söndag 21 april 2013

Du var inte här.

Idag var en stor dag. Idag var en jättestor dag. Och du missade den. Alla de där stora dagarna...de viktiga ögonblicken och de där stunderna som man vill dela...de missar du. Du skulle varit här idag. Du skulle sett världens stoltaste 5-åring komma cyklandes här ute på gatan med ett leende av total lycka. Du skulle stått här med kameran och hejat på henne när hon kämpade varv efter varv runt kvarteret med en vilja starkare än något annat. För i morse bestämde Alice sig. IDAG skulle hon lära sig att cykla utan stödhjul! Idag! Och hon klarade det!! Och du missade det... Och samtidigt som jag blir överfylld med stolthet och lycka över min duktiga och tappra lilla tös så fylls jag med ilska och obeskrivlig sorg...för att du inte var här.
Kämpa kämpa!!




Jag vill lyfta luren och säga "Alice har lärt sig cykla mamma! Kom och titta!" Jag vill messa över en bild på telefonen och få ett svar med "Duktiga Alice! Hälsa från mormor att hon är bäst!!" Och jag vill att du kastar dig i bilen och kommer hit. På vägen kör du inom Maxi och köper blommor till Alice för att gratulera henne till att hon varit så duktig och när du kommer fram så skrattar jag åt att du har strumpor och kjol. Vi tittar på en stolt 5-åring tillsammans och sen fikar vi i vinterträdgården och pratar skit om deltagarna i Let´s Dance. Jag vill ha allt det där! Alice missar det. Jag missar det! Hon missar dig...och jag hatar det. De viktigaste människorna i mitt liv - missade varann. Den som ville mest...kan inte alls. Och det är fel. Något blev fel. Du skulle inte dö. 
"JAG KAN MAMMA!!!! JAG KAN CYKLA MAMMA!!! TITTA!!!!!" 

Min älskade tös...om du visste hur stolt jag är över dig! Jag VET hur mycket du har hatat den där jävla cykeln och jag vet hur arg du varit över att vi köpte en utan stödhjul och sålde den gamla. Men idag var det din dag. Idag var du redo och jäklar vad du kämpade! Tungan rätt i mun, blicken halvt skräckslagen och halvt förväntansfull och benen skakiga av rädsla. Och med en genomsvettig och tapper pappa vid din sida. (Bra sprunget idag älskling, haha. Du är fantastisk! ♥) Och plötsligt...så bara lossnade det! "Jag kan mamma!! Jag kan cykla mamma!! Titta!!" Min stora lilla tjej! Det leendet hade jag kunnat betala en miljon för att få se igen. Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana.

Det är alltid de här lyckligaste stunderna...som blir olyckligast. När kroppen splitter av glädje så skriker den av sorg. För det är ju FEL att du inte är här! Du skulle ju vara här och varje gång jag känner WOW så känner jag FAN!! Jag vill kunna lyfta luren och berätta. Alla de där sakerna...som jag ju vet att du ville veta och få vara med om. Du missar det. Du var inte här.

Snart är det sommar och simskolan börjar. Till hösten börjar du skolan. Snart tappar du din andra tand och imorgon kanske du lär dig att lägga kläderna i tvättkorgen. Jag delar det med tusentals människor här...men kroppen vet...att en alltid fattas. Och det gör lika ont varje gång. 

Imorgon hoppas vi på en lika stor dag. Alice har nämligen en liten detalj kvar att lära sig. Bromsa. 

over and out.

//Meekatt...

42 kommentarer :

  1. Känner igen känslan så väl, min mamma gick bort när Elias var mindre än 2 månader och varje dag ser jag allt det min mamma såg fram emot att se och göra, men hon finns inte här, hon missar allt och precis som du skriver, det gör ont! Jag vet inte hur många gånger jag plockat upp telefonen och tänkt ringa henne, men fått hejdat mig..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där med telefonen... Undrar om man kommer fortsätta så hela livet?

      Radera
  2. Fina fina du Malin och duktiga duktiga Alice! Nu rinner tårarna... Jag vet hur du känner fast i mitt fall är de mormor som dog precis innan jag födde min son. Jag har länge funderat på om man ska tro på andar, spöken osv och kommit fram till att på något sätt så finns själen kvar. När jag blir precis som du beskriver sådär wow glad samtigt som klumpen i magen kommer brukar jag känna efter "såg du de där? lägg en hand på min axel, få min lugn" och på nått vänster försvinner den där klumpen och jag får en känsla av att såklart hon såg, hon ser allt, hon är här fast inte på de sättet jag vill ha henne här, hon är vår skyddsängel nu. Jag vet inte om de hjälper dig men när man tänker så brukar jag iaf bli lite mindre ledsen. <3 Å slutligen Fuck cancer! /J.

    SvaraRadera
  3. Hjärtskärande roligt och sorgligt på samma gång. Heja Alice, Heja dig!

    SvaraRadera
  4. Jag blir alldeles varm i hjärtat samtidigt sorgsen:(
    Fy vad hemskt med den saknaden Efter en viktig person i sitt liv:( <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en stor tomhet. Någon som alltid fattas... <3

      Radera
  5. Heja Alice, du är bäst på att cykla!
    Och en STOR kram till dig.

    SvaraRadera
  6. Også jeg kan nikke genkendende til din sorg... og din vrede. Vi mistede farmor få dage før vi vidste vi ventede Mille - og nu er farfar også borte, hvilket ikke kun smerter os forældre, men også børnene. Det skærer én i hjertet når de siger; farfar skulle have været her nu! Eller - jeg savner farfar så meget. Ind imellem er der mange tårer :(

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det skär i hjärtat...de där orden. "Detta skulle mormor sett". Tårar...och saknad.

      <3

      Radera
  7. Heja Alice!
    Mycket bra skrivet det tar tag i hjärtat.

    SvaraRadera
  8. Gråter... Ohh va jag känner igen känslan.. Både med att jag har en mamma som bor i Malmö men som inte bryr sig men också nu när jag blivit farmor och sonens pappa inte lever och inte kan ta del av den lyckan dela den med sin son och med mig med att bli farfar.

    Underbara Alice att hon fixade det på en o samma dag..
    // Silla

    SvaraRadera
  9. Vad jag känner igen mig! Min mamma gick bort i cancer för två månader sen och jag vill inget annat än att ringa om mina barns framsteg varje dag. Vidriga sjukdom! /Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, två månader sedan! <3
      Och efter 5,5 år är känslan den samma. Man vill ringa...och dela ögonblicken.

      Radera
  10. Jag känner så med dig! Imorgon är det två månader sen mamma gick bort och det gör så vansinnigt ont att hon inte får se Elliots framsteg, eller ens se den bebis vi väntar i juni. Allt det där som man tagit för givet innan, att mamma alltid ska finnas där. Vi kämpar vidare!

    SvaraRadera
  11. Gringaranti! Mycket fint skrivet Malin! Kram till dig<3

    SvaraRadera
  12. Kram!!! Du skriver så fint och jag blir så ledsen för din skull fina du.

    Min dotter släppte också loss utan städhjuligår...trodde aldrig hon skulle klara det. Otroligt stolt igår när hon ropade efter mig. Där stog jag med tårar nakom min solbrillor :)
    Kram igen!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är stort när det lossnar! Stoltheten kan man nästan känna genom luften. <3

      Kram!

      Radera
  13. Duktiga fina Alice!!!!
    Men va fan då Malin..nu fick du mig att börja gråta..igen!
    Du ä bäst.

    SvaraRadera
  14. Hon var visst där Malin... och hon sprang fortare än Freddy. Det är jag alldeles övertygad om.

    Tack för en fin blogg, du får mig att både skratta och gråta. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gjorde hon säkert... :)

      <3

      Radera
  15. Stora varma kramar till dej Malin o alla ni andra som förlorat era mammor ❤
    Jag har själv en mamma som är delaktig i mina barns uppväxt.. Mitt liv hade varit fruktansvärt tomt utan henne.. Kan inte tänka mej hur livet hade varit utan henne.. Mina tårar rullar för mina kinder när jag läser om saknaden efter sin egen mor/mormor❤❤❤
    Söta duktiga Alice som kan cykla.. Det är lycka❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, duktiga Alice som kan cykla - äntligen! :)

      Ja, det är en stor tomhet...

      Radera
  16. <3 Så känner jag med, fast det är barnens morbror som fattas!
    kram

    SvaraRadera
  17. Så, precis så, känns det, varje dag. Du skulle inte dö.

    SvaraRadera
  18. Hejja goe Alice!! Och en stor Bamsekram till dig!!!
    /Vanja

    SvaraRadera
  19. Så fint skrevet, jeg sidder her i København med tårer og flere tårer.... og din dygtige lille pige, jamen altså .... flere tårer. Det er stort:-)
    /Liv (som btw nok ikke har skrevet nogen kommentar før, men læser ALTID din blog og EEEELSKER den, vi deler mange holdninger)

    SvaraRadera
  20. Tårarna rinner.......igen. Grattis till Alice!

    SvaraRadera