måndag 1 oktober 2012

Förlossningar, Bajs-skammen & Hysteriska underliv?

Ibland får man ett mail som man känner är sådär extra viktigt. Detta är ett sånt mail:

"Du som alltid är ärlig och säger som det är: Jag väntar mitt första barn och har redan lite ångest över att jag inte älskar gravidmagen, att jag inte köpt allt som jag borde köpt och över att min väninna som är beräknad tre veckor tidigare än mig är så glad jämt. Jag är nervös för förlossningen, alla säger att det inte är så farligt och jag tror alla ljuger. Jag skrev i min blogg för ett tag sedan om min rädsla och fick så många svar om "det är inte alls så illa som man tror" och "man är så fokuserad på bebisen så smärtan kommer i andrahand" mm.mm. Sen är jag nervös för att komma hem och klara av allting och för hur jag ska känna inför allt. Barnet är noga planerat, vi är sambos och har båda jobb. Men det känns overkligt och lite skrämmande och barnmorskan är så glad och käck jämt. Jag vill bara gråta. Hur upplevde du det med första barnet och vad ska jag förvänta mig? Förstår att du inte har tid att svara men jag skulle bli jätteglad. Kram..."

TACK för ditt mail! Jag ska försöka svara så bra jag kan...och hoppas att ärligheten inte skrämmer dig, haha. När jag väntade Alice var min mamma jättesjuk så det påverkar såklart min upplevelse av graviditeten och den första tiden hemma en hel del - men jag ska försöka bortse ifrån det.


Jag VET precis den där känslan. Alla andra sitter och klappar bebismagen och ler med hela kroppen av lycka och förväntan. De förbereder hemma, gör rosa bakgrunder på sina bloggar, kör nedräkning på Facebook och köper tröjor som det står BEBIS på. Själv tänker man "Hoppas att jag inte blir bajsnödig imorgon. Idag var det garanterat den sista dagen jag nådde ända dit!". Alla älskar inte bebismagen!! Ibland tyckte jag det var mysigt - ibland hatade jag den. Praktiskt var att jag blev jämnfet om magen. Att kläderna helt plötsligt var tighta gjorde inte så mycket. (Normalt sett försöker jag att inte "rama in" volangerna med allt för åtsittande kläder.) Det var också ganska skönt att alla för en gångs skull sa "Men ÄT nu Malin! Du äter ju för TVÅ nu!" Ja, nu är det ju nödvändigtvis inte så att man ska äta för två VUXNA(?) - men det kan man...och det är okej. När jag väntade Alice åt jag groteska mängder choklad - när jag väntade Elton kunde jag inte leva utan Semlor. (Därav mina "semlevolanger".) Jag skyller på att jag nyss fått barn...såhär 1,5 år senare är jag fortfarande nyförlöst och gravidfet. Praktiskt!



Jag hatade att alla skulle gå fram och känna på magen. Att folk man inte ens känner anser sig ha rätt att gå fram och klappa och smeka en på magen - vad fan är det för något?! Ibland hade jag stor lust att greppa deras bröst och säga "Åh, nu börjar de ta sig, är det ägglossning på gång?!" Det är lika illa! Man RÖR inte någon annans kropp om de inte ber om det! Visst, det är en bebis där inne - men allt det där fettet som man vanligtvis inte vill att någon klämmer på - DET FINNS KVAR DÄR UTANPÅ! Okej?! Sluta upp med det där! Jag tycker att gravida kvinnor är bland det vackraste som finns - men jag klämmer inte på dem!


Ja, tydligen ska man rätta sig efter vissa regler med... ;)

Jag gjorde en lista med 10 BRA saker med att vara gravid  (<--länk) som sammanfattar en del...

Det där med allt som man behöver köpa... Det är ju olika det där och man löser allt efter hand! Man kan ju shoppa ihjäl sig egentligen. Det finns HUR mycket saker som helst! Bra att ha förberett: Vagn, babyskydd, ett gäng kläder i storlek 50-56, blöjor, tvättlappar, lite filtar, nappar, amnings-bh och amningsinlägg (<-- den HÄR räddade mina nätter!), bröstvårtskräm, febertermometer, monsterbindor, salva till bebisens rumpa, olja att bada bebisen i och en massa färdiglagad mat i frysen! Bebisen ligger bra i vagnen till att börja med så man måste inte köpa säng, ofta får man en massa kläder och leksaker och om amningen strular och man behöver bröstpump så får man låna/hyra det på BB. Till Elton hade jag bärsjal och det var fantastiskt med lediga händer emellanåt!

Gällande förlossningen: Självklart är man nervös!! En del är livrädda och det är ju fan inte konstigt?! I slutet längtade jag och gjorde allt för att "få igång" en förlossning...men det hade ju med mamma att göra. Jag ville att hon skulle hinna med.

Jag har ALDRIG haft så rena fönster, druckit så mycket hallonsaft, hallonbladste, gått i så många trappor eller haft så mycket sex som de sista veckorna innan förlossningen. Något år senare förstod vi dock att en "färdknäpp" INTE är en färdknäpp om man inte..."fullbordar" den. Jag trodde det var..."rörelsen" som triggade igång förlossningen men tydligen är det så att spermier innehåller prostataglandiner som påverkar livmodertappen. Vafan!? Min tanke var varje gång att "OM detta funkar...och vi måste åka in...så vill jag INTE behöva förklara för en barnmorska varför jag har "prostataglandiner" i hela Thailand." Så vi körde med lösa skott hela tiden, haha. Ingen var sugen...alls...och det var helt meningslöst. Men jäklar vad vi kämpade!


Alla sa till mig "Det är inte SÅ farligt! Tänk dig din värsta mensvärk! Det är inte mycket värre än det!!" Eeeeh? Vad var det för skitsnack?! Alla har inte jätteont(!) men när jag födde Alice så la jag en jäkla massa energi på att vara livrädd för att något var fel - för det gjorde SÅ JÄVLA ONT! Och det skulle det ju inte?! När jag fick Elton var jag mer förberedd på smärtan och kunde hantera den bättre. Nej, man ska inte skrämmas med en massa hemska förlossningsberättelser - MEN man ska vara ärlig när någon frågar! Energin jag la på att vara rädd för att något var fel - kunde jag lagt på att njuta av lustgasen, haha. Det är klart som fan att det gör ont. Huvudet är stort - passagen är förhoppningsvis mindre... I samma sekund som jag fick Alice på bröstet försvann fokusen ifrån mitt brinnande underliv och jag kunde nästan skratta mig igenom stygnen.

Jag hade inte läst en enda bok, varit på en enda föräldrakurs eller förberett mig alls inför förlossningen. Jag bodde på sjukhuset med mamma mer eller mindre så det fanns liksom ingen tid. Men jag kände aldrig att jag fattades någon information när det väl var dags. Barnmorskorna guidar dig igenom allt och du inser att du besitter en förmåga och en styrka mäktigare än något annat! Det är ganska fruktansvärt - samtidigt som det är den absolut mäktigaste och största händelsen i ditt liv - oavsett med vilken hjälp bebisen kommer ut! Mammakroppen är otrolig! Till och med jag som hade en tre dygn lång förlossning med en jäkla massa svordomar och tårar - tycker att det är det häftigaste jag någonsin har gjort!

Jag minns dock en tråd inne på familjeliv där alla skrev "Neeeeej då!! Det känns inte aaaaaalls pinsamt om man skulle råka...bajsa...mitt under förlossningen. Det är HEEEELT naturligt för barnmorskorna!!" Eeeh ja...MEN INTE LIKA NATURLIGT FÖR OSS SOM LIGGER DÄR VA?! Tycker man det känns naturligt att bajsa med ett ansikte 20 cm ifrån härligheten har man fan problem! Det positiva är dock att OM det händer är det jättebra. Du kommer nämligen inte ha lust att krysta på ett par dagar i alla fall, haha.


När vi lämnade BB kände vi oss som två kidnappare. Ska vi bara gå nu?! Och ta henne MED OSS?! Släpper de bara iväg oss sådär...och litar på att vi tar hand om henne? DET var en jäkligt märklig känsla. Jag väntade hela tiden på att någon skulle komma springandes efter och stoppa oss. Men de släppte hem oss. Alice var fem dygn gammal när vi kom hem...och min första tanke var "Vad ska vi lägga henne?! Hur gör vi nu??"

Men man vänjer sig...sakta men säkert. Mina bästa tips för den första tiden: Var lite snåla med besök! När vi fick Alice kom alla och hälsade på direkt. Flera besök om dagen. Nu var det ju lite speciella omständigheter då. Med Elton låste vi in oss i ett par dagar hemma innan vi tog emot besök - och det var jätteskönt! Drick mycket vatten. Har du bestämt dig för att amma är det bra att dricka mycket - ha en vattenflaska framme. Sov när bebisen sover! Ät så ofta och mycket du hinner. Du behöver energi! Sempers Magdroppar och cykling med Alice ben räddade många annars sömnlösa nätter med magknip. Tillåt dig själv gå i pyjamas hela dagen! Det finns bebisar som reagerar negativt på choklad - dessa bebisar kan man nog byta ut..?


Förbered dig på att få uppleva en kärlek större än allt annat. Jag trodde att det var en myt men INGET går att jämföra med kärleken till sina barn. (Inget går heller att jämföra med motsatsen som man ibland känner till sina barn, haha.) Du kommer antagligen gråta floder tredje dagen efter förlossningen. Jättemånga gör det. Jag började på morgonen och grät i ett helt dygn. Jag grät inne på amningsmottagningen, på apoteket, i korridoren på sjukhuset...i bilen...i duschen... Hela dagen!! Kroppen är i obalans men det rättar till sig! Jag tror det är våra underliv som får ett hysteriskt sammanbrott efter misshandeln som nyss skett..? Tro fan att hon deppar ihop! Men hon repar sig!

Lika knäckt som man blir när man vaknar klockan tre på natten av en skrikande bebis - lika fantastiskt är det när de somnar i ens famn en stund senare. Kaos...och lycka!
Det blir helt plötsligt naturligt att prata om bajsets färg och konsistens när man äter middag, att inte komma utanför dörren på tre dagar, att gå i pyjamas dygnet runt, att äta i skift...och att sitta i timmar...och bara titta på den nya lilla människan som DU har hjälp till världen. Obeskrivbar lycka...och olycka på samma gång! Och ja, det är värt det - tusen gånger om!

Amningsnappen räddade mig båda gångerna ifrån självmordstankar! En gammal vän (och numera rutinerad 4-barnsmor) Mia sa till mig att ta med en amningsnapp till BB. Jag skulle lyssnat på henne! Och du, funkar inte amningen - så finns det jättebra ersättning! En mätt bebis = en glad bebis = en glad mamma! DET är det som är viktigt. Inget annat.

Slutligen - mitt viktigaste tips: Logga aldrig mer in på Familjeliv. ;)

over and out.

//Meekatt...nyförlöst.

101 kommentarer :

  1. Vilken fantastisk sammanfattning! Den borde de ha med i alla födabarn handböcker, det är ju precis så det är! :-)

    Framförallt det sista tipset! ;-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja sista tipset känns mest värdefullt. ;)

      Kram!

      Radera
    2. Och det är väldigt bra att kolhydratladda, för det kommer behövas mycket energi och ork! Choklad, russin, bananer (osv osv)! Gärna flera dagar i förväg. ;)
      När jag väntade på att min Alice skulle komma ut, kunde jag inte äta annat än choklad och russin på ett helt dygn - men det räckte!

      Radera
  2. Underbart inlägg!! Jag önskar bara att jag läst det när jag var gravid med min första. Jag känner igen mig i så mycket, men på något konstigt vis är det som att allt löser sig när man kommer hem, allt eftersom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, allt löser ju sig efterhand! Man kan inte förbereda sig på hur det kommer att kännas, det går liksom inte att förstå innan. Och det är ju nytt för alla i familjen så man får ta lite tid att anpassa sig. :)

      Radera
  3. Mitt tips till tiden på BB och strax före GÅ GÅ GÅ, med första så mådde jag illa och sa att jag ville ligga ner och dom lät mig. med andra valde jag att GÅ runt i korridoren med en förvuxen rollator (kanske itne JUST UNDER krystvärkarna ) men fram och tillbaka som en osalig ande i korridoren.
    Att handla kontorsstolar på JYSK 6dgr före BF är det som hjälpe igång första ungen 3killar bakom disken och ingen som hjälpte att bära trots DEN magen jag hade KVINNOR KAN SJÄLV !!! BF flyttades snabbt till samma kväll/natt
    ...........

    Om inget annat hjälper baka "En helt vanlig jävla kaka" (Meekatt får hjälpa till med receptet där ;-))

    Slutraden i Meekatts blogg håller jag VERKLIGEN med om :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gå och stå var bra!! Med Alice vägrade jag röra på mig men med Elton hängde jag en del i gåstolen och det satte ju lite fart på det hela. Gick dock inte längre bort än att jag kunde ha lustgasen inkopplad, haha.

      Kanske bättre att köpa en gåstol än en kontorsstol om det är värdelösa karlar i kassan, haha. Drar det igång på riktigt i butiken får man väl gå till BB? ;)

      Ja, kakan är bra med, haha.

      Radera
  4. Snacka om befriande ärligt & mitt i prick! Igenkänningsfaktorn är hög :)

    SvaraRadera
  5. Fy fan vad bra skrivet!!!!!

    Du sätter ord på MÅNGA av mina känslor oxå!!

    Jag hatade när folk trodde att det är HELT OK att gå fram och ruska om magen lite.. klappa på den och säga till den: OOOOOOOJ såååååååå fiiiiiiiin!!
    UÄK låt mig vara ville man bara skrika!!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur kan de?! Varför gör de så?! Jättekonstigt!

      "Mamma till 6 döttrar" säger en del om själva upplevelsen. Trots att det är ganska jävligt - så gör man om det. Vissa kör med med lösa skott oftare än andra bara, haha. <3

      Stor kram!

      Radera
  6. Ha ha "logga aldrig mer in på familjeliv" ;) faktiskt ett bra tips! Bokmärke istället 1177.
    Det där att man koncentrerar sig på sitt barn när det ska ut är bullshit, jag övertalades att kämpa och insåg att jag var tvungen, tänkte absolut inte på att det var nåt BARN som skulle ut! Har aldrig fått upp ngt av barnen på bröstet efteråt. Och köp INTE en massa plagg i 5056! Min minsta var 56cm o vägde 4,8 (själv är jag 165 o väger 50) dessutom slits inte de minsta storlekarna så du kan med fördel shoppa detta begagnat (o då dessutom tvättat flera ggr så det inte är en massa skit kvar i kläderna om det inte är ekologiskt!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag skrek något i stil med "SKJUT MIG" där i slutet och det sista jag tänkte på var bebisen, haha. Men barnmorskorna är ju ganska bra på att motivera en och att klä på sig och gå hem är liksom inget alternativ i det läget. ;)

      Nej, det är ju olika det där. Med Alice fick vi en jäkla massa kläder så i hade kläder i strl 50-56 i överflöd. Till Elton fick vi BARA gosedjur (haha) och fick åka och akutköpa lite minikläder. Men det är en kort period och har man tillgång till tvättmaskin hemma så behöver man inte köpa massor. :) Begagnat är toppen!

      Radera
  7. Ligger inne på bb med min lilla prins som föddes i lördags kl 15:59 :) jag var inte speciellt förberedd när de kommer till förlossningen, hade läst lite i boken men den skrämde mer eller mindre skiten ur mig! Ja de gör ont! Svin ont! Men på något sjukt sätt så klarar kroppen av de! Lyssna på vad DIN KROPP säger och de råd som barnmorskan ger dig! Mina värkar började hemma runt 5, vi åkte in till Mölndals sjukhus vid 9 och tiden mellan 9-14 så tog ja lustgas (ANVÄND!!!) tog sterila kvaddlar (tror att de hette så) och lyckades slappna av såpass under värkarna att ja till å me somnade ett par ggr mellan värkarna :) men med masken i handen :p sen när själva utskrivningen va på g så sa bm att ja skulle sitta gränsle över en stol, de hjälpte till hur mycke som hälst! Sen när de va dax för honom att "komma ut" så go whit the flow, krysta när värkarna kommer, glöm inte å andas!! Och din bm kommer att hjälpa dig med att guida och stötta dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, GRATTIS till prinsen!

      Ja, barnmorskan guidar en igenom det och lustgasen var jättebra för mig med! Jag bad om den redan när jag "checkande in" på sjukhuset när det var dags för Elton...tio dagar innan han föddes, haha. Jag fick dock vänta. ;)

      Njut och mys så mycket du bara kan! <3

      Och du, TACK för att du tar dig tid att kommentera här fast du är inlagd på bb!
      Vad glad jag blir att så många kommenterar och tipsar - Fantastiska mammor!

      Kram!

      Radera
    2. Aha, är det därför man får vänta på lustgasen. För att vissa drar ut på det! ;-) Själv var jag 1 cm öppen när jag kom in och fick inte heller lustgas då. Drygt två timmar senare var dottern ute så jag hann inte få så mycket, passade på att bli lite lullig efteråt när de sydde hehe.

      Smärta är så subjektivt. Jag tyckte inte det var så farligt, ont ja absolut men inte som jag befarat mig. men då är jag ganska van att hantera smärta. Jag tyckte däremot att krystvärkarna var lite läskiga när de kom, häftiga men skrämmande. Men jag tror det var för att det gick så snabbt, jag var inte förberedd.
      Det jag kände efter förlossningen var en slags eufori som höll i sig ett par månader. Mitt i allt slit med konstiga sovtider, maratonamningar och gråtattacker (mina mest pga strulande amning) så är man nästan lite hög av lycka :)

      Radera
  8. När han väl kom ut så försvann all smärta! Då finns bara lycka! Och ett stor Å FAN, JA KLARADE DET!!! Du kommer att göra ett bra jobb! Sluta upp å tänk så mycke! Bara gör! Finns inga måsten! De du/ni inte har köpt fixar folk i din omgivning ;) stort lycka till ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den där känslan är häftig! Man är GALET stolt över sig själv...och galet trött, haha. "Bara gör" är ett bra tips! Man får liksom bara hänga med... :)

      Radera
  9. Hahaha! Du beskriver det precis som jag brukar göra och så som det är! Dock tyckte jag f-n att det gjorde ännu ondare att bli sydd (fast det var lite) än själva "leveransen". Kram och ha en bra måndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där ser man så olika det är. Tre drag i lustgasen så var det över för mig. (Sen drog de ur sladden till gasen ifrån väggen, haha).

      Kram!

      Radera
  10. Bra sammanfattning :)
    Att föda barn gör så jävla ont att du ångrar att du nånsin haft sex.
    Plus en viktig sak som INGEN förbereder en på - den stora kärlekskänslan kommer inte alltid direkt ! Min kom inte på över en vecka och gissa om jag hade världens sämsta samvete och kände mej inte värdig som mamma.
    Men den kommer (förhoppningsvis) och nu sitter jag jämte världens sötaste 1.5-åring med grönt snor som tjuter OOOOST !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, lite så är det. Andra gången skällde jag på Freddy i två timmar när det drog igång. "HUR FAN kunde vi ge oss på detta igen?!" Känner fortfarande så ibland när Elton är gnällig och man ser Alice - stora duktiga tjejen. Hur kunde vi börja om?! Haha. ;)

      Och nej, den där känslan som alla skriver om...den kommer inte automatiskt. Hela ens liv vänds upp och ner. Det faller på plats efter hand. Dåligt samvete är en del av föräldralivet. Men det är ingen brådska heller - man har ju resten av sitt liv på sig att älska de där små liven! ;)

      "OOOOOST" är ju lite bättre än "MOOOOOH", haha. Börjar bli pinsamt det här. ;)

      Radera
  11. "OM detta funkar...och vi måste åka in...så vill jag INTE behöva förklara för en barnmorska varför jag har "prostataglandiner" i hela Thailand." - HAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Underbara du! Vi körde också ofullbordat av samma anledning, helt bortkastat med andra ord. Kunde dock inte formulerat mig lika bra, hahaha.

    Och ja, du är så klok katten! <3
    Sempers magdroppar och den toppen ifrån Apoteket räddade oss också! Resten löser man som du skrev efter hand!

    TACK för att du finns!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, skönt att vi inte är ensamma! ;) Vi googlade inte så noga på det där...tänkte att "ligga" kan vi ju, haha. Tydligen kunde vi inte det, haha.

      Ja, magdropparna och toppen är fantastiska att ha till hands!

      TACK för att du tittar in!

      Radera
  12. Det är en fantastisk känsla att få upp en nyförlöst bebis på bröstet. men vägen dit är jävlig. Använd lustgas!!Den är underbar. Jag tryckte den så hårt mot ansiktet att jag fick blåmärke.
    En ska man INTE ska göra är att i vilt raseri slå den stackars barnmorskan när hon försöker ta masken ifrån dig. (jag bad om ursäkt när lustgasdimman lagt sig).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tryckte också den så hårt att jag fick märke... De drog till och med ur sladden ifrån väggen när jag vägrade släppa masken, haha. Det var kanske din gamla barnmorska som hade lärt sig att det är bättre att dra sladden än att närma sig en förlösande kvinna med sina dumma påhitt! ;)

      Radera
  13. Ja det där med barnafödande är ju nåt konstigt tycker jag. Ända ifrån att vi får för oss att stoppa saker i varandra tills dess att den mogna konsekvensen av detta beteende ska ut flera månader senare. Själv har jag gjort det tre gånger, med varierat resultat. Jag har haft det lätt! Svårare graviditeter än vad själva förlossningarna varit. Att vara gravid har varit en kamp och just därför har jag med glädje mottagit förlossningarna. Dels för att få ett slut på skiten men också för att jag var inställd på att det "inte är så farligt". Tänk vad fort man glömmer va... För även om mina förlossningar varit snabba, okomplicerade och "lätta" så hänger ju smärtan över en som en ond kraft. Men man blir på nåt sätt sin egen smärtas bemästrare och fan vilken känsla det är!!!
    Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en grym känsla!

      Radera
  14. Superbra inlägg, intressant att höra lite mer personligt om dina "nytt-barn-vad-fan-gör-vi-erfarenheter"

    SvaraRadera
  15. Malin: TACK för ditt svar! Jag förväntade mig inget svar och absolut inte ett så utförligt som detta! Jag är så glad att jag hittat din blogg, den ger mig kraft att orka med dagarna och hjälper mig skratta de dåliga dagarna!

    Skönt att läsa om smärtan! Ingen säger det! Jag förstår ju att det kommer göra jätteont men folk värkar tro att jag ska bryta ihop av sanningen. Hade det varit så hade ju alla barn varit ensambarn så jag förstår ju att man tar sig igenom det. Lustgas har jag planerat!

    Skrattade så jag höll på att kvävas när du skrev om bajset - en av mina stora fasor. Men ja, du har ju rätt. Jag lär inte vilja bajsa på ett tag efteråt, hahaha.

    Ska se till så att min sambo är beredd på att jag eventuellt är ett psykfall dag tre och ska inte planera in besök den dagen! <3

    Tack återigen för ditt svar! Underbara du! Har läst igenom det tre gånger nu och känner mig lite lugnare!

    Stor kram ifrån Veronica, i vecka 36+5 :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag svarar på alla mail! <3

      Du kommer fixa det galant! Glöm inte att packa laddare till mobilen, kamera och choklad i BB-väskan!

      Kram! Och lycka till! <3

      Radera
  16. Bra skrivet! Man blir ju chockad annars, förlossning är som en kraftig mensvärk.... Äh knappast! Eller så tycker jag Väldigt synd om dem varje månad ;) ... Mysigt att vara gravid , om man gillar att spy i nio månader.... Men att känna när barnet snurrar rund och de små sparkarna , helt underbart :) och hickan, man känner när de hickar. Man är aldrig ensam, man klappar sin mage och sjunger. När man hör alla om hur bra de mår och vilken positiv energi de fått... Känner man sig lite utanför, och få dåligt samvete för att man inte Mår som de.

    Tips, sov mycket, när du kan, när barnet sover . Har nyss kommit ifatt brist på sömn nu ;) och nu är barnen 4 och 6. Mysigt att ha barnet mellan sig i sängen ibörjan, då man ammar mycket. Slippa gå ur sängen.. Jag fick en "babysäng", mjuk tygsäng som blir som en mjuk "hundkorg"... Som vi använde jämt. Mellan oss i sängen, så slipper barnet bli så varmt när man ligger för nära och man behöver inte vara lika rädd att knuffa till barnet när man sover. Bra att lägga ett plast/frotté filt i den och byta blöjor i. På golvet, bordet, sängen mm. Lätt att ha med sig. Napp är bra, så slipper dina bröstvårtor gå "sönder". Det tar lite tid att bli en familj, och med alla rutiner och känslor. Så ta det lugnt i början, va bara ni tre. En vecka eller två. Så ni känner er säkra, innan alla ska tala om hur Ni ska göra. Då vet ni vad som fungerar för er ... :) Viktigt att veta. Man får känna sig trött, ledsen och splittrad. Det är inget fel, bara man känner lycka ibland och kan skratta , annars får man prata med någon. Men även om det är tufft att bli mamma/förälder så är det det bästa jag gjort! Ingen kan älska dig så mycket som dina barn och ingen kan älska dina barn som Du! Man ser livet med andra ögon. Sänk alla krav. Passa på att utnyttja situationen ;) , sitt med barnet mycket och vila när du kan. Titta på barnet när det sover och se vad tryggt det är i din famn. Första leendet , då värmer det i hjärtat!

    Lycka till!
    /Tessan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de som har sådan mensvärk tycker jag fan synd om, haha. Jag tycker att man ska vara förberedd på hur det är - sen är det ju inte ALLA som har jätteont! En del klarar smärtan bättre - en del har bättre förutsättningar rent fysiskt. Många glömmer. När jag konfronterade några utav dem som sagt att det inte är så farligt så sa de "Jag ville inte skämma dig!". Eeeh? Sanningen tack!

      Sova är ett bra tips! Babynestet är toppen! Elton låg i sitt jämt!

      Kloka du! <3

      Radera
    2. Ehm, jo jag har faktiskt haft mensvärk som varit i närheten (ringde hem sambon en gång för jag trodde jag skulle dö). Kan tala om att det då inte är kul att höra att det gör MYCKET ondare att föda barn. :-D Efter förlossningen så är min mensvärk puts väck!!! Får försöka komma på något roligt att göra med alla värktabletter jag har kvar...

      Radera
  17. Eftersom ämnet ändå är på tal måste jag tipsa om min och Lady Dahmers video-pod om förlossningsöverraskningar.
    Tack för en bra blogg.

    http://apans.se/hysterisk-host-med-apan-och-lady-dahmer-del-2-forlossningsoverraskningar/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ni är underbara! "Man spyr genom fitteriet liksom" - hahahahaha! Bra beskrivning!

      Radera
  18. fast smärtan är ju verkligen individuell. Jag är en sån som säger "äh det gör inte så ont". För det gjorde inte så ont? Jag kom in efter vattnet gick strax efter 22:00, 23:21 var hon ute, och jag födde helt naturligt inte ens lustgas hade jag. Och det gjorde inte så ont ;P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så! Alla upplever det olika och tur är ju det! Tror det är bra att höra båda sidorna så att man slipper bli rädd för smärtan. Med Alice tog det tre dygn, med Elton "bara" två. Men vi tar ju oss igenom det oavsett. :)



      Radera
  19. Ett undrebart och ärligt inlägg! Jag har två barn med 1,5 år emellan och hade en 22 timmars förlossning med den första. Min flicka föddes efter två krystverkar och sammanlagt tog det 45 minuter från att vattnet gick. Jag hade ganska "lätta" förlossningar utan någon smärtlindring alls, men jag hade kunnat göra om det flera gånger om! Även om det gör ONT för det gör det, så är det inte värre än att man klarar det, och efteråt är det helt underbart. Kännslan av att få träffa och se den lilla som sparkat och tryckt från insidan av din kropp i dessa månaderna är obeskrivlig!! Jag var inte så jätteglad i min stora mage heller, och hatade verkligen alla som skulle kladda och komentera min mage, som meekatt skriver så är det MIN kropp och MIN mage, den ända som ska pilla på den är jag och mina närmaste!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där ser man så olika det kan vara från gång till gång.

      Och ja, man klarar ju av smärtan - man har inget val. ;) Känslan efteråt är häftig!

      Radera
  20. Väldigt bra inlägg - kan nicka & hålla med om mycket. Men en sak jag tänkte på är den där jääävla lyckan. Precis alla säger att så fort ungen är ute så glömmer en allt för en är så lycklig. Och första tiden är jobbig, men samtidigt upplever en en kärlek som är större än allt annat. Och kvinnor berättar om hur de första natten inte kunde sova, utan bara låg uppfyllda av kärlek & lycka och tittade på bebisen. Men det är faktiskt så att alla inte känner vare sig den fantastiska lyckan eller den fantastiska kärleken med en gång. För vissa tar anknytningen längre tid - särskilt efter en psykiskt/fysiskt svår förlossning. Och det också okej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lyckan kommer inte automatiskt!! Men lyckan av att ha klarat av förlossningen kände jag! Det var ÖVER - det var en skön känsla för mig!!

      Första natten sov jag hela natten, haha. Jag sövdes för att plocka ut moderkakan som inte ville komma av sig själv och efter narkosen var jag helt väck.

      Kloka ord! Anknytningen får ta sin tid! Vi är inga maskiner... <3

      Radera
  21. Åh. Klart som fan att det gjorde ont!

    Tackar den smarting som uppfunnit lustgas!
    Hade dock turen att jag fick två barn, så jag överlevde ju ändå, och ville testa igen.
    Trots smärtan. För den går ju liksom över! :)

    Strålande inlägg, som inte skrämmer (bara raka rör) och inte heller avskräcker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, smärtan går ju över! ;)

      Vad bra, vill ju inte skrämma livet ur folk, haha.

      Radera
  22. Jag hade ingen dröm graviditet. Illamående, väldigt ont i ryggen och i stor sett orörlig i slutet. Är kort 1,48 min sambo är 1,95. Fick större mage än snittet och det var väldigt jobbigt. Tryckte och var tungt. Så alla njuter inte av graviditeten som jag hade fått höra innan, även om jag med jämna mellan rum kunde tycka att min mage var mysig.

    Nu vill jag inte skrämma dig, men skall vara ärlig. Jag var väldigt förlossningsrädd. Tyckte aldrig min rädsla togs på allvar. Var på aurorsamtal innan förlossningen, men tyckte inte att det hjälpte. Det slutade med att jag öppnades till 8 cm sen blev det akut snitt. Jag tyckte det var väldigt jobbigt och det kändes som om man genomgick två förlossningar. Efter tappade jag ett dygn med min dotter då jag inte kunde ha henne hos mig. Kunde inte lyfta henne. Min sambo fick inte stanna första natten, vilket gjorde mig ledsen. Vi åkte hem efter andra dygnet. Amningen strulade och efter 4 veckor övergick vi till ersättning. Jag har haft svårt för att knyta an med min dotter av olika anledningar(som nu är 8 veckor). Träffade läkare i förra veckan och hon sa att jag har en förlossningsdepression. Har fått tid för att gå och prata med psykolog. Det jag vill säga med detta är att våga be om hjälp. Så här i efterhand inser jag att jag borde bett om mer hjälp på bb för att få igång amningen, krävt mer smärtstillande (hade fruktansvärt ont efter snittet de första veckorna), framförallt innan förlossningen skulle jag stått på mig mer när vi pratade om min förlossningsrädsla (sen kan man ju tycka att de borde vara lyhörda). Våga be om hjälp om det känns jobbigt!
    Det viktigaste rådet var kanske det som Malin skrev, logga inte in på familjeliv. Det får en bara att känna en som en kass förälder. Det är ok om det tar tid att känna kärlek, det är ok att tycka att det är jobbigt och till och med sakna sitt gamla liv, det får ta tid att komma in i föräldrar rollen. Lycka till med allt!

    Nåt som faktiskt har hjälpt mig när det har känts jobbigt och kaos har faktiskt varit att gå in här och läsa och få mig ett skratt. Skratt hjälper att hålla modet uppe :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din ärliga kommentar - och vad härligt att du kikar in här för att få dig ett skratt!Det är långt ifrån rosa fluff och mys med en liten bebis. Förlossningen kan vara en fantastisk upplevelse - och en hemsk. Tråkigt att du hade en sån jobbig upplevelse och att de inte var mer lyhörda! Det är ju helt naturligt att du känner som du gör nu med tanke på starten du fick som mamma!

      Men ja, be om hjälp är viktigt! Trots att man gärna vill vara (och känner pressen att man BÖR vara) en supermorsa - så ÄR vi bara människor. Och dessutom är man i en inre kris när hela ens liv vänds upp och ner. Man föder inte fram lycka...tyvärr. ;)

      Låt det ta tid så faller bitarna på plats. Få i dig mat, vatten och sov när du kan! Och choklad! ;)

      Kram!

      Radera
  23. "Tycker man det känns naturligt att bajsa med ett ansikte 20 cm ifrån härligheten har man fan problem! Det positiva är dock att OM det händer är det jättebra. Du kommer nämligen inte ha lust att krysta på ett par dagar i alla fall, haha. " Hahahahaha, skrattar så jag dör! Du är underbar! Tack för sanningen om bajset, hahahahaha.

    Jag är en spn som hänger inne på FL och frågar om bajs och igångsättningar och får liksom inga bra svar. Min grannes förlossning kom igång efter att hon läst ditt inlägg om gynbesöket. Skrattanfall kan tydligen trigga igång det med? HAHA

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, sluta häng på Familjeliv! ;)

      Ja, skratt är säkert bättre än våra torrjuck, hahaha.

      Radera
  24. Du är fantastisk Malin! Du räddar upp varenda scenario om framtiden och ger en så ärlig bild av hur det kan bli/kommer bli.Sitter tårögd ( känslig jävel) och ser om möjligt fram emot att skaffa barn ännu mer efter detta inlägg!

    SvaraRadera
  25. Klockrent!
    Sitter hemma med en 5veckors nu och det är allt och inte alls vad jag tänkt mig. Gick över 16 dagar...när det var som varmast och jag promenerade mil kändes det som, åt indisk mat (som mest hamnade på den enorma magen) och hade sex-vilket svärfar glatt tipsade om vid matbordet...till slut ringde inte telefonen var dag längre eftersom alla gav upp hoppet om att det skullr bli nåt barn...
    Sterila kvaddlar tror jag för övrigt användes flitigt vid Guantanamo-det gjorde ondare än hela förlossningen (och då hade jag en hemsk förlossning) och det som gick genom huvudet under de värsta värkarna vara: hur i h-vete ska vi förhindra att det nånsin händer igen...sen hade man ju laddat med positiva ord som "jaaaa" och "neeer" men det enda som kom ut var "neeeeeeeeeej jag vill inte mer". Sen att amnngen skulle göra så ont att jag fick.ångest så fort hon titta på tutten var det ingen som sa....
    Men nu när hon ligger och snarkar i min famn i sin rosa molnpyjamas är allt värt det! Så för mig var förlossningen fruktansvärd men man tar sig igenom det och det är så värt det i slutändan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ännu en riktig bild av verkligheten! <3

      Radera
  26. Cecilia mamma till Albin1 oktober 2012 09:59

    Tack för en underbar blogg!! Jag verkligen älskar allt du skriver!!

    Jag måste vara lite konstig jag då för jag tyckte inte att det gjorde SÅ ont... Alltså det gjorde ju ont men jag hade fått höra innan att det skulle göra så ont att man skulle typ vilja dö, så jag var väl beredd på det! Så smärtan var inte olidlig för mig. Lustgasen var min bästa vän genom förlossningen.
    Och när jag fick lilla Albin på magen så var allt borta en helt UNDERBAR känsla!!'
    Och man kunde ju inte riktigt fatta att han var vår och hur man skulle kunna ta hand om en ån liten, men det gick ju hur bra som helst!
    Cecilia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack! Vad kul att du gillar bloggen!

      Och vad skönt att det finns olika sidor på det där mes smärtan! Men det kanske var bra att vara förberedd på dödslängtan och bli positivt överraskad? haha

      Lustgasen kan jag sakna ibland! ;)

      Radera
  27. När jag väntade nr 1 så var jag skiträdd för förlossningen. Hade ju hört mamma berätta att hon låg i 32 timmar och bröt svanskotan på köpet när hon fick mej. Resultatet blev att under förlossningen så spände jag mej och höll andan så fort jag fick en värk. Smärtan va obeskrivlig. Tog all smärtlindring jag kunde få. När nr 2 var på g så började jag forska lite och hittade dyktekniken, http://www.enbrastart.se/index.php?option=com_content&view=article&id=64, Förlossningen gick jättebra utan panik och skjut mej känslor(eller lite hade jag nog:P)Det enda man ska komma ihåg är att slappna av i "vera". Sen när huvet är på g ut så kommer det en brännande smärta, ung som nån ska svetsa igen hålet. Var förberedd på det.

    Sen så är det normalt att inte älska att va gravid. Tycker det är en lång transportsträcka och det är kort tid som jag njutit av den. Föda tycker jag är desto roligare:P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mental förberedelse är a och o tror jag! :)

      Radera
  28. Glöm inte heller att ha Alvedon/Panodil hemma. Man har ont efter förlossningen och det är okej att ta smärtstillande. Har man mer ont kan man kombinera med diklofenak/Voltaren om man vill och det är okej att amma samtidigt som man tar båda läkemedlen.
    Näsdroppar kan också vara bra att ha. Ja, det står att man inte ska ge näsdroppar innan de är en månad gamla, men nyfödda har ofta svullna slemhinnor i näsan. De andas inte automatiskt genom munnen istället, så de behöver hjälp att få in luften genom näsan ibland.
    Detta är tips de även ger på BB, så det är inte taget ur luften.

    En sak till jag vill dela är Lejonmammakänslan. Den infinner sig ganska omgående och gör att man tror att alla ska göra ens barn illa. Man får helt okontrollerbara känslor att ta tillbaka sitt barn när läkaren undersöker bebisen innan hemgång från BB. Man får inte slå ner läkaren och ta tillbaka sin bebis när de undersöker höfterna, men man får känna att man vill ha tillbaka sitt barn snabbare än kvickt. Känslan kommer även när mormor, syskon eller andra är där och petar och tittar på barnet, man vill skydda mot allt, även det man i förnuftet vet är ofarligt.

    Sist håller jag helt med Malin i det mesta och särskilt: Vänta med besök! ALLA som har egna barn förstår att man inte orkar/vill/har lust och de som inte förstår får köpa det ändå. Vi hade grannarna på "spontanbesök" dagen efter vi kom hem med andra barnet och jag ville bara de skulle gå. Trots att jag gillar dom annars, för jag ORKADE inte med besök. Dessutom orkade jag inte protestera, så jag tittade lite lidande på maken och han förstod vinken och fick dom att gå ganska snabbt efter det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Kloka Anna! Voltaren och Alvedon var guld värt de första dagarna!

      Ja, den där Lejonmammakänslan är extra stark när släktingar (ofta svärmor) envisas med att försöka trösta en liten gråtande bebis. Man vill slå ner folk, låsa in sig med bebisen i ett rum och aldrig mer komma ut.

      Ja, besöken...vänta med dem! <3

      Radera
    2. Ja, det där med höftundersökningen var jobbigt, jag blev gråtfärdig och fick verkligen anstränga mig för att hålla mig lugn och rycka tillbaka dottern. Och då var ändå inte anknytningen fantastisk den första veckan - man måste ju lära känna varandra lite.

      Radera
    3. Ja, undersökningarna är inget kul...för att inte tala om när de ska ta blod ifrån den lilla lilla lilla handen. Jag fick hatkänslor, haha.

      Radera
  29. Bra svar!!! :) Kan ju lägga till att det är bra att förbereda sig lite inför förlossningen, men mer än det tror jag att det är viktigt att vara beredd på att rucka lite på sina föreställningar om hur förlossningen "ska" bli. Jag hade liksom sett en helt perfekt förlossning framför mig, hoppade över alla kapitel om kejsarsnitt i böckerna jag läste för "jag skulle ju ändå inte snittas"... och sen slutade det med att jag blev inlagd med skyhögt blodtryck, hade värkar i 12 timmar, öppnades fullt och fick ändå akutsnittas eftersom terroristbebisen valde att starta sin karriär på jorden med att snurra in sig i navelsträngen och vända sig fel i sista sekunden. Och vad gjorde jag? Jag blev SKITFÖRBANNAD! Haha. Det fanns ju liksom inte alls i mitt huvud att det inte skulle gå som jag hade planerat :) Men, det är faktiskt sant att man glömmer allt när man får hålla i sin lilla bebis. Annars tror jag människosläktet hade varit utdött vid det här laget :)

    Tredjedags-gråten hade jag behövt läsa om innan... tårarna SPRUTADE i ett dygn och jag kunde inte prata för jag hulkade så mycket. Och barmorskorna tittade på mig som att jag var knäpp? Kände mig som ett ufo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka ord! Som dus skriver, man kan förbereda sig men vara öppen för att det inte blir som man förväntar sig.

      Ja, den där tredjedags-gråten är inte att leka med! ;) Har nog aldrig gråtit så mycket på en och samma dag...

      Radera
  30. Och ja, glömde, AMNINGSNAPPEN! Halleluja för den! Fick en på BB och utan den hade jag aldrig klarat att amma. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, HALLEFUCKINGLUJAH för den Amningsnappen! Haha
      Med Alice tittade alla barnmorskor surt på mig när jag bad om amningsnapp. I fem dygn grät jag över amningen som inte ville funka, på vägen hem från BB köpte jag amningsnapp och tadaaaa! Det gick liiite bättre i alla fall!

      Med Elton satte jag på amningsnappen redan i åttonde månaden...typ. Haha ;)
      INGEN muckar med en andragångsföderska! ;)

      Radera
  31. Jag fick mitt första barn för tre veckor sedan och önskar att jag hade läst detta innan. Alla sa att det inte skulle göra så ont. I efterhand har de sagt som de sa till dig, att de inte vill skrämmas med sanningen. IDIOTER! Jag hade fullständig PANIK på förlossningen. Gapade och skrek och bönade och bad dem att söva mig. Jag trodde jag skulle dö, att något var jättefel! Men jag fixa det! Och stolt som en tupp är jag nu! JAG KLARADE DET! MIN KROPP!

    Mina bästa tips till dig Veronica: Tvekar du angående lustgas så prova! Blunda och vila mellan värkarna! Vänta med besök! Och läs här inne - här skrivs kloka ord! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, heja dig!! Man tror att man ska dö - men man fixar ju det!

      Bra tips! Speciellt det sista, haha. <3

      Radera
  32. Ärlig! som alltid ;) jättebra skrivet, om hur det faktiskt kan vara i verkligheten, med att få en ny familjemedlem.

    Kramiz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är inte bara mys...men en hel del! ;)

      Radera
  33. Något som jag hade velat få veta när jag skulle få barn nummer två var att det finns något som heter EFTERVÄRKAR! Jävlar i havet vad ont jag hade efteråt..

    Dessa blir oftast värre o värre för varje barn.. Nu har jag själv fått fem barn och för mig har det stämt. Trodde jag skulle smälla av senast! (snart 10 månader sen) Å andra sidan så blev det katastrofsnitt med henne, så jag vet inte om det var själva snittet, eftervärkarna eller en kombination som gjorde att det var vidrigt efteråt!

    Nu blir det inga fler barn här. Önskar dock att jag hade fått föda ett barn till på "vanligt" sätt. Tycker att det är sååå häftigt att föda barn! Ont som fan gör det, men känslan när krystvärkarna sätter in och man tar i.. Så coolt! När man känner hur ens barn glider ut och man får upp denna klibbiga varelse.. Det är banne mig bättre än choklad!!

    Mvh
    Marianne.. som har en inbyggd fat-suit!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eftervärkarna! Åh, de var inte alls roliga efter Elton! Med Alice hade jag väldigt lite men med Elton! Voltaren!!

      Ja, det är häftigt att föda barn! Ont som fan, men mäktigt! Men bättre än choklad...? Njae...haha.

      Kram!

      Radera
  34. Kanonbra inlägg :-)
    Haha. Jag hade riktig skräckför att bajsa under förlossningen. Det hade jag ju minsann fått höra. Det blev definitivt inte bättre under utdrivningen när barnmorskan instruerar: ta i ordentligt nu. Krysta. Ta i som när du ska bajsa!
    Bajsa?! Inte denna mamman. Och knep ihop... Den stackars pöjken åkte hiss i förlossningskanalen i runt två timmar. ;-) jag tog i för allt jag var värd men bajsa skulle jag INTE och satte stopp igen. Jodåsåatt...

    Och trosor skulle man visst ha med sig i BBväskan. Men ingen hade talat om att det var elefantbindor som skulle ligga i. Mina trosor var till människobindor. :-P
    Och ingen hade heller förberett mig på att magen knappt försvann bara för att bebis var ute. Första toabesöket dagen efter gav mig en käftsmäll på riktigt. Va fan. En unge till? Nä, det var det inte. Men det KUNDE varit..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och inte bara att människor kom och klappade magen. En sån där extrakänslig dag fick jag ett jättebryt och ylade och skrek. Jag var skitarg.
      Jag fann liksom inte längre. Varje möte med andra var "hej tjockis (okej, jag har gått upp mellan 20 o 30 kg men ändå) hur är det med magen? Med magen? Det vet väl för helvete inte jag. Dessutom har jag ett namn, jag heter INTE tjockis. Och låt MIG och MIN mage vara ifred?

      När ungen väl var ute var första frågan alltid. "har du mat så det räcker? Du är så tunn, får gossen något i sig?" Eh... Kanske just därför jag var just så tung och ungen mer lik en Buddhafigur. :-P

      Folk ansåg sig inte bara ha rätt att peta på mig, smeka magen osv utan även kalla mig tjockis och annat. Det är som något oskrivet att gravida kvinnor ska bara acceptera sånt.

      Radera
    2. Hahaha, ja den där naturliga "nu-ska-jag-bajsa-inför-publik-reflexen" hade jag ovkså svårt för. Jag kämpade emot med allt vad jag var värd, haha.

      Ja, "hej Tjockis" är en klassiker som man ska acceptera tydligen...

      Radera
  35. Vi prövade allt för att få igång förlossningen, inget funkar. Tror inte vi haft så mycke sex nån gång ( till vissa i förhållandet stora glädje, puh ) Inte ens dropp på förlossningen dag 19 efter bf hjälpte, men ut kom underverket genom nödutgången ( snitt ). Bara skönt tyckte vi efter en lång väntan.
    Önskar att jag vetat om hur jävla ont man får i bröstvårtorna i ca 3 veckor, jo det gick över men många tårar tog det. Mitt tips till alla är: köp hem ersättning, även om man aldrig använder den. Tryggheten att den finns är skön.
    Å säg till de som vill komma på besök, ta med fika eller middag, nyblivna föräldrar behöver mat, men hinner inte laga den!
    Njut av bebisen!! Damm i hörnorna har ingen dött av;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ut kommer de ju i alla fall! Jobbig väntan för dig! 19 dagar över tiden...hjälp!

      Ja, ersättning köpte jag nästan när jag plussade med Elton, haha. GULD att vara beredd! Bara det gör att man slappnar av med amningen.

      Kloka du! När vi fick Elton var våra fd grannar här med en hel korg full med färdiglagade middagar och kakor! UNDERBART! <3

      Radera
  36. Uj uj uj detta med graviditet och förlossning är ju något som triggar igång minnena, åsikterna och erfarenheterna.
    Jag ÄLSKAR att prata om dem, det känns lite terapeutiskt på något sätt. För det var ju OMVÄLVANDE (hemska) upplevelser.

    Mina förlossningsberättelser (ärliga) om någon känner sig intresserad av att bli detaljerat informerad av sånt ;):
    - 1:a http://www.yohanna.se/baby/baby_forlossning.htm
    - 2:a http://www.yohanna.se/baby2/forlossning.htm

    Ärligt talat så trodde jag att jag skulle dö bägge gångerna men det finns ju epiduralen OM man inte skulle orka mer. Det är inget nderlag.

    Och så BÄSTA rådet, ta det lugnt de första dagarna och bo i pyjamasen och ta inte emot besök. Första gången fick vi rymma hemmifrån för amningen kom inte igång på grund av stessen av besöken.
    Tänk!

    Det är INTE happy happy först utan det tog mig TRE månader att få ordning på mig själv. Hormorner som var helt galna och gör så att man gråter och känner sig deppig när man ska vara så överlycklig.

    Lycka till!
    Och behövs fler råd än alla de som finns här inne är det bara att höra av sig.

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka råd från en klok kvinna! <3

      Radera
  37. Jag har inga barn, och ska inte ha det på många år då jag nu fortfarande studerar osv, meen! Fyjävla vad jag skulle vilja läsa det här inlägget den dagen jag sitter där och kommer ha panik (för det kommer jag att ha) inför att klämma ut en melon och sen ta hem den. Du är ärlig och det är fruktansvärt bra. Du är rolig också! Kör på :D!

    SvaraRadera
  38. Du fick verkligen in allt i din text!
    Kan bara nicka och hålla med ;-)

    SvaraRadera
  39. Malin ett av dina bästa inlägg på länge. Visar din storhet som bloggare att du kan pendla mellan totalgarv och totalallvar. Håller med dig i precis allt du skriver. Man gjorde många fel första gången och mycket på grund av att man lyssnade på väldigt många "förståsigpåare". Nej visst är det skönt när man kommit på att man helt enkelt inte behöver logga in på Familjeliv för man blir bara jädrigt irriterad på alla som vet så jäkla bra precis hur allt ska vara. I mitt fall har iofs Familjeliv fört med sig en väldigt positiv sak. När jag väntade första barnet var jag 38 år och hittade då en 35+ och gravid tråd. De härliga brudarna, många hade dessutom äldre barn och väntade sladdis, har räddat mig från galningarna på FL och talat om "skit i det, lyssna på dig själv, gör din grej och ta det lugnt". De härliga tjejerna, ett femtontal, har jag fortfarande än idag kontakt med nästan dagligen, men vi har flyttat till en hemlig grupp på Facebook istället och vi träffas och har askul en 2-3 helger om året på spridda ställen i landet. Tillsammans har vi 48 barn i olika åldrar och en del är singlar, gifta, omgifta, skilda sambos och det hele!

    Håller helt med dig i att man ska inte skrämma upp någon med en massa skrämselförlossningsupplevelser, men inte heller ljuga och låtsas som att det känns som lite mensvärk för det är ju betydligt värre än så... Jag har ett akutsnitt och en naturlig förlossning i bagaget och bägge erfarenheterna känns viktiga och inget jag hade varit rädd för igen, om jag skulle velat ha flera barn. Man glömmer ju dessutom av den här smärtan, för hade man ej gjort det, hade ju aldrig någon fött mer än ett barn. Dessutom, den som säger "det gjorde nästan inte ont alls" den ljuger! Ont som fan gör det, men visst om man har 2-3 krystvärkar i ett par minuter, sen unge ute, istället för krystvärkar ett par timmar, då har man ju inte ont så länge. Men ont gör det och blöder gör man.... Men klart att det är värt det! Är det bästa som hänt i mitt liv i alla fall, att jag fått två små underbara (nåja nästan jämt i alla fall;-) flickor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men! Tack Anna! Vad glad jag blir! <3

      Ja, när man får barn förvandlas nästan alla i ens omgivning till "förståsigpåare".
      Och ja, det finns ju en del som faktiskt får ut något positivt av Familjeliv...men jag råder ändå folk ifrån att avstå besök där inne som förstagångsföderskor. Men vilket häftigt gäng ni fått ihop! Jättekul!!

      Kram!

      Radera
  40. Et fantastisk resonement.
    hahahaha - jeg kom lige i tanke om, jeg sad og ammede og af en eller anden grund, har folk det med at stikke hele hovedet ned mod brystet - for at se babyen. Jeg blev så arrig over det, at jeg flyttede brystet fra bebis mund og sendte en stråle mælk i hovedet på folk .... der VOVEDE ... he he - det virkede ;)

    SvaraRadera
  41. Fy fasen vad bra Malin!!!! Det är ju helt rätt alltihop!

    Och jädrar i min lilla låda vad jag är glad att jag är färdig med den biten.... haha. Aldrig mer!! Men det är ändå det häftigaste som finns att föda barn och på något vis vill jag ändå göra det igen. (om man kan lämna kvar ungskrället på BB sen?)

    Nu får jag längta efter att Fröken Duktig skaffar smått, och det dröjer nog inte så vansinnigt länge tror jag. Skitbra med barnbarn, man njuter av det goda och lämnar tillbaka dem när de är jobbiga.

    Saknar dig!!!!
    Kram
    Bondmoran
    www.bondmoran.nu

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja...jag skulle också kunna ge mig på en tredje förlossning...som en slags revansch. Men några fler ungar vill jag ju heller inte ha, haha.

      Bondmoran goes bondmormor!? ;)

      Saknar DIG!

      Kram!

      Radera
  42. Det viktigaste att komma ihåg under förlossningen tycker jag är att det inte är meningen att man ska komma in och vara någon expert som kan och vet allt - det finns det personal till! Känner du dig inte trygg och bekväm med den barnmorska du får så försök byta - du har rätt att känna dig väl omhändertagen och ibland så fungerar kemin helt enkelt inte. Lyssna på din kropp och fråga personalen om du inte förstår va de menar - jag missförstod till exempel min (underbart lugna) barnmorska när hon sa "du får INTE krysta" och höll emot för kung och fosterland när det i själva verket inte var meningen att jag skulle motarbeta kroppen utan bara inte trycka på lite extra. Onödigt kämpande med andra ord. Jag skulle råda dig att inte ha en alltför bestämd plan för hur du vill att förlossningen ska se ut utan vara beredd på att "go with the flow".
    Både min graviditet, förlossning och fortsättning var skitjobbiga rent ut sagt men man klarar det, till och med ensam. Jag kände inte något lyckorus vid födseln utan var lite avtrubbad och landade inte förrän dagen efter när jag fått ett par timmars sömn. Kände ingen omedelbar kärlek till den lille men samtidigt kan jag ju säga att jag gjort vad som helst för att skydda honom från första sekund. Min förlossning gjorde apont och jag brydde mig det minsta om om jag så hade bajsat och kissat rakt på barnmorskan - jag var upptagen med känslan av att ryggen höll på att brytas av på mitten och av att kräkas. Jag kommer ALDRIG att glömma att det gjorde förbaskat ont men visst bleknar minnet lite och priset känns värt att betala när man smeker små bebisfötter, får ett leende eller längre fram en kram.

    Vill man förbereda sig lite tyckte jag att Gudrund Abascals bok Att föda var bra läsning och en bra uppslagsbok - den känns ärlig och tar upp både stort och smått.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag skulle råda dig att inte ha en alltför bestämd plan för hur du vill att förlossningen ska se ut utan vara beredd på att "go with the flow"." - Kloka ord! :)

      Tack för att du delar med dig!

      Radera
  43. Tack för en sjukt bra blogg! Hittade den igår av en annan som tipsade folk om bra bloggar. Å det blev sent i säng igår, fastnade som en igel här å läste rätt mycket. Många skratt senare var jag tvungen att sova. Har en 9mån hemma samt syskon på väg.

    Är lite trött idag men åh vad det var värt det!
    Mvh Therese

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad kul - välkommen in!

      Radera
  44. Mycket bra skrivet fina du! <3 Miss you! Kramisbananis :)

    SvaraRadera
  45. Helt underbart skrivet, och helt sant. Sitter och gråter medans jag läser dina rader. För fem veckor sen födde jag vårt tredje barn. Så jag känner igen mej i allt. Din blogg är helt underbar och när jag måste fly min galna och kaotiska vardag ( barn) så låser jag in mej på dass och läser och skrattar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en alldeles liten ny! Grattis till trean! <3

      Vad glad jag blir över att du hittat in hit och att du kan få dig ett skratt här inne emellanåt! Man behöver hitta någonstans att hämta kraft...de där första månaderna! I know the feeling!

      Kram!

      Radera
  46. Jag vill tillägga en viktig sak. Alla känner inte enorm kärlek till barnet så fort det läggs på ens bröst. Jag tänkte "ta bort henne och laga mig" första gången jag höll Sienna. Och de första två veckorna var jag inte lycklig, snarare chockad. Min kärlek till min dotter växte fram, men gud nåde den som säger att jag älskar henne mindre för det. Den snor jag allt geisha från.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog mycket vanligare än man tror att man känner så!! Och det är FAN inte konstigt efter det man har gått igenom! En förlossning är ingen nådig upplevelse och tro fasen att man vill bli ihoplappad innan man ens kan tänka på något annat!

      När jag fick Alice fick de söva mig efteråt för att ta ut moderkakan som vägrade lossna. Efter tre timmar på uppvaket rullades jag in till Freddy och Alice och sa "Du får ta henne inatt, jag måste sova!" Haha, supermorsans start som mamma... ;)

      Radera
  47. Är sååå glad att jag hittat din blogg. Detta måste fanemej vara det mest vettiga inlägg jag läst sen internet kom till.
    Tack!!!

    Kramar Elle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ingen dålig komplimang! ;)

      Välkommen in hit! <3

      Radera
  48. Haha, det första jag sa när min unge kom ut var "bajsade jag på mig?". Och hur kan man säga att det "inte är så farligt"? Det gör ju skitont! Även om man inte kan föreställa sig smärtan efteråt och delvis glömmer den så minns jag ju när jag stod där och barnmorskan tvingade mig att göra knäböj så att tösen skulle glida neråt och jag skrek att jag ångrade mig och inte ville ha något barn. Och det är ju värt det och helt fantastiskt och allt det där efteråt. Men ont gjorde det.

    SvaraRadera