måndag 3 december 2012

Förlåt Alice...

Förlåt min älskade tös...för att jag lämnade dig på det där viset. Förlåt för att jag gick ifrån dig när du var så ledsen och för att jag inte vände om och gick tillbaks när du skrek "Jag vill ju bara ha en kram mamma!!" över hela gården. Men du hade fått en massa kramar...och den där sista hade inte hjälpt...tror jag. Jävla skitmorgon och helvetes jävla skitlämning på dagis! Två hysteriskt ledsna barn...och jag går därifrån. Inget känns så fel...som att inte trösta sina ledsna barn. Det är så onaturligt och fel. 

Jag hade inte behövt lämna dig. Jag hade kunnat ta med dig hem igen. Men när vi väl var där och hade klarat av hela morgonen med väckning, påklädning, frukost, julkalender, hårfix, tandborstning, blöjbyte, påklädning av overaller, mössor, vantar, halsdukar, skor, skrapning av rutorna på den snötäckta bilen och bilfärden dit...då VILL man lämna. Man vill inte ha gjort allt det där i onödan. Så jag lämnade er skrikande på dagis...och nu känner jag mig som världens sämsta mamma. Förlåt Alice.

Elton skrek hysteriskt och var jättarg. Han känner inte personalen än och hur snälla och goa de än är...så är det ju konstigt för honom att bli lämnad sådär. Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra och kom fram till att jag lämnar...så får de ringa om han fortsätter vara ledsen. Alice sa hela tiden "Jag vill inte mamma - jag vill vara med dig mamma!" och jag förklarade gång på gång att jag behövde några timmar och fixa lite saker och att hon och de andra barnen kommer ha JÄTTEKUL ute i snön idag! "Men jag vill bara vara med dig mamma!" Samtidigt som jag bara vill springa därifrån jättefort efter en intensiv helg och en jobbig morgon...vill jag lyfta upp dig och bära dig med ut i bilen. Klart att vi ska vara tillsammans..? Vi kunde ju åkt hem och lagt oss i soffan och haft mys hela morgonen. Istället lämnade jag dig där...förtvivlad. Skjut mig.

Jag VET ju om att du kommer att ha jättekul idag. Första snön är här och det vräker ner nu. Om en stund går ni säkert ut och åker pulka på den stora backen och du har glömt att du längtar hem. Lilla hjärtat. Ibland känns du så liten fast du är så stor. Ibland känns du så stor fast du år så liten. Jag älskar dig!

Ibland är jag så trött på er att jag skulle kunna byta er mot 100 gram Geisha. Ibland vill jag nästan kasta iväg er till dagis när det är måndag. Efter en intensiv helg med mycket tjafs, matvägran, bråk om tandborstning och annat finns det liksom ingen energi kvar i mig. Men i samma sekund som jag stänger dörren till dagis kommer det dåliga samvetet...och längtan. Man orkar inte vara med dem - men man vill inte vara ifrån dem. Du kunde ju fått följa med hem igen idag... Men då hade du velat det imorgon med...och nästa dag...och nästa. Hade du fått välja hade du stannat hemma varje dag och legat i soffan och kollat på barnprogram. Sån é du. Men snart måste jag börja jobba och jag vill ju att du ska vilja vara där...då.

Jag ringde nyss till dagis. Elton var lite ledsen så jag hämtar nu klockan elva...sen ska vi åka pulka nere i sanddynerna!

over and out.

//Meekatt...  

45 kommentarer :

  1. åååh vad jag känner igen mig. Har en tvåårig son (imorgon!) och oftast är han glad när han lämnas men ibland kommer dagarna då han klänger sig fast och gråter mamma. Då gör det ont i mig. Trots att jag på söndagskvällen suckat av lättnad över att det är måndag och dagmamman igen! Antar att det är som du säger man orkar inte vara med dom eller i mitt fall med honom hela tiden men saknar honom så fort han kommer ur sikte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju så... Grattis till 2-åringen! Hoppas han fick en bra födelsedag!

      Radera
  2. Du är ju för underbar, du är inte ensam om dessa tankar!

    SvaraRadera
  3. Ett mycket klokt beslut - trots hjärtesorgen. Den dagen de ska börja i skolan har de ett ofantligt försprång i att vara vana vid att mamma är inte DÄR hela tiden...även om hon ÄR DÄR FÖR DEM, hela tiden.

    Du är ingen dålig mor - du är en klok mor!

    Det blir lättare och lättare även om man vill bara haffa, ta skydd och hoppa tillbaka in i bilen och köra raka vägen hem sådana dagar...

    Styrketankar och styrkekramar i all oändlighet!!!!!

    //A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för kloka ord! <3

      Radera
  4. Det är inte alltid lätt att vara förälder med alla känslor och upplevelser åt höger och vänster.. Här kommer en styrkekram till dig fina du <3

    SvaraRadera
  5. Ush, jag känner igen känslan. Fast min Alice älskar dagis och har alltid gjort, däremot tycker lillebror att dagis är pest och vi har tjutkalas varje morgon som det är lämning på dagis.
    Den ena ungen står i hallen och tjatar att det är dags att åka till dagis NU! Den andra springer runt naken och vägrar klä på sig "INTE DAGIS!"
    Toppensätt att börja dagen på, man blir inte ett dugg stressad ;-)

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  6. Å, förstår dina känslor.... Förhoppningsvis glömde Alice bort att vara ledsen och vill inte följa med dig när du hämtar, jag hoppas det iaf... :-(

    Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så var det. Alice blev besviken för att jag kom tidigt...Elton sov i vagnen. ;)

      Kram!

      Radera
  7. Känner igen mig så!! Man undrar ibland vad man håller på med, är det såhär livet ska va?? Men skönt också att höra att man inte är ensam...tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  8. Jag har inte själv barn så jag ska inte försöka påstå att jag förstår hur det känns. Däremot jobbar jag på förskola och har gjort i 10 år. Därmed vet jag att i 99% av fallen, hur jätteledsna barnen än är så går det över snabbt efter föräldern lämnat. Det är själva separationen som är det tuffa och desto längre föräldern stannar, desto längre är det jobbigt. Jag vet av erfarenhet :) Och en sak som jag tycker är bra, är att föräldern ringer efter en stund (eller sms:ar om mobil finns) och frågar hur get går. Oftast har barnet då blivit glatt och mamma/pappa slipper tänka på det resten av dagen.

    För övrigt älskar jag din blogg! Är ingen bloggfantast, tycker mest det är töntigt och meningslöst, men DIN är underbar och jag skrattar ofta och mycket åt era tokigheter! Så tack för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack snälla du!

      Och, ja...det är ju själva separationen som är det jobbiga. Jag har ringt både igår och idag och kollat läget och då man kan släppa det lite. Igår valde jag att hämta tidigare då han var ledsen - idag var han glad och jag höll ut.

      Skönt att få personalens syn på det hela! Tack! <3

      Radera
  9. Tårarna kommer på mig när jag läser ditt inlägg,,,kommer ihåg varje tanke,,som om det var igår,,,,
    Idag är sonen snart 20 år,,flyttat hemifrån,,,min yngsta dotter har flyttat till pappa,,,för ca 1 1/2 år,,,jag sörjer varje dag,,,då hon inte är här,,,jag har kvar min äldsta dotter som är svårt multihandikappad,,,jag har bestämt att ha henne kvar hemma hos mig,,,till den dagen kommer,,,då hon inte finns mera,,,,
    Jag hade exakt samma känslor när jag lämnade mina barn på dagis,,,,men jag orkade inte,,,orkade inte ha dem hemma,,när vi samtidigt skulle ta hand om vårt sjuka barn,,,
    Idag kan jag komma på mig att skicka små sms till min yngsta dotter,,,på mitt bullbak,,,min snölykta,,,eller ett fint pyntat fönster,,,jag vill dela detta med henne,,,hon fattas mig,,,ja sonen med såklart,,men det är mer naturligt att man flyttar hemifrån,,som vuxen,,,min lilla tjej är 15 år,,,och tagit steget att flytta från mig,,till pappa,,,som är 40 mil härifrån,,,,,
    Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina känslor!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Förstår att det känns skittufft...att inte ha din dotter hos dig! Massor av styrkekramar till dig!

      Och dagis är inget negativt - tvärtom! Barnen har det bra där och det är det som är viktigt! Man är ingen maskin bara för att man är mamma! Man måste få en chans att ladda batterierna.

      Kram!

      Radera
  10. Åh precis så här känner jag idag......som en djävla skitmorsa. Har visserligen inte lämnat gråtande barn på dagis men ändå haft en skitkväll. Galen, skrikande unge som efter att ha dragit ut på kvällsrutinerna och bara sagt nej nej nej inte fick läsa sin läxa när det passade honom. Då var det redan sent och sovadags och jag sa att han fick läsa imorgon istället för att kolla på TV. Jag hatar dig mamma, du är så elak..........oj vad ont det gör i kroppen att höra dom orden. Jag vet ju att jag inte är elak och att han inte hatar mig heller och jag vet också att han inte kan få göra precis som han vill, men usch denna kvällen vill jag inte ha tillbaka. Tack fina Malin för att du delar med dig av din vardag och gör att jag inte får ett psykbryt varje dag när jag läser Facebook där alla lever perfekta FB liv, med perfekta män och perfekta barn och perfekt jobb och alltid har välstädat hemma och åker på glamorösa semestrar där ingen någonsin är osams och det alltid är sommar och ingen behöver skotta och skrapa rutor och handla och betala räkningar........Hoppas att Alice hade haft en underbar dag i pulkabacken och att Elton blev lycklig när han fick komma hem

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de där orden gör ont i mammahjärtat. Alice slänger också ur sig grejor ibland och jag får ont i magen nu när jag inser hur hårt det tar. Tänk alla fula saker jag sa till min mamma...fy fan. Men barn är barn...och de måste få ur sig känslorna.

      Tack för att du tittar in och tack för fina ord! INGEN är perfekt! Som jag skrivit innan - "perfekta familjer finns bara på Facebook...och i nya Fotoramar" ;)

      Stor Kram!

      Radera
  11. Barn vet precis vilka knappar de skall trycka på, glöm inte det ;-)
    Fast jag håller med, det är skitjobbigt

    SvaraRadera
  12. fy tusan vilken tur jag har.
    mina barn försvinner som en katt med senap i röven när jag släpper ner dom innanför den kommunala förskolans nyputsade fasad.

    men du får ta det som ett tecken på att dom älskar att vara med dig.

    (du kanske insåg det själv, men jag kunde inte läsa klart inlägget för jag bröt ihop och fulgrät)

    puss / dan-syndrom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaja, ja du har tur du! Eller ska du ta det som ett tecken? haha ;)

      Inga fulgråt väl? <3

      Radera
  13. Så jävla korkat att uppta en kommunal förskoleplats när man inte behöver det. Det finns många (jag!) föräldrar som inte har något val utan måste välja heltid för barnen då både jag och pappan jobbar heltid. Idiotiskt att tvinga iväg gråtande barn till dagis för att ligga hemma på soffan. En dag måste du ha barnen på heltid och först då behöver du din plats. Mammor som inte orkat ta ansvar och orkar umgås med sina barn gör mig förbannad. Många skulle ge sin högra arm för ditt liv och dina barn.

    /Mamma som umgås med barnen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Jag valde att svara dig i ett inlägg.

      Radera
  14. Usch, jag vet precis hur det är! Äldste sonen grät hysteriskt varje morgon ett tag när jag lämnade honom. Det kändes som att hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig men det gick ju över så fort jag kört iväg med bilen. Yngsta dottern glömmer jag aldrig när vi fick tvångsklä och hon vrålade på väg till dagis "Jag önskar att jag inte vore född". Det är inte de stunderna man känner sig som mest lyckad som förälder men det går över. Det tar inte många minuter men jobbigt är det.

    Kram

    SvaraRadera
  15. Man blir ju bara ledsen och förbannad över signatur Jeanettes inlägg ovan! Vad är du ute efter? Varför skulle det vara att "uppta plats" för någon annan och skäl nog att ge upp sina dagisplatser för att Alice (som så vitt jag vet är en glad och pigg tjej som älskar sin förskola) var ledsen en enda dag vid läomning? Eller att hennes lillebror är ledsen under sin inskolning (fullt normalt att de inte bara jublar när det blir en ny rutin i deras små liv)? Fy för mammor som bara är ute efter att visa sin egen perfektion och klankar ner på andra som just inte är perfekta i varje endaste stund av sitt föräldraskap. Känns det bra att ge en annan mamma dåligt samvete? Tacka vet jag småbarnsmammor som Meekatt som rakt och ärligt talar om hur det är. Nämligen jäkligt slitsamt och stressigt ibland att vara förälder till flera små barn. Men också för det allra mesta, helt underbart! Man har full rätt att låta barnen gå begränsad tid på förskolan när man är föräldraledig med småsyskon och det är en rättighet man har "FÖR BARNENS SKULL". De allra flesta barn vill väldigt gärna behålla sin anknytning till kompisar och förskolan när det kommit syskon. Är det att "uppehålla en plats"??? Så vitt jag vet så är det en rättighet för alla föräldrar i det här landet att söka kommunal barnomsorg för sina barn, i någon omfattning, som passar där man just är i livet. Att låta barnet träffa kompisar och upprätthålla lite rutiner i förskolan, medan den föräldralediga kan uträtta lite handling av mat, hämta andan med en kopp kaffe eller göra lite ärenden för att sen piggare hämta sina barn och kunna ägna dem mer kraft och energi, det är banne mig inget som gör en till en dålig förälder!
    För mig och min då två år gamla dotter var det en räddningsplanka i tillvaron, de där 15 timmarna i veckan hon fick gå på förskolan fördelat på tre dagar när hon fick en lillasyster för tre år sedan. Hon trivdes med att träffa kompisar och att göra roliga saker, fick upprätthålla sin kontinuitet i tillvaron, medan jag kunde få ägna lite egentid åt bara den lilla under dessa timmar samt åstadkomma en del praktiskt i tillvaron. Det är inget slöseri för någon att ha det så och inte att uppta en plats åt någon annan!

    Du binder ris åt egen rygg med en sån attityd! Vi mammor ska hålla ihop och stötta varandra. Att klanka ner och kritisera någon som gör så gott hon kan, det leder inte till något gott! Skäms på dig Jeanette!

    SvaraRadera
  16. Sådanne dage kan man godt undvære. Har selv prøvet det så mange gange. At gå der, grædende, og ha lyst til at gå tilbage, men som du selv skriver; så vil det hele gentage sig gang på gang på gang. Dårlig samvittighed hører til forældre-rollen... svært at undgå, svært at klare.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det dåliga samvetet kommer med förlossningen...och sitter i livet ut antar jag?

      Kram!

      Radera
  17. Men fy vad ledsen ja blir. Malin <3
    och det dära jäkla inlägget dra åt pipsvängen!!!
    Carina

    SvaraRadera
  18. Jaadu Jeanette - vart tog ditt vett vägen??? Har det undgått dig att Meekatt söker arbete och hänger på Arbetsförmedlingen? Har det undgått dig att när man söker jobb så är det rätt så svårt att göra det med 2 barn instoppade i någon ficka för att de ska vara tysta? Eller den lilla aspekten att även barn mår bra av det sociala livet att få träffa andra barn och att barn som socialiserats faktiskt "står sig bättre" i konkurrensen som faktiskt finns även bland barn så med andra ord gör Meekatt sina barn en stor tjänst när hon lämnar dom på förskolan? Du slår dig för bröstet och säger att du är såååå duktig som är hemma med dina barn... Fine! Men då kan jag utgå ifrån att du ger ditt barn dagligt umgänge med barn i samma ålder som dina egna, att du är på förskolan varje dag och faktiskt låter ditt barn bli självständigt genom att faktiskt låta henne vara lite ifred också bland sina vänner utan mammas vakande öga???

    Till Meekatt vill jag säga: Kommer ihåg varje gång då jag lämnade mina barn gråtandes för att jag var tvungen att gå i skolan eller jobba. Hur jag stod runt hörnet på förskolan, kippade efter andan och torkade mina tårar - och det spelade ingen roll hur mycket än personalen förklarade för mig att bara jag försvunnit ur synfältet så var allt faktiskt okej och barnen sina vanliga, spattiga, goa och underbara varelser. Jag ringde alltid och kollade - och varje gång så stämde det. Men vad spelade det för roll i mitt mammahjärta när jag stod där och visste att jag var tvungen att gå - för deras skull... Starkt gjort, rätt gjort och jag hoppas att ni hade roligt i pulkan på eftermiddagen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, har man ingen dagisplats är man inte tillgänglig på arbetsmarknaden...och är man inte det får man ingen A-kassa. Får man inga pengar får barnen ingen mat. Prioriteringar... ;)

      Tack för kloka ord. Det känns lite bättre när man ringt och kollat läget...men det är lika hemskt när man lämnar nästa gång.

      <3

      Radera
  19. Som alltid så uttrycker du dig så fantastiskt bra!
    Som du vet så är du absolut inte ensam om dessa tankar, man vet helt enkelt inte vart man ska ta vägen eller vad man ska ta sig till ibland. Det är väl för att vi älskar våra ungar så himla mycket :-)

    Kramar, Gunilla.

    SvaraRadera
  20. Jeanette - förhoppningsvis är din kommentar ett utslag av ironisk humor, som sådan kan den ju i allafall uppskattas... :P

    Om så inte är fallet; kan jag bara beklaga att du fått en sådan ofördelaktig lott i livet, det kan ju inte vara lätt att vara så intelligensnedsatt att man inte kan vare sig följa ett sammanhang eller skilja på äpplen och päron. Vilket i och för sig kan förklara varför både du och din man måste arbeta heltid för att ni inte "har något val". Varför i helvete skaffar man barn, till råge på allt TVÅ, när man egentligen inte har TID och RÅD med dem?!

    ;) :P
    Enligt principen: "Som man ropar i skogen får man svar." Jag ger egentligen blanka fan i hur folk "lägger sina livpussel". :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Som man ropar i skogen får man svar" Ja, så är det ju! ;)

      Radera
  21. Idiotisk inlägg Jeanette!!!

    LynxLynx - ska man inte kunna skaffa barn fast man jobbar heltid??? Det tycker jag också är idiotiskt skrivet. Min man jobbar skift och slutar/börjar två så barnen är inte på förskolan 7-17 men vi jobbar heltid...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men självklart kan man skaffa barn om man jobbar heltid. Vad jag ville få fram är att man kan klanka ned på allas sätt att sköta sina liv om man är på det humöret och verkligen ger sig fan på det. :)

      Radera
    2. Självklart har arbetstiden inget med en förälders kompetens att göra! Men Jeanette uttrycker sig som att jag är en dålig mamma och inte "vill umgås med mina barn" som lämnar dem 10-15 h/v. Hennes "/Mamma som umgås med barnen" är en ganska märklig "slutkläm" och jag förstår hur man kan ifrågasätta just hennes resonemang kring andra när hon samtidigt skriver att båda föräldrarna arbetar heltid.



      Radera
  22. Jo det är sant... Jag tycker det viktigaste är att man har mycket kvalitetstid den tiden man har med barnen. Sen går inte det alltid heller då man har så många måsten men att man verkligen avsätter tid för varandra...

    I vilket fall är vi helt överens om att Jeanette borde stoppa upp sina åsikter någon stans och inte klaga när hon inte har en optimal situation själv... Så det så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man får göra sitt bästa av tiden man har helt enkelt! Man har alltid en massa måsten och man får försöka prioritera om och få med barnen i sina måsten ibland.

      Radera