torsdag 17 oktober 2019

Vi älskar mens?

När man har en "pre-teen" i hemmet kretsar många diskussioner kring kropp och snopp. Ja, även när man har en 8-åring. Eller för all del en omogen 39-åring, haha. Men just nu är det mycket mensprat här hemma. Och mitt i allt detta dyker årets (antagligen årtiondets?!) märkligaste reklam upp på TV. En naken Måns Zelmerlöv...med feber...på en häst. Arg på sitt barn och sittandes bland får och kaniner...och levererande av medicin...till sig själv. Och igen...naken...på en häst! Alltså...jag vet inte.

Elton skrattar högt varje gång och sjunger med. I morse hörde jag honom sjunga jättehögt. "JAG ÄÄÄÄÄLSKKAR MEEEEENS!!!" Ja...vad ska man säga? Prova att lyssna på låten nu utan att höra det! Lycka till! ;)



over and out.


//Meekatt...

onsdag 16 oktober 2019

Plötsligt händer det!

Den småfinniga 11-åringen hjälper till med middagen!? Vad händer med min minitonåring? Är det dolda kameran? Detta firas med ett glas rosé istället för kvällens morfintablett. Heja oss!


Nu ska jag bara få henne att inse att de där 12 glasen, 3 tallrikarna, äppelskrutten, clementinskalet och mjölkpaketet inte går ut ifrån rummet själv. Eller jo...det lär de ju göra så småningom men det känns lite ofräscht att vänta. Stänger av wifi tills det är löst. (Heja mig!)

Hur är era 11-åringar?!
over and out.

//Meekatt...

Ja, hur överlever man?

Fick ett jättefint mail ikväll ifrån en tjej som hittat in på bloggen för första gången idag och hittat ett 7 år gammalt(!) inlägg som hade träffat henne rakt i hjärtat. Och jag minns så väl när jag skrev det. Minns varje ord och varje känsla. Jag har fortfarande kontakt med tjejen som skrev det där mailet till mig för sju år sedan och vi har kommit att bli ett viktigt stöd för varandra. Och de senaste månadernas oro har väckt de där jobbiga känslorna många gånger. Jag har fått hundratals mail ifrån människor som läst just detta inlägget som skrivit "TACK för att du sätter ord på det jag känner!" så jag lägger upp det igen. Kan det bara få en ledsen själ att känna lite tröst så blir jag glad! 


(Publicerat den 8 oktober 2012)

Hur överlever man?

"Min mamma är svårt sjuk i cancer och lever antagligen inte så länge till. Jag finner glädje i din blogg både för att du skriver så fantastiskt roligt och igenkännande och för att du verkar ha kunnat gå vidare efter att ha förlorat din mamma. Det känns nämligen som en smärre omöjlighet för mig just nu. Hur gör man? Har du några överlevnadstips?"

Man har inget val. Det är det som är hemligheten. Man måste överleva. Fastän man inte vill...så måste man. Överleva.

Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden
"Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö.

Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Jag pratar aldrig om mammas sjukdomstid eller om saknaden. Jag är inte riktigt där än. Men ett par ord på vägen ska jag försöka ge dig:

När mamma var sjuk pratade vi aldrig om döden. Alla visste - men ingen sa något. Vi klarade inte av det och än idag känns det okej. Jag saknar inte det där samtalen. En del behöver prata om det -  jag och mamma klarade inte av det. Jag minns en frukost hemma hos mamma. Hon var jättedålig av sin behandling och jag hade sovit hos henne, som jag alltid gjorde när hon hade dåliga nätter. Mamma låg i soffan och vilade och jag satt i köket. Jag åt flingor och tårarna droppade ner i mjölken. Jag hörde att mamma reste sig upp och kom ut i köket. Hon rev av en bit hushållspapper och la den bredvid mig, la sin hand på min axel och sa
"Det blir bra detta Malin. Vi klarar detta"...sen gick hon tillbaka till soffan. Jag svarade inte. Hade jag gjort det...hade vi båda gått sönder. Det fanns inte...att vi skulle erkänna för varandra...att vi skulle förlora varandra. När vi var ifrån varandra var vi ledsna...det var då jag grät i bilen så att jag inte kunde se vägen. Därför...såg jag till att nästan alltid vara hos mamma. Jag tänkte att om hon blev lika ledsen som jag...när hon väl fick chansen att bli ledsen...så skulle hon dö utav det och inte av cancern.

De sista veckorna orkade jag inte mer. Jag ville att det skulle ta slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, mammas kropp var helt söndertrasad av cellgifter och strålning och det enda jag kunde känna var
"Avbryt allting...låt henne bara få komma hem...och dö." Och det är okej att känna så! Orken tar slut...för oss alla. Man får känna...att man inte vill mer. Jag har pratat med många som sagt att "på ett sätt är det skönt när det tar slut, men det får man inte känna." Det är KLART att man får!! Jag gick igenom mitt livs största kris, sorg, skräck och förtvivlan - det var JÄTTESKÖNT när det var över! Jag ville aldrig förlora mamma men jag visste att det inte fanns något annan väg. Hon skulle inte klara sig...och för varje dag som vi såg henne ha ont och vara rädd...bröts vi sönder...alla vi runt omkring. Och mamma med...över att vi fick gå igenom det där. Så ja...mamma kom hem...och hon dog hemma. Det var skönt för oss alla - att det var hemma. Utan sjukhuspersonal, utan sterila väggar och vita korridorer fulla med nyfikna människor. Bara vi.

Dagen efter var det julafton. På julaftons morgon kom likbilen och hämtade mamma. Min syster och jag gömde oss inne på toaletten. Hela situationen var så absurd. God jävla jul..?
Tre dagar senare satt jag och mina syskon på begravningsbyrån i Laholm och valde kista och blommor till mammas begravning. Med mig hade jag en kasse med mammas klänning som hon hade på sig på mitt bröllop tre månader tidigare...och hennes smycken. Jag hade köpt nya strumpbyxor på Lindex. Det kändes viktigt att de var nya. Det känns bra fortfarande...att veta att hon var fin. Direkt efter mötet på begravningsbyrån åkte jag in på förlossningen. Jag blev inlagd med högt blodtryck och till slut igångsatt den 27:e december. På nyårsafton föddes Alice. Min första tanke var
"Jag måste ringa mamma!!" men det gick ju inte. Så jag skickade ett sms. "Krabaten är här mamma!". Jag skickar fortfarande sms ibland. När jag längtar extra mycket...eller vill berätta något. Ingen har fått mammas nummer...än...och det är skönt att kunna skicka en tanke. Jag vill fortfarande alltid berätta allting först för mamma, som jag alltid har gjort. Varje gång Alice säger något kul eller ritar något fint tänker jag "Detta måste jag berätta för mamma!". Jag kommer kanske alltid att tänka så.

Det var en lättnad...över att allt var "över"...att hon slapp ha ont mer...att hon slapp vara rädd. En lättnad över att slippa behöva se henne sjuk och att slippa gå och vänta på vad som skulle ske. Jag höll hårt i mamma när hon tog de där sista andetagen. Det kändes så självklart att jag skulle vara där. Vi startade hela den där jävla resan tillsammans...i ett undersökningsrum i Ängelholm...och vi avslutade den tillsammans hemma i hennes vardagsrum. Jag sa till mamma
"Det är okej, sluta kämpa nu. Du får ta hand om Krabaten när jag sover istället. Jag älskar dig." och då...släppte hon taget. Jag bär det med mig. Att jag sa att det var okej. Det känns skönt att hon inte upplevde mig rädd och förtvivlad...i det ögonblicket. Men det var ju okej...det fanns ingen annan väg ut...och vi orkade inte mer. 

Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag kräktes. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är den samma idag...snart fem år senare - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslan ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka
"Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.

Men det blir en ny vardag och jag kommer på mig själv med att le åt saker som mamma har sagt eller gjort. Ibland hör jag henne säga
"Men Maaaalin" när jag gör något dumt och det är lite skönt när man kommer på sig själv med att tänka de där roliga tankarna...de bra minnena. Jag hittade ett fotoalbum häromdagen som var mammas. Fy fan vilken kass fotograf hon var! Halva människor genom hela albumet, haha. Sån var hon! Usel på att fotografera...men alltid snabbt framme med kameran för att stolt föreviga sina halva barn på bild. Efter hand kommer fler och fler bra minnen fram...i vardagen. Och man ler åt dem. Man tänker "Detta hade mamma älskat" när man lagar en god middag eller lyssnar på en bra låt.

Jag har en tröja som är mammas...i en plastpåse i mammas gamla brudkista. Den luktar fortfarande mamma. Den betyder mycket för mig. Jag har även en jätteful skål som jag häller upp gelé i...när vi äter söndagsmiddag. Den betyder också mycket för mig. Mamma hade alltid gelé i den...och de där småsakerna känns stora idag. Jag fick mammas stora stekgryta och fast jag hatade ljudet av den där stekspaden som skrapade i botten varje gång hon lagade mat i den...så kan jag ägna timmar åt att leta efter den där jävla stekspaden idag när jag ska laga köttfärssås. För det där ljudet...det är mamma. Små saker...blir stora. Och man ler åt dem.

Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde fem minuter ifrån oss. Hon skulle gå ner i tid, njuta av barnbarn och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, köpa vinterkläder till "krabaten" och inreda sin lilla vrå i huset med spjälsäng. Vi satt och tittade efter en laptop när hon var sjuk. Hon skulle köpa en bärbar dator så att hörnan med datorbord och klumpig stationär dator skulle bli bebisens hörna. Mamma hade älskat de där hämtningarna. Hon hade sagt
"Men Malin...Alice är ju inte ALLS trotsig, hon är jätteduktig!" och jag hade hatat det. Hon hade velat passa Elton hela tiden och jag hade stoppat det. NU...blir jag lite arg på livet ibland. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. När jag hör ordet cancer önskar jag att cancer kunde få cancer och dö. Jag hatar den här månaden...det känns som att alla jag möter har klätt ut sig till cancer. Rosa band, kläder, TV-reklamer, Radio...allt är cancer nu. Överallt.

Men ja, med tiden kommer de där jobbiga stunderna mer sällan och det är skönt. Man kommer på sig själv med att tänka roliga och mysiga tankar istället. Man njuter av det där hemska ljudet ifrån stekspaden, man ler när man skär degen till kanelbullarna med mammas "skärare" och man kommer på sig själv med att citera roliga saker hon sagt.

Man överlever. Det första året måste man "ta sig igenom". Högtider, födelsedagar, jul, nyår, midsommar, vinter, sommar, höst... Man måste ta sig igenom det där första året...då hon fattas i ALLT man gör. Sen...fattas hon fortfarande...men man kan andas när man tänker på det. När man känner att man inte kan gå vidare - så går livet vidare ändå - med dig och åt dig. Plötsligt säger man
"Det var snart fem år sedan" och man inser...att man överlever utan henne.

Du har en fruktansvärt svår tid framför dig. Försök att få i dig mat, dricka och försök att få lite sömn när du kan. Skriv. Jag skrev en hel del när mamma var sjuk. Jag vill nog aldrig läsa det, men jag fick ut känslorna.
Ångra inget. Vi är bara människor. Vi gör så mycket som vi kan och orkar. Ingen begär mer. Mammas sista dagar på sjukhuset...innan hon kom hem - när hon var som sämst...var jag inte där. Jag vågade inte köra ner till Lund då jag skulle föda vilken dag som helst. Dessutom var jag helt slut. Jag hade inte mer kvar. Men jag ångrar inget. Jag gjorde allt för mamma. Allt jag kunde och allt jag orkade. Ingen begär mer.

Jag ångrar inget som vi inte sa. Vi kunde inte säga mer. Och det är okej. Vi visste redan.
Själar säger aldrig farväl. Ha det i ditt hjärta. Det värmer ibland.

A
ll kraft till dig och din familj! ♥"

over and out.

//Meekatt... 

Har de lagat dig nu mamma?

Ni som följer mig på Facebook och instagram är hyfsat uppdaterade men ni andra har förhoppningsvis saknat mig här inne lite. Förra hösten började min ena njure bråka med mig. Jag jobbade ju galna arbetspass på Wapnö Slott och hann inte riktigt reflektera över det utan skyllde på stress och dålig kost. Fick jag "anfall" på jobbet och satt dubbelvikt på golvet skyllde jag på mensvärk för att inte oroa min omgivning. Men så i november började det eskalera och jag fick åka ambulans in. Gång på gång... Vidriga smärtsamma attacker som inledningsvis avfärdades som "misstänkt njursten" men man såg aldrig några stenar utan smärtlindrade mig och skickade hem mig.


Röntgen gjordes, ultraljud, skiktröntgen, kontraströntgen, kontroll av njurfunktion...och sen var cirkusen igång. Jag är förbi det värsta nu och kommer inte skriva jättemycket om det mer än att det har varit otroligt tufft och jag är otroligt tacksam för fin vård och omsorg av fantastisk personal på Urologavdelning 2A i Varberg. Vilka stjärnor till undersköterskor och sjuksköterskor som jobbar där! Jag har gråtit, skrattat, gnällt och åkt fram och tillbaka mellan sjukhuset i Halmstad och Varberg de senaste månaderna. Jag har haft ont. Jätteont. Och min kropp är jättesvår att smärtlindra. Morfin. Massor med morfin. Och ryggmärgsbedövning. Slangar i njuren, kisspåse på benet, illamående, panik och urinvägsinfektioner som nästan tagit kål på mig. Och så en stor operation...och mer smärta och alla tänkbara komplikationer både före och efter operationen med fler infektioner. Ett immunförsvar som nästan är obefintligt. Läkare som säger olika saker och oro. En sätter sig ner och stänger dörren och frågar "Har ni cancer i familjen?" och en annan skickar hem en helt utan undersökning. Hem igen. Nya smärtor. Ambulans igen.

Nyopererad och helt slut. Bikinikroppen förgylld med ytterligare 7 ärr.
Men ja, nu har de förhoppningsvis "lagat mig" och jag börjar sakta men säkert se slutet på ett helt år av smärta och oro. Jag har gått igenom otroligt tuffa månader. Tårar, smärta, in och ut på sjukhus, ambulansfärder, en stor operation, infektioner, morfin i massor och ännu mer smärta. Sjukhuset i Varberg började nästan kännas som "hemma" och mitt eget hus känns nästan konstigt att vara i. Livet...kom med en käftsmäll som hette duga. Igen. Barnens pappa har varit fantastisk och jag har bott där under de tuffaste perioderna. Han har nästan fått bära mig upp och ner ifrån sängen och kört mig till akuten fler gånger än jag kan räkna. Tack Freddy! 

Det BÄSTA! Barnen på besök på sjukhuset! Blev inte så ofta eftersom att jag låg i Varberg men jag hade tappra vänner som körde upp med godis, tidningar och kärlek! Och kakor såklart, haha. Tack alla ni!
Nästa gång jag ligger inne blir det sånt här så man slipper ligga och smyga med allt socker i den hemliga lådan i sängbordet, haha.

Nu är den värsta smärtan över och jag känner att infektionen börjar lägga sig. Jag drog den sista slangen förra veckan som satt mellan urinblåsan och njuren och det var en oerhörd lättnad att bli av med den. Som ett nytt liv. Nu ska jag läka. Sakta men säkert. Och hela världen runt om mig vrålar "SAKTA MALIN!!" men ja känner mig jättestressad. Jag vill orka. Jag vill kunna själv. Jag vill va frisk nu men så kommer den där förbannade tröttheten och fullständigt knockar mig. Jag kan stå i en butik och känna hur hjärtat bultar och det svartnar för ögonen. Totalt slut. Jag blir andfådd av att gå och hämta posten, jag mår illa varje gång jag äter och jag behöver sova två-tre gånger varje dag. Ibland i flera timmar. Men så vill man ju va en bra mamma. Ta igen för all missad tid. Orka med tennisträningar, simträningar och föräldramöten...fast man knappt kan stå upprätt. Sån é jag. Men jag börjar ju inse att det är en bit kvar...även om operationen är förbi...

Saker man blir glad av. Baka kanelbullar med Elton. En sån aktivitet är ganska lagom. Sen är jag helt slut.

I förrgår gick jag en sväng i skogen med Alice. 2.5 kilometer. Frisk härlig höstluft. Det var dock lite för modigt och sen låg jag däckad hela eftermiddagen och hade ont. Så ja, jag måste inse mina begränsningar och ta en dag i taget. Jag var liksom redan på botten när jag blev sjuk. Det fanns liksom ingen energireserv att plocka ifrån. Jag låg på minus och behövde 300%. Men nu...är jag på rätt sida. Nu har de lagat mig.

Stort tack för allt ert fina stöd i form av sms, mail, kommentarer på sociala medier, blommor, kort och kärlek! Nu ska jag vila...skriva...och andas.

over and out.

//Meekatt...

tisdag 9 juli 2019

"Nu ska jag snart bli Tennisproffs!"

Vi satt vid köksbordet häromdagen när Elton plötsligt utbrast "Nu ska jag snart bli Tennisproffs!". Som att det var världens mest självklara sak. Dagen innan hade jag anmält honom till en veckas Tennisskola i Skummeslövsstrand - vårt nya "hemmaplan". Jag bara ÄLSKAR hans känsla. Älskar att han kastar sig in i nya saker med det självförtroendet! Tänk att stå inför en ny utmaning och bara veta att nu ska jag bli bäst på det här. Coolt. Själv blir jag nervös bara jag ska gå in i en ny affär, haha. Sån é jag. 

Livet har svängt ganska rejält de senaste åren. Skilsmässa, två boksläpp i Norge, flytt till Halmstad, nytt jobb, singelliv, särboliv, mer jobb, flytt "hem", för mycket jobb... Kroppen har gått på 300%. Framför allt det sista året. Och just nu står jag i ett slags vacuum känner jag och vet inte om jag ska gå framåt eller bakåt. Om jag ska vara vaken eller sova. Om jag har ätit eller ska äta. Jag vet bara att kroppen är totalt slutkörd och att jag behöver påminna själen emellanåt...om att den också är trött. Sjukskriven. På paus. Slut. 

Jag glömmer saker. Viktiga saker. Jag sätter mig i bilen och kör in till stan. När jag kommer fram sitter jag kvar i bilen i tio minuter och funderar på varför jag kört dit. Ibland kommer jag på det. Ibland får jag köra hem igen. Som en dement gammal tant. Jag har ringt till kompisar och frågat "skulle vi ses och luncha nu?" och fått svaret att "Vi pratade ju klockan elva Malin och du sa att du inte orkade idag." Så...lever jag mitt liv just nu. Fick en panikångestattack i kön in till barnens skolavslutning och fick skynda mig därifrån och missade den. Har lämnat kundvagnen full med mat inne i affären för att springa ut till bilen och köra hem. Svimmat, åkt ambulans med kramp i magen, glömt bort mitt eget telefonnummer och gått upp klockan halv fem på morgonen och trott att det varit eftermiddag och börjat laga pyttipanna. Bra frukost i och för sig. Det kunde varit värre. Jag kommer åtminstone ihåg att klä på mig innan jag åker hemifrån. Det är ju positivt. Så ja, jag kämpar med att komma ner i varv...och andas. Och fortsätta klä på mig innan jag går hemifrån. Livet på paus...

Jag älskade mitt jobb på slottet. ÄLSKADE! Jag älskade mitt slott som om det vore mitt hem och jag älskade att vara där.  Till den grad att jag alltid prioriterade att vara där. Före allt annat och före alla andra. Antagligen för att mitt eget "hem" var raserat. Trasigt och tomt. Slottet blev min fristad och en plats där jag fick vara Malin. "Malin på Slottet". Jag satsade allt jag hade och förlorade också nästan allt. Vänner, familj, kärlek...min hälsa. Tidiga morgnar, långa dagar och sena kvällar och nätter. Räknade ut att jag snittat 86 timmar i veckan i nästan fem månader om jag inkluderar all tid jag lagt hemma på kvällar och nätter med att jaga serveringspersonal, svara i telefon, svara på mail och sms, göra scheman, förbereda beställningar och jaga kockar. Resterande timmar på dygnet har jag pratat jobb, drömt jobb, gråtit över jobb och stressat över jobb så pass mycket att jag varken kunnat äta eller sova. Alla har försökt bromsa mig. Alla har sagt att det inte kommer hålla. Men jag var ju duktig. Jag kunde lite mer. Bara lite till. Och fast jag till slut insåg min egen begränsning och sa upp mig fortsatte jag pressa mig själv ännu hårdare under hela min uppsägningstid. Mer jobb, mer ansvar, mer stress...tills det tog stopp. Pang. 

Nu ska jag snart bli tennisproffs istället. Eller lärare. Eller journalist. Eller statsminister. Vem vet? Möjligheterna är oändliga och ja - trots att det är lite sorgligt och nästan sjukt kan jag säga att jag samlat på mig 15 års arbetslivserfarenhet och kunskap på 15 månader. Det måste ju vara värt något i en framtid. Om jag bara kommer på och sen kommer ihåg vart jag är på väg...

Idag gjorde jag ett oerhört korkat val. Busfabriken med Elton och kompis. Samla mammapoäng kallas det visst. Detta måste ge mig minst 3 timmar på "Låt nu mamma vila-skalan". Man föreställer sig uttröttade och nöjda barn. Man får istället svettiga, rödblossiga gnälliga barn med uppskrapade knän och magsjuka. Tack Elefanten from Hell. 

Jag saknar skrivandet. Massor. Så hej...igen. Jag lever...typ. 

over and out.

//Meekatt...

lördag 16 februari 2019

Stora beslut, Löften & Glada barn!

Jag lovade barnen en sak i skilsmässan. Vi skulle flytta till Halmstad och vi skulle ge det ett år. På den tiden skulle de förhoppningsvis hunnit börja känna sig hemma och få kompisar här i stan. Om det inte blev så...skulle vi flytta tillbaka till Mellbystrand. 


Och det blev inte så. På mammaveckan blev det ensamt...och komplicerat. Och stressigt. På pappaveckan kan de cykla till skolan, leka med kompisar, ha nära till farmor och alla aktiviteter. På mammaveckan får de dras med en stressad mamma...och flänga fram och tillbaka i bilen hela tiden. Nu...ger vi upp livet i Halmstad och flyttar HEM till Mellbystrand igen lagom till sommaren! Nära till vännerna, skolan och pappa! ❤

Borta bra - hemma Mellbystrand!

over and out.

//Meekatt...

söndag 10 februari 2019

Katten på Slottet goes Norge!

Norska VG var ju och besökte mig på slottet och hemma på Videvägen. Här kommer lite av bilderna. 🏰 #kattenpåslottet  Fotograf: Line Møller, VG.











Jag ska lägga ut artikeln i veckan för er som är nyfikna på reportaget. 

Nu ska jag fortsätta njuta av en härlig ledig dag med Martin. Idag har vi tagit en 7,5 km lång powerwalk, lagat god mat och kollat i 4 timmar på Harvey Specter. Bra ledig dag!


Fina Moltaz

//Meekatt

torsdag 7 februari 2019

Blåljus, Livet & Mord

Jag kom äntligen igång med skrivandet igen. Bloggen fick lite liv och jag har börjat på en ny bok som jag bara älskar att skriva på. Jag mår ju så mycket bättre när jag skriver. Det är liksom min ventil i livet. Det är då jag andas hela vägen ner i magen och bearbetar alla konstiga tankar jag har. Men så hände något...som satte lite stopp. Nästan direkt.

Jag kom hem efter jobbet en dag och det stod en man på baksidan av mitt hus...i mörkret...och väntade på mig när jag kom hem. Han frågade om det var jag som var Meekatt...och försökte få mig att låsa upp och gå in i huset. Jag backade och sprang in till grannen. Dagen efter var han tillbaka...två gånger. Tredje dagen satt en lapp på dörren när jag kom hem med "Jag är inte rädd för polisen katten" och två dagar senare dök han upp på slottet. Polisen har varit inblandad hela tiden och nu är han "i förvar" om jag förstått rätt. Antagligen handlar det om en människa som mår riktigt jäkla dåligt men jag blev jätterädd. Från att jobba sent och komma hem och bara gå in utan att fundera går jag med överfallslarm och pepparspray i handen. Jag har fått installerat ytterbelysning som lyser upp baksidan och jag kollar så att dörrarna är låsta flera gånger varje kväll. Barnen blev rädda när poliserna dök upp och det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

Jag fick fantastisk uppbackning av mina fina vänner och grannar som har hållit koll, jagat runt kvarteret med ficklampor, stått och väntat på mig när jag kommit hem på kvällarna för att följa mig in och installerat lampor mm. Och polisen har varit snabba på plats både hemma och på jobbet...men känslan släpper inte riktigt... Men han ska inte få förstöra mer nu. Livet går vidare och jag förutsätter att detta var något tillfälligt.

Bjuder på lite bilder ifrån den senaste tiden:

Elton var krasslig och fick följa med mamma till slottet och då fick Wapnö sin egen fina snögubbe! Jag ville sätta moroten längre ner men Elton sa något om att jag var en omogen mamma...så det fick bli en klassisk.

Alice - vår älskade Alice! Äntligen har hon hittat en aktivitet som hon trivs med och hon är GRYM! Älskar att se henne i vattnet och se hur hon kämpar med att lära sig! Heja heja henne!


En slotts-selfie!


Elton, jag och fina Moltaz! Utan tvekan världens bästa vovve!


Och så den här snyggingen då! Utan tvekan världens bästa man! En man som under ett snöbollskrig med barnen säger "Jag ger mig inte förrän något av barnen gråter!" kan man ju bara älska, haha.


Hon är utomhus! I överdragsbyxor!! Och glad!? Vad fan hände där? Det tog 11 år. Kämpa på mammor! ;) 

I helgen är det två Mord På Wapnö. Förhoppningsvis inga riktiga dock...

over and out .

//Meekatt...

tisdag 15 januari 2019

Porslinskatter, Ambrosiakakor & Ulf Lundell

Idag skulle du fyllt 69 år. Du hade antagligen sovit hemma hos mig och barnen här i Halmstad och vi hade väckt dig med sång, paket, kaffe, trisslotter och en bit prinsesstårta. Elton hade ritat en teckning till dig. En teckning med hela familjen...och dig. Vi hade skrattat åt håret och att han hade fångat dina fula strumpor som inte matchade kjolen. Men du frös ju om fötterna...

Alice hade köpt en fin porslinskatt till dig på TGR...och ett choklad. Jag hade gett dig ett presentkort på en övernattning på Särohus. För det var ju "vårt ställe". Och vi hade åkt dit tillsammans - du, jag och barnen. Vi hade skrapat trisslotterna, svurit över att man aldrig vinner och sen hade du druckit upp ditt kaffe. Whiskey och Baileys hade klättrat i din säng och de hade antagligen slickat på din tårtbit. Du hade sagt "kattasatan" och barnen hade skrattat åt dig.

Du hade varit pensionär och du hade älskat det. Du hade njutit av dina barnbarn, du hade bakat Ambrosiakakor och hastbullar och du hade lärt Alice att sticka och sy små broderier. Du hade skrivit kilometervis med mattetal till Elton i dina kollegieblock och han hade fått ta vilken penna han hade velat ur din samling. Du hade fortsatt föna och spraya ditt hår varje dag - trots att du bara skulle ligga hemma i soffan och slappa. Du hade bjudit hem oss varje onsdag till "Bonde söker fru" och vi hade fikat, suttit i fotbad och skrattat åt deltagarnas tafatthet. Du hade varit ute och dansat på helgerna och du hade följt med barnen till skolan och gett de kaxiga barnen på skolan din arga blick. Elton hade älskat det! Vi hade cyklat långa rundor tillsammans och du hade inte missat ett enda avsnitt av Glamour. Du hade varit stolt över mitt jobb som restaurangchef och du hade älskat att hälsa på mig på slottet. Du hade varit omtyckt av alla där och du hade ryckt in och slitit tillsammans med mig i restaurangen när det hade kört ihop sig. Och du hade sagt "Ta ingen skit Malin!"

Du hade varit solbränd och du hade ätit Extra starka halstabletter. I din handväska hade det funnits tre paket läkerol, en massa panodil och näsdukar. I din bil hade du spelat Ulf Lundell och du hade haft kvar den där blå gamla äckliga trasan i dörren att torka imman ifrån rutorna med. Du hade kört i vänsterfilen hela tiden på motorvägen, du hade matat katterna varje gång jag skulle rest iväg och du hade hjälpt mig göra slingor i håret. Vi hade gått och simmat ihop på Nautilus och vi hade fikat på Hello i stan alldeles för ofta. Du hade visat upp mina böcker för alla och sett till att alla butiker i Halmstad hade köpt in den. Du hade tvingat mig ställa upp i en massa intervjuer som jag inte hade velat vara med på och du hade sagt "Men Maaaalin" så fort jag hade gjort eller sagt något dumt. Du hade varit så otroligt stolt över din "författartös" och du hade sagt "Jag sa ju det gumman!!" och syftat på den där gången vi spådde oss och vi fick reda på att jag skulle skriva och du skulle träffa en tysk man på Galejan. Du hade köpt vårens första penséer till mig och Alice hade fått låna dina fina halsband och örhängen. Du hade varit Alice idol i livet. Hon hade bott mer hos dig än hos mig. Och jag hade varit skitirriterad på dig...ofta. Du hade skämt bort barnen och sagt "Kom till mormor!" så fort barnen hade varit sura på mig och jag hade HATAT det.

Idag hade jag ÄLSKAT att få hata det! Grattis mamma på födelsedagen. Du fattas mig.



//Malin...

torsdag 10 januari 2019

Nu har jag luktat färdigt mamma!

Så var den här igen...torsdagen. Bytesdagen. Hjärtkrossardagen... Man vänjer sig aldrig. Alla sa det. Att det tar ett tag men att man vänjer sig vid känslan. Jag gör inte det. Lika lite som jag kan vänja mig vid sorgen efter mamma...kan jag vänja mig vid sorgen över att behöva säga hejdå till mina barn.

Jag trivs bra i livet just nu. Varannan-vecka-livet är skönt ofta och jag känner att jag är en bättre mamma till mina barn nu än förut. De säger att jag är det. Och jag har så mycket mer energi till dem. Men...den där jävla dagen då man ska säga hejdå...och kramas i bilen utanför skolan...är vidrig. Jag vänjer mig aldrig vid den känslan. Det är så onaturligt och fel.

Idag var det bara Elton som skulle lämnas. Alice har halsfluss och ligger hemma i soffan med feber. Men det är alltid Elton som är svårast. Han har liksom hjärtat utanpå kroppen. Och han sätter ord på varje liten känsla. Så tydligt och bra att mitt hjärta exploderar av sorg emellanåt. Igår kväll när han skulle sova kröp han upp i min säng och sa "Mamma, kom och kramas med mig nu jättehårt så jag kan lukta in en massa mammalukt till nästa vecka!". Och han gör verkligen det. Han trycker sig hårt hårt intill mig och jag känner hur han andas djupt ner i sina lungor. Han somnade så. Själv hade han tagit på sig sin nya fejkparfym ifrån Rusta...för att lämna lite "snygg-kille-lukt" hos mig. Älskade Elton.

Jag vaknar alltid med en klump i halsen de här dagarna. Jag gjorde en kopp varm O´boy till honom och satte mig på sängkanten och strök honom över håret. Hans coola rödfärgade hår. Älskade Elton. Torsdagar måste börja bra. Inget bråk om strumpor och tandborstning, inga onödiga diskussioner. Det måste vara bra morgnar...annars faller allt. Vi kan inte säga hejdå ledsna...eller arga. Jag är tillbaka i mitt "andas-inte-ända-ner-i-magen"...för då känns det så mycket mer. Tar jag bara ett enda djupt andetag så kommer tårarna och de går inte att stoppa. Och jag måste skydda honom ifrån mina tårar och min sorg. Den är för tung att bära...till och med för mig. Älskade Elton. Förlåt.

Jag vet att jag gjorde ett val och jag vet att valet är rätt. Men jag valde inte att göra mina barn ledsna. Jag valde inte att beröva dem en "vanlig uppväxt"...vad det nu är. Jag valde inte att tvinga dem genomgå dessa vidriga avsked...vecka efter vecka. Det får man på köpet. Och jag vet ju att barnen har det bra och att det antagligen är jobbigare för mig än för dem. Men han har hjärtat utanpå kroppen. Han sprang runt bilen i morse, ryckte upp min dörr och kastade sig in i min famn och sa "Jag måste bara lukta lite till på dig mamma så näsan är full av dig!" Hjärtat går i en miljon bitar. Och man ler. Och säger "Hejdå fina bajskorv! Vi ses snart!" och han skrattar och går därifrån...med näsan full av mammalukt...som ska räcka i en hel vecka...

Och så följer jag honom med blicken tills han rundat hörnet på skolan. Lilla fina Elton med sin stora ryggsäck. DÅ kan jag gråta. Andas...ner i magen. Hejdå älskade Elton. Förlåt...
Ikväll är det Taekwondo och du har längtat jättemycket. Och veckan går fort...jättefort. Du kommer ha fullt upp med annat. Spela X-box med pappa, mysa med Smillan, leka med din Olivia. Och jag kommer ha fullt upp med annat. Men just idag...står tiden stilla...och allt det där blir så oviktigt. Man vill stoppa allt, ta tillbaka allt, skruva tillbaka klockan...bara precis för att slippa de där minuterna då man säger hejdå till varandra. Slippa känna hur du andas in så mycket du bara kan...av mig...för att jag ska finnas kvar där...hos dig.

Vi sjöng "Guld och gröna skogar" hela vägen till Mellbystrand så högt vi bara kunde, skrattade och tramsade. Älskade Elton. Så fort vi kommer förbi Mellbystrandsskylten känner jag att bilen saktar ner...nästan av sig själv. Man vill ha varje sekund man kan få. Även om man kvällen innan varit tjatig och gnällig så kan man i det ögonblicket inte få nog. Varje sekund vill man ha. En vecka går fort. Jag har vant mig vid det och jag kan tycka att det är riktigt skönt. Jag kan lägga all energi på jobbet utan att behöva ha dåligt samvete. Veckan går fort. Men den där jävla stunden...när man ska kramas för sista gången...och samla in den sista doften och kärleken...den kommer mitt hjärta aldrig vänja sig vid.

Fulgråt i bilen hem till Halmstad. Här ligger Alice med feber och sover gott med två katter på magen. Och Eltons rum är tomt... På golvet står en resväska som ska lämnas hemma i Mellbystrand imorgon. Pappavecka. Dags att bädda hans säng och ställa i ordning grejorna. Och sen stänga dörren...så att doften av hans fejkparfym ifrån Rusta stannar där inne...


over and out.

//Meekatt...