onsdag 22 maj 2013

Något blev fel...

Fem och ett halvt år är en evighet. Hela Alice liv. Samtidigt är känslan så stark, dofterna så tydliga och känslan av din hand på min axel så verklig att jag kan ta på den. Ibland lägger jag min egen hand på min axel och tror att jag ska känna din där. Men den finns inte. Jag hör din röst i mitt huvud och det skär i mitt hjärta varje gång jag låter känslan ta plats. Jag kan höra dig säga ”Vi fixar detta Malin!” och jag kan känna att du visste att du ljög. Jag visste det. Vi visste det! Att överleva var aldrig ett alternativ och månaderna vi kämpade tillsammans var som en brinnande bil där vi båda satt fastklämda i baksätet. Vi kunde inte ta oss ur det. Vi kunde bara sitta där…tillsammans…och känna elden komma närmare och närmare. Det fanns inget ”Vi fixar detta Malin.”och nu måste jag förlåta livet för det...



Jag ska mamma. Jag ska gå ut och vara glad och jag ska skratta mig lycklig över att jag fått två underbara barn. Jag ska vara tacksam och njuta av livet och allt det har att erbjuda. Jag ska lära mina barn att baka världens godaste kanelbullar och jag ska spela Lasse Stefanz för dem bara för att reta dem i tonåren. Jag ska resa med dem, visa mina gamla kärleksbrev, sjunga falskt för dem i bilen och ge dem regler de kommer hata att följa. Jag ska göra allt det där. Men först…först ska jag sakna dig. Jag ska sakna dig och jag ska känna hur det känns att vara utan dig. För första gången på sex år ska jag gråta ordentligt och säga ”Ja, jag är ledsen. Jag är ledsen för att jag saknar mamma.” Och jag ska hata den där jävla sjukdomen som tog dig ifrån mig. Som bröt ner dig i bitar och som krossade allt som du stod för. Jag ska hata den där jävla cancern som tog ditt liv, din värdighet och ditt fina hår. Jag ska hata Gud för att han inte finns och jag ska hata alla jävla idioter som borde dö istället för dig. Vad är det för mening med det här? Du skulle inte dö. Något blev fel.

Du fattas mig.

over and out.

//Meekatt... 

19 kommentarer :

  1. Skickar all min kärlek. Alltid <3

    SvaraRadera
  2. Kram till dig! Tillåt dig att gråta ikväll<3

    SvaraRadera
  3. STOR kram till dig Malin. Jag vet precis vad du går genom. Jag förlorade själv min mamma i cancer för snart 4år sedan. Det är en hemsk sjukdom. Speciellt då den är ärftlig. Min morfar hade 4 barn. 3 av dom har dött i cancer och morfar med.
    Tänker på dig Malin. Du får gråta mycket

    SvaraRadera
  4. Jag läser och gråter, så fint skrivet.
    Kärlek till dig/annamaria

    SvaraRadera
  5. Kramar och kärlek!
    Det gör ont att förlora. Gråt, Malin. Man behöver det!
    Och någonstans sitter din mamma säkert med en vakande hand över dig!
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Man får gråta, man får sakna och man får hata världen.
    Men sedan måste man älska världen för det man har, och för att man ändå är lycklig.

    SvaraRadera
  7. Jag läste ditt inlägg igår där du berättade om din mamma för någon som var i samma situation. Jag miste hastigt min mamma för snart ett år sedan 6/6-12.Jag fann henne död på golvet. Jag läste igår och grät. ( Lille skutt gråt ) Tårarna bara sprutade. Jag vaknade imorse och grät. Jag drömde om min mamma.
    Sorg gör ont men självklart ska vi som är kvar fortsätta leva och vara glada.
    Stor varm kram till dig Malin.
    Du skriver oerhört underhållande och väldigt gripande.


    SvaraRadera
  8. Åh hjärtat! Det gör så ont i mig att läsa det du skriver. Du skriver så levande Malin och jag kommer läsa din bok om och om igen och jag kommer gråta floder. Det är okej att vara ledsen finaste! Ut med det bara! Önskar jag kunde ge dig en STOR KRAM!

    SvaraRadera
  9. Tack för att du skriver precis som jag tänker! Skitsjukdom!!!

    SvaraRadera
  10. Som alltid träffar dina ord mig rakt i hjärtat <3
    Jag saknar också min mor och lider med dej!

    SvaraRadera
  11. I feel you! Förlorade själv min mor till den där rackarns sjukdomen för snart 10 år sedan. Ett eländes elände är vad det är. Styrkekram!

    SvaraRadera
  12. Ok, nu gråter jag som en tok. Känner dig inte men känner med dig.

    SvaraRadera
  13. <3 älskar dig storasyster

    SvaraRadera
  14. Varje gång du beskriver sorgen över att ha förlorat din mamma hugger det till i mig. Ögonen tåras och det blir liksom lite svårt att få luft. Det är sådan där ledsenhet som bara inte borde få finnas och jag har lite svårt att hantera blotta tanken på den.
    Det är väl så att livet går vidare för att det måste och att man står ut med sorgen helt enkelt för att kärleken man känt trots allt var värd allt det jobbiga också just för att man inte skulle vilja vara utan den. Ibland tar sagor slut på tok för tidigt och många gånger har de tyvärr inte lyckliga slut.
    Ta hand om dig och gråt ut. Det känns trots allt lite bättre att få ut alla tårar.

    SvaraRadera