måndag 8 oktober 2012

Hur överlever man?

"Min mamma är svårt sjuk i cancer och lever antagligen inte så länge till. Jag finner glädje i din blogg både för att du skriver så fantastiskt roligt och igenkännande och för att du verkar ha kunnat gå vidare efter att ha förlorat din mamma. Det känns nämligen som en smärre omöjlighet för mig just nu. Hur gör man? Har du några överlevnadstips?"

Man har inget val. Det är det som är hemligheten. Man måste överleva. Fastän man inte vill...så måste man. Överleva. 

Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden "Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö.

Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Jag pratar aldrig om mammas sjukdomstid eller om saknaden. Jag är inte riktigt där än. Men ett par ord på vägen ska jag försöka ge dig:

När mamma var sjuk pratade vi aldrig om döden. Alla visste - men ingen sa något. Vi klarade inte av det och än idag känns det okej. Jag saknar inte det där samtalen. En del behöver prata om det -  jag och mamma klarade inte av det. Jag minns en frukost hemma hos mamma. Hon var jättedålig av sin behandling och jag hade sovit hos henne, som jag alltid gjorde när hon hade dåliga nätter. Mamma låg i soffan och vilade och jag satt i köket. Jag åt flingor och tårarna droppade ner i mjölken. Jag hörde att mamma reste sig upp och kom ut i köket. Hon rev av en bit hushållspapper och la den bredvid mig, la sin hand på min axel och sa "Det blir bra detta Malin. Vi klarar detta"...sen gick hon tillbaka till soffan. Jag svarade inte. Hade jag gjort det...hade vi båda gått sönder. Det fanns inte...att vi skulle erkänna för varandra...att vi skulle förlora varandra. När vi var ifrån varandra var vi ledsna...det var då jag grät i bilen så att jag inte kunde se vägen. Därför...såg jag till att nästan alltid vara hos mamma. Jag tänkte att om hon blev lika ledsen som jag...när hon väl fick chansen att bli ledsen...så skulle hon dö utav det och inte av cancern.

De sista veckorna orkade jag inte mer. Jag ville att det skulle ta slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, mammas kropp var helt söndertrasad av cellgifter och strålning och det enda jag kunde känna var "Avbryt allting...låt henne bara få komma hem...och dö." Och det är okej att känna så! Orken tar slut...för oss alla. Man får känna...att man inte vill mer. Jag har pratat med många som sagt att "på ett sätt är det skönt när det tar slut, men det får man inte känna." Det är KLART att man får!! Jag gick igenom mitt livs största kris, sorg, skräck och förtvivlan - det var JÄTTESKÖNT när det var över! Jag ville aldrig förlora mamma men jag visste att det inte fanns något annan väg. Hon skulle inte klara sig...och för varje dag som vi såg henne ha ont och vara rädd...bröts vi sönder...alla vi runt omkring. Och mamma med...över att vi fick gå igenom det där. Så ja...mamma kom hem...och hon dog hemma. Det var skönt för oss alla - att det var hemma. Utan sjukhuspersonal, utan sterila väggar och vita korridorer fulla med nyfikna människor. Bara vi.

Dagen efter var det julafton. På julaftons morgon kom likbilen och hämtade mamma. Min syster och jag gömde oss inne på toaletten. Hela situationen var så absurd. God jävla jul..?
Tre dagar senare satt jag och mina syskon på begravningsbyrån i Laholm och valde kista och blommor till mammas begravning. Med mig hade jag en kasse med mammas klänning som hon hade på sig på mitt bröllop tre månader tidigare...och hennes smycken. Jag hade köpt nya strumpbyxor på Lindex. Det kändes viktigt att de var nya. Det känns bra fortfarande...att veta att hon var fin. Direkt efter mötet på begravningsbyrån åkte jag in på förlossningen. Jag blev inlagd med högt blodtryck och till slut igångsatt den 27:e december. På nyårsafton föddes Alice. Min första tanke var "Jag måste ringa mamma!!" men det gick ju inte. Så jag skickade ett sms. "Krabaten är här mamma!". Jag skickar fortfarande sms ibland. När jag längtar extra mycket...eller vill berätta något. Ingen har fått mammas nummer...än...och det är skönt att kunna skicka en tanke. Jag vill fortfarande alltid berätta allting först för mamma, som jag alltid har gjort. Varje gång Alice säger något kul eller ritar något fint tänker jag "Detta måste jag berätta för mamma!". Jag kommer kanske alltid att tänka så.

Det var en lättnad...över att allt var "över"...att hon slapp ha ont mer...att hon slapp vara rädd. En lättnad över att slippa behöva se henne sjuk och att slippa gå och vänta på vad som skulle ske. Jag höll hårt i mamma när hon tog de där sista andetagen. Det kändes så självklart att jag skulle vara där. Vi startade hela den där jävla resan tillsammans...i ett undersökningsrum i Ängelholm...och vi avslutade den tillsammans hemma i hennes vardagsrum. Jag sa till mamma "Det är okej, sluta kämpa nu. Du får ta hand om Krabaten när jag sover istället. Jag älskar dig." och då...släppte hon taget. Jag bär det med mig. Att jag sa att det var okej. Det känns skönt att hon inte upplevde mig rädd och förtvivlad...i det ögonblicket. Men det var ju okej...det fanns ingen annan väg ut...och vi orkade inte mer. 

Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag kräktes. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är den samma idag...snart fem år senare - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslan ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka "Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.

Men det blir en ny vardag och jag kommer på mig själv med att le åt saker som mamma har sagt eller gjort. Ibland hör jag henne säga "Men Maaaalin" när jag gör något dumt och det är lite skönt när man kommer på sig själv med att tänka de där roliga tankarna...de bra minnena. Jag hittade ett fotoalbum häromdagen som var mammas. Fy fan vilken kass fotograf hon var! Halva människor genom hela albumet, haha. Sån var hon! Usel på att fotografera...men alltid snabbt framme med kameran för att stolt föreviga sina halva barn på bild. Efter hand kommer fler och fler bra minnen fram...i vardagen. Och man ler åt dem. Man tänker "Detta hade mamma älskat" när man lagar en god middag eller lyssnar på en bra låt.

Jag har en tröja som är mammas...i en plastpåse i mammas gamla brudkista. Den luktar fortfarande mamma. Den betyder mycket för mig. Jag har även en jätteful skål som jag häller upp gelé i...när vi äter söndagsmiddag. Den betyder också mycket för mig. Mamma hade alltid gelé i den...och de där småsakerna känns stora idag. Jag fick mammas stora stekgryta och fast jag hatade ljudet av den där stekspaden som skrapade i botten varje gång hon lagade mat i den...så kan jag ägna timmar åt att leta efter den där jävla stekspaden idag när jag ska laga köttfärssås. För det där ljudet...det är mamma. Små saker...blir stora. Och man ler åt dem.

Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde fem minuter ifrån oss. Hon skulle gå ner i tid, njuta av barnbarn och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, köpa vinterkläder till "krabaten" och inreda sin lilla vrå i huset med spjälsäng. Vi satt och tittade efter en laptop när hon var sjuk. Hon skulle köpa en bärbar dator så att hörnan med datorbord och klumpig stationär dator skulle bli bebisens hörna. Mamma hade älskat de där hämtningarna. Hon hade sagt "Men Malin...Alice är ju inte ALLS trotsig, hon är jätteduktig!" och jag hade hatat det. Hon hade velat passa Elton hela tiden och jag hade stoppat det. NU...blir jag lite arg på livet ibland. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. När jag hör ordet cancer önskar jag att cancer kunde få cancer och dö. Jag hatar den här månaden...det känns som att alla jag möter har klätt ut sig till cancer. Rosa band, kläder, TV-reklamer, Radio...allt är cancer nu. Överallt.

Men ja, med tiden kommer de där jobbiga stunderna mer sällan och det är skönt. Man kommer på sig själv med att tänka roliga och mysiga tankar istället. Man njuter av det där hemska ljudet ifrån stekspaden, man ler när man skär degen till kanelbullarna med mammas "skärare" och man kommer på sig själv med att citera roliga saker hon sagt. 

Man överlever. Det första året måste man "ta sig igenom". Högtider, födelsedagar, jul, nyår, midsommar, vinter, sommar, höst... Man måste ta sig igenom det där första året...då hon fattas i ALLT man gör. Sen...fattas hon fortfarande...men man kan andas när man tänker på det. När man känner att man inte kan gå vidare - så går livet vidare ändå - med dig och åt dig. Plötsligt säger man "Det var snart fem år sedan" och man inser...att man överlever utan henne.

Du har en fruktansvärt svår tid framför dig. Försök att få i dig mat, dricka och försök att få lite sömn när du kan. Skriv. Jag skrev en hel del när mamma var sjuk. Jag vill nog aldrig läsa det, men jag fick ut känslorna. Ångra inget. Vi är bara människor. Vi gör så mycket som vi kan och orkar. Ingen begär mer. Mammas sista dagar på sjukhuset...innan hon kom hem - när hon var som sämst...var jag inte där. Jag vågade inte köra ner till Lund då jag skulle föda vilken dag som helst. Dessutom var jag helt slut. Jag hade inte mer kvar. Men jag ångrar inget. Jag gjorde allt för mamma. Allt jag kunde och allt jag orkade. Ingen begär mer.

Jag ångrar inget som vi inte sa. Vi kunde inte säga mer. Och det är okej. Vi visste redan.

Själar säger aldrig farväl. Ha det i ditt hjärta. Det värmer ibland. 

All kraft till dig och din familj! ♥

over and out.

//Meekatt... 


www.meekattmedia.com/webshop


195 kommentarer :

  1. Hittade hit för nån vecka sedan- och sedan dess har du fått mig att skratta högt en massa gånger och som nu gråta, tårarna tar inte slut... här blir jaha kvar!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag är att du har hittat in hit! ♥

      Radera
  2. Har aldrig någonsin gråtit när jag läst din blogg, men allt som oftast skrattat högt... förrän nu...
    En riktig FULGRÅT, med sprutande tårar...

    Kanske för att jag känner exakt samma saker, men inför mormor som dog 14 dec 2009. Och ja, jag kan säga "det är snart tre år sen"...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, en fulgråt...värsta sorten! ♥

      Radera
  3. Min pappa gick bort i cancer den 29/6-12.
    Vi hade mest kontakt via telefonen.
    Jag hade ALDRIG trott att han skulle dö nu, trodde han skulle leva i 100år minst för han är sån envis jävel.
    Fick aldrig berabeta det!
    Poff ringer dom en dag från onikologen på akademiska, ni ska nog komma in eran pappa ligger för döden i canser!!!
    VA?
    Kan ni förstå att få ett samtal bara sådär att ens pappa ska dö :(

    En vecka efter samtalet dog han en varm sommar dag klockan va runt 18-19 på kvällen.

    Lång historia kort:
    Han viste om att han hade cancer men han sa aldrig nått till någon varken familj eller vänner. och då vi inte sågs ofta såg vi ju inte honom.
    Han valde att dö i lungcancer, varför får vi nog aldrig veta.
    MEN det gör så ont att han valde att lämna oss så samt sina barnbarn.......

    den pappa vi kände va inte den pappa vi såg ligga på sjukhuset.
    Han va så borta i huvudet så ett redigt farväl eller att kuna prata med honom fanns inte.

    Jag bävar inför den dagen vi mister mamma, för hon är MIN BÄSTE VÄN och det är sant för har faktiskt inte någon annan.

    SvaraRadera
  4. Storbölar på jobbet. Herregud vad du är bra Malin. Inte bara rolig utan verkligen fantastiskt bra när du skriver.

    SvaraRadera
  5. Så fint skrivet!!! Det är något speciellt med mammor, precis som du och många andra kan jag inte tänka tanken på att förlora min mamma. Men livet är inte rättvist alltid och man får försöka att ta vara på varandra! Kram

    SvaraRadera
  6. Du skriver så fint Malin.
    Jag blir så berörd. Djupt inne i kroppen så berörs jag.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Hittade din blogg för en tid sedan, älskar den igenkännelsehumör du bjuder på. Ofta skrattar jag högt åt dina inlägg, och längtar tills nästa.
    Detta inlägg var så vackert. Nu sitter jag här och gråter.. Jag har tre barn, när jag väntade mitt tredje var min pappa döende i cancer. Så som du beskriver din och din mammas sista tid, det är så ärligt, vackert och sant. Kan skriva under på vartenda ord.
    Min pappa har varit borta i nästan exakt fyra år nu. Tankarna att ringa, åka förbi och ta en fika kommer fortfarande. Men livet går trots allt vidare. Kan vara inte sluta tycka det var så orättvist... Pappa var 54 år... Min son och pappa fick några veckor tillsammans. Den tiden minns troligen ingen av dem, men den betydde allt för mig. Sorg och glädje, liv och död - i en enda konstig blandning..
    TACK för att du delar med dig! Stor kram!

    SvaraRadera
  8. Otroligt fins och ärligt skrivet. har själv inte gått igenom detta med någon förälder men med min mormor och min morfar. Mormor var som min extramamma så känslorna är snarlika. Däremot dog min bästa kompis mamma för ganska precis ett år sedan. Den förste oktober för att vara exakt. Precis den rosa månadens första dag! Jippie, som om inte cancern vore tillräcklig utan att den var tvungen att inleda sin förnedringsmånad med attslå undan benen på en ny samling drabbade familjer...

    Jag har funderat mycket på tanken, om min mamma, eller min pappa, men sen jag fick barn själv så har även tanken fallit mig att, tänk om JAG!?
    Vad händer med Per, vad händer med barnen???
    Som du skriver, de överlever, men jag vill ju överleva tillsammans med dem!

    Det är stora tankar. Det är jobbiga tankar. Det är verkligheten när den är som värst...

    Skänker er alla där ute som kämpar mot detta fruktansvärda en tanke!
    Och när ljuset jag tänder för min mormor och morfar brinner, så brinner det för er alla!

    // Anna

    SvaraRadera
  9. Åååh älskade vän jag gråter som en tok när jag läser detta<3 Så otroligt mäktigt skrivet<3 Världens största kram till en väldigt fin kvinna!

    SvaraRadera
  10. Bästa storasyster <3

    SvaraRadera
  11. Tack för att du delade med dig!
    Stor kram

    SvaraRadera
  12. Tack för denna text

    SvaraRadera
  13. Jennie i Sundsvall8 oktober 2012 12:00

    Ja du, du är alldeles underbar! Största kramen!

    SvaraRadera
  14. Så himla fint skrivet! Jag känner igen en hel del, ffa ilskan och maktlösheten.

    Till h*n som ursprungligen frågade hur man orkar gå vidare skulle jag vilja säga: bry dig inte om det nu. Lägg inte energi och kraft på att fundera på hur det kommer att vara sen. Sen kommer hursom. Försök hellre att lägga din energi och din kraft du det som händer nu. Skapa minnen. Ta hand om varandra och vårda tiden ni har kvar.

    Att se pappa dö i cancer är det svåraste jag varit med om men man överlever. Man har ju inget val.

    SvaraRadera
  15. Shit - bölar som en gris medan jag läser, o bestämmer mej för att krama min mamma extra hårt nästa gång jag ser henne... så fint att dela detta...
    Kram kram

    SvaraRadera
  16. Så otroligt starkt och vackert skrivet! Förlorade min pappa år 2004 och förlorade min bror dagen innan julafton förra året och jag känner igen mig mycket i vissa saker du skriver. Allt man kommer ihåg och aldrig kommer glömma, hur så små saker blir så viktiga och hur ont det gör att uppleva högtider o dylikt där man förväntat sig att de skulle vara där. När min pappa gick bort spenderade hela familjen första julen utan honom med att stirra på ytterdörren och bara tro/hoppas att han vilken sekund som helst skulle kliva in där..
    Tack för att du delade med dig!
    /Denise

    SvaraRadera
  17. Åh Malin!
    Idag är ingen dag att komma med roliga pårop och klämkäcka skämt. I dag får tankar som inte borde få finnas ta lite rum i ens hjärta för att ALLTID vara medveten och tacksam för det man har.
    Jag har det bra.
    Och jag HATAR cancer!
    Än så länge så har jag inte råkat ut för något "hemskt" i mitt liv och jag är SÅ rädd för att det ska bli "min tur" snart. För även om jag inte har känt smärtan så är det ju inte så jäkla svårt att få ett hum om det när man läser det du så OTROLIGT skriver.
    Ingen borde behöva genomlida sånt.

    En massa omtanke till dig, din familj, den som skrev mailet och alla därute som lider.
    <3

    /Yohanna

    SvaraRadera
  18. De är så fint, så uppriktigt de du skriver, jag gråter.
    Min syster miste sin sambo/fästman pappan till den barn hon bärde, jag tänker på det allt
    det där ofta, hur hon brukade ringa till hans svarare för att få höra hans röst, så gjorde även hans 14-åriga flicka, Nä fy fan va livet kan va skit, men man överlever, för som du sa, man måste.

    SvaraRadera
  19. Mamma och jag kan komma på oss själv ibland när vi säger någonting och det påminner om Inger,
    man får en klump i halsen men på något sätt ler man ändå åt det också. Så många gånger jag har velat ringa till henne och berätta om David och mig. Hon var så engagerad i vad för typ av kille jag skulle ha, haha.. Frågade alltid i telefonen om jag hittat min man än. Så kunde jag berätta om människan jag träffade och hon kunde förklara för mig direkt att nej Corinne, det där är inget för dig, du får nog fortsätta leta. Hittade ett gammalt album för ett tag sedan och såg bilder när vi såg Gyllene Tider i Halmstad med henne. Vi var lite försiktiga och vågade inte riktigt trängas, men hon tog tag i oss och sa; "konserter ska upplevas längst fram, eller inte alls, kom med här". Jag tyckte hon var världens häftigaste just då, drog med oss LÄNGST fram vid scenen, trängdes och hade sig för att vi skulle minsann se bra när vi väl var i hennes hemstad.
    Jag tänker ofta på henne, särskilt när jag dammar av fotot på oss i sovrummet och jag får be om ursäkt för att hon blivit dammig igen. Jag tänker ofta den där förbjudna tanken; fy fan stackars er, men tänk om det varit min mamma, hade aldrig klarat det. Men det är väl som du säger, man gör det för att man måste.
    Hon var en otroligt fin kvinna som jag såg väldigt mycket upp till. Jättefint skrivit Malin, även om vi inte ses eller pratar särskilt ofta så tänker jag på er desto oftare, så roligt attt kunna följa ditt liv i bloggen! :)
    Kornelia och jag pratade om att hälsa på, vi får ta slag i saken snart!
    Stora kramar Corinne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina kusin! ♥

      Ja, gick man på konsert med mamma stod man längst fram - det fanns inget annat! Sån var hon! Spelade ingen roll om man kom sist dit - man stod ändå längst fram, haha.

      Mamma har nog ögonen på David, haha. Inte skulle hon släppa dig lös på marknaden! ;)

      Ja, kom upp och hälsa på - hade varit jättemysigt! Vi tar en tjejhelg i strandhuset!

      Stor kram!

      Radera
  20. Tack Malin! Byter vi till mormor och flyttat fram förlossningen några veckor kunde de varit mina tankar du skrev ner. tack <3

    SvaraRadera
  21. Så fint skrivet om nåt så jobbigt! Strongt att kunna dela med sig av känslorna kring din mammas sjukdom och bortgång. Kram <3

    SvaraRadera
  22. Så sant, man överlever för att man måste...
    och svär och domderar över "den" som bestämde att livet är så orättvist.
    Blir också lite irriterad över att just denna månad.. eller idag ska vi tänka på...
    Vi som varit där lever med tankarna varje dag och de som inte varit där hoppas jag aldrig drabbas!!

    Man glömmer aldrig, men minnena förändras med åren - snart är det 18år sen pappa lämnade oss.

    SvaraRadera
  23. Du er en ganske speciel og fantastisk person :D

    SvaraRadera
  24. Fy fan! Det här var det värsta, bästa, jobbigast, ärligaste och underbaraste jag någonsin har läst! Och jag ångrar mig inte trots att tårarna rinner, jag fi k sammandragningar och jag mår illa! Tack för att du delade med dig! Jag ska bära med mig denna text genom livet! Kanske kan hjälpa någon! Inte mig dock för min mamma ska aldrig (tamigfan ALDRIG) dö ifrån mig! Det skulle jag aldrig klara av <3

    SvaraRadera
  25. Sitter på jobbet och gråter. Och saknar min syster som dog för sju år sedan. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland :( Kram till alla som behöver en.

    SvaraRadera
  26. Herregud Malin, så hjärtligt, ärligt och sant du skriver! Jag gråter just nu. För din skull, att du har förlorat din mamma. För mailaren som står inför en hemsk resa. Och för att jag har lyckan att ha allt det där med min mamma, (min) Alice mormor <3 Hon hämtar på dagis, hon barnvaktar så att jag kan åka till stallet och hon ställer alltid upp på oss! Jag önskar alla hade en lika underbar mamma/mormor, det är verkligen en lyx! <3

    SvaraRadera
  27. Sitter på jobbet och läser detta med en stor klump i halsen och tårar i ögonen. Så vackert skrivet och så öppet och ärligt och jag inser med ens hur tacksam jag ska vara för att jag fortfarande har min mamma och pappa i livet och hur ledsen jag blir för din skull och för hennes skull som skrivit till dig, och för alla andras skull som saknar någon nära.
    kram

    SvaraRadera
  28. Sitter här och gråter, du skriver så bra och så ärligt. Berättar precis hur det är, känner igen mig såå väl. Om två dagar är det fem månader sen vi miste vår älskade pappa, alldeles för tidigt. Helt overkligt att han inte finns i våra liv längre, man tappar luften och det gör så ont så ont när verkligheten kommer ifatt en. Tack för det här inlägget, du är bäst Malin!!

    kramar till alla som förlorat en närstående...

    SvaraRadera
  29. Så fint och genuint. på riktigt, från hjärtat är du så himla bra. Och alla som kommenterar, med sina egna berättelser och så, ni är också alla, så himla fina<3

    SvaraRadera
  30. Vad fint skrivet <3

    Min sambos mamma och våra barns farmor dog i cancer för elva år sedan.
    Jag har aldrig träffat henne och det känns sorgligt ändå. Blir ibland jätte ledsen över att barnen inte har en farmor och undrar ofta hur det skulle vara om hon var i livet idag.
    Jag vet inte om jag får känna så här, om jag får sakna någon jag aldrig träffat?

    SvaraRadera
  31. Ser knappt vad jag skriver, tårarna bara forsar! Ha fått ta flera pauser i läsandet och riktigt fulhulkar just nu! Åh vad jag är ledsen för din skull!
    Älskar min mamma så otroligt, mina barn tokälskar sin galna, roliga, busiga mormor! Vi har så många traditioner ihop som betyder så oerhört mycket för oss.
    Idag har hon varit och kollat misstänkta tumörer. Än ha vi inte fått svar, men är det cancer är den agressiv då symptomen inte finns på annan cancer. Är så rädd, så livrädd! Vill inte ens veta känner jag, vill inte orka ta mig igenom detta du skriver. Vill bara att allt skall vara precis som det är!!!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Massor av styrkekramar till dig! Hoppas innerligt att ni får bra besked!

      Radera
  32. Malin, tack för dagens underbara, tänkvärda och sorgliga inlägg. Det är därför din blogg är så viktig för du kan verkligen konsten att parera mellan humor och allvar, vad som är viktigt och oviktigt i livet. Tror att det faktum att du upplevt svår sorg och förlust av en nära anhörig gjort att du därför kan ha en sån skön inställning till livet och framförallt föräldraskapet. När jag väntade mitt första barn för snart sex år sedan så dog min lillebror (han blev endast 34 år) och min mormor med endast 4 dagars mellanrum. Livet var i fullständig kaos och det var svårt att känna glädje över barnet jag bar på i magen då. Min Mvc-barnmorska blev ett stort stöd och hon sa något pm sorg som jag tog till mig nämligen att "tiden läker inte alla sår men med tiden lär du dig hantera din sorg". Det har hjälpt mig jättemycket att komma vidare. Man överlever sorg av nära familjemedlemmar och de där små krabaterna är nog det bästa man kan ha omkring sig för att leva HÄR och NU. Tack för ett viktigt inlägg! Många kramar
    Anna Wibergh

    SvaraRadera
  33. Fina fina Malin.
    Du träffa så rätt på sorgearbetet, känner igen mig i det där från när min gammelmormor gick bort för snart 2½ år sen.
    Det gör så jäkla ont att mista någon som stått en så pass nära.
    Sitter här nu o känner dom jobbiga känslorna bubbla upp från stället jag stoppat undan dom på och gråten bränner i halsen och tårarna bränner bakom ögonlocken.
    Både för min gammelmormor och för din mamma.
    Tack så mycket för att du delat med dig av en så pass tung sak.
    Vill skicka en stor kram till dig och din familj.
    Det är okej att känna, må dåligt, gråta och skratta.
    Att minnas stunder och speciella saker vi haft med våra nära är viktigt.
    Många stora kramar till er, ta hand om er och var rädda om varandra.

    SvaraRadera
  34. tårarna sprutar, förra året gick min farfar bort i cancer han var 65 år gammal. En gång hann han träffa sitt första barnbarn, 3 veckor efter han gått bort gick min farmor bort och 2 dagar senare fick jag veta att jag var gravid igen. För en månad sen fick min älskade pappa samma diagnos som min farmor och farfar och imorgon börjar han med sina åcellgifter och strålning. Han är 45 år gammal och livet är så jävla orättvist.Jag vet inte vad jag gör om han dör, jag vet faktiskt inte hur jag ska överleva det.Jag är så jävla rädd och ber till alla gudar som finns att livet äntligen ska varalite rättvist. Min älskade fina pappa som alltid ska finnas här. iaf mååånga år till..

    SvaraRadera
  35. Du verkar så stark, att förlora sin förälder så tidigt i livet måste vara bland det värsta som kan hända...

    SvaraRadera
  36. Åh, vad jag gråter... Vilket sorgligt och fantastiskt fint inlägg! Jag är ensamstående mamma till min lilla dotter och ibland drabbas jag av en förlamande skräck över att jag ska dö ifrån henne...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Jag förstår den paniken...kan känna den fast vi är två. Man vill alltid finnas där.

      Radera
  37. En stor kram! Du ska veta att du hjälper många genom din blogg. Du är helt otrolig! Och vilken underbar person du är! Kom ihåg när jag trodde att jag skulle mista mamma. Du kom och hämtade mig, vi åkte ner till havet och bara satt där. Jag bara grät och grät. Du fanns där och det hjälpte mig mycket. När du sa- ja det är för jävligt!, gråt. Glöm inte bort att äta, du måste ha krafter för att orka. (Nu klarade sig mamma, ) men jag kan förstå rädslan, skräcken och paniken. Döden är något vi inte kan göra något åt, men något vi alla är med om, på olika sätt. Ångesten, tänkandet och rädslan. Den är hemsk!!! Man gråter och gråter. Men det gör alltid lika ont, inte lika ofta, men ont gör det. Att du delar med dig av denna biten är så starkt av dig, och du gör detta för andra. Du är helt otrolig!!! Så glad att jag fått lära känna dig!!! Du betyder så mycket!!!!! Kram Tessan

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Ja, jag minns det som igår vännen. Tack gode gud att din mamma klarade sig! Är så glad att jag har dig i mitt liv! ♥

      Radera
  38. Malin.. nu älskar jag dig ännu mer!! Du beskriver precis mina känslor på ett så bra sätt. Min mamma gick bort i våras...
    Tack för det här jättefina känslosamma inlägget!

    SvaraRadera
  39. Tårarna rinner. Vilken underbar dotter din mamma fick <3

    SvaraRadera
  40. Oj vad tagen jag blir...gråter nästan, stackars dig.
    Min svärmor har precis fått sin diagnos, cancer, obotlig, för sent att försöka behandla. Hon är trots allt 82 så hon kanske har levt sitt liv men det är så grymt ändå. Det kanske är lika bra att det inte går att behandla, då slipper hon bli sjuk av behandlingen till ingen nytta. Vi hoppas nästan bara att det går snabbt. Får man säga så?

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Klart man får säga så! Ingen vill se någon lida. Och behandlingen i sig är ett större lidande än sjukdomen många gånger. Kärlek, smärtlindring och omtanke...

      Radera
  41. Stor, stor kram. Livet är så jäkla orättvist och den där jäkla cancern har satt sina spår hos många. Det här är något du alltid kommer bära med dig och sorgen kommer alltid finnas där, även om man lär sig att leva med den. Och även om ni inte kan kramas, pratas, skratta tillsammans så finns hon ändå alltid med er, i era hjärtan, med alla minnen. Låter som ni fick ett fint avslut tillsammans, bara det är viktigt att få med sig. STOR KRAM

    SvaraRadera
  42. Livet är verkligen en prövning och det enda jag kan säga är att jag hittar inte ord just nu.
    Mkt starkt skrivet.

    SvaraRadera
  43. Tack Malin för att du lade ner tid att skriva ett så ärligt och fint svar till någon helt okänd! Och tack alla andra för era kloka inlägg! Även om jag önskar att ingen borde behöva genomlida detta så känns det skönt att veta att andra gått igenom samma sak och överlevt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Ja, vi överlever...allihop! Det gör du med. Även om det inte känns så nu...så gör du det.

      Radera
  44. Så bra skrivet. Jag har bara min mamma kvar. Min pappa dog när jag va 14 nu är jag 27. Min mamma är mitt allt. Jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan henne. Just nu är jag ensamstående med en liten 6 mån. Jag väntar på min man som ansöker om uppehållstillstånd. Så därför lastar jag min mamma mycket. Ibland får jag skuldkänslor då jag vet att hon jobbar hårt redan som det är och även om hon säger ja så ser jag att hon är trött. Därför är hon fantastisk. Du är oxå fantastisk Malin. Fortsätt med det och fortsätt inspirera oss alla. <3<3<3

    SvaraRadera
  45. Så fint skrivet... jag brukar sällan bli berörd men nu sitter jag med tårarna rinnande nedför kinderna... Förstår att saknaden ibland måste vara överväldigande. Själv har jag turen att ha mina föräldrar kvar i livet och jag klarar inte att tänka tanken att de en dag är borta.
    Stor kram till dig, och även till hon som nu är i samma sits som du var.

    SvaraRadera
  46. Jag vet inte hur många gånger jag har rekommenderat din blogg, du är helt fantastisk!!! Känns som att hela Sverige gråter efter att de har läst detta. Min syrra messade mig att jag absolut inte får läsa din blogg idag... Hon storgrät och sa att risken är gigantisk att även jag kommer storgråta när jag läser det, vilket så klart hände.

    Tänker på dig och du är en oerhört stark person och fantastisk författare och grymt bra mamma (ärlig!)

    Tack!

    /Anela

    SvaraRadera
  47. Om tre veckor är det fem år sedan mamma dog. Ikväll kom de första tårarna. Du satte ord på alla mina känslor och öppnade upp en väg ut ut sorgen. För dessa ord är jag dig evigt tacksam! Du är magisk med orden!

    TACK! <3

    SvaraRadera
  48. Ska begrava en av mina bästa vänner på fredag. 37 år och dog i hudcaner. Så sorgligt.

    Största karmen kommer HÄR!!!

    Sköt om dig fina/Cecce

    SvaraRadera
  49. Först o främst beklagar jag så oerhört med din mamma.

    Det är så rätt det du skriver.
    Förlorade själv min älskade bror, min bästa vän för över 8 år sen och jag tänker fortfarande "åh detta vill jag berätta för Tom"
    Dock inte av cancer utan av en psykisk sjukdom som gjorde att han valde att ta sitt liv... :/
    Men han hade en sjukdomstid innan och precis som du skriver så känns det nästan skönt när det är över, det är ju så påfrestande att se. Det äter upp en & man lever i nån slags bubbla där allt är grått.
    Din situation var ju ganska extrem med med tanke på en graviditet mitt upp i allt. Fy fan.

    All stryka som finns till dej och din familj. Jag är ledsen att Alice & Elton aldrig kommer få träffa sin mormor, hon verkade va en underbar människa.

    Kram på dej.

    SvaraRadera
  50. Så otroligt bra skrivet och oerhört känslosamt beskrivande för hur du upplevt det och hur sorgen kan te sig. Jag har gråtit och gråtit nu... Jag beklagar att du har förlorat din mamma.

    Jag bävar verkligen för den dagen jag förlorar någon av mina föräldrar och för hur barnen kommer att ta att mista sina mor- eller farföräldrar som de har en nära relation till. Naturligtvis funderar man då och då även på om det skulle hända en själv eller mannen någonting och hur det blir för barnen.

    Du är väldigt duktig på att uttrycka dig, Malin!

    Kramar från Gunilla.

    SvaraRadera
  51. Oj av alla gånger man kommit hit och gråtit av skratt så oväntat detta blev att gråta av helt andra anledningen! Du har en gåva som kan skriva som du gör.. Du borde skriva böcker. För mig är du som hon som skriver en shopoholics bekännelse. Du är fantastiskt!!

    SvaraRadera
  52. Råkade via Cancerfondens sida snubbla över tips om det här alldeles nyss. Precis när jag behövde det som mest!
    Min mamma gick bort i cancer för 10 månader sedan.
    Det är fortfarande så jobbigt, vissa dagar och stunder värre än andra. Men man överlever, man gör ju det, även om jag i början inte kunde tro det.
    Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Även om jag tyvärr inte var där i själva dödsögonblicket, för det kom rätt så plötsligt ändå, så hade vi mycket tid tillsammans. Hon var mycket sjuk under många år.
    Vi valde också att prata mer om livet, än döden på sista tiden. Det är väl olika vilka behov man har, jag ångrar inte det. Livet är så viktig. Älska livet.
    Den andra kommer ju till slut ändå...
    Men jag kände mig då väldigt ensam och gör fortfarande. Sin mamma saknar man nog alltid.
    Tack för en fin text!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man saknar alltid sin mamma... ♥
      Tack för fina ord och vad glad jag är att du hittade in här när du behövde det!

      Radera
  53. Det är nog bra att gråta så här på kvällen när man läser det du säger. Själv överlevde jag min sjukdom och idag, 8 år efter är proverna fortfarande fria från sjuka celler. Jag lever varje dag som om den vore den sista, jag säger till mina barn varje dag att jag älskar dom. Dom minsta är för små för att minnas den tid då jag var sjuk men min äldsta dotter minns och det var den värsta tiden i hennes liv och det är nog det som gör mest ont i mig - den smärta jag åsamkat henne genom att vara sjuk. Jag har förlorat morfar och farfar till denna hemska sjukdom, höll på att förlora min far, överlevde själv och har nu två mycket goda vänner som kämpar och jag försöker vara stark. Det klarar man inte alltid. Man kan bara vara sig själv... och man överlever fast det är svårt.

    Massor med kramar till dig, Malin, som skänker så mycket glädje och klokskap!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fantastiskt! Härligt att påminnas om att det faktiskt finns en annan väg ut ur sjukdomen också! ♥

      Kloka lärdomar om vad som är viktigt i livet! Stor kram!

      Radera
  54. Vilket inlägg, tårna kom och jag tänker på min mor!

    Efter man läst detta inlägg, är jag enormt glad att jag fått kontakt med min mor, min mor som själv har klarat sig från bröstcancern, 2 gånger .. men , självklart finns det ett men i min hjärna när det kommer till cancer, min mormor dog i bröstcancer och klarade sig i från det 2 gånger, och självklart kommer tanken, kommer det ske min mor med ?

    Jag gråter, jag ler och är enormt glad att min mor är tillbaka i mitt liv efter 11 års frånvaro, i dag släpper jag inte kontakten och jag har en inre längtan att även min far en dag kommer ringa, be om ursäkt för sina ord om att han inte har en son vid namn Tommy längre, att han älskar mig för den jag är, sonen som inte ger honom ett barnbarn, utan snaskar kotte som att det vore en godisklubba och att han glädjs åt att syskonen befolkar världen med de 17 barnbarn dom tryckt ut sig och gett honom och att han gläds åt och med mig, att jag vågar vara den jag är och att jag har det bra.

    Tack för en enormt känslomässigt starkt inlägg, men enormt läsvärt!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag är för din skull att du har din mamma tillbaka i ditt liv. Tänk vad hon har missat! Jag hoppas av hela mitt hjärta att din pappa blir klok...innan livet ger honom en smäll av "riktig" verklighet...som man inte kan påverka. Livet är för kort för att kasta bort. De man älskar ska man älska - alltid! DU är värd all kärlek just för att du vågar vara den du är!

      Var stark och stolt Tommy! Den som inte inser att du är fantastisk får leva med förlusten av dig i sitt liv. Det viktiga är att man har människor omkring sig som älskar en - oavsett blodsband. ♥

      Radera
  55. Just nu orkar jag inte skriva mer än TACK! Ibland blir det för nära, för intimt.

    SvaraRadera
  56. Så fint du skriver. Som sagt, man måste överleva, man har inget val. Min 7åriga dotter dog i juni och jag kämpar varje dag. Kram på er alla fina och ta hand om er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Massor med styrkekramar till dig! ♥

      Radera
  57. Fantastiska ord ifrån en fantastisk författare! Du har en förmåga att beröra som ingen annan! Du sätter ord på mina tankar, får mig att gapskratta och storgråta. Det här inlägget berörde mig djupare än något annat lyckats göra. Min syster dog för tre år sedan och nu kan jag andas när jag tänker på henne igen. Tack för att du delar med dig av det allra innersta, du anar inte hur starkt du påverkar! <3

    Kram Emma

    SvaraRadera
  58. Otroligt starkt inlägg, jag blev verkligen rörd till tårar, en förlust man aldrig kan förstå förrän man en dag, just förlorar sin mamma...och inte ens då... Tack för allt du delar med dig, bra, dåliga, komiska, jobbiga, det är verkligen inspirerande... Kramis Tina

    SvaraRadera
  59. Det gör ont att älska.....men ingen kan ta ifrån en de minnen man skapat tillsammans....

    Många Varma kramar

    SvaraRadera
  60. Vilken text! Gråter så jag inte ser tangenterna men måste stanna upp och säga TACK! Hittade hit via en Tweet ifrån Barncancerfonden. Känns som att du hälsat på inne i mitt hjärta. Tack igen!

    SvaraRadera
  61. Så fint skrivet Malin !!!!!! Ärligt brutalt och jag kan nog lova att INGEN som läser detta sitter vid datorn utan att torka MINST en tår här är det snart slut på hushållspappersrullen................

    <3 Pappa gick bort i C för flera år sen nu och jag saknar honom, är så rädd för när mamma går till honom.
    Den outhärdliga smärtan bleknar med tiden det vet jag, men just nu vet jag inte hur jag kommer klara av den dagen.

    På ett sätt stämmer Melissa Horns text in men ändå inte
    " Jag saknar dig mindre och mindre det kommer annat emellan och det är bra"
    Saknaden kommer ju alltid att finnas där men för att orka med tillvaron så är ju det ju bra att det kommer annat emellan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Så sant, det kommer annat emellan och det är bra!

      Radera
  62. Carro som vill bjuda på bullar!10 oktober 2012 22:16

    <3
    MEN HERREGUD MÄNNSKÀ!! Jag som "bara" skulle läsa bloggen innan sängen (som jag ALLTID gör)sitter här och gråter och känner såååååinnihelvete med dig!!!

    Jag har nu en annan syn på Rosa Oktober men stödjer alltid extra just då! <3

    Det bästa vi vet har alltid en plats i hjärtat <3

    *kramar om*

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Förlåt att jag förstörde din kvällsrutin, haha.

      Såg jag bullar? Säg bara till! ;)

      Kram!

      Radera
  63. Jag har skrattat så jag gråtit när jag läst din blogg men nu sitter jag här och stortjuter, världens fulgråt (tur att jag sällan sminkar mig). Tack för att du är du Malin och för din (h)ärliga blogg. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Tack för att du tittar in!

      Radera
  64. Vilket fint inlägg! Tårarna rinner. Du är fantastiskt duktig på att skriva, både otroligt roliga texter men också om allvarliga saker som detta.

    SvaraRadera
  65. Sitter här och gråter nu.. Ofta får du mina tårar att rinna av skratt, men inte idag.. Så otroligt fint och bra formulerat! Shit, vilken människa du är Malin!
    Min pappa åkte in akut med vad som sedan visade sig vara den hatade sjukdomen samtidigt som jag låg på bb med L. Det var en tuff tid...
    Fan vad du är bra, katten! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. ♥ Tack!

      Vi ses imorgon!!

      Kram!

      Radera
  66. Jag säger som ovanstående talare - det händer inte så många gånger att jag läser dina inlägg utan att tårarna rinner. Idag svämmar känslorna över på alla bräddar - underbart inlägg ♥

    Kram

    SvaraRadera
  67. Herregud! Det tog andan ur mig att läsa ditt inlägg. Jag förlorade min 13-åriga dotter för 16 år sen och har även förlorat min pappa när han bara var 53 år. Vartenda ord du skriver skulle kunna vara mitt, vilken gåva du har som kan sätta ord på känslor!!! Vet att ditt inlägg kommer beröra många o hjälpa en del. I allt det svåra, i en sorg är det ändå "gott" att känna igen sig i andra och det är precis det jag gör i din text. Får jag vidarbefodra ditt inlägg till en förening jag är med som heter VSFB, du kan googla den så du vet vad det rör sig om, föreningen har också en FB-sida för medlemmar o jag vet att din text skulle ge dessa människor mycket. Kram Vivi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart får du det!

      Kram och tack för fina ord!

      Radera
  68. Beklagar, det är aldrig enkelt att gå igenom något sånt, jag miste en otroligt nära vän för 2,5 månad sen, och jag klarade knappt att ta mig upp ur sängen efter det,eller ens ut.Jag ville själv dö och få komma till samma ställe som hon.Men det är som du säger man överlever hur ont det än gör.

    Du skriver otroligt bra, ord som jag bara kan tänka i huvudet men som jag sen inte kan skriva ut hur mycket jag än tänker på det så går det bara inte, och mer än så du satt orden i min mun av känslor du beskriver, hade önskat att jag kunnat varit mer öppen om hur jag kände genom att skriva ner det jag tänker men jag har ej den begåvningen, du skulle skriva en bok för du gör det så himla bra och tydligt.

    Ha ett lyckligt liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord och styrkekramar till dig! ♥

      Radera
  69. Jag kan inte sluta gråta!!
    Andra dagar kan jag inte sluta skratta när jag läser din blogg men idag är det precis tvärtom.
    Stor kram!!

    SvaraRadera
  70. Vilket fint inlägg. Men samtidigt så hemskt. Man ska inte behöva förlora sin mamma så tidigt. Det är så orättvist. Kramar

    SvaraRadera
  71. Läser detta inlägget varje kväll innan jag somnar. Det hjälper mig att förstå mina egna känslor och acceptera dem. TACK katten för att du är så klok och fin! Min mamma dog i mars 2010 och det känns som att jag tog mitt första djupa andetag igår. Och det var din förtjänst. Så tack. För att du finns.

    Sandra.

    SvaraRadera
  72. Du skriver så vackert om en så tung och jobbig sak.
    Sitter här med klump i magen och tårar i ögonen.
    Stor kram, från en som hade vägarna förbi i bloggvärlden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor kram till dig! Tack för att du tittade förbi!

      Radera
  73. förlorade min flickvän för tre månader sedan och råkade hitta till din sida. det har hjälpt mig i min sorg. har själv två döttrar som nu snart är 8 och 11
    dina ord är som en skumsläckare mot den eldsvåda av känslor och tankar som rusar i min kropp
    underbara människa....... önskar det fans fler som du. lite närmare sthlm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar att du och dina döttrar ska behöva gå igenom det där. <3

      Tack för fina ord! Vad skönt att du kan hitta lite kraft här inne...

      Skickar över lite muskelkraft till er!

      Stor kram!

      Radera
  74. muskelkraft tas tacksamt emot det behövs

    SvaraRadera
  75. Hur klarar man det första året?
    Våran lilla son 1år 4månader dog för en månad sedan. På torsdagen ramlade han o fick hjärnskakning, på fredagen hittade dom en hjärntumör som var 1/3 av hjärnan o på lördagen hade han somnat in. Jag fattar fortfarande inte att han är borta. Han var ju fullt frisk utan symtom.
    Fuck cancer! Som storebror 11år säger.
    Tack för att du skriver så bra, har skrattat så många gånger och igenkännande när jag läst din blogg. Med det här var första inlägget som jag grinade till. Kram Tea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för fina ord! <3

      Jag är ledsen att ni ska behöva gå igenom det här. Jag kan inte ens föreställa mig... Man ska inte förlora sina barn! Det är inte rätt.

      Man tar sig igenom första året...för att man har inget val. Dagarna går...en efter en. En del dagar känns som att de aldrig tar slut, en del dagar försvinner förbi. Sorgen tar över en totalt ibland...och man får inte luft, men man måste ju fortsätta andas...och plötsligt har det där året gått.

      Massor av styrkekramar till er! <3

      Radera
  76. Har precis hittat till din sida, och du har skrivit det jag känner. Den man saknar finns för alltid i hjärtat men inte alltid i hjärnan, allt efter som tiden går. Själv har jag förlorat en dotter helt utan förvarning när hon var 3 ½ år, något jag inte önskar någon!!

    Kramar till dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, kan inte ens föreställa mig.. ♥

      Kram!

      Radera
  77. Shit vad jag grät när jag läste detta, vad bra skrivet!
    Jag förlorade min morfar på liknande sätt förra året och det gör fortfarande ont att tänka på det. Jag kan ens föreställa mig hur det skulle kännas om det var mamma...
    Men det är väl som många säger att efter en tid börjar man tänka på de bra minnena istället och då gör det inte lika ont längre.
    Älskar din blogg, du är så skönt ärlig och äkta :-)

    SvaraRadera
  78. Tack Malin!
    Bölar som en gris men så skönt att någon förstår och att det inte är fult att känna lättnad!
    Min Mor är inte sjuk i cancer men parkinson, otroligt mycket värk mm mm så hon förbannar varje dag som hon vaknar! Det finns ingen kvalité kvar i hennes liv. Jag har ångest varje gång jag kör hem för att jag inte kan göra något för att lindra hennes plågor och så får jag dåligt samvete för att jag tänker att det hade varit bättre om hon fått sluta....Jag vill ju inte bli av med Mor men jag vill inte se henne lida så heller!
    Det är ju min lilla Mor ♥
    Jag har pratat med Mor om detta och hon säger att det är ok....men det är ju denna väntan som är olidlig :-(
    Tack för det du skrivit och att jag fick gråta av mig lite
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den där väntan är så jävla jobbig. Man vill aldrig förlora sin mamma...men när de är sjuka har man redan förlorat dem. Det där ovärdiga slutet är bara hemskt.

      Massor av styrkekramar till dig! ♥

      Radera
  79. Ja det är så sant allt det du skriver.
    Min pappa dog i cancer på julafton 2000. Fattar knappt att det redan gått 12 år... Och aldrig fick han träffa mina barn, det är nog det jävligaste av allt :(
    Stor kram till dig och alla andra som behöver en!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så fruktansvärt orättvist...att de går miste om våra barn. Helvetes cancer.

      Stor kram!

      Radera
  80. Min morfar dog i cancer för 6dagar sedan. Allt gör ont. Jag kan och vill inte föreställa mig smärtan min mamma känner..
    Varenda ord du skriver är säkert sant...i sinom tid kommer jag/vi dit vi oxå...tack Malin för du sätter ord på känslorna vi känner!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ni kommer också dit...när de bra minnena kommer fram om det blir lite lättare att andas igen. ♥

      Radera
  81. Begravde vår 10 åriga son i torsdags,dagen efter hans 11årsdag som han inte fick vara här och uppleva....Livet känns bara för jävligt nu,hur ska man orka vidare?Klart man måste,vi har 4underbara barn kvar här på jorden,men emellanåt känns det inte som det kommer gå...Man undrar ju verkligen vem som bestämmer vilka som ska gå och vilka som ska fortsätta livet?Varför ta den som älskade livet så mycket,som kämpat hela sitt liv för att ta sig dit han ändå kom? Som ingen läkare någonsin trodde på..Vill bara skrika...Vill bara ha mitt barn här igen å krama så hårt det bara går♥Tack för underbara ord du skrivit:-)Första gången jag är inne på din blogg och då ramlar jag över detta inlägg,är det ödet?Stora kramar till dig och dina♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att förlora ett av mina älskade barn. Men jag vet hur det är att förlora någon man älskar...och det är fruktansvärt. Så småningom lättar det lite. Även om man inte kan föreställa sig att det är så...så blir det lättare med tiden...att överleva. ♥

      Allt styrka till er!

      Kram!

      Radera
  82. Min pappa dog i cancer för 22 år sedan. Lite drygt en månad senare föddes vår dotter. På hennes 22-årsdag dog hennes pappa, tillika mitt livs stora kärlek, också han i cancer. Det är på dagen tre veckor sedan det hände. Jag vet att livet går vidare. Jag överlevde ju den gången. Pappa och jag stod varandra väldigt nära. Men att leva resten av mitt liv utan min älskling känns just nu som mer än jag orkar bära. Vore det inte för barnen hade jag inte klarat det. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter av att förlora din älskade mamma. Det gör att jag känner mig mindre ensam i min stora sorg. Kram

    SvaraRadera
  83. Så himla fint skrivet! Det känns som om du har satt ord på nästan allt jag känner när det gäller min mamma, och när hon dog av den där jävla skit-cancern. Vi pratade heller aldrig om det där hemska, och vi visste hela tiden att vi inte skulle klara av att göra det. Nu är det lite drygt åtta år sedan hon dog, fast egentligen borde hon vara här hos oss och fylla 64 år på onsdag. Ibland tänker jag att anledningen till att man ändå klarade av att leva igenom det värsta som hänt en beror på att man fick en sådan styrka av att ha en så fin mamma som jag hade. Jag har aldrig uppskattat livet och njutit så mycket av att faktiskt leva som tiden efter min mamma dog. Helt paradoxalt, men jag vet att hon skulle ha uppskattat det. Hon ville leva mer än allt annat! Det gör ont att hon inte är kvar här, men hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

    Kram
    Anna

    SvaraRadera
  84. Så himla fint skrivit ♥
    Förlorade själv min mamma och bästa vän i en hastig olycka för snart 7 år sedan.
    7 år sedan, ja man överlever visst, på något konstigt sätt.
    Livet är bra orättvist och det kommer göra ont genom hela livet vid olika tillfällen att våra fina mammor inte finns med oss på jordelivet...
    Men dom finns ju alltid med oss i vårat ♥.
    Kram på dig

    SvaraRadera
  85. Otroligt fint skrivet. Jag sitter här och gråter. Massor med kärlek till dig.

    SvaraRadera
  86. Så fint skrivet, själv så väntar vi på besked om min älskade pappa min hjälte han som kan fixa allt trasigt och alltid finns där för sina barn här cancer eller inte. Blotta tanken på att det kan vara så gör att jag knappt kan andas.
    Kram Annica

    SvaraRadera
  87. Den omöjliga tanken i att någon man älskar inte ska finnas mer. Men som du säger har man ju inget annat val än att fortsätta. Och så är det märkliga med livet att vissa saker kan vara fantastiska, roliga och till och med lyckliga samtidigt som saknaden och sorgen alltid finns kvar. Jag tänker att min pappa som gick bort för snart tio år sedan finns kvar när jag gör saker som att jag sjunger samma sånger han sjöng för mig för mina barn. Och i andra små saker, som en del antagligen kommer gå vidare även i nästa generation. Men det tar tid att sörja, viktig tid. Tänk, sörj, ta hand om dig.

    SvaraRadera
  88. Jag är så glad att jag hittade din sida av en slump. Men fy f*n vad jobbigt det var att hitta det här inlägget! Vi hittade vår mamma död, vi hann aldrig förbereda oss. Jag grät också så jag kräktes, jag vägrade sälja lägenheten och i den satt jag ofta, ensam, och grät, kräktes och grät tills jag tuppade av av ren utmattning.
    För ett tag sen gifte sig min ena bror, jag hade mammas handväska eftersom den var så fin till min klänning. Han såg den tvärs över hela rummet och sken upp som en sol, sen grät han och alla kände så tydligt hur fel det var att hon, HON, av alla människor inte fick vara med. Strunt i det. Jag ville mest säga att jag är glad att jag hittade hit. Det är som att titta in hos en polare, käka kladdkaka och se på när familjen "bestyr". Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glad att du hittat in här! <3

      Radera
  89. Tack, Malin!
    I somras begravde jag min far och nu fick tröst i de ord du skriver. Å, vad jag saknar honom!!! Jag beklagar din sorg och gråter gråter gråter...

    SvaraRadera
  90. Så fina och ärliga ord! Förlorade min 4-åriga brorson i leukemi för snart tre år sen. Han var mitt allt, kan fortfarande inte förstå att han är borta.
    I höstas fick min mamma, min bästa vän, återigen cancer. När hon var 42 fick hon bröstcancer och besegrade skiten. Men nue 49 år ung... Obotlig småcellig lungcancer med tumörer som växer fort. Cellgifter och strålning igen i hopp om att den ska hållas i schack. Det finns inte i min värld att hon försvinner ifrån mig.. Kan inte skriva det där ordet.. Som börjar på D.. Det går inte!
    Beundrar din styrka och ditt mod att skriva!
    Kram Dessie

    SvaraRadera
  91. Tack.
    Tack för att du delar med dig!
    Min mamma dog den 3 september av cancern.
    Tack för att du delar med dig så jag inte är så ensam!

    SvaraRadera
  92. Tack för att du sätter ord på precis som det känns. Min pappa dog i cancer för nio år sedan efter två års kamp å jag/min familj var i precis samma känslor som du beskriver. Tiden läker inte alls alla sår men ärren bleknar och som tur är har man minnena kvar och de fortsätter ploppa upp. Kram å kärlek.

    SvaraRadera
  93. Jag lever i det just nu. Min pappa är svårt sjuk i cancer och jag tror att det bara är dagar kvar. Jag hoppas att det bara är dagar kvar, men det känns hemskt att säga det men han lider bara nu. Jag vill att lidandet ska ta slut, att han ska få frid samtidigt som det känns som en del av mig kommer dö. Det känns overkligt att veta att han inte kommer finnas mer. Min trygghet, som alltid funnits där. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare men jag vet att jag måste.
    Stor kram <3

    SvaraRadera
  94. Fan Mailn ... du berör alltid med dina texter och är fantastiskt bra på att sätta ord på känslor, man skrattar så man gråter ibland och denna gång gråter man för din och alla andras skull som behöver bära på denna smärta. De flesta av oss har alla en smärta att bära på, men som du säger lär man sig (precis som med ett barn) bära den på ett sätt som gör att det inte tynger lika mycket. Många kramar du fina !

    SvaraRadera
  95. TACK för detta inlägg. Vilken skribent du är. Tappar andan och kan inte läsa klart. Vilken begåvning och vilken känsla i varje ord. Otroligt vackert och gripande och trots att jag inte kan föreställa mig så känner jag smärtan i varje cell i min kropp.

    SvaraRadera
  96. Åh, tårarna bara rinner...
    Jag förlorade min mamma till denna jävla sjukdom när jag var 22. Alldeles åt helvete förtidigt. Hon fick aldrig uppleva sina barnbarn, sin 50 årsdag som hon så högt önskade. Hon fick inte vara med när vi barn gifte oss, eller de härliga jularna som vi firade i fjällen...
    I julas fick jag cancer själv, malignt melanom. Nu e jag frisk, men som tankarna for omkring, överallt och skräckslagna.
    För knappt tre veckor sedan dog min pappa, också i samma jävla sjukdom, som han kämpat med i 7 år.
    Han fick uppleva sina barnbarn, jular och allt det där andra. Dock alldeles för få...
    Jag hatar inte mycket, det tar för mycket energi.
    Men jag verkligen HATAR cancer.
    Stora kramar

    SvaraRadera
  97. Jag måste lära mig att inte läsa dina inlägg på arbetstid, står här nu med svullna, rödgråtna ögon och snörvlar. Min mamma gick bort i cancer för 7 år sedan och det hugger fortfarande hårt i magen ibland och mitt hjärta går sönder av tanken att inte hon heller hann träffa sitt underbara barnbarn, hon hade älskat det. All styrka till alla som lever med eller nära den här jävla sjukdomen!

    SvaraRadera
  98. Det er altid fantastisk at gå tilbage og læse dine indlæg....

    SvaraRadera