tisdag 6 november 2012

Älskade skitunge...

Elton...jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket som man egentligen inte kan älska någon. När du sover är du så fin att det gör ont i hela kroppen att bara titta på dig. När du sover och jag tittar på dig...då gör det ont att älska dig. Min fina Elton.

Problemet med dig just nu...är att du sover alldeles för sällan och alldeles för få timmar på ditt trotsiga dygn. Du sover så få timmar att jag ibland glömmer bort den där känslan...att det gör ont att titta på dig. Du skriker, bankar huvudet i golvet, klättrar på allt, river sönder Alice fina böcker, äter kattmat och vrålar. Du står upp i matstolen, kastar mat på golvet, kastar bestick omkring dig och gapar. Jag glömmer bort...att det gör ont...att älska dig.


Om jag bara kunde förstå vad du ville. Om jag bara kunde förstå direkt...att det var den där jävla ketchupen du ville ha...istället för att tjata på dig att du ska sätta dig ner, erbjuda dig mjölk och mer mat, fråga om du är färdig...eller skälla på dig. Om du bara kunde säga "ketchup"...så hade du inte behövt bli så här ledsen. Jag hatar våra måltider just nu. Alla skriker och gapar. Alice vägrar äta som vanligt, jag tjatar och Elton skriker så att vi alla får ont i öronen. Jag blir trött. Man lagar mat...alla sätter sig ner...sen blir det kaos. Fina arga Elton. Jag älskar dig. Men lär dig säga ketchup för fan!

De senaste veckorna har världens goaste och lugnaste bebis förvandlats till en tuff liten kille med en vilja av stål. Du vet vad du vill...men du vet inte hur du ska få fram det. Så du skriker...och vrålar...och bankar huvudet i golvet...tills jag kommer på vad det är du vill. Ibland är det enkelt. Du vill läsa Mamma Mu-boken eller kolla på "I drömmarnas trädgård". Ibland kommer jag inte på vad det är du vill...och då skriker du tills du blir blå i ansiktet...och nästan slutar andas. Du blir så arg...och jag kan inte trösta dig. Jag får inte hålla i dig... Det enda jag kan göra är att sitta där och försöka skydda ditt ömtåliga huvud när du vill banka det i golvet...och hoppas att din ilska snart går över.  Jag älskar dig. Men sluta bli så arg!!

På kvällen får du pyjamas, välling och nappen. Vi sätter igång speldosan och lägger dig i sängen efter en lång ritual med godnattpussar, vinkningar och kramar. Du dricker din välling och efter en kvart ropar du på mig. Jag går in och lyfter upp dig och du kramar mig hårt hårt. Du borrar in dina små fingrar i mina armar och trycker huvudet mot min hals. Då gör det ont...att älska dig. Då gör det ont att veta...att jag har skällt på dig hela dagen. Att jag skällt på dig för att du bråkat med mig på skötbordet, för att jag inte fått ta kläder på dig, för att vi inte kom ut på den där promenaden eftersom att du vägrade ytterkläder...eller för att du stod upp i matstolen hela middagen...och vrålade. Allt det där kommer tillbaka då...när vi står där och kramas...och känslorna lägger sig som spik runt mammahjärtat. Världens sämsta mamma... När du somnat lägger jag ner dig i sängen, lägger två extra nappar hos dig ifall du vaknar och letar. Jag tittar på dig en stund...och då gör det ont...att älska dig.

Du vaknar alltid glad. Du skriker "Mammaaaa! Fäädiiii!" när du vaknar. Fina Elton. Du har sovit färdigt och jag kommer in och lyfter upp dig. Vi myser en stund, dricker välling och tittar i "Mamma Mu-boken"...sen är det dags för blöjbyte. Jag säger "Elton, kom så ska vi gå och byta blöja!"...och sen är det igång. Igen. Du skriker och springer iväg. Jag mutar och lockar med allt kul jag kan komma på och till slut tröttnar jag på skiten och byter den där jäkla blöjan. HUR SVÅRT SKA DET VARA?! Hur kan det vara så jobbigt att ligga ner på en mjuk handduk...och bli ompysslad och ren? Det spelar ingen roll om du ligger, sitter, står eller om du så skulle få hänga ifrån taket - du VILL inte byta blöja och INGET kan få dig på andra tankar. Ibland försöker jag prata lugnt med dig, kittla dig, sjunga för dig eller visa dig roliga saker...ibland blir jag arg på dig. Just då...glömmer jag bort att det gör ont att älska dig. 


Sen får du ont i dina öron. Igen. Du skriker så högt att mammahjärtat nästan stannar. Du försöker krypa ur ditt eget skinn och ingen kan trösta dig. Vi måste vänta ut det och hela min kropp värker när jag vet hur ont du har. Jag är din mamma...och jag kan inte trösta dig. Jag är den som vill skydda dig ifrån all smärta och den som önskar att ditt livs största kris blir en punktering på din blå Bobbycar. Jag vet nästan innan du vaknar att du har ont i öronen och jag önskar att jag kunde ta bort det...men jag kan bara sitta där...och vänta ut det. Jag tvingar i dig medicin och du skriker som om du hade knivar i dig. Jag känner smärtan...knivarna i mammahjärtat...när jag inte kan trösta dig. Plötsligt släpper det bara. Vi läser vi Mamma Mu-boken...och du är glad igen och pekar glatt på mina ögon och säger "Neeeesa!" Vi måste verkligen öva på det där Elton. Min älskade Elton. 

Ibland när jag tröttnar på ditt skrikande och skäller på dig kommer Alice - världens klokaste 4,5-åring och säger "Men mamma. Han är ju bara liten!" Jag önskar att jag var lika klok som henne...alltid. 

Dags att sova. Elton har ont i öronen och feber... Imorgon kommer vardagen som en käftsmäll igen. Jag och Elton ska lämna Alice på morgonen. I tre år har jag varit bortskämd med att Freddy lämnat på dagis men nu är det nya regler och nya tider. Förhoppningsvis får inte Elton något anfall av ilska eller öronont och vi kommer iväg i tid med en glad och mätt Alice. Wish me luck. 

over and out.

//Meekatt...

16 kommentarer :

  1. Aj. Det där var banne mig bland det finaste och mest träffande jag någonsin läst. Jag känner igen mycket av det sedan mina var i den åldern. Och mammaångesten är inte att leka med. Stor kram, jag gillar dig som sjutton! /Anna

    SvaraRadera
  2. Ååååå vilken vacker kärleksförklaring

    SvaraRadera
  3. Tårarna trillar längs mina kinder. Jag vet precis hur det där känns! Min tvååring har inte varit lätt att ha att göra med och ibland har det varit svårt att komma ihåg att jag älskar henne men när man får de där fina stunderna svallar det över :-)

    Tack för en underbar beskrivning av hur det är att älska ett trotsigt litet ilsket barn

    SvaraRadera
  4. Du brukar få mig att skratta varje gång jag läser dina inlägg. En gång har du fått mig att sitta berörd med ståpäls på armarna, det var när du skrev om din mamma. Och så nu. Du skriver så jäkla träffande! Här är en till som håller på att drunkna av det där dåliga samvetet på kvällen när busungen äntligen sover. Han som inte heller heller sover så mycket. Absolut inte ofta. Och som skriker svinhögt HELA tiden. Shit, jag minns inte att hans syrra var så här när hon var 18 månader!?!
    Stor kram till dig underbara människa!

    SvaraRadera
  5. Superfint! Min stora är lite mindre. Jag fick lite egna tankar och skrev ner dem: http://donkeyduo.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=235&action=edit&message=6&postpost=v2

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kom inte in där, det var lösenordsskyddat...

      Radera
  6. Det här var bland det vackraste jag läst. På mycket, mycket länge...

    SvaraRadera
  7. Jösses, jag får gåshud över hela kroppen när jag läser dina ord!!
    Helt underbart skrivit.

    kram kram

    SvaraRadera
  8. Åhh... vad jag känner igen mig. Dotter 15 mån, som visserligen sover ganska mycket... än, men som skriker en hel del om dagarna, mest när saker och ting inte går som hon vill, men börjar vara en del frustration för att jag inte förstår henne, som avskyr skötbordet och blöjbyten, hon skriker som en gast bara vi råkar närma oss toadörren, men som om kvällarna när hon ska sova kryper så nära intill som det bara går, som pussas med öppen mun och slaskar ner mig, gosen och kudden och bara är så fin så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är då... som jag ska tänka på det här och inse att det finns fler och att mammaångesten är jobbig, men att vi är flera. Tack för att du skriver om hur livet verkligen är. Kram

    SvaraRadera
  9. Hej, mina barn har blivit tonåringar nu MEN din beskrivning går enkelt att översätta på tonåringar :) Så härlig o tänkvärd läsning. Tack!

    SvaraRadera