söndag 27 januari 2013

Bråk, Kärlek & Lappar!

Vi hade en fight igår...Alice och jag. Vi bråkade om en skitsak som eskalerade i ett litet världskrig. Alice skrek och jag blev arg för att hon skrek. Då skällde jag på henne och hon blev jätteledsen och ännu mer arg...och skrek ännu mer. Då blev jag också ännu mer arg...och skrek. Supermorsan.

Förlåt Alice. Jag älskar dig till månen och tillbaka - två varv. Men ibland är jag en idiot. Ibland ser jag det bara på mitt sätt och tycker att du ska anpassa dig till mina känslor och till vad jag tycker är rätt.  Men det är ju fel. Såklart. Varför skulle mina känslor vara "rätt"...bara för att jag är vuxen? Varför måste du säga förlåt på mitt sätt och varför måste konflikterna lösas som jag vill? Det är fel. Jag förstod det igår. Och nu är jag en klokare mamma...tack vare dig. Tack Alice. 

Jag sa till Alice att hon skulle sitta ner på stolen och lugna ner sig. Sen skulle hon be om ursäkt för att hon sparkat, skrikit och slagit i all hets. Jag gav mig inte utan gick in i "Supernanny-rollen" och envisades med att "Jag har rätt för att jag är vuxen!" Alice ville springa in på sitt rum och vara ifred - jag bestämde att hon skulle sitta kvar. Jag var stressad och irriterad redan. Elton hade 40 graders feber och skrek hysteriskt hela dagen, vi hade två utav barnens kusiner här - varav en ledsen och mammalängtig 1-åring som inte alls ville vara här. Jag stod och stekte köttbullar och stressade med potatisskalaren samtidigt som jag försökte lösa konflikten mellan Alice och Jack. I samma ögonblick satt en svettig Freddy (under dödshot) och försökte lista ut varför min domän låg nere och ingen kunde läsa bloggen. Och tålamodet tog slut. För så är det ju! Man stressar och försöker vara alla till lags men ändå blir det fel. Fan. 

Efter en kvart kom ett svagt "förlåt" och Alice sprang in till sin säng. Jag stod vid spisen och kände mig som världens mest värdelösa person. Vann jag nu? Hon ville bara få springa in på sitt rum och vara sur... Varför fick hon inte det?

Efter en stund kom Alice ut till mig med en teckning: 


"Åh vad fin gumman! Vad är det för något?" Alice tittade i golvet och sa "DET ÄR EN MAMMA MED ETT KRYSS PÅ!!" Pang! Tydligare blir det inte. 

Samtidigt som det är lite charmigt med den där lappen så sticker det till lite i hjärtat. Men Alice hittade ett sätt att förklara...hur hon kände. Och DET är fantastiskt. När hon gick ut ur köket sa jag till henne att "Jag älskar dig även när du känner så gumman. Bara så att du vet." Hon svarade inte utan gömde sig i sin "affär" som hon byggt upp i vardagsrummet med hjälp av husets alla jävla filtar och kuddar. Där satt hon sen...i hörnan. Tyst och ensam. Och ja, hon hade ju gjort fel. Och hon skulle be om ursäkt. Men varför på mitt sätt? Varför lät jag inte bara henne gå in i sin säng och få lugna ner sig där inne...och sen komma när hon var redo? Ibland glömmer jag...att min kloka duktiga tös...faktiskt bara är 5 år. Supermorsan...igen.

Efter en stund gick jag ut till henne. Jag ville förklara att jag älskar henne och be om ursäkt för att jag blivit så arg. Men jag sa inget. Hon hade visat mig hur hon ville kommunicera...så jag la en lapp på pallen framför henne och gick. Två ord kan hon läsa...



Jag hörde att hon vecklade upp den och tittade på den. Sen la hon den på pallen igen. Tyst. Efter 10 minuter gick jag ut till henne igen med en liten påse. I den hade jag lagt en Geisha. Och de som känner mig VET att det är kärlek, haha. Jag gick ut i köket igen och fortsatte med maten. När jag gick ut för att säga till att det var mat reste sig Alice upp i sin hörna och sträckte armarna mot mig. Vi kramades och hon sa "Nu är vi vänner igen mamma!" 

När jag nattade henne på kvällen frågade jag henne varför hon blev så arg istället för att bara säga förlåt. "För att det är skämmigt mamma och jag blev blyg när Jack var här!". Det är klart att det var skämmigt... Hur kul hade jag själv tyckt att det varit att sitta på en stol i köket inför gäster och behöva säga förlåt?! Jag är en idiot. En stressad idiot. 

Alice somnade gott i min famn och den där känslan kom som en käftsmäll. Det där dåliga samvetet...över att man inte gör tillräckligt bra. Det hänger över en alltid. Man kunde alltid gjort lite bättre...lite mer. När Alice vaknade i morse kom hon glad ut i köket med en liten bok. "Titta i den mamma!!" Där inne låg lappen. Mamma ♥ Alice. Det var Alice sätt att säga att "Nu är det förlåtet. Vi älskar varandra." 

OM du visste vad klok du är Alice. Nästa gång du blir hysterisk eller arg och du vill springa in på rummet och vara ifred ska du såklart få göra det. Vill du säga förlåt med en lapp...så ska du göra det. Det viktiga är ju att du menar det. Det är inte på mitt sätt det ska vara...det är på "vårt" sätt. För såna é ju vi!



over and out.

//Meekatt... 

Rösta på Årets Föräldrablogg här!

 

55 kommentarer :

  1. Åh vad jag känner igen mig även om min dotter är snart 13, så vi kraschar fullständigt ibland.
    Men ni är världens näst bästa mor och dotter, bäst är ju givetvis jag och min dotter!
    Även om orsaken och fighten är jobbig så är det så gott när man försonas och kan prata ut om det efteråt. Just då går det ju inte för då är känslorna heta och svallar.
    Kram till er båda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så skönt att Alice är stor nog nu...så att man kan förklara att man faktiskt gör fel ibland.

      Klart att ni är bättre - ni har ju övat i 13 år! ;)

      Kram!

      Radera
  2. Kärlek så det stänker! Vet du att en klok vän sa till mig en gång när jag hade "mammaångest" att det är vi mammor, som stannar upp och inser att vi gjort fel, och letar lösningar som är de bästa mammorna! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det måste vara så...annars är jag illa ute. ;)

      Kram!

      Radera
  3. Så fint, klokt & bra skrivet.för exakt så e det ju.
    Tänkvärt inlägg. kram

    SvaraRadera
  4. Dina ord är som alltid vibrerande av insikt och kärlek. Du är fantastisk som så generöst delar med dig!!
    Här hemma har vi också en tjej som ibland behöver vara ifred o vara arg, som gärna skriver eller ritar en lapp.. Barn är så kloka! Alice är så fin! Men ibland räcker inte orden till alla stora, ibland svåra, känslor som tar plats hos dem...

    Tack Malin! Du gör det så bra, även om det inte alltid "blir rätt". Ingen är perfekt och det vi lär oss genom att bråka med varandra har vi nytta av, senare! :-)

    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju så...vi lär oss på vägen. Det är därför mor- och farföräldrar sitter inne med en massa svar som vi inte vill ha. ;)

      Kram!

      Radera
  5. Malin vilket inlägg, så här ligger jag nu bredvid min tvååring och gråter. Både för att Alice nog är den klokaste femåringen i världen, över att du är en jävel på att skriva bra och givetvis - mitt egna dåliga samvete, som avslutade min Miltons kväll med att skälla på honom. Fan. En tvååring. Varför liksom? Så onödigt många gånger och det går ju faktiskt ofta att lösa den där konflikten på annat vis.. Jag tog till mig detta inlägg, det var min käftsmäll ;) Stor kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så många gånger jag gjort det där! Skällt på Alice det sista jag gör innan hon somnar. Skällt för att hon inte är trött..? Hallå!? Man är en idiot. Men man är bara människa...och ibland blir det för mycket bara. Det viktigaste är att vi lär oss...och inser vad som är viktigt. <3

      Stor kram!

      Radera
  6. Så rätt :) alla kommunikationer är bra...
    Jag skulle gärna vilja ha tips på löggningsrutiner / metoder, vad man hör när ens barn vaknar 7003 ggr / natt och ev är uppe mellan 1-3 timmar också! Om du har erfarenhet av det så klart...

    Kram Hannaa cramer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh, det ska jag ta tag i imorgon! Jag har inte så många tips men tillsammans kan vi nog få fram en del! Bra tips!

      Radera
  7. Påminner lite om situationen här hemma i början veckan; treåringen ville inte äta upp maten som serverades. Hon fick välja mellan att äta upp eller gå lägga sig. Gråtande gick hon upp för trappan till sin säng. Gråtande satt jag kvar vid köksbordet.
    Tre minuter senare gick jag upp och kramade henne och sa förlåt, då skrattade hon och sa att maten var äcklig!
    Hon fick äta plättar istället...
    /Sofia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har jag också gjort. Ät eller gå och lägg dig... Det bästa är att man inser hur dum det är...och erkänner det. Barn är kloka och förstående!

      Plättar är bra förlåt-mig-medicin! ;)

      Radera
  8. Kloka ord som jag definitivt ska ta med mig i livet!

    SvaraRadera
  9. Jag har inga egna barn men när jag läser din text idag inser jag att den dagen jag får barn vill jag vara hälften så bra som du verkar vara med dina barn. Du verkar vara en helt underbar mamma med underbara barn!
    Kram Hanna

    SvaraRadera
  10. Du är den klokaste och ärligaste mamman jag vet. Tack för att du sätter ord på känslorna och gör så att det är okej att säga "idag var jag värdelös men jag kan bättre". För så är det. Man gör ju bara sitt bästa och ofta blir det ändån fel.

    Stor varm kram! Och TACK för att du finns!

    SvaraRadera
  11. Jävlar, du har gjort det igen... nu sitter jag här o bölar... vet precis hur det känns, när man har "ballat ur" mot sitt barn och inser att man allt kunde gjort bättre, om man bara hade samlat sig lite och tänkt efter... så fint med lapparna! Blev så rörd! Tack för ett fint inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och jag inbillar mig att så länge man inser att man gjort fel...så är man i alla fall på rätt spår. :)

      Radera
  12. Tänk va Geisha kan göra mycket, skönt att ni löste bråket och att hon fortfarande vill ha dig som vän <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Geisha is da shit! Det är ju det jag alltid säger! ;)

      Radera
  13. Gud jag fällde en tår.

    // Ami

    SvaraRadera
  14. Dra mig baklänges så fint skrivet. Ligger på sjukhuset en vända (blä) och blev rörd så jag snyftar lite.. För att du skriver fint o för att jag saknar barnen lite extra när jag läser sånt där. Du e fin du vännen !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jag läste det! Bli frisk nu vännen! Kram! <3

      Radera
  15. Det är just det där som är sâ hemskt, att man gör sitt bästa, som man tycker dâ. Och det blir ändâ sâ fel och man inser att man mâste göra om, göra bättre.
    Prestationsângest och dâligt samvete i bästa hopkok.

    Hälsningar
    Yohanna

    som skickar med en länk för nu är det dags igen för veckans utmaning:
    http://yohannailaspalmas.webblogg.se/2013/january/real-life-mobiltelefon-2.html

    SvaraRadera
  16. Fan vad du är klok Meekat. Dina barn kan skatta sig lyckliga, även om det blir lite knasigt ibland.

    SvaraRadera
  17. Underbart inlägg. Fäller faktiskt en tår nu klockan 10 över 5 på en Måndagsmorgon. Denna veckan blir bra. Ha det gott.

    SvaraRadera
  18. Så himla fint! Vi hade en morgon utan tjafs å bråk hemma. För att jag läst ditt inlägg innan jag somnade! Du är bäst! :D

    SvaraRadera
  19. Så väldigt inspirerande. Vår Alice är likadann, fastän hon bara är drygt 2 år.
    Jag lär mig så mycket av dig, "lär dig av andras misstag, du lever inte länge nog att begå alla själv" you know...

    Och ibland måste man få bli arg på varandra, det fina är ju att man älskar varann ändå och blir sams igen! Man måste lära sig att man FÅR bli arg på mamma å pappa oxå...

    SvaraRadera
  20. Malin, du er en jättefin mamma och Alice är så klok. Den allra varmaste kramen till dig.

    SvaraRadera
  21. Vilket inlägg. Sitter fan nästan och gråter...
    gjorde nästan exakt likadant med sonen igår...
    Om man bara kunde vara lite lugn, ta ett steg tillbaka själv lugna sig...
    Jättebra skrivit!

    SvaraRadera
  22. hej hej och trevlig eftermiddag på er. Jag har läst din blogg ett par veckor nu och har nog alltid lämnat sidan med ett leende och ännu en aha upplevelse.
    Idag gråter jag...om det nu är mina galna gravidhormoner eller helt enkelt den fina inlägget om rätten att få säga förlåt på sitt eget sätt när man själv är redo....eller kanske de två sakerna mixade med varandra.

    Du är helt jävla underbar och DU hjälper mig i min vardag med jobb , barn och stress.
    Jag blir en bättre mamma varje dag
    Kärlek till dig och din familj

    SvaraRadera
  23. Denna inlägg träffade mig rakt i hjärtat, tårarna började rinna direkt. Jag känner såå väl igen mig, fy vilket dåligt samvete jag har... du skrev det så bra. tack Malin. Kram/Satu

    SvaraRadera
  24. Den där lappen med kryssade mamman på. Aj, aj, den gör ont. Så arga de kan va de där barnen och så "duktiga" vi vuxna kan vara att "veta" hur vi skall använda oss av vår "makt", som inte är annat än förklädd .... rädsla många gånger.
    Jag blir inte ofta berörd av texter, men.... gåshud på armar, huvud och utbuktande ögon där tårarna ville tränga sig ut gav din text mig. För även jag känner igen det här scenariot. Det kan verkligen vara så att va mamma, som du beskriver.
    Helt klart är det med vårt humör vi kan styra hur energierna i huset rör sig. Är ungarna knasiga så blir det inte bra då vi bidrar med vår vuxenstress. Och om ungarna är knasiga och vi hittar änglavingarna av tålamod (OCH använder dem) så blir ungarna lika änglalika och mysiga....
    Men... de där tålamodsvingarna... ligger ofta i tvätten, haha.
    Styrkekram!

    SvaraRadera
  25. Åh, ibland rinner bägaren bara över och man exploderar. Been there , done that, own the t-shirt x många gånger om.
    Det som gör en till en bra förälder är att man reflekterar över sitt beteende och försöker göra något åt det.
    Din text beskriver så väl hur det är och hur det känns. För både barn och förälder.
    Jag glömmer också ibland att den där kloka ungen jag har är trots allt bara 6.

    SvaraRadera
  26. Känner igen det såååååå. Fy fasen vad dåligt samvete man får ibland bara för att man bara tänker i sin lilla box!

    Men du ÄR världens bästa mamma - i alla fall till DINA barn, just för att de är dina! Så är det bara :-)

    Kram darling <3 Saknar dig som vanligt! Kanske du ska åka med oss till Kap Verde? Hade varit sjukt kul!!!
    /Bondmoran
    www.bondmoran.nu

    SvaraRadera
  27. Hej Mee.
    Jag måste erkänna att jag känner inte igen mig i din situation men Alice situation känner jag igen. Va i den många gånger när jag var liten. När jag var så arg att jag ville bort och lugna ner mig. Min mamma förstod ganska fort att de vara det ända alternativet när de gällde mig annars var det ingen i det att försöka prata reson med mig. Till och med mina lärare i skolan fick använda den metoden. Ja, jag erkänner hade en väldigt stark ADHD när jag var liten och väldigt kort temprament.
    Så låt alice springa in på rummet eller nån annanstans där hon får vara ifred och lugna ner sig. Det funkar och det är det bästa. Spara väldigt mycket på dig, henne och resten av familjen och på inredningen ;)

    Kram

    SvaraRadera
  28. Du är så klok. Jag får lite dåligt samvete att jag inte har/orkar ha samma sunda och kloka insikt som du har!

    SvaraRadera
  29. Så fint du löste bråket med Alice. Att få veta att man är älskad även om man går emot.Och lappen som hon fick av dig.

    SvaraRadera
  30. Okej Malin - nu bölar jag!

    SvaraRadera
  31. Fina Malin med fina Alice - precis så har jag kommunicerat med killarna. På deras sätt. Gett dem tid. För jag fick aldrig den respekten när jag var liten. Och det gjorde ont.. Men du är en fantastisk mamma.

    <3

    SvaraRadera
  32. Vilket bra och klokt inlägg! Ska försöka ha med mig detta i bakhuvudet nästa gång jag grälar med min lilla dotter.

    SvaraRadera
  33. En smäll i magen hade inte gjort ondare, tack för den! Jag menar det verkligen!!
    Man är så jäkla dum ibland.. sista ordet jämt.
    Fantastiskt skrivet, så kloka ord, vilken underbar liten tjej du har!
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  34. TACK för att du delar mig dig så ärligt av både glada och jobbiga sidor av detta som är livet som småbarnsförälder! Befriande, vackert, styrkande, smärtsamt, naket - precis så som verkligheten ser ut!

    SvaraRadera
  35. Gudars, vad jag är trött på att börja grina på morgonen när jag läser bloggar. Haha.
    Så himla fint att man dör lite!
    Älskar - gör om, gör rätt. Ingen är perfekt. Och tur är väl det!
    kram på Er!

    SvaraRadera
  36. Men gud vad fint! :) Det är ju precis som det ska vara, du har precis lärt din dotter att ingen är perfekt, att det är ok, även vuxna gör fel och får säga förlåt.

    SvaraRadera
  37. Jag blir så otroligt berörd av den här lilla historien! Du skriver fantastiskt och så ärligt! Så fint! <3

    SvaraRadera
  38. Jag sitter här och storlipar över ditt mycket tänkvärda inlägg. Du är nog supermorsan på riktigt!

    SvaraRadera
  39. Om jag blir mamma någon gång så vill jag bli som dig <3

    SvaraRadera
  40. Läste någons inlägg här. " Ät maten eller gå och lägg dig " Det har jag nog också sagt någon gång till något av mina barn. Säkerligen den som idag är 19. Jag insåg rätt snabbt att det var fel att säga så. Jo - för i min värld är det det. Mat ska man inte hota eller trixa med. Det kan lätt bli fel. Så jag tänker ofta på sånt. Och ofta på det du just skrev: Varför ska barnet gör exakt på det sätt vi vill och det sätt vi gör? Konsigt det där.

    SvaraRadera