngsta. Hon vill inte att jag ska åka. Blir ledsen när hon ska somna och hämtar då min kudde som ska påminna om mig (gulligt) ... men det förstärker min ångest när jag måste åka. Jag vill komma iväg, komma ifrån, vara själv.... men ångesten att lämna dem är minst lika jobbig. När barnen är sjuka är det bara jag som gäller, och när de blir friska, då en annan är helt slut, av trötthet oro och matthet, då är det bara att kämpa vidare. Jag hatar när barnen är sjuka, vill byta plats med dem, för att både ha dåligt samvete, oro, trött mm... blir för mycket. Jag älskar mina barn !!! Men som DU brukar skriva, ibland hatar jag att vara mamma. Att ständigt ha dåligt samvete , för att man vill bort.... Pappan åker till jobbet, handlar mm... Ingen bryter ihop... Men när jag ska iväg... oj oj... Pust! Ibland får man tänka två gånger ., ifall det är värt det...
    När barnet tex varit sjukt en vecka, man har varit hos läkare, akuten och ringt runt... man är orolig, sitter bredvid hela tiden, massera och försöker få i henne att äta eller dricka... När man då vill/ nästan känner att man måste lämna huset, då tycker folk att man är dum, känslokall eller helt enkelt egoistisk... Men jag orkar inte hela tiden, behöver "hämta lite luft" lite energi för att fortsätta orka...

    Så skönt att fler känner som en själv... Man känner sig som en dålig mamma, bara man tänker på att lämna huset, bara för att handla ...

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Om det är någon tröst så är det exakt likadant här. Vi har delat 60-40 på föräldrar "ledigheten". Jag är definitivt den som har vabbat mest, för jag kan jobba hemifrån.. Något som jag mer eller mindre har slutat med eftersom jag stressar halvt ihjäl mig när jag försöker jobba och ta hand om sjukt barn samtidigt. Det är inte värt det!
    Önskar att man kunde trycka på en knapp och stänga av det där dåliga samvetet man alltid får.. Kram!

    SvaraRadera
  5. OKEJ.. jag struntar i den där delen med hejdå mamma/pappa katastrof usch å fy å hej å hå.. för jag har samma som du malin :/
    MEEEEEN ränder o magar o vackra volanger... alltså jag tror på gud fader.. nej förlåt de va fel strof, sorry, jag menar jag tror på att mår man bra inne i, mår man bra utanpå, dvs var o en blir lycklig på sin fason..
    mm jag vet malin.. att du vet, :) att jag i skrivande stund sitter med en "hel" gördel o en dubbelpanel, 14 dar efter ett ankarsnitt.. på en mage som härbärgerat 6 ungar.. och vet du malin, o ni andra, NU har faktiskt jag JÄTTEDÅLIGT samvete för att jag INTE var nöjd som kvinna, med att min kropp gjort vad den var ämnad till.. för just den biten håller jag ju fullständigt med om.. och faktiskt det andra med, lika fullständigt.. och trots det, så har jag nog aldrig i hela mitt liv varit lyckligare (el haft mer ont, föda barn var en piss i havet i jämförelse) än nu, när jag fått min operation,
    (kämpade länge innan, och kämpar fortfarande varje dag, med kost, med träning och mot det allomfattande förhatliga svåra röksuget mm)
    och att äntligen ser kärringen i spegeln faktiskt ut som bilden jag har av samma kärring i mitt huvud..!

    SvaraRadera
  6. Ok, jag tog bort min kommentar för den lät sååå dryg vilket inte är jag...
    Jag får oftast ett glatt Love you bye, när jag ska gå. Ibland lite gråt men innan jag stängt dörren är det över...
    Jag har varit hemma mest med barnen.
    Jag har ett behov av att få egentid vilket min man ger mig. Utan det hade jag blivit knäpp..
    Jag tar typ all vab då jag inte behöver göra igen jobb som hopat sig när jag varit borta. Det måste min man...
    Nu har det varit mycket vab det sista...

    SvaraRadera
  7. Här är det inga problem för mig att åka. Vi har delat nästan lika på föräldraledigheten, men jag tror inte att det har med det att göra. Barn är olika helt enkelt.
    Jag har inte dåligt samvete för att jag åker bort heller, har alltid åkt och tränat eller bara åkt bort för att få vara ensam utan dåligt samvete. Det har alltid varit en naturlig del i våra barns liv att mamma är borta lika mycket som pappa. Men jag har vänner som gjort på samma sätt och barnen är i alla fall hysteriska när mamma ska åka, så jag tror som sagt var inte att det har så stor betydelse.

    SvaraRadera
  8. Här är det inga problem för mig att åka. Vi har delat nästan lika på föräldraledigheten, men jag tror inte att det har med det att göra. Barn är olika helt enkelt.
    Jag har inte dåligt samvete för att jag åker bort heller, har alltid åkt och tränat eller bara åkt bort för att få vara ensam utan dåligt samvete. Det har alltid varit en naturlig del i våra barns liv att mamma är borta lika mycket som pappa. Men jag har vänner som gjort på samma sätt och barnen är i alla fall hysteriska när mamma ska åka, så jag tror som sagt var inte att det har så stor betydelse.

    SvaraRadera
  9. Hemma hos mej är det tvärtom . Fast jag va hemma ett år med Lisa . Mej vinkar hon glatt åt och är noga med att ge mej en puss innan jag går ut. När pappa däremot går så krisas det som om det gällde livet . Hon blir helt förtvivlad . ibland så önskar jag nästan att hon kunde gråta en skvätt för mej med . Hon är väll en extrem pappaunge kanske. Kram Becca Aarea

    SvaraRadera
  10. Skön flodhäst.. Ser sjukt nöjd ut och har duckläppar.. Du vet typ kisse och alla andra bloggerskor. :)

    SvaraRadera
  11. Du, att va hemma med sina barn är INTE en kvinnofälla!!! Bara så du vet. Jag var hemma i 5 år o det är den bästa tiden i mitt liv. Mellanbarnet som aldrig satt sin fot på varken dagis eller fritids o som alla ömkade för hon skulle inte klara sig här i livet är snart färdig civilekonom o siktar på en chefsposition!!

    Heja dig Meekatt!! Våga vara hemma på heltid, våga vara med era barn o heja dig Meekatt igen som har vågat vara hemma med dina barn! Det är den bästa tiden i ditt liv, jag lovar!

    Kram från Hovdamen

    SvaraRadera
  12. Vårt barn är ännu ganska liten (1,5 år) men hon har blivit ledsen i princip varje gång jag ska iväg och hon får stanna hemma med pappa. Jag var hemma 10 månader och min sambo 5 månader med henne. Är oftast inga problem att lämna på dagis där hon gått ett halvår nu. Men hemma har vi själva märkt att hon inte blir riktigt lika vrålledsen om han håller henne i famnen, men likväl går jag därifrån med dåligt samvete. Va fasen, man vet ju att barnen har det bra med sin pappa oxå!?

    SvaraRadera
  13. Våra barn är väldigt obrydda om vem som åker iväg. Vi har delat 50/50 och nu jobbar vi både 87.5 % och hämtar varannan dag på dagis/skola. De är vana vid att någon av oss är borta men precis lika vana vid att det är jag som fadern.

    Lite mammiga/pappiga har de varit i perioder men vi verkar ha kommit väldigt lindrigt undan om man jämför med många andra.

    Tur eller tack vare lika mycket tid hemma är ju omöjligt att säga. Men lite hjälper det nog helt klart att barnen är vana vid att vara mycket själva med båda föräldrarna.

    SvaraRadera
  14. Exakt så är det hemma hos oss också.... och det där dåliga samvetet kommer som ett brev på posten... Även om man vet att det tar två sekunder så är det över för de! Jag har varit hemma mest med våra barn och de sitter nästan ihop med mig! Men jag har de två senaste åren prioriterat mig själv genom träning och jag åker iväg och tränar när jag vill och kan UTAN dåligt samvete!!

    SvaraRadera
  15. Ja va fan, man går nästan och gruvar sig på morgonen för att gå hemifrån på eftermiddagen. Nu har det faktiskt blivit bättre här hemma men treåringen är mest Mammig. Ja det är så jäkla orättvist de där men samtidigt känner jag en jävla massa kärlek när dom inte vill man ska gå.
    Skicka dina ungar till mig så kan du jobba.

    Tack för att du ligger steget före jämt och snor mina ämnen som jag ska blogga om men du gör det så bra att det är tillåtet:-).

    SvaraRadera
  16. Jag har varit mamma"ledig" i ca 1 ½ år, sambon jobbar (samma sits som ni hade det) men är också forbollsdomare och flänger runt lite överallt i Sverige, och även någon gång i Norge... Ibland kan det bli "Hejdå, vi ses... imorgon" lite väl ofta...

    Och så i lördags. Då var det min möhippa al'a suprise. Hade 30 minuter på mig att dusch och hoppa i nya kläder. Under den tiden börjades även tårarna falla... "Varför ska MAMMA bort för?!?!"

    SvaraRadera
  17. Jag har tre barn som nu är 4, 8 och 13 år.Det har varit samma sak med alla tre, så fort man ska åka och träna en timme är det som om man ska överge dem för tid och evighet. Tårar och kramar i hallen minst 10 minuter innan man är ute i friheten. Om pappa är borta är det ingen som noterar det. Ändå så har vi delat på det mesta när det gäller föräldraledighet/VAB, mycket för att jag inte klarar av att känna mig så kvävd som jag kan göra av all denna kärlek.Just nu har jag jättemycket på jobbet så nu får min man till och med ta barnen rätt så mycket mer än mig. Gör ingen skillnad åt ena eller andra hållet. Förutom att jag håller på att förgås av dåligt samvete då...

    /Anna

    SvaraRadera
  18. Det är bara hokus pokus det där ;)
    Jag har varit hemma 100% och pappa har alltid jobbat och varit borta.
    När jag ska gå är det hej då och när pappa kommer hem är det:
    PPPPpAAAAAAAAAPPPAAA!!!
    Man känner sig SÅ uppskattad ;)

    Det beror nog på unge till unge och föräldrar till föräldrar.
    Något man får leva med helt enkelt.
    Precis som det dåliga samvetet som man VET att man inte borde ha, men ÄNDÅ har hela tiden, VAD man än gör ;)

    Hälsningar
    Yohanna
    som skickar men en länk om nån skulle vilja hänga på veckans utmaning:
    http://yohannailaspalmas.webblogg.se/2013/may/real-life-ovantade-talanger-2.html

    SvaraRadera
  19. Bah, jag fick inte ens en kram idag när jag gick till jobbet, min 1,5 år gamla tös skulle bara vinka. Glatt. Jag var hemma i drygt 15 månader men hennes pappa har varit hemma sen nyår så hon är inte jätteledsen så länge någon av oss är där eller något roligt händer. Ibland kan hon vara lite mammig om jag varit borta mycket men hon blir inte ofta pappig på samma sätt.

    SvaraRadera
  20. Malin med tjejerna9 maj 2013 18:36

    Hej Meekatt! Jag har exakt samma som du trots att vi delat lika hos oss. Båda mina kids är mammiga till tuuuuusen! Och jag har jämt dåligt samvete :-( Dels för att dom blir ledsna när jag ska gå och för att jag efter 10 min pussande, kramande, tjatande och gnällande faktiskt blir irriterad och snudd på förbannad att jag inte ska få lämna huset en enda gång med glatt humör:-/ Ungarna är tre år och ett 1/2 år och jag tröstar mig med att dom kommer ju växa upp och inse att jag kommer tillbaka :-)

    Jag har inga ränder på magen men har två högre upp som kallas bröst. Dom måste väl också räknas! ;-)

    SvaraRadera
  21. jag är en av dem som inte tycker att det är semester att vara hemma med barn. Jag tycker nästan att det är jobbigare att ta hand om dem än att vara på jobbet.. :P Min sambo (som inte är pappa till barnen) förstår inte alls och menar att jag är LEDIG när jag är hemma med barnen. :( Känner mig som en rätt så kass morsa faktiskt.. Är det bara jag som har det så här jobbigt eller?

    SvaraRadera
  22. Spelar ingen roll. Vi var hemma 59/50, eventuellt lite mer för maken, och ändå får jag tårar, skrik och böner om jag lämnar hemmet. Maken vabbar mest (jag älskar mitt jobb, och har svårt att vara borta...) men jag är mest emma på kvällar, så vad jag har gjort för att förtjäna detta skrik-gråt scenario varje gång jag ska iväg är mig en gåta...

    SvaraRadera
  23. Även fast min bara är tio månader får jag min del av kakan då jag går och jobbar, ca en dag/v 5h, har ångest redan inför dagislämningar som ligger ett halvår bort.. Men man ska väl inte ha dåligt samvete, då får barnen egentid med pappa:) *intalar jag mig*

    SvaraRadera
  24. Sonen frågar ofta efter sin pappa och verkar måttligt intresserad när jag ska åka iväg någonstans. Han väljer främst sina pappa framför mig i nuläget vilket jag tror kan bero på att maken var hemma ungefär halva föräldraledigheten, gick sedan ner till deltid men har nu startat eget och jobbar mer en heltid. Det är en stor förändring och sonen är nog ganska less på att umgås med mig.

    SvaraRadera