måndag 26 november 2012

När mamma ringer...

Alice leker på sitt rum och ropar på mig. "Mamma!? Det är telefon till dig! Kom mamma!" Jag springer in på hennes rum och tar luren på den gamla telefonen med nummerskiva och säger "Hej det är Malin!" med min fåniga "nu-leker-vi-så-nu-pratar-vi-stockholmska-dialekt". Alice svarar i den "andra luren" (<-- den röda stekspaden) och säger "Hej gumman! Det är mormor ifrån himlen!" Hjärtat stannar...

"Heej Mamma! Ringer du?" får jag ur mig och ler mot Alice som sitter stolt uppe på sitt skrivbord med en stekspade i örat. "Ja, jag vet ju att du saknar mig så då ringde jag. Kommer du ihåg mig?" Jag slutar andas. Jag ler mot Alice och lägger ner luren i sängen. Hon ser besviken ut. Hon ville göra detta...för mig. Hon ville ge mig detta...och jag måste ta emot det... "Men mamma? Ta luren! Det är ju mormor!!" Hjärtat står stilla...och jag är inte redo för det här. 

"Hej mamma..." Jag lyfter luren igen och Alice skiner upp som en sol. Kloka, fina, snälla Alice. Om du visste vad ont det gör att bara säga orden "hej mamma". Det är snart fem år sedan jag sa det...och hela kroppen skriker av sorg när jag tar orden i min mun. Alice fortsätter konversationen glatt och säger "Har du sett vilka fina barn du har fått? Vad heter dom? Krabaten och ...?" Jag pressar luren hårt mot mitt öra och blundar. Om jag blundar kanske jag inte börjar gråta. Och om jag pressar luren hårt mot örat...så kanske det är mamma..? "Ja, visst är de fina? Elton heter han...lillebror. Krabaten fick heta Alice när hon kom ut." Då slår det mig. Hon visste inte. Hon visste inte att Alice blev en Alice. Magen var alltid "krabaten" och det var ju en pojke där inne...trodde vi. Mamma visste inte...att det var en flicka där inne när hon klappade mig på magen...bara 9 dagar innan hon föddes. Den människa som stått mig närmst - den som vet mest om mig...vet inte det allra viktigaste.

Jag tittar upp och Alice sitter med stekspaden tryckt mot örat. "Malin? Vill du komma upp och hälsa på mig? Ta med Alice och Elton och alla sakerna och kom!" Elton kommer in i rummet och vrålar "Baaaasch mamma!!" och eftersom att han ännu inte börjat kalla mig för "bajsmamma" som Alice...så ser jag min utväg här. Jag lägger på luren och ursäktar mig med Eltons bajsblöja. Alice ropar efter mig "Ingen fara mamma! Jag kan prata färdigt med henne!" Gör det du...lilla vän. Prata du färdigt med henne. 

Alice leker...precis som alla andra barn. Hon frågar ibland om mormor och jag svarar att jag saknar henne. Så det är ju inte alls konstigt att Alice vill göra mig glad genom att leka mormor. Men jag dog lite där. Älskade mamma. Jag saknar dig. 

Jag saknar allt med dig.  

Nu ska jag krypa ner till min lilla tös och krama henne hårt hårt...hela natten.

over and out.

//Meekatt...

89 kommentarer :

  1. Nu sitter jag här och gråter. Vilken fin liten dotter du har som ville göra detta för dig och kanske, kanske fick hon lite hjälp på traven. Kanske var det din mamma som gav dig en hälsning via din lilla krabat.
    Det finns de som jag förlorat och som jag saknar något enormt. Min käre farfar som hade förlorat sitt korttidsminne men ändå visste hur länge min man och jag försökt att få barn. Han som gruffade om att någon borde sparka änglarna i baken så att vi kunde få vårt barn.Så gick han bort och sorgen var tung, tyngre än jag kunde föreställa mig och då, då gjorde min lille pojk klart att han var på väg, jag fick mitt plus på stickan. Min käre farfar hade sparkat redigt med änglabakar när han kom till himlen.
    Sex månader senare förlorade vi min kära faster som förutom farfar var den enda som till fullo förstod mig. Hon saknade sin far så att hon bokstavligen sörjde sig till döds, hon dog av brustet hjärta.
    Och slutligen min goa farmor. Hon som var sist kvar i en syskonskara på åtta barn, som sett alla sina vänner gå och som förlorade både man och dotter inom ett halvår. Varje gång vi träffades så pekade hon mot himlen, "Jag vill dit Malin, till Arne och Lena, de väntar på mig"
    När hon slutligen fick gå så var sorgen inte så tung, vi visste att hon egentligen gav sig av för flera år sedan, det var bara kroppen kvar, hennes sinne var hos dem sedan länge. Nu fick hon ro.
    Det finns inget jag hellre skulle önska än att få en sista hälsning ifrån dem. Trots att det skulle göra ont, för att få chansen att säga, jag har det bra nu, tack för allt ni gav mig, en dag möts vi igen men tills dess, jag har det bra nu.
    Även om det gör ont nu så har din dotter gett dig en fantastisk gåva. Din dotter har ett stort hjärta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kanske var det så. ♥

      Livet är tungt och ibland känns det som att hela världen rasar. Det är klart att det var din farfar som ryckte tag i änglarna! Tänk...det finns ju en massa tecken där. Vi tar bara inte emot dem...

      Stor kram!

      Radera
  2. Största kramen kommer HÄR!!




    SvaraRadera
  3. Man saknar nog alltid sin mamma. Kram

    SvaraRadera
  4. Åh Malin! <3 Din tös är något alldeles extra! Kram till er båda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon är fantastiskt. ♥

      Kram!

      Radera
  5. Småbarnsförälder26 november 2012 07:07

    Åhh vad fint av Alice! Sitter här och torkar tårar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon är go min lilla tös.

      Radera
  6. Det var fint skrivet. Mycket gripande. Jag känner så väl igen mig.

    Min pappa dog då jag var 14. Han har aldrig träffat mina barn. Min barn känner bara morfar till namnet och en gravsten.

    Lyckeli är fyra- ett år yngre än din Alice. När hon var knappt tre sa hon "Morfar var här förut. Han var inne hoa mig. Sen gick han dit." och så pekade hon mot mitt sovrum.

    Jag hoppas så att hon har rätt. Att morfar hälsade på så han fick se mina fina barn. Benjamin och Lyckeli.

    Igen, Malim- så gripande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord. Ja, det är klart att de finns här omkring oss. Det måste ju vara så...fast man önskar att man kunde få tydligare tecken ibland. Men jag tror nog allt att våra föräldrar håller ett vakande öga över sina barnbarn. ♥

      Kram!

      Radera
  7. Åh vilket fint inlägg finaste! Ja din Alice hon är allt något extra! KRAM till er båda! <3

    SvaraRadera
  8. Nu gråter jag över morgonkaffet. Fina Alice!

    Min pappa dog för ett år sedan, barnen pratar ofta om honom, och med honom, "för han sitter ju bara på en stjärna och väntar på att få komma hem igen, vi måste prata så han förstår att vi kommer till honom men inte NU."

    Barn förstår mer än man tror. EN varm kram till dig Malin, och kravallis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de är ganska kloka våra små troll... :)

      Kram kram!

      Radera
  9. herregud vad jag gråter. Du skriver och förmedlar känslan så otroligt bra. När jag läste inlägget om din mamma så grät jag så mycket att jag väckte min sambo.

    Och någon vecka senare fick hans mamma veta att hon har bröstcancer. I min mage ligger hennes första barnbarn. Jag har inte ens kunnat berätta om sjukdomen för min egen familj eller någon vän. Då blir de påriktigt. Jag är så otroligt livrädd

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men nej... Inte min mening att alla ska sitta och gråta när de läser min blogg...

      Du. Det blir på riktigt oavsett. Tyvärr är det så...man kan inte gömma sig ifrån det eller skydda någon. Jag vet känslan...och rädslan...och lider med dig. Men berätta för dina närmsta. Du kommer behöva deras stöd genom detta. Kanske blir hon bra igen! Många blir det!! ♥ Oavsett - så behöver du de dina där. Din sambo...behöver lite extra kli på ryggen, en god fika då och då för att inte glömma bort att äta...och någon som står nära när det blåser.

      Stor kram!!

      Radera
  10. Ena inlägget kan du få en att skratta så man är dubbelvikt andra inlägg kan du få en till att tårarna rinner... Inte konstigt att man blir beroende av din blogg...

    SvaraRadera
  11. Men gud vad fin hon är lilla Alice! Jag förstår att det måste ha varit jättesvårt för dig. Barn och döda människor är en skum relation. Jag minns själv när jag var så otroligt lessen hela dagen på dagis, satt bara bakom en soffa och grät hela dan och när personalen frågade varför jag var ledsen sa jag att in farfar hade dött.
    Så när min mamma hämtade mig så sa personalen att jag varit ledsen idag och att dom beklagade sorgen. Mamma förstod ingenting så dom sa "att Ronjas farfar gått bort". Varpå mamma svarade "jaha, men han dog ju -87" och min storebror är född 88, jag själv 90 så jag hade aldrig träffat min farfar, men jag var uppriktigt ledsen ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, men det är ju så med barn! Konstigt och svårt att hantera som förälder men jätteviktigt. Barnen lär sig och övar på känslor som de inte förstår. Klart att man kan sakna någon man aldrig träffat...

      Radera
  12. Åhh så fint gjort. Men förstår att hjärtat stannade. Stor varm kram kära du.

    SvaraRadera
  13. Sitter här alldeles stum och tårarna bara rinner.
    Vilken dotter du har, fina Alice!

    Kramar till dig, kan inte ens föreställa mig hur känns..

    SvaraRadera
  14. Fina, fina du. Sorg är jobbigt, sorg tar tid och låt det få ta tid. Jag kämpar varje dag och när jag tror att jag håller på att gå sönder, ja då kämpar jag ännu lite till. Alla har ju klarat det, vi klarar det Malin, vi bara gör det. Varm kram och en öm klapp på din kind till dig och dina fina.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi klarar ju det Helena! Jag vet att du kämpar, kan inte ens föreställa mig...och det kommer lätta för dig med. Det kommer bli längre mellan de svåraste stunderna. Tills dess - en massa styrkekramar till dig!

      Kram!!

      Radera
  15. Vad fin Alice är, så snäll men jag kan ju tänka att de blev lite hastigt och chockat för dig där...
    Kram Hannaa cramer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var så oväntat...och jag är inte riktigt redo för de där känslorna.

      Radera
  16. <3 All kärlek till dej!

    SvaraRadera
  17. Fina fina Alice!!O fina Malin!

    SvaraRadera
  18. <3 Kanske det var ett litet tecken från din mamma, att hon finns där?

    SvaraRadera

  19. Tårarna rinner...
    Åh vad hon är omtänksam!!!
    Men inte lätt att veta hur ont det gör...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon är så snäll att det ibland gör ont att känna henne... ♥

      Radera
  20. Ja, jag vet inte va jag ska skriva, men både jag o min "lilla" tös på 22 grät en skvätt när jag läste högt.. Kram o va rädda om varann.. <3

    SvaraRadera
  21. Kram, tårarna rinner ner för mina kinder. Din mamma är med dig överallt precis som våran Dennis är ned oss. Kram Tea

    SvaraRadera
  22. Nu fick du mina tårar att trilla, vilken underbar tös du har! Jag förlorade min älskade farmor alldeles nyligen och det känns lite bättre att tänka att hon på något sätt finns häromkring ändå och kikar till mig lite ibland. Vilket jag tror din mamma gör med dig och de dina också. Tror hon vet att krabaten blev en liten tjej, kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon har nog koll på det där... :)

      Radera
  23. Fina, fina, fiiina Alice Kravallis, Krabaten... vad mer kan man säga!!
    Kärlek till er <3

    SvaraRadera
  24. Nu kommer det tårar! Vad fint! Tänk vad barn kan. Har också en dotter på 4 år och det kommer ut både det ena och det andra som man inte är beredd på...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de är ganska fantastiska våra små...

      Radera
  25. Jag är övertygad att Alice hade kontakt med din mamma. Barn har alla kanaler öppna mot andevärlden. Jag tror nog att din mamma har stenkoll på dig och dina barn, hon visste nog att Krabaten var en Alice innan du själv visste det. <3 Ha en härlig dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det sägs ju att barn är mer mottagliga. Eller...så är hon bara klok. ♥

      Radera
  26. Fina fina Alice, hon är ju helt underbar!<3

    KRAMAR från Svida

    SvaraRadera
  27. Vilken härlig, om än bitterljuv upplevelse.
    <3
    Det ger ju än onekligen lite pirrningar i ruggraden när man hör sånt där. Jag tror också att "de" har koll på oss därifrån ovan.
    Jag menar, hur skulle det INTE kunna vara så?
    Mammakärleken övervinner ju ALLT, till och med döden...
    Med en kärlek SÅ stark som den som finns mellan förälder och barn så MÅSTE det ju bara finnas ett sätt att fortsätta få vara närvarande och ta del i en fortsättning som kroppen inte kunde vara med på. Själen finns ju där ändå.

    Och nu kommer jag inte kunna sova i natt....buuuuuuu ;)

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur skulle de INTE kunna vara så? Ett mammahjärta kan inte bara stanna...

      Själar säger aldrig farväl.

      Radera
  28. Jag förstår precis hur du känner! Far dog för 3 år sen och mor för ett år sen, alldeles för tidigt! Saknar dem jättemycket!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man saknar ju dem alltid... ♥

      Radera
  29. Namnen i söder26 november 2012 20:21

    <3 Kraaaamis

    SvaraRadera
  30. Jag gråter också... Du har en fantastisk förmåga att skriva både roligt och otroligt berörande. Jag ser fram emot en roman av dig om några år. Verkligen. Det är det du ska jobba med. Och fina Alice och mormor som tillsammans ville börja hjälpa dig med sorgen. Och fick dig att säga "Hej mamma"... Styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En roman... Hm...går bli när barnen flyttat hemifrån! ;)

      Tack för fina ord! ♥

      Radera
  31. Åh tårarna rinner ner på kinden, min pappa dog i förra veckan i samma jävla skit sjukdom . . . Hade så gärna velat honom kvar här på jorden .

    Tack för en underbar blogg många gånger får jag sån energi och blir på bra humör av den

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ledsen att du ska behöva gå igenom det här! Stor styrkekram till dig!

      Tack för att du tittar in!

      Radera
  32. en tår kom....tack för fint inlägg, förstår att det var en lite jobbig men fin situation

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var jobbigt...och märkligt. Men fina Alice. ♥

      Radera
  33. Så oerhört ledsamt :( Saknaden måste vara enorm :(

    Men det är klart att Alice ville göra dig glad! Fina fina Alice!

    Du skriver så fint, även om det är ledsamt.

    Kram! Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, saknaden är obeskrivlig. Alice känner nog att jag känner så...och dett var hennes sätt att lätta på det. ♥

      Radera
  34. Fick rysningar över hela kroppen. Så fint du skriver, man kan verkligen känna alla dina känslor i din text. Så fint du alltid pratar om dina barn. Du är en underbar mamma.

    SvaraRadera
  35. Åh vad olidligt vackert. Du är så fin. Alice är så fin.

    SvaraRadera
  36. Tårarna rinner och rinner där jag sitter med sonen i famnen och tittar på skräp-tv. Du har en sån kraft i dina ord och jag är så glad att du delar med dig. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tittar in! ♥

      Radera
  37. Otroligt vackert skrivet! Så fint att barn tänker som de gör!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är otroligt hur de tänker...

      Radera
  38. Jag tror att det här var en hälsning från din mamma! Vilken otrolig händelse! Jag blir alldeles tagen! Kram på dig Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kanske var det... Kram!

      Radera
  39. Fina fina Alice.
    Underbara barn. Vill så väl utan att ens veta om det.

    SvaraRadera
  40. Vad fint gjort av Alice. Jag är lite skeptisk mot hokus pokus men här låter det ju nästan som om du fick en hälsning från din mamma. :)

    Jag har också förlorat min mamma. Dock för över 20 år sen. Jag minns inte hennes skratt, jag minns inte hennes doft, jag minns inte hur hon såg ut mer än på det enda kort på henne som jag har. Men jag saknar henne nåt enormt. Speciellt nu när jag har egna barn. Fråga om råd och kunna få hjälp när man känner att man håller på att gå under. Och skulle min son på snart fyra år leka att hans mormor ringer skulle jag nog dö på riktigt.

    För nån vecka sen frågade han varför inte alla har en mamma. Som svar fick han att änglarna kommer och hämtar alla som är sjuka och gamla. Precis som de har hämtat vår fd granne och min mamma. Och den lilla fantastiska pojken nöjde sig med svaret. Vad jag minns har vi inte pratat så mycket om att han inte har nån mormor. Men snart kanske den diskussionen dyker upp och då kommer tårarna att komm , precis som nu. Fast idag var det pga din fina, omtänksamma och underbara Alice.

    Du har verkligen en fin dotter.

    Ha en fin dag!

    SvaraRadera
  41. Vilken underbar text! Men samtidigt jobbig. Jag fick tårarna i ögonen och blev rörd av din dotters tanke men ändå sorgsen. Jag har turen att mina föräldrar lever än. :)

    SvaraRadera