tisdag 30 april 2013

Kom igen mammor!

Jag fick ett mail idag ifrån en läsare jag håller lite extra kär. En ganska ny mamma...som likt så många andra kämpar med att leva upp till alla krav...men som ibland misslyckas och bryter ihop. 

"Hoppas allt är bra med er. Tänkte bara höra med dig om en sak. Du skriver ju om mycket men jag undrar har du aldrig eller känner du dig aldrig som en dålig mamma? Jag gör det nästan jämt å vill inte känna så. Försöker varje dag tycka att jag är en bra mamma. Det är så mkt som verkligen inte är som man tror att det ska vara. Har ju inte ammat för jag tyckte att de va jätte jobbigt. Att barn skriker visste jag ju men inte så mycket. Tycker inte om att det finns så mycket som ingen talar om när man väntar barn..."
 
TACK för ditt mail fina du! Om du visste vad viktigt det här är! Dina ord är viktiga för MASSOR med mammor som liksom du kämpar med vardagen. Sanningen...måste fram och det är PRECIS det här som jag brinner för! Det är precis det här som motiverar mig att fortsätta blogga, fortsätta prata med mammor och fortsätta stå upp för min verklighet! Jag ska försöka fatta mig kort...även om jag helst vill kasta mig i bilen, köra hem till dig och ge dig en stor kram, ett glas vin, 100 gram Geisha och ett par timmar av sanningen.

Att vara mamma innebär att man alltid ska sätta någon annans intressen framför sina egna. Och det är självklart så många gånger...men ibland hatar jag det. Ibland hatar jag att man aldrig kan vara spontan, att man inte bara kan sätta sig i bilen och köra iväg eller veta att det man planerar faktiskt inte blir inställt på grund av sjuka barn. Jag älskar alltid mina barn - ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej att känna så. Det gör inte mig till en sämre människa. Jag får MASSOR med mail ifrån mammor som skriver om sitt dåliga samvete över att de är less på mammalivet, att det känns som att man är fast och aldrig kan ta sig ur och att man har ett jättestort behov att bara få andas...ensam!

Man känner krav ifrån alla håll. Man ska leva upp till bilden av "den lyckliga familjen" och som nybliven mamma ska man sväva på små rosa moln, amma med ett leende och bjuda hem mammagruppen på cupcakes. Mor- och farföräldrar berättar mysiga anekdoter och man ler sitt mentalt störda leende när man lyssnar och tänker "var barnen drogade hela tiden eller har de verkligen GLÖMT hur det var?!" Mammatidningar, bloggar och vår omgivning visar upp en bild av ett liv som vi inte kan leva upp till och man känner sig som världens mest värdelösa mamma. Man ler på BVC fast man bara vill lägga sig på golvet och skrika "Ta ungen för fan!! Jag orkar inte!!!". Man sväljer tårarna och tänker "Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det!" Men det ÄR inte så. Det ÄR inte bara underbart att vara mamma. Man FÅR känna att det är SKIT! Man FÅR längta tillbaks till den tid då man kunde göra vad man ville, då man slapp ha bröstvårtor som blödde och då man med GOTT samvete kunde sitta på dass i tio minuter med dörren låst...och bajsa. Ensam. 

Livet förändras och det blir aldrig sig likt igen. Man längtar och man föreställer sig en liten mysig familj och man tänker att lyckan är total - bara man får ett litet liv att vårda och älska. Man föreställer sig mysiga promenader med barnvagnen, kärlek och mys. Men skjut mig!? När kroppen värker av trötthet, bröstvårtorna blöder, ungen skriker och man är så slut att man skulle kunna somna stående - då är det fan svårt att känna lyckan. Och det är okej. För långt där inne finns den där obeskrivbara kärleken. Känslan av att älska så intensivt och äkta och så innerligt går aldrig att förstå förrän man är där. Vi har fått äran att få känna en kärlek större än något annat - men den äran gör oss inte till maskiner. Vi är fortfarande bara människor. Människor som blir trötta, ledsna, arga, förtvivlade, oroliga...eller bara jävligt less på situationen. Man FÅR känna så. 

Kärleken. Förhållandet. Sexlivet. Känslan av "vi två mot världen". Vad hände? Ingen säger något om det. Alla ler och skriver vackra saker på Facebook. Kärleken flödar i de svenska hushållen och Fredagsmysandet har blivit en religion. Vem skriver "Maken somnade i soffan klockan sju, barnen skriker och slåss och jag vill bara få SOVA!"? Nej, istället står det "Fredagsmys med de allra finaste! ♥" och man tänker "Finaste? Vafan?! Vi har bråkat i fyra dagar!" Det ÄR ett jäkla test på förhållandet att skaffa barn. Hur gärna man än vill och försöker så tror jag att det är svårt att hitta den där känslan av att man fullständigt förstår varandra. Jag känner ibland att Freddy och jag inte ALLS förstår varandra. Man lever osynkade liv och man sätter inte längre varandra främst hela tiden...som man gjorde förr. Jag saknar det där. Men jag skulle aldrig vilja byta tillbaka. En dag eller två hade varit gott ibland... Tack gode gud för strandhuset säger jag. Dansa. Pausa. Man måste få andas ibland, man måste få känna att man själv...finns kvar. Jag. Malin. 

Jag tänker ofta att om vi bara klarar av att hålla ihop de här åren...när barnen är små...så fixar vi det! Kärleken finns ju där men ibland känns vi ganska splittrade i "kaoset" bland måltider som ballar ur, maginfluensor, tjafs om vem som ska vabba och det faktum att vi nästan aldrig är ensamma i sängen längre. Och det sistnämnda låter roligare än vad det är - han som ligger i "mittelen" är kort, fantiserar om kossor och har blöja. Jag saknar "oss" ofta. Det som var innan. Även om jag aldrig skulle byta tillbaks...så saknar jag det och jag kan längta tills barnen är så stora att de kan sova borta en natt, leka med kompisar eller ja...åtminstone torka sig själv där bak. Det som var "vi mot världen" känns ibland som "världen mot oss". När vi väl är barnfria...kommer det dåliga samvetet i kombination med utmattning och anfaller.

Barn skriker. Det vet vi ju. Men vem fan sa att ungarna skriker så att det värker i hela kroppen..? Att de skriker så att man vill krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Vem sa att amningen kan vara ett rent helvete och att man inte skulle klara av det? Man läser om och man ser mammor som ammar glatt och man tänker "ÅH vad mysigt!!" Sen inser man att man utrustats med totalt värdelösa bröstvårtor och amningen blir ens värsta fiende. Vad händer då? Jo, ALLA säger att "ALLA bröst är gjorda för amning! Tänk på alla barn i u-länderna. Där finns inga amningsnappar eller bröstpumpar. Ge inte upp så lätt!" HALLÅ!?! Jag bor i Mellbystrand och det SISTA jag orkar bry mig om nu...är svältande barn i Afrika som vill suga på mina bröst. JAG. ORKAR. INTE. MER. 

Våga berätta sanningen. Sluta se ner på varandra. Stötta varandra. Erkänn att det är jobbigt ibland. Skratta åt misären tillsammans. Berätta och få bekräftelse. Erbjud din hjälp. Släpp kraven. Hitta stunderna och samla kraft. Kom igen mammor - vi behöver ju varandra! 

Jag satt inne på amningsmottagningen med en 2 dagar gammal Elton i famnen. Tårarna sprutade på mig och där satt jag på en pall med en hurtig barnmorska som "handmjölkade" mina bröstvårtor och försökte samla lite mjölk på en tesked. "Slappna av bara!". Eeeh? Förlåt mig...men klä av dig själv och låt mig slita i dina bröstvårtor!? Vem gjorde MIG och min kropp till offentligt förnedringsobjekt?! Och nej - alla bröstvårtor är inte gjorda för amning! Och nej, mammor som inte ammar väljer inte bort möjligheten till närhet. Då jag tog det kloka beslutet att SLUTA KÄMPA med den förbannade amningen så blev mina barns måltider oerhört mycket mysigare. Inga tårar, inget ont, ingen prestationsångest - bara mys! 

Ikväll tog jag med mig Alice ner till strandhuset och vi har haft myskväll utan grabbarna. Alice och jag satt i köket och ritade och hon sa att hon skulle rita en bild på kärlek. Hon ritade den här och bad mig skriva "familjen" i den gula bubblan:


Mammahjärtat stannar till lite. Kärlek. Familjen. Hand i hand. Det är så mycket större än allt det där jobbiga. I samma stund som jag ser teckningen så försvinner ALLT det där som känns tungt. För det är så stort...att få älska så. Det är så stort...att bli så älskad. Och vi känner det ju alla fyra - bara inte alltid samtidigt. Och det är okej. För så är det ju i en familj. Kaos och kärlek. Tvätt och kramar. Bajsblöjor och skattjakter. Imse vimse spindel och trots. Nappjakter och Bestraffningar. Vi fyra...mot världen.

over and out.

//Meekatt...

100 kommentarer :

  1. Jaá du Malin!
    Jag tänker OFTA på det där, att det var ingen som sa något innan man skaffade barn. INGEN sa något om hur jobbigt det skulle bli.
    Men nu, nu när jag sitter här och bölar och talar om för alla hur HEMSKT det har blivit och inget går som det ska och jag mår så dåligt och hade jag VETAT att det skulle bli så här innan jag skaffade barn ja då....vete tusan ;)
    DÅ kommer alla historier, till och med från mina egna föräldrar som berättar om hemska historier, fast andra också så jag tror att de förträngt en massa ;) Och alla som är föräldrar kommer med historier och ighenkänningsfaktorer.

    Varför inte innan?
    Vi har för höga krav på oss, men VARFÖR?

    Mycket att jobba på här känner jag och jag kör mitt korståg precis som du kör ditt.
    För det finns inget själviskare och hemskare än ungar.
    Samtidigt så finns det INGET som kan sudda bort minnet av en hemsk dag så mycket som så bara ett ögonblick av familjelycka.
    DÅ vet man att den finns där någonstans....

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, exakt. Varför inte innan?! Vi behöver sanningen för att slippa hamna i den situationen...att vi känner oss som världens sämsta...och har dåligt samvete över våra egna känslor. Vi måste veta att fler känner så!

      Keep up the fight! ;) Det ÄR fantastiskt att vara mamma - men inte alltid.

      Kram!

      Radera
    2. För att hade man vetat det innan, hade det inte blivit många ungar gjorda.. ;)

      Med facit i hand vet man ändå att de goda stunderna överväger de jobbiga och dåliga. Mina ongar är ju 23 0ch snart 21 och klarar sig (nästan) själva. Resan har varit underbar och alldeles fantastisk. Men också alldeles förbaskat skitjobbig. Ser fram emot att om typ tio år bli morfarmor, och stötta ungarna när det är tufft - samtidigt som det blir väldigt skönt att kunna hojta: "Babyn behöver ren blöja!!" Och så bara hiva över den ;)

      Skulle önska att det funnits fler som stöttar varandra när mamma/pappa-livet är skit och man känner sig värdelös. Tacksam för vänner som funnits!

      Däremot blir jag skogstokig på alla skenheliga människor som inte vågar erkänna att livet som förälder inte alltid är en dans på rosor.

      Kramar

      Radera
  2. Lika fantastiskt sant som vanligt när du sätter ord på alla känslor man själv har! Min man hade en son (11 år nu) redan när vi träffades och nu har vi fått 3 barn till i tät följd (äldsta nyss fyllda 3, mitten 18 mån och minstingen 6 mån) och jag saknar verkligheten vi-tiden med maken... med både far- och morföräldrar en bit iväg och ingen chans till barnvakt kan jag typ bryta ihop om 18-månaders vägrar somna i sin säng... JAG behöver få sova med min mans armar om mig (det är ju den enda tiden vi har bara vi) och kan bli så arg att jag börjar gråta om hon inte somnar som hon ska... Och amning ska vi inte tala om, alla mina barn har varit tvungna ätt få tillägg också redan från början, då de var så stora så de behövde mer näring. ( ettan vägde 5600 vid födseln!) Jag fick aldrig nån hjälp med att amma, det var bara "fortsätt du med ersättning och öka den efter hand" när jag frågade om att försöka fasa ut den pratades det alltid bort precis som att det inte skulle vara lönt att ens försöka för jag skulle aldrig ha tillräckligt med mjölk (nä det tro f-n när man skulle hälla i ersättning var 4e timme, hur ska barnet vara hungrigt nog för att sutta igång tuttarna då?) Nu är jag inte så bitter som det låter över just den delen för ersättning har funkat bra för oss, men man känner allas blickar när man plockar fram flaskan istället för tutten.. det är inte roligt att behöva förklara sig hela tiden... Nä, nu ska jag krypa intill gubben efter en lyckad förflyttning av ungen till hennes egen säng, få 2 minuters gos och sen ett "vänd på dig gumman, du snarkar"... visst e livet underbart! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man behöver ju den där egentiden - åtminstone några timmar ibland...för att få känna att det fortfarande är "vi". Och ja, man bryter ihop, gråter och skäller när barnen inte kan somna i tid och när de väl somnat har man världens sämsta samvete och är för trött för att ens ligga nära.

      Bebisar måste ha mat. Mammor måste orka. Jag fick också blickar och frågor "Jahaaaa, du ammar inte?!" när jag tog fram flaskan och ibland ville jag kasta flaskhelvetet på dem och skrika "Jag har suttit och pumpat TRE timmar inatt för att få ut det här!!!!" Men jag behärskade mig, haha. En del bara knäpper upp tröjan och pang. Andra gråter sig igenom nätterna för att få till den där maten. Och sen inser man...att den står i hyllan på Ica. ;)

      Lycka till med kvällens förflyttning!

      Radera
  3. Småbarnsåren är skitjobbiga att ta sig igenom. Mina ungar är nu 9, 7 och 4 och jag ser ljuset i tunneln. Nu är det lite utförsbacke äntligen. Nu har jag kunnat börja ta tag i mitt liv och satt mig i skolbänken igen. En hel dag. 8-17 är jag jag. Inte mamma.
    Och nu efter tre ggr i skolan så börjar jag äntligen reagera på mitt tilltalsnamn, inte bara "mamma". =) Framsteg bara det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter underbart skönt! Bara det ja...att få lyssna på sitt eget namn, haha.

      Njut! <3

      Radera
  4. Med ett leende på läpparna och tårar i ögonen har jag läst ditt inlägg. Min dotter var snäll som ett lamm som liten, åt som hon skulle, var glad nästan alltid och då överdriver inte jag, lite strul med sömnen men jag fick ändå sova så mycket att jag orkade och ibland kom det guldnätter då man fick sova lite extra. Sen vände det vid ca 1 års ålder sov vi ca 2-3 timmar per natt, trugade, lurades, lekte och gjorde allt men ändå vägrade hon äta. Vi fick åka till mina föräldrar för att få sova och de ta tösen. Nu ska mormor och morfar låna tösen ons-lörd och jag gör inget annat än kämpar mot tårarna för att jag ska vara ifrån henne, istället för att njuta av att få sova själv, tid med gubben, egentid så är jag ledsen för att vara ifrån henne. Hur konstig kan man bli?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det är ju så...man orkar inte och man behöver sin egen tid. När man får den kommer det dåliga samvetet och längtan. Men det är bra! Man behöver längta! Man behöver få lite distans till det jobbiga för att känna att det egentligen är helt okej.

      Skönt att alla bebisar är olika. En del har ett hemskt första år - andra bara njuter. Härligt att få fram alla sidor - det är jätteviktigt att påminna varandra om det BRA också såklart!

      Försök njuta av egentiden. Tösen kommer garanterat ha det toppen hos mormor och morfar!

      Radera
  5. Jaadu.... Jag fick sådan chock när jag blev mamma och jag tyckte det var HEMSKT. Och inte fick man något gehör för det, alla i min omgivning tittade på mig som att jag var den mest otacksamma och lata människan någonsin. Så jag började blogga, fullständigt ärligt, och vilken enorm respons jag fick! Alla, mer eller mindre, känner ju likadant. Säkert finns undantag men varför bry sig om dem. Sök dig till likasinnade och skratta åt eländet. Jag isolerade mig fullständigt och som ett brev på posten kom förlossningsdepressionen. Ta hand om dig, du får jättegärna kontakta mig om du vill prata. Mailet finns på bloggen.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja alla mammor som vågar berätta hur de känner!! Kikade in på din blogg och den kommer jag fortsätta kika in i!

      "Sök dig till likasinnade och skratta åt eländet." - Ett hallefuckinglujah på det! <3

      Radera
  6. Så...nu har jag gtåtit, skrattat och kännt igen mig! Tack för att du finns och delar med dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du kikar in här! <3

      Radera
  7. Tänk om din blogg fanns när man fick sitt första barn!! Du sätter verkligen ord på sanningen!! Så grymt bra skrivet!!!

    SvaraRadera
  8. Ok, nu kom en tår. Tack för att du vågar sätta ord på känslor man knappt själv kan beskriva.
    Trodde i min naiva värld att det var denna stöttning man skulle få i mammagruppen på bvc.. Men där var ju mamma-maffian! Och då kändes det bara mycket värre.
    Nu hittar jag min energi på denna blog, hos dig och hos alla härliga mammor som skriver in <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad härligt att läsa! Det viktigaste är ATT man hittar energin och att man sprider den vidare! Här inne finns en MASSA fantastiska starka och kloka mammor! Som en egen mammagrupp - för oss alla! ;)

      Kämpa på! Kram!

      Radera
  9. Nu har jag läst fig blogg i rättså exakt åtta månader, så gammal som min son är. Och åter igen så får du ner ALLT det som jag och många andra mammor och pappor tänker och känner i ord. Vad skulle jag gjort utan att börja dagen med lite läsande från blogg?! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag är att du hittat in här! <3

      Radera
  10. Du är bäst. Mitt i prick som vanligt. :)

    SvaraRadera
  11. Så bra, så bra, så bra! Borde spridas på alla Mvc och Bvc! Kärleken och utmaningen går hand i hand i småbarnslivet, så är det, och ju fler som vågar stå för det, desto bättre kommer många andra må.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju så. Vi måste hålla ihop och stå för våra känslor. Kärlek och utmaning! <3

      Radera
  12. När andra gav mig dåligt samvete och jag blev en dålig mamma:

    Tog reda på att det var en pojke
    Vem som helst fick inte ta på min mage
    Vägrade föräldraträffar
    Åkte till Ullared i v 36 och födde 2 dagar efter då min kropp satt igång förlossningen men han inte var "nere"
    Begärde och fick epidural och födde därför inte "naturligt"
    Bad dem torka av honom innan han lades på mig, jag gillade inte kladdet
    Gav honom ett ovanligt namn
    Ammade inte (nästan dödsstraff på det)
    Tyckte Öppna förskolan var dryg och tråkig
    Döpte honom i kyrkan men vägrade att själv "tacka Gud för detta barn"
    Han fick sitt ovanliga tilltalsnamn tillsammans med Sveriges vanligaste och ett han är helt ensam om att bära
    Han fick två Godfathers och ingen gudmor
    Efter 8 månader fick jag nog och började jobba
    Blev knäpp av trotsen
    Skilde mig från pappan
    Njuter av veckan med honom men också av veckan då det är JAG som går först.

    Jag har haft och får fortfarande dåligt samvete och känner mig som en dålig mamma och det är för jävligt att andra dessutom ska bygga på detta genom att tycka en massa negativt istället för att vara ärliga.

    Det är fan inte lätt och roligt alltid. MEN jag har lärt mig att jag är den bästa mamman för min son. Han är nu 7 år och fullständigt underbar och det har JAG åstadkommit. Ingen kan älska min son som jag och därför är jag perfekta mamman för honom. Jag har slutat umgås med dem som ger mig dåligt samvete, jag har markerat och sagt ifrån till dem som jag inte riktigt kan göra mig av med och jag har tagit bort eller blockat de på facebook som försöker låta som allting är underbart alltid.

    Jag ser tillbaka och blir arg över de gånger andra fått mig att må dåligt för det är vid dem tillfällena som jag inte mått bra och därför inte varit bra.
    MEN det är också så att i riktiga livet är vi olika och på olika humör, folk mår inte likadant varje dag och det är social kompetens att kunna umgås och möta folk utifrån var de är. Min son får lära sig att läsa dessa signaler eftersom jag inte alltid har ett leende på mina läppar. Hur ska de perfekta mammornas barn kunna möta människorna i det riktiga livet, möta motgångar eller hjälpa någon som mår dåligt om de aldrig tidigare mött någon?

    Vi mammor behöver inte gro i olycka eller uppmuntra negativt eller dåligt beteende, det är inte det som det handlar om.. Det handlar om ärlighet och stötta varandra. Genom ärlighet kan vi hjälpa varandra att må bättre och mammor som mår bra är bra mammor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka kloka du! "Jag har slutat umgås med dem som ger mig dåligt samvete, jag har markerat och sagt ifrån till dem som jag inte riktigt kan göra mig av med och jag har tagit bort eller blockat de på facebook som försöker låta som allting är underbart alltid." Hallefuckinglujah på det! <3

      Vi ska lära oss att säga ifrån och vi ska lära oss att stå upp för oss själva och VÄLJA ut de människor som lyfter oss till motsats från de som drar ner oss. Vi behöver hjälp UPP - ner klarar vi så bra på egen hand.

      Och ja, du är såklart världens bästa mamma för din son. Kämpa på!

      Radera
  13. Helt underbart skrivet. Och så rätt, tack för att du sätter ord på det.

    SvaraRadera
  14. "HALLÅ!?! Jag bor i Mellbystrand och det SISTA jag orkar bry mig om nu...är svältande barn i Afrika som vill suga på mina bröst." Haha, jag bara ÄLSKAR hur du uttrycker dig! Jag känner med dig i varje ord. Jag minns så väl de där orden "alla kan mamma!" Det är SKITSNACK! Jag kämpade i sex månader och grät mig igenom fem utav dem. Var det värt det? NEJ! Jag kunde lagt min energi på att vila, pussa Saga och njuta av att vara mamma. Men alla i vår föräldragrupp ammade glatt och ingen hade problem. Världens sämsta mamma var jag.

    Jag har trott det i flera år. Tills jag upptäckte din blogg och förstod att detta var verkligheten, den oförskönade verkligheten som vi kämpar i tillsammans. I det tysta.

    TACK för att du gett mig min självkänsla tillbaka. Du och dina ord är så värdefulla!

    Kram Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh...TACK! Tack för fina ord och YEYH för att du tagit dig ur det jobbiga! DU har gjort det själv - genom att välja att lyssna på kloka mammor istället! ;)

      Kämpa på! <3

      Radera
  15. Ja, du träffar så rätt med dina ord. Första barnet pratade jag inte så mycke om vad jag kände, men svärmor förstod, hon såg och fanns där. Andra barnet var ännu värre, speciellt med amningen, men den här gången var jag mer trygg med mig själv som mamma och tog till ersättning när jag kände att måttet var rågat. Då hade jag även hittat den här bloggen, och en annan som har hjälpt mig skratta åt alltsammans istället, att tycka det är ok att må som man mår. Pojken är 4 och tösen är 1 och nu börjar det bli roligt. Som jag läste på en blogg; "Jag är ingen bebismorsa". Nej det är jag inte för jag tappar bort mig själv. Så enkelt är det. Och det är ok, för sån é jag! som du så snyggt brukar skriva i din blogg. "För sån é jag" har blivit mitt nya mantra när jag undrar vad andra skulle tycka. Tack för en underbar blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord! Ja, med andra barnet är man ju tryggare och mer avslappnad och plågar inte sig själv lika länge. Alla är inte bebismorsor!! En del älskar bebistiden - andra hatar den. Och det är ju helt naturligt att vi tycker olika. Vi är inga maskiner och det är okej att känna så. Jag är ingen 1-3-årsmorsa, haha. VÄRSTA tiden nu med Elton. Alla säger "Detta är den roligaste tiden - allting händer!" och jag känner "Skjut mig!" hela tiden. För sån é jag. ;)

      Kram!

      Radera
  16. Hur bra är inte du, Malin?????
    Själv är man en "plastmamma" till en fyraåring sen 1,5 år tillbaka och bara det är ingen dans på rosor. En utomordentlig förberedelse till riktiga mammalivet som än inte jag skyndartill. Men tankarna finns där och du och din blogg förbereder en ännu bättre!
    All kärlek i världen till dig och familjen!!!! <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vad praktiskt med lite mental förberedelse. ;)

      När och om du blir redo finns jag här och peppar! ;)

      Kärlek tillbaks! <3

      Radera
  17. Så känner alla föräldrar, mina barn är nu stora, 20,18,12 så egentid är något som vi har fått på senare år. Vi skaffade barn väldigt tidigt, hade precis fyllt 21 när första kom, två år senare kom nästa och då bröt jag ihop. 23 år och två barns mor var ingen lek, men jag kom upp ur träsket igen, jag tycker det är skönt att dom är stora och självständiga nu, jag serverar mat och tvättar kläder, i övrigt så sköter dom sig själva :)
    Jag älskar småbarn och gillar att vara med mina syskonbarn, men jag skulle för allt i världen inte börja om igen, hur gulliga och underbara dom små liven än är.
    Så kämpa på alla små barns föräldrar, vi vet hur tufft det är emellanåt, men det blir lättare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack - det ger lite hopp om framtiden! Förstår att det måste ha varit jättetufft att vara en så ung mamma - men ÅH vad skönt NU när de är "stora" och du fortfarande är ung!?

      Det blir bättre! *upprepar högt* ;)

      Radera
  18. Det stämmer så bra det du skriver min dotter var väldens snällaste som åt och sov på nätterna (däremot så var jag hennes napp i nära ett år eftersom inget annat dög..) men totalvägrade vagnen så i 9 månader bar jag runt henne i sele eller sjal plus att jag jämt hade med vagnen för om hon somnade så kunde jag kanske lirka ner henne i vagnen..för att inte tala om smakportionerna...total misär och kaskad spyor...

    Jag tycker du är helt underbar!

    Kram Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annica! Barn som vägrar vagnen?! Åh hjälp! Vagnen har varit räddningen många gånger här. Hur orkar man bära...i 9 månader? Kan man inte byta ut såna kräsna bebisar? ;)

      Hoppas det vänt och att maten funkar bättre! <3

      Kram!

      Radera
  19. TACK. TACK. TACK.

    SvaraRadera
  20. Jag måste erkänna att jag grät en liten skvätt när jag läste... Jag är mamma till två barn på 2,5 och 1år. Det är jätte roligt också men tyvärr har jag aldrig känt mej så otillräcklig i hela mitt liv. Båda vill vara i min famn helst hela tiden, den äldsta har börjat trotsa och den lille har en stämma som skär i öronen. Jag hatar när jag tappar humöret och skriker åt dom, för det gör jag ibland. Jag hatar när jag inte har tålamod med pärlor som hamnar överallt och med nerkissade kläder. Ibland känns det verkligen övermäktigt att dra det här lasset varje dag själv tills maken kommer hem från jobbet, men jag älskar dom så mycket och skulle inte kunna vara utan dom. Man får verkligen prestationsångest av att läsa om alla mammor där livet som förälder verkar vara en enda dans på rosor.
    Tack för att du finns så man kan slappna av en stund, andas, ta nya tag och veta att man inte är ensam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är LÅNGT ifrån ensam!! Jag tappar tålamodet varje dag! Jag skäller för dumma saker och jag blir arg för saker jag borde skratta år. Tålamodet räcker inte, man är trött och man är fast i en slags "bubbla" där ALLT bara handlar om barn...städning...plocka fram och plocka undan mat. Hela tiden. Ingen paus.

      Men vi lär oss med tiden. Man lär sig att be om ursäkt för att man skällde när det inte behövdes, man lär sig att skratta åt misären och man lär sig att orka lite lite mer. Men vi är inga superhjältar - vi är mammor! Vi gör vårt bästa och ofta ofta är det alldeles tillräckligt! <3

      Kämpa på! <3

      Radera
  21. En ung mormor.30 april 2013 08:53

    Till dig som mailade: Släpp kraven som Meekatt skriver. Du gör ditt bästa och det är naturligt att känna som du gör. Man vill vara en bra mamma och du är med all säkerhet en bra mamma! Amningen var hemsk tyckte jag. Jag slutade efter en vecka. Fick en massa pikar ifrån vänner och jag kan aldrig riktigt förlåta att de inte stöttade mig. De såg inte hur jobbigt jag hade det. Meekatts blogg får mig att känna just det där att det är okej att inte vara perfekt. Eller vem är egentligen perfekt? Vi gör vårt bästa och vi duger!

    Kram till dig och kämpa på. Det blir lättare!

    SvaraRadera
  22. Vet inte om det är någon mer som har det "problemet" att man är ensam, jämt! Har gett upp för länge sedan, gråter när jag är ute och går med min underbara son, när jag ser andra familjer som umgås med varandra, är närvarande.. Allt jag önskar är att mitt barn ska få ha en pappa som älskar och bryr sig om honom lika som jag. Tänk om man hade vetat detta tidigare, det hade gjort saker och ting annorlunda, inte för att jag för något i världen skulle vilja vara utan mitt barn, men kanske hade kunnat våga ställa mer krav, nu vågar jag inte, då jag alltid känner mig fullkomligt värdelös..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men du! Du är inte ensam om att känna dig ensam! Det ÄR skittufft och jobbigt att ha barn. Det är underbart och alldeles förfärligt på samma gång. Och så känner jag MED en pappa som älskar barnen. Du är inte värdelös!! Du är ensam och du behöver någon som förstår dig och som peppar dig! Du fixar det det här! Det viktiga är att ni omger er med människor som tycker om er och som ni tycker om. Kärlek - i alla former. Och ni har varandra - du och din son! <3

      Jag bryter ihop totalt ibland för att jag inte har mamma i livet men så påminns jag om de människor vi faktiskt har i våra liv. Fantastiska vänner...som blivit familj.

      Berätta hur du känner. Be om hjälp. Man klarar inte allt själv. Och det är inte att vara värdelös..tvärtom. Att våga erkänna att man behöver hjälp och stöd är det modigaste vi kan göra!

      Stor kram!

      Radera
  23. Fy fan vad du är skön! Tror det är jättemånga som känner igen sig själv i det du skriver :)
    Tack för att du sätter ord på vad många känner!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du kikar in här! :)

      Radera
  24. Oj vad bra skrivet! Har precis börjat läsa din blogg och tycker den är helt underbar. Jag har en son på 14 månader och kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Ibland när lillen skriker vill jag bara skrika tillbaka och sedan hoppa ut genom fönstret. Men så fort han tittar på mig och ler, skrattar, fiser, dansar, pratar och pekar blir jag underbart varm inombords.

    Denna kärleken är den största man någonsin får uppleva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det är ju så. Ena stunden "skjut mig" - nästa stund total lycka.

      Radera
  25. Lightfish~Anna30 april 2013 09:26

    Tack för att du är du Malin och sätter ord på hur det är för många av oss!

    SvaraRadera
  26. En NORMAL mamma vill sälja sina barn på blocket alternativt erbjuda 50 spänn bara man blir av med ungen.
    En NORMAL mamma säger till sina bråkande barn att gå ut på gatan å slå varandra less så man slipper se det.
    En NORMAL mamma älskar sina barn MEN ibland tycker man inte om dom.
    En NORMAL mamma ringer till sin mamma/kompis/syster å säger: Snälla skjut mej för jag orkar fan inte med detta längre.

    En ONORMAL mamma är den som ALDRIG klagar och säger att allt är som att leva på fluffiga rosa moln.

    Som mamma till 4 killar mellan 18-3½ så är det högt i tak emellanåt. Och fortfarande så förvånar det mej hur all den ilska och "säljer dej på blocket skitunge" man kännt under dagen bara försvinner när man bäddar om dom på kvällen.
    En sovande unger gör att man förlåter dom allt dom utsatt för en under en skitdag. Då svämmar hjärtat över av all den kärlek man har

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant! I samma stund de stänger ögonen försvinner ALLT!

      Radera
  27. Word!
    När jag känner mig som den sämsta mamman i världen så brukar jag tänka att jag ändå är den allra bästa mamman för mitt barn! Hon vill inte ha nån annan mamma än mig! Inte ens de där dagarna när allt brister o man skriker 'håll käften' till sin kära 5-åring. Vi älskar varandra lika mycket ändå! Även när hon kallar mig 'dumma skit mamma' Man får spara på de där bra stunderna och plocka fram dem när allt känns skit! Kram och heja Malin!




    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, här hemma är det "bajsmamma" som gäller under dåliga dagar, haha. Men Alice skulle nog inte vilja byta ut mig trots allt. ;)

      Kram!

      Radera
  28. Önskar verkligen att jag haft dina kloka ord att läsa när mina barn var små. Du är en pärla!

    SvaraRadera
  29. Har egentligen bara en sak att säga.

    Fler pappor borde läsa denna bloggen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, var är papporna?! ;)

      Skämt åsido...pappor borde absolut läsa den här bloggen. De behöver få en inblick i känslor som mammor har - men kanske är dåliga på att dela med sig av.

      Radera
    2. Finns det annars ngn bra pappablog? Jag gav min man boken "Koka makaroner". En pappa som skriver om om sin första tid som förälder. Hur bra som med aha-upplevelser o med glimten i ögat enligt min man.

      Radera
    3. Fredrik Backmans blogg är jättebra!! http://fredrik.cafe.se/

      Radera
  30. Precis så är det! bra att du skriver till punkt för alla oss andra :)

    Helena

    SvaraRadera
  31. Fantastiskt bra som vanligt Malin. Precis vad jag behövde läsa nu... Sonen har diarre sedan över en vecka, jag liksom vadar i bajs. Dottern är trotsig till max och stora sonen är preteen så det stör. Hemmet ser ut som sju svåra år, karln jobbar massor och ingenting är roligt. Så jävla less på livet... VET att ingen är perfekt, men behövde påminnas om det. Tack!!

    Och jag håller med. Pappor behöver VERKLIGEN läsa bloggen!!!

    Kärlek till dig katten!
    /Erica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, hoppas det har vänt och att bajsvadandet är över! Det är pest - men det vänder! Ibland kommer den där känslan av att ingenting är roligt. Krav, trots, sjukdomar och gnäll...alltid. Man vill bara hitta en väg ut! Men vi har det så alla ibland. Snart vänder det.

      Kärlek! Kämpa på!

      Radera
  32. Du beskriver det så bra Malin! Det är pest och bäst att vara mamma! Ibland kokar man av frustration och ilska och ibland svämmar hjärtat över av kärlek. Nu har jag varit mamma-ledig i över ett år och jag mådde skit, hade tappat bort mig själv (samtidigt som jag älskar att vara hemma med mina barn - kan man bli mer schizofren?). Jag bestämde nog för att nu var det nog, jag måste hitta mig själv och bokad in mig för en egenhelg. Sambon fick ta hand om barnen, han fick dock god hjälp av våra föräldrar.
    Det var et bästa jag gjort. Nu känns det som om jag lever livet igen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh - det ÄR så viktigt att ta sig den där helgen! Bara åka iväg! Har man inte råd med Spa så kan man gömma sig i en kompis lägenhet, ett billigt hotellrum - vad som helst! Bara bort ifrån alla kraven! Man måste fylla på energin...den kommer inte bara och knackar på.

      Härligt att du är på g! Håll känslan och sug på den länge!

      Radera
  33. Klockrent, som vanligt!
    Kram katten!

    SvaraRadera
  34. Hej!
    Tycker att jag har en dundererfarenhet om att inte gå på rosa moln å bli deprimerad efter förlossning mm. Vill nån byta erfarenheter så kom bara. :) jag delar jättegärna med mig av mina känslor å upplevelser.
    Läs och länka om ni vill dela med er av mitt senaste inlägg på www.poppenskids.blogspot.se
    som sagt jag pratar gärna å delar gärna med mig av mina erfarenheter och finns även på merlandsson@hotmail.com Kram på er alla morsor! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Härligt med mammor som vill dela med sig! Heja heja!

      <3

      Radera
  35. Fantastiskt skrivet, precis så är det! ALLA borde läsa din blogg, inte bara papporna ;-) Sluta aldrig skriva, du behövs! /Sofie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack. Jag ska aldrig sluta skriva! DET lovar jag!

      Radera
  36. Mina barn är nu stora, de är 28,30 och 32 år, Har ett barnbarn som är 4 år och ett barnbarn till på väg. När jag passar mitt barnbarn nu så tänker jag på att varför var jag så hård med vissa saker med mina barn som mat och sovtider? Varför hade jag inte bättre tålamod? Fast jag tycker jag gjort en massa fel så är alla mina barn nu utflugna, har familjer och har ett bra liv. Man får göra misstag, man lär sig av dem och barnen blir bra människor ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord! Man får göra misstag...det är viktigt att man känner det! Våra föräldrar gjorde det, vi gör det och med all säkerhet kommer min Kraavllis vara en riktig bajsmamma ibland hon med, haha. ;)

      Radera
  37. Mycket bra skrivet och helt sant. Bilden av den perfekta mamman är svår att slå av sig för man möter den överallt. Det behövs mer sådana här inlägg, för hur mycket man än älskar sina barn så vill man i bland säga upp sig som mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland önskar jag att man kunde pausa familjen med en fjärrkontroll...och få slippa dem lite, haha. Jag vill inte bli av med dem...bara pausa! ;)

      Radera
  38. Malin! Du är helt fantastisk!
    Såååååååå BRA skrivet!

    /Mamma till fyra pojkar

    SvaraRadera
  39. Har du sett reklamen för potatisgratäng på TV? när lyckliga familjen leker kurragöma medan mamman fixar middag, extremt välstädat hem, alla sitter, rak i ryggen och äter lyckligt leende och barnet frågar: "får jag ta mer gratäng?" Är det så hemma hos någon??
    Ibland känns det som om reklam om "lyckliga familjer" förföljer en och då känner man sig...bläääää!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har sett den - lite "skjut-mig-känsla" på den. Måste vara knark i gratängen, haha.

      Radera
  40. Amen! Du är min nya Gud! Håller med till punkt och pricka. Tack för att du delar med dig av dina tankar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, hallefuckinglujah? ;)

      Kram!

      Radera
  41. Så sant, så sant!
    Kram fina<3

    SvaraRadera
  42. Det verkar bara vara jag som har haft en mamma som berättat för mig hur hemskt jobbig jag var som bebis. JAg hade kolik och skrek dagar och nätter igenom. Bara hon fick bära mig, och hon var helt knäckt. Hon berättade att en granne kom och förbarmade sig över henne och gick ut en långrunda med mig så hon fick sova. Hon har berättat att ibland ställde hon ut mig i vagnen med en filt över, gick in i sovrummet, satte i öronproppar och sov i en halvtimme. Jag skrek ju oavsett. Men om hon bara fick sova en halvtimme så orkade hon vara en mamma sen igen.

    Det sista anammade jag som mamma. Låt mig få pauser så orkar jag mer. De behöver inte alltid vara långa. Ett bad, en timmes träning, handla själv.

    Min mamma har hjälpt mig med att ta allting med ro.
    Mitt råd är. Älska ditt barn mer än något annat, lek med dem, mys, pyssla. Men glöm för fan inte bort att uppfostra dem, det innebär ibland skäll. De vet om att man älskar dem. Det är ju bättre att någon som älskar dem säger till när de gör fel så slipper de bli odrägliga och få det jobbigt när andra skäller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka ord!! Vad SKÖNT med en mamma som berättar som det var istället för att säga "Sån var ALDRIG du när du var liten!" Nu har jag ju inte mamma som kan stötta (eller knäcka mig?) med sina ord.

      Pauser är så viktigt! Handla själv. Posta ett brev. Träna. Andas!

      Radera
    2. Nä jag vet att din mamma tyvärr har gått bort :(
      Jag tror att det är ganska vanligt att mor och farmödrar oftast glorifierar sina barnbarn. De kommer säkert också bara ihåg det roliga och mysiga. Jag var säkert extrem och det är därför hon minns det. Jag hade även raseri anfall när jag var ca fyra. Detta minns jag inte heller, så någon skada har jag inte tagit av att få utskällningar. Jag tyckte även att det var kul att trycka ut all linsvätska ur förpackningarna när jag gick på toa. Detta minns jag, men jag minns inte att jag fick skäll för det. Vilket jag måste ha fått.

      Folk måste skilja på att vara elak mot sina barn och att uppfostra dem. På något sätt har uppfostran fått en negativ klang. föräldrar är rädda för att ses som elaka och vågar därför inte att säga till sina barn. Vilket är så viktigt. Barn som vågar göra fel för de vet att de är älskade är lyckliga barn. De vet att även om mamma skäller för att jag hällde ut mjölken på lillebror så älskar hon mig och vi blir vänner så snart jag bett om ursäkt och hon har torkat upp det och lugnat ner sig.

      Radera
  43. Åh det med amningen känner jag så väl till! Hängde bokstavligt talat köttbitar från mina vårtor, så jag beslutade att sluta. När vi är hemma hos min farbror o hans fru så säger de att jag kan amma "där inne" Varpå jag säger att jag inte ammar längre, varpå min farbror säger "kunde du inte försökt lite till?" .... jag sa inget (dumma mig) men han hade ju inte med det att göra att jag skrek av smärta och grät något in i helvite när jag väl försökte amma... Efter detta har jag fått veta att min gammelmormor, mormor, moster inte heller kunde amma... så nog finns det folk i u- länder som inte kan amma... De gör kanske som min gammelmormor, gav havre-vatten...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, alla dessa jäkla kommentarer! Amma själv för fan om ni tror det är så enkelt? Jag misstänker att det finns folk i hela världen som inte kan amma. Här har vi ju lyxen att ha ett alternativ på närmaste Ica.

      Radera
  44. Tack söta du för dina ord, en liten tår kom det allt, och jag bara känner igen mig i allt du skriver. Keep it up!

    SvaraRadera
  45. hej ville bara tacka för ditt inlägg.Är en ensamstånde mamma till en 3månaders liten tjej som senaste två veckorna varit extremt kinkig.så ditt inlägg var precis vad jag behövde läsa mitt i allt det jobbiga TACK

    SvaraRadera
  46. Jag har tre barn som jag älskar men jag älskar inte alltid att vara mamma. Ibland vill jag sälja dem billigt på blocket... Det är jobbigt och inte alltid en dans på rosor..,
    Jag har ammat alla tre. Min äldste var 18 månader när jag slutade att amma honom och oj vad skit kg fick för att jag ammade så länge.

    SvaraRadera
  47. Livet som nybliven förälder beskrivs alltför ofta som en rosa fluff värld vilket tyvärr kan leda till att alla de som inte upplever det får dåligt samvete. Jag själv mådde skit de första tre månaderna med min förstfödda och det tog lång tid innan kärleken växte fram. När det gäller amning så är det enligt mig det viktigaste att alla gör det som känns rätt för de och respekterar andras val utan att kritisera. Jag som kom från en släkt där få kunnat amma möttes ofta av negativa kommentarer gällande mitt val att delamma sonen och personer som ifrågasatte om det kanske inte var dags att sluta snart. Jag tycker det är oerhört trist att det finns så mycket värdering kring det nyblivna föräldrar gör istället för att försöka uppmuntra varandra, det viktigaste är att man gör sitt allra bästa utifrån de förutsättningarna man har.

    SvaraRadera
  48. Det är skönt att läsa sådant här. Det får mig att bestämma mig för att aldrig någonsin skaffa barn. Och det säger jag inte på ett snorkigt, hånfullt sätt, utan jag säger det som det är; Barn intresserar mig inte, livet med barn intresserar mig inte, punkt. Jag jobbar med barn och ungdomar, det är underbart att få stärka och lära dessa små människor, men jag ser att det stannar just där. Jag vill fortsätta resa med min man, njuta av livet utan stress, krav och press (ja, helt undan kommer man ju såklart inte, livet är livet).

    Många pratar om den där kärleken man känner till sitt barn, som man inte känner till någon annan. Det är en uppoffring jag gärna gör, precis som ni med barn uppoffrar frihet, ledighet och annat man kanske saknar som förälder. Man måste inte skaffa barn för att få ett värde som kvinna, det är dock så samhället ser ut idag. Jag tänker inte låta min kropp gå igenom hormonbehandlingar (har PCO), dyra utgifter hopp och förtvivlan. Kan jag inte få barn, ja, då får det väl vara så. Jag har gått igenom så mkt sorg, smärta och ångest (bipolär) och äntligen fått en fungerande medicinering (litium) och känner livet komma åter. Jag tänker inte till vilket pris som helst skaffa barn, när det finns så mycket annat härligt här i livet. Men ingen tycks förstå mig. Du är bara värd något som kvinna, den dag du klämmer ut ett barn, annars är du ett misslyckande.

    SvaraRadera
  49. Åh Malin , jag har fått mig ett gott hysteriskt skratt ikväll! Du anar inte hur fantastiskt du sätter ord på sanningen och det är helt underbart att läsa .
    Jag finner absolut inga ord , du har verkligen spikat allt och det är för mig beundransvärt att läsa all sanning.
    Tusen tack för det bästa jag hittills någonsin läst!!!
    Mvh Kikka

    SvaraRadera