söndag 3 februari 2013

Att sakna den man har kvar...

I fyra dagar har du legat på mitt bröst och sovit. Vi har spenderat varje minut tillsammans och nu när du ligger här hemma i din egen säng...så saknar jag dig. 

Tre gånger har jag tittat till dig sen du somnade. Jag lyser med min telefon för att se dig...jag känner på din panna för att se om du är varm och jag räknar dina andetag. Du sover gott. Du är inte varm. Min kropp saknar att ha dig nära...min älskade Elton. 

När ambulansen kom hit kände jag mig förvirrad. Var du verkligen så dålig...så att de behövde skicka en ambulans? Du var ju bara förkyld...och trött. Skulle jag tjatat mer på dig de första dagarna då du var sjuk? Tvingat dig att dricka mer eller lockat med mer glass? Du såg så ynklig ut när du låg här i soffan i bara blöja på den blå filten och killarna ifrån ambulansen kom in. Min älskade vän. Har aldrig känt mig som en sämre mamma. Vätskebrist. Det enklaste i världen...att ge sitt barn glass och saft. Jag vet att det inte är mitt fel och att det inte alls är ovanligt...men känslan just då. Skjut mig.

Den andra natten på sjukhuset var hemsk. Du hade det lite tufft med slem i lungorna och skulle inhalera ett par gånger. Jag höll fast dig hårt för att du skulle få i dig medicinen. Samma sak när de skulle ta tempen, rätta till droppet och grejen som satt på din lilla fot för att hålla koll på din puls. Varje gång stretade du emot och skrek hysteriskt...och jag höll fast dig. Förlåt. Men det var ju för att du skulle bli bra...även om du inte förstod det. Efter fyra sömnlösa nätter var mina krafter slut. Jag vaknade och du låg på min arm i den trånga sjukhussängen. Klockan var halv tre och det var tredje gången den natten som vi bråkade med dig. Två sköterskor och en läkare stod vid sängen och jag fattade inte riktigt vad som hände. Jag var så trött och när jag satte mig upp för att hålla fast dig så att de kunde hjälpa dig att inhalera så bröt jag ihop lite. Jag ville bara ta dig i min famn och springa därifrån med dig. Älskade Elton. Hur skulle du kunna förstå vad vi höll på med? Du ville bara sova...och jag höll fast dig hårt när du skrek. När det var över somnade du utmattad.

Så liten som jag kände mig när du var sjuk har jag aldrig känt mig. Uttorkad och slö...febrig och ledsen...och ont i öronen och munnen. Inte ens vatten ville du ha trots att hela din kropp törstade efter vätska. Men kärlek...ville du ha. Tätt tätt...dygnet runt. Du sov...och sov. Nära. Jag saknar att känna dina andetag och doften av ditt hår. Men du får aldrig bli sjuk igen. När jag var som tröttast och tårarna forsade frågade sköterskan "Har du någon anhörig som kan komma hit lite?" Hon undrade om någon kunde avlasta mig lite, men det fanns ingenstans jag hellre ville vara. Freddy kunde såklart byta plats med mig - men jag kunde inte vara därifrån. Men orden. "Har du någon anhörig som kan komma hit lite?" Mitt hjärta stannade. De där orden...och ljudet av medicinpumpen...och doften av sjukhus...och känslan av att den man älskar mest faktiskt kan försvinna...var som en käftsmäll. Jag har suttit där förut, men den jag älskar mest...i doften...med ljuden. Jag har aldrig saknat dig mer mamma. Och jag har aldrig behövt dina kloka ord mer heller. Du skulle inte dö. Något blev fel. Du skulle ju vara min "anhörig" som kom dit...och tröstade.

Du underbara sköterska som kom in med varmt Te med honung till mig när allt lugnat ner sig på kvällarna. Om du visste vad gott det var...i hjärtat. Tack!
 

Dags att sova. Jag ska bara smyga in och titta till barnen en gång till...


over and out.

//Meekatt...

104 kommentarer :

  1. Kan vara något av det vackraste jag läst på länge fina människa. Tror allt att en tår letade sig fram i ögonvrån där :')

    Så glad att den lilla plutten är hemma där han ska vara nu iaf, & att det förhoppningsvis ordnat upp sig, & är bra nu igen.

    Det är kanske såna här saker (hur hemska dem än är) som gör att man förstår att man ska vara väldigt rädd om det man har. Det kan försvinna imorgon & man ska _aldrig någonsin_ ta något för givet. För då går det åt fanders.

    All kärlek till dig underbara människa! Och ge Elton en liten styrke kram från mig.

    Ta hand om dig & glöm inte att kramas i trafiken! <3

    SvaraRadera
  2. Precis den känslan, känslan av att bara vara mamma....

    SvaraRadera
  3. Fy va jobbigt ni har haft det. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på att gå igenom samma sak med min lilla tjej. Hade också haft väldigt svårt att tillåtas bli avbytt trots att mannen hade kunnat. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man vill ju vara där...hela tiden. Det går inte att lämna.

      Kram!

      Radera
  4. Ja...det är i de lägena man behöver sin mamma. Man känner sig aldrig så liten som när barnen är sjuka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, just då hade hon behövts.

      Radera
  5. Nu sitter jag här och bölar igen. Du skriver så fint. Skönt att det är bra med Elton igen och att ni får vara hemma. Att se sina barn sjuka är bland det jobbigaste som finns, man får tvinga dem till en massa de inte vill enbart för att de ska bli bättre. Men det förstår ju inte de små.
    Jag beundrar dig, bättre mamma kan inte dina godingar ha. Tack för att du delar med dig, du berör.
    Stor kram till er!

    SvaraRadera
  6. Huh... Vilka dygn ni har haft :/ Skönt att det har vänt nu <3
    Kram Nina!

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivet så jag har tårar i ögonen. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar! Hoppas elton snart är pigg igen.

    SvaraRadera
  8. Usch sitter här och gråter när jag läser. Hamnde på sjukhus med min bebis när han var 10 dagar gammal pga hjärnhinneinflammation och har aldrig känt mig så liten som då, eller som en sämre mamma. Kunde inte ens hålla mitt barn för det gjorde för ont på honom. Sen alla tester de gjorde och man fick försöka hålla hårt så att han inte skulle röra sig. Bläää. Vet den där känslan av att vara på sjukhuset och inte själv kunna vila eller göra något mer för sitt barn mwe än att finnas där. Massor med kramar till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en alldeles liten ny bebis. Hoppas han mår bra idag! ❤

      Radera
  9. Åh så tufft ni har haft det!
    Du måste vara helt slut, själsligt och kroppsligt...
    Malin, du skriver så fantastisk, det känns som om jag upplever dina känslor...
    Kram till dig och jag önskar att mycket vara annorlunda och jag önskar att Elton aldrig blir så dålig igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är fortfarande helt slut. Men vi är snart tillbaka i det normala igen.

      Tack fina du! ❤

      Radera
  10. Det er forfærdeligt når børnene bliver syge. Afmagt, desperation, frygt - alle følelser sidder udenpå tøjet. Godt den lille er ved at være frisk igen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är verkligen så. Alla känslor utanpå och man gråter över ett stick i fingret...

      Radera
  11. Du kan verkligen konsten att skriva! Usch vilka hemska dygn ni haft. Här hemma har sonen på 1,5 haft magsjuka och det enda jag hörde ekas i mitt huvud. "Måste få i honom teskedar med vatten" annars blir han uttorkad. Har varit hemskt men antagligen inte ens i närheten av hur ni har haft det, men nog så illa för min del ändå.
    Hoppas Elton fortsätter att krya på sig! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, de där teskedarna är inte så lätta att få i dem alltid. Hoppas sonen är frisk igen nu!

      Kram!

      Radera
  12. Jättefint... Kram

    SvaraRadera
  13. Tårarna kommer när jag läser det här. Du är fantastisk. <3

    SvaraRadera
  14. Du skriver så vackert och sorgligt och här sitter jag och storbölar, fast att jag inte känner dig eller visste om din blogg för några dagar sen. Tänker på om det hade hänt min Emil. Skönt att Elton mår bra nu! <3

    SvaraRadera
  15. Kära vän! Nu är det över, men jag förstår din nojighet. Jag var också sådan som lyssnade om de andades. Man hade hört så mycket om plötslig spädbarnsdöd och annat hemskt. Det värsta är tiden på sjukhus med alla saker som skrämmer en. Jag är ju van eftersom jag är född med en sjukdom. Men jag förstår alla som aldrig varit sjuka, att det måste kännas fruktansvärt. Jag mådde som sämst när min son låg på neonatala, fem veckor för tidigt född. Och dottern som grät och skrek efter mig när hennes pappa tvingade med henne hem och jag var tvungen att vara kvar på sjukhuset med sonen. Det gjorde så himla ont. Men det är också då i dessa stunder som inser man att man älskar sina barn så högt och inget får hända dem. Det är viktigare än en själv. Jag grät när jag läste din text och jag precis som många andra förstår din smärta. Nu är ni hemma och allt kommer att blir bra. Familjen är samlad igen. Kram till er alla 4.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ❤ Tack snälla! Åh vad jobbigt att tvingas vara kvar på sjukhuset. Ibland önskar man att man fanns i två upplagor...så att man fanns för båda hela tiden.

      Radera
  16. Nu sitter jag här med tårar i ögonen igen, du berör verkligen, Malin!
    Fantastiskt hur bra du beskriver alla känslor och allt kring det som hänt...
    Skönt att grabben kryat på sig och att ni får vara hemma igen.
    Kram från Gunilla.

    SvaraRadera
  17. Rakt in i hjärtat gick din text!!!

    Skönt att han är hemma igen och är frisk!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är underbart skönt!

      Radera
  18. Fina fina Malin! Du är så himla bra. Tänker massa på dig/er! Nu är E iaf bättre! Tack vare att ni höll i honom och för att du var där!

    Massa Kramar! /L

    SvaraRadera
  19. Ojoj, nu lipar jag :')
    När du skriver detta nu så minns jag när jag var mellan 9-10.
    När min yngsta lillebror blev inlagd på sjukhuset för att opereras redan när han var några veckor. Visst de var inget allvarligt fel han föddes med Klumpfot( foten var vriden 90 grader inåt kroppen) Men man är ju ändå orolig så jag kan föreställa mig lite hur du känner dig.

    Massa kramar hoppas ni för blir friska nu <3

    SvaraRadera
  20. Puh, sitter jag inte här och torkar ögonen..?!
    Du är fantastiskt på att beskriva vad du känner - vad de flesta föräldrar känner när man tvingas uppleva något sådant.
    Tack vare att du gör det du gör, är dina barn trygga, glöm inte det.
    Stor kram

    SvaraRadera
  21. Önskar jag haft kraften att skriva av mig då min son låg i svininfluensan på barnavdelningen. Endast 2,5 år gammal o svävade mellan liv och död. Orden du skriver beskriver så väl hur jag kände då, rädsla, förtvivlan, maktlöshet, hopp, oro, trötthet och en så stor och stark kärlek att det i det läget bara gjorde sååå himla ont i mamma hjärtat. Nu är sonen snart 7 år o starkare än många jämngamla, dock infektionskäsnlig och sjuk ofta men så tapper och kämpar på.
    All lycka till er lille Elton och till dig du starka beundransvärda mamma

    SvaraRadera
  22. NEJ de får aldrig bli så sjuka igen.
    Det var det hemskaste jag varit med om i hela mitt liv.
    SJUKHUS :(

    När de skulle ta prover på min Guldklimp så fick inte jag vara med. De tog honom ifrån mig och främmande människor höll i honom för att sticka. Han skrek så mycket att det hördes ända ut och blev så hysterisk att kärlen krömp ihop och det gick inte.
    Skitmänniskor!

    Men lite omtanke som en kopp the värmer ända in i själen.
    Så HÄRLIGT att höra att ni är hemma igen och är bättre.

    Aldrig mer....

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men fy fan vilka jävla skitmänniskor! Jag hade vält sjukhuset...men sån é jag. ;)

      Radera
  23. Usch, vad hemskt det är att uppleva sitt barn så sjukt att det krävs maskiner. Snart ett år sedan vi åkte in med vår lille pojk. Minnena sitter som berget, även om man vill förtränga skräck känslan och den förtvivlan man kände så går det inte, jag blir fysiskt illamående varje gång jag tänker på det. Fortfarande så kollar jag till honom flera ggr per natt och både jag och maken trivs bäst när lille sover mellan oss, så att vi kan höra hans andetag och känna hans värme. Den hjälplösheten som man kände på sjukhuset vill jag aldrig uppleva igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis...det är starka känslor som tar över hela ens tillvaro. Man är helt upptagen i det och omvärlden försvinner när barnen är sjuka. Aldrig mer!

      Radera
  24. Vilken fruktansvärd upplevelse....

    Styrkekram!

    SvaraRadera
  25. Hej!
    Har en dotter som snart fyller ett och jag hamnade här inne och fastnade. Vilken liten kämpe ni har och så skönt att läsa att det är bättre nu. Tack för att du delar med dig av er vardag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du hittat hit - välkommen in!

      Radera
  26. Nu får jag sminka om mig...tårarna gick inte hålla tillbaka.
    Så hemskt det är när barnen blir sjuka och man känner sig så satans maktlös.
    Men ni var på rätt ställe, Elton fick hjälp.
    Och tänk inte skjut mig...det ÄR svårt att få i barn det dom behöver när dom är sjuka.

    Du skriver så fint !!!

    Hoppas på vändning för er nu <3

    SvaraRadera
  27. Så sägs det att kärlek inte kan beskrivas i ord?! PANG!!!
    Här har du det rätt upp och ner i skrift, precis så naket och äkta som det är.
    Njut, minns och trava vidare på livets stig <3

    Carina

    SvaraRadera
  28. Oj här föll det krokodil-tårar! Vi ska va rädda om det vi har och hålla dom nära!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det ska vi verkligen vara. Dubbla gonattpussar!

      Radera
  29. Malin -- du är sååååå härlig och världens bästa mamma till Alice & Elton!
    ÄLSKAR DIN BLOGG!
    Tack, tusen tack!

    Puss&Kram!/Mamma till fyra pojkar

    SvaraRadera
  30. Åh, ja jösses. Man känner sig värdelös fast man är det inte!! Kram till er och skönt att ni är hemma!

    SvaraRadera
  31. Gråter. Barn ska få vara friska. Men när de är sjuka är det tur om de har en mamma som dig.

    SvaraRadera
  32. Varje föräldrars mardröm. Att vara så totalt utlämnad och maktlös. Att inte kunna trösta tillräckligt. Skönt att höra att han mår bättre / Nettan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en mardröm... Men nu har det vänt!

      Radera
  33. Åh, vad jag skulle vilja komma och ge dig en lång kram.

    SvaraRadera
  34. Du sätter ord på känslorna så bra så det är inte klokt! Skönt att ni är hemma och lillen på bättringsvägen och tack för att du delar med dig <3

    Malin

    SvaraRadera
  35. Oj var du berör ... Jag levde mig in i det du beskriver och gråter då jag läser. Finns inget tuffare än att se sina barn må så dåligt..skönt att det vände och att din son är på bättringsvägen. Tack för en underbar läsning .

    SvaraRadera
  36. Jag har varit i samma sits fast vår kille var 2,5... men samma sjuka (han fick rs och har förkylningsastma, annars ska de ju inte bli så risiga av rs när de är så stora), samma behandling etc och samma skuldkänslor för att jag inte fått i honom dricka!!! Men, och det här vet ju du också, vi gör ju så gott vi kan.
    Skönt att han är bättre nu! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi gör ju vårt bästa. När det inte räcker till känner man sig värdelös.

      Kram!

      Radera
  37. Ja, de e en massa känslor som bubblar över ibland.. gott att kunna skriva av sej då o sortera dom... att stanna till ibland o känna en massa.. sorg, saknad o kärlek till de som ÄR... Ibland e den "jobbiga vardagen" rätt bra iaf... Gott när saker o ting återgår till invanda rutiner ibland... tror att besöket hos kossorna uppvägde de mesta jobbiga =)
    Kramkram... Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den jobbiga vardagen är lite lyx nu. Men den känslan försvinner nog snart igen, haha.

      Ja, jag tror också att kossorna läkte en del sår.

      Kram!!

      Radera
  38. Å herre! Rakt in i mammahjärtat! Har tårar i ögonen och fylls av mammakänslor! Så fint skrivet!
    Man känner sig så hopplöst liten och hjälplös när man inte kan göra någonting och så oerhört elak när man måste tvinga barnen till saker de inte förstår varför.
    Och sen när de söker kärlek och närhet, aldrig känner men sig större och säkrare på sig själv än då.
    Så glad och lättad att ni är hemma och mår bättre!

    SvaraRadera
  39. Men gumman nu gråter jag! Jag kan inte hejda mina tårar. Som mor, som barn och förlusten av någon nära. Jag känner varje ord. Var är min mamma när jag behöver henne? Hur kunde hon vad jag känner välja döden som mor. Jag skulle aldrig kunna göra det. Ibland känns det som att hon kunde ha kämpat mer för oss. Oj nu blev det jobbigt. Längesen jag tänkte på mamma. Men tack för dina ord. Man ska aldrig aldrig glömma den känslan. Den kärleken till sina barn. <3

    Känns som det skulle kunna vara jag. Tårarna rinner än och jag bara vill ta ifrån dig allt det jobbiga. Vi mammor tar för mycket på oss själva. Skönt att det har vänt. Jag har inte hunnit in och läsa fören nu och nu sitter jag här med det dåliga samvetet. Att sett att det varit något och inte gått in och läst. Inte givit dig strykekramar och tröstande ord. Att säga att jag finns här trots att vi inte träffats så många ggr men tillräckligt för att känna att du är en vän redan som ligger mig varmt om hjärtat. Bara en känsla jag fick när vi sågs. :)
    Ha ha låter som värsta kärleksbrevet haha. Jag brukar ändå försöka vara sten cool men där brast det! ;)

    Kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh fina vännen! ❤ Man kan inte alltid vara cool! ;)

      Inget dåligt samvete! Vet ju att du finns och om jag behöver dig tjoar jag till! ❤

      Radera
  40. Gråter.... Tänker på Er!!!
    så glad att det gick bra till slut.
    "When you lay next to me" m Kelli Koffey
    ser Dig & Elton i sjuksängen när jag hör den nu....
    kramar i massor

    SvaraRadera
  41. <3 tårarna rinner här när jag läser :-( fint skrivet

    annamaria

    SvaraRadera
  42. Inte kan jag sitta här och storgrina på jobbet, heller. Skärp dig, Camilla!
    Väldigt vackert skrivet, jag känner igen mig så väl... Men ingen annan kan sätta ord på känslorna som du...

    Nu är det dock bättre! Snart är han frisk! :D

    STORA kramar!
    Camilla, Umeå

    SvaraRadera
  43. Blir såå rörd & berörd :( Tårar rinner/Kramar Om!

    SvaraRadera
  44. Oj vad tårarna rinner. Du skriver så himla rörande så det går inte att hålla tårarna borta. Glad att ni är hemma igen.

    SvaraRadera
  45. Otroligt fint skrivet det gick rakt in i hjärtat och lämnade ett avtryck! Kan nästan lova att din mamma var där när det var som värst! Kram till dej och din familj!

    SvaraRadera
  46. Så skönt att plutten är frisk igen. Du skriver så fint om allt det jobbiga. Du är en riktigt bra förälder!

    SvaraRadera
  47. Så underbart du skriver. Så ärligt. Så sant!! det högg in i hjärta och själ. Inte för att det gjorde dumt- ont, utan för att de gjorde vackert- ont. Keep it up, det du skriver berör!!

    SvaraRadera
  48. Då fick man gråta en skvätt..// Silla

    SvaraRadera
  49. känslan av maktlöshet när ens underbara älskade barn blir sjukt är bedövande.
    hoppas du slipper uppleva det något mer.
    ha en underbar vinter och vår

    SvaraRadera
  50. underbara lilla katt
    hoppas du slipper uppleva detta igen

    SvaraRadera
  51. Åh så detta berörde, tårarna trillar nerför kinden. Det är så innerligt tufft att se sitt barn så medtagen. Har vart inlagd med vår dotter många gånger från det hon var 4 månader pga upprepade urinvägsinfektioner och de första hon hade var hon väldigt dålig...fy...så många gånger jag känt mig hemsk då jag fått hålla i henne hårt för att prover skulle tas och hon tittade bedjande på mig och verkade tänka "mamma, varför gör då så, ta mig härifrån istället"...det skär i hjärtat. Nu är hon opererad och har klarat sig bra utan infektioner i 1,5 år! Hoppas din sötnos har piggat på sig nu också!! Ta hand om varann!

    SvaraRadera