tisdag 12 november 2019

Skitdag, Skitkatt & Skitbil!

En sån där riktig skitdag idag. Whiskey har varit låg ett par dagar och nu är han på vift. Han brukar ju alltid komma tillbaka men jag får en dålig känsla den här gången eftersom att han inte mått bra. Baileys blev ju förgiftad här i somras och jag får lite panik över att det är någon som lägger ut råttgift här i området. Idag regnar det dessutom och då brukar han alltid komma hem och kura ner sig i sin filt i soffan...


Jag halkade i trappen till källaren i morse när jag skulle hämta ved och slog ryggen. Min bil som skulle få nya däck och en ny framruta den här veckan valde att kollapsa dessutom. Och det kostar typ en miljon att laga den. Så nu cyklar vi till skolan. Fantastiskt... Extra härligt när regnet öser ner och Elton gråter hela vägen till skolan för att han har huvudvärk och ont i benen. Suck.

Snart kommer Camilla hem till mig och ska se om hon kan få mig på bra tankar och rycka upp mig lite ur min tisdagsdepp. Det har varit en sjukt tuff sommar och höst med all sjuka och gnäll...men nu förväntas jag vara frisk och "mitt gamla Malin" full med energi igen. Och det är jag inte. Faktisk. Kroppen är förvisso lagad men resten är fortfarande lite halvtrasigt...

over and out.

//Meekatt...

måndag 11 november 2019

Vad blir det för jävla mat?

(Ett utdrag ur min bok "Låt mamma bajsa ifred!" som ni kan beställa via info@meekatt.com)

Jag hamnade i en ganska rolig diskussion gällande middagsrutinerna hos oss småbarnsföräldrar och jag kan ju säga att jag kände mig lite utanför där. Nu är jag ganska övertygad om att alla andra snackar skit (haha) men tydligen är det så att "Riktiga familjer" lagar mat tillsammans med sina barn - alltid. Ekologisk närproducerad varierad mat...och barnen provsmakar och skrattar under tiden matlagningen sker. De lyssnar på mysig musik tillsammans, pratar om dagen som varit och rör i grytorna iklädda sina hemmasydda förkläden och sina blekta Ellos-leenden. Sen äter de tillsammans...och instagrammar sina måltider och får folkets jubel på twitter. Så gör inte vi! "Helvetestimmen" - den där timmen mellan 17,00 och 18,00 är allt annat än mysig här hemma...

1. Mamma dukar. Elton sitter på golvet eller i sin matstol och vrålskriker. Han är nödvändigtvis inte särskilt hungrig...men finns det mat...då JÄVLAR vill han ha den! Han har verkligen världens bästa aptit...vilket resulterar i att han följer sin mammas ständigt uppåtgående viktkurva. Alla skrattar åt hans lår och säger "ÅH! PRECIS så ska de se ut när de är bebisar. Vilka goa tjocka lår!!" Hallå!?! Mina ser EXAKT likadana ut! Skit på er! "Han följer sin egen kurva och han är alldeles perfekt" säger BVC. Jag följer också min egen kurva...ändå måste jag växa en halv meter på längden för att bli "perfekt". Varför säger ingen "PRECIS såna goa tjocka lår ska man ha när man är 32!" ?!




2. Mamma stressar. Jag blir uppstressad av Eltons skrikande och när mina fantastiska dansmoves och Celine Dion-toner inte längre räcker till åker mutorna fram. Först två russin...sen fyra russin...slutligen hela jävla paketet. TYST UNGE! Alltså, det där med att "jag älskar att laga mat" finns väl inte i barnfamiljer!? Åtminstone inte under "dödstimmen"...den där sista timmen innan den andra föräldern kommer hem och man står ensam alldeles intill helvetesgapet med en olagad lasagne och en bajsblöja man helst ignorerar tills pappa kommer innanför dörren. Det där med kärlek till matlagning är en Facebook-myt...och en kontaktannons-myt. HUR mysigt är det att laga mat när man har hungriga skrikande barn omkring sig? Man dricker inte vin för att "det passar så bra till bolognesen och tonerna av Eros Ramazzotti" - man dricker vin för att ÖVERLEVA de sista timmarna med barnen innan man däckar i soffan...full med smaklös köttfärssås på kläderna.


3. Mamma svettas. Bordet är dukat, den smaklösa maten puttrar på spisen, Elton skriker i barnstolen och studsar upp och ner så att han nästan trillar ur den. Samtidigt som jag leker "tittut" bakom stekspaden och sjunger "Var é tummen" dansar jag Macarena och skakar på mina osynliga höfter och ler mitt mentalt ostabila leende. Kombinationen funkar...tills Alice skriker "JAG ÄR FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG MAMMA!!!" Fan! Alice har alltid så bra timing. Hon kan sitta och bajsa hela dagarna men just den sista halvtimmen på kaoset kan hon väl pausa tarmsystemet?! Jag provar mitt "Men torka dig då gumman!" och självklart får jag svaret "Jag har BAJSAT!". Och ja, mitt geni till 4-åring kör fortfarande med "Om-jag-har-bajsat-slipper-jag-torka-mig-själv-och-slipper-därmed-tvätta-händerna"-tricket. Fy fan vad tröttsamt! Hon VET ju att hon måste tvätta händerna i alla fall - ändå försöker hon varje gång! HUR KAN DET VARA SÅ JOBBIGT ATT TVÄTTA HÄNDERNA!? Det tar 5 sekunder!? Jaja, jag torkar henne (Vem behöver Eros Ramazzotti när man kan inspireras av BAJS?) och återgår till Elton som sitter och gallskriker och hoppar i barnstolen och påbörjar salladen. Elton får en bit gurka som han kastar på golvet.

4. Mamma är arg. Klockan är kvart över fem. Det HÄR är kritiska minuter i ett förhållande. Ni som inte har barn kan aldrig förstå...men får man ett sms (för han vågar ju inte ringa) klockan kvart över fem som lyder "Jag blir lite sen..." får man nästan dödslängtan. SEN?! Och det säger du NU?! Nu är det fan för sent att vara för sen! Nu skulle du varit här! Hela min existens står och faller med att du öppnar dörren inom tio sekunder och du sms:ar "Jag blir lite sen..."? Skit på dig! Ibland kommer ett "Ska jag handla något på vägen hem?" och det är fan värre! Handla på vägen hem?! NU?! Hallå!? Jaja, jag får väl ta den där bajsblöjan i alla fall. Fan. Bajs igen...mitt i matlagningen. Vad hungrig jag blir...verkligen. Skjut mig. 

5. Pappa kommer! (<--hem alltså.) Precis lagom till bajsblöjan är bytt, maten är klar och Elton börjar tugga på sin egen matstol av hunger uppenbarar sig pappa. "Paaaappaaaaaa!!!! HEEEEEJ pappaaaaa!! Jag har saaaaaknat dig!!" Plötsligt LER alla barnen!? Vafan?! Ja, kaoset och skrikandet förvandlas till dagens största kramkalas och där står man...och hyperventilerar i spritspåsen man hittade i tredje lådan när man letade efter underlägg i hopp om kunna stänga inne alla fula ord man känner. JAG står och svettas i köket och lagar äcklig köttfärssås...samtidigt som jag torkar bajs och dansar latinska danser med min blekfeta kropp...och vad får jag? SKRIK! Pappa öppnar dörren och får en highfive?! Jag blir nästan lite "kniven-mot-strupen-arg" här. SKA DET VERKLIGEN VARA SÅ HÄR?!

6. Pappa pussar. Ja, Freddy kommer hem efter en stressig dag på jobbet och möts av sin läckra fru i raffset. Barnen är hos farmor och på bordet står en Boeuf Bourgignon och två glas rött. Hahahaha, eller hur?! Sanningen: Pappa kommer hem efter en stressig dag på jobbet...och möts av sin trötta, arga och fula fru...iklädd haremsbyxor och ett linne. På bordet står en köttfärssås utan svamp och lök...några IKEA-plastmuggar och en liter mjölk. Jippie. Glamouren flödar i våra liv. Det närmaste Boeuf Bourgignon vi kommer här hemma en vardag är mina sexuella fantasier om Per Morberg...och de måste ju symbolisera en brist...av Boeuf? Freddy kommer in och kramar om de två GLADA barnen och försöker sedan pussa sin fru. Det går sådär. Jag är inte jättemottaglig för kärlek i just det ögonblicket...men jag älskar honom i alla fall. Freddy alltså! ;)

 7. Vi äter. Vi sätter oss ner och börjar ta upp mat. Jag börjar med att ta upp mat till Elton samtidigt som vi tjatar på Alice att hon ska komma och sätta sig. I samma stund som jag delat Eltons mat, satt på honom haklappen och gett honom en sked kommer en tjurig Alice in i köket och säger "Vad blir det för mat?" Hur glad hon än är så MÅSTE hon bli tjurig när det är dags för mat. Sån é hon! För det är ALDRIG det som hon vill ha...inte ens när hon önskat maten själv en halvtimme tidigare. Det är fortfarande fel mat...alltid. Jag berättar vad vi ska äta och i vanlig ordning svarar hon "Jag älskar inte det!" Nej, vem fan älskar det här?! Jag vänder mig om för att hjälpa henne med stolen och i samma sekund kastar naturligtvis Elton sin tallrik på golvet. Fantastiskt. Freddy torkar upp maten ifrån golvet och ger honom en ny tallrik. Denna gången ska det matas. Freddy börjar att mata honom men redan efter tre skedar bestämmer sig Elton för att han vill äta själv. Och har han bestämt sig är det liksom kört. I den här familjen är det en 1-åring som är chef...skjut mig. Så han äter själv...och vi applåderar som om han hade kommit på botemedlet till cancer varje gång han prickar munnen.


Så stolt blir man...för att fem sekunder senare känna hatkänslor i hela kroppen när tallriken återigen åker ner i golvet. I vanlig ordning rör inte Alice sin mat. Men det är okej...för just nu är vi inne i "vi-ignorerar-henne-så-tröttnar-hon-perioden". Nästa vecka är vi tillbaka på mutor...sen är det hot...sen ignorerar vi igen.

8. Vi avslutar. Vi börjar närma oss slutet av måltiden och hela mitt kök ser ut som insidan av en slaskhink. Mat ÖVERALLT! Hela bordet är fullt med utspilld mjölk, mat och hushållspapper i små högar. Det är här som jag och Freddy börjar smygkolla varandra för att se vem som blir klar först. Den som äter upp snabbast måste nämligen ta Elton...och det vill INGEN! Så vi äter i slowmotion...båda två...men ingen säger något. Skulle Alice ropa "Jag är fäääärdig" nu SPRINGER man dit av ren lycka för att man slipper ta Elton. Men ja...till slut ska han ju upp ur stolen och efter tillräckligt mycket gnäll går det inte att dra ut på det längre...

9. Projekt Elton. Man lyfter sakta upp honom och ställer honom i stolen. Man skakar av honom de värsta bitarna för att sedan lyfta honom sakta rakt uppåt. Här gör man en skakning till och det fortsätter trilla av matrester. Elton bara skrattar...samtidigt som han borrar in sina kletiga fingrar i ens armar. Man går sakta mot badrummet med Elton i luften...en halv meter framför sig. Väl inne i badrummet får man ställa honom i duschen, klä av honom naken och duscha av honom. Sen torkar man honom och han skriker som en stucken gris när man försöker tvinga på honom en ny blöja. På med nya kläder och sen en snabb titt i spegeln där man inser att hela jag är full med mat. Jag tvättar av mig, drar loss ett par spagettistrån ifrån håret, byter kläder och slänger igång en maskin tvätt. När jag kommer ut i köket igen sitter Elton under barnstolen...mitt i alla matrester och ler...och den roliga pappan har förvandlats till "Spagettimannen" för att liva upp en sur Alice. Skjut mig...igen. 


10. Sanering. Elton får lite skäll, jag tvättar av honom IGEN, Freddy torkar golvet och rengör matstolen from hell. En halvtimme senare är köket, Freddy och barnen rena. Då är det dags för badrummet...för där ligger det en massa matrester i duschen och det finns en massa kletiga fingeravtryck på vasken och kranen. En snabb städning och sen är äntligen middagen över. Jag sätter mig i soffan med ett glas rött...och tar ett djupt andetag. Då hör jag Alice: "Mamma? Mammaaaa? Jag är hungrig! Vad blir det för mat?" Allvarligt!?

Per Morberg: Om du läser det här...så behöver jag verkligen lite mer "Boeuf" i mitt liv! ;)

over and out.

//Meekatt...

Känner ni igen er? Lämna en kommentar!

onsdag 6 november 2019

Läxhjälp för föräldrar?

"Skriv den additiva inversen". Okej...är det något man kan äta? Jag behöver tre livlinor här. "Med vilka heltal är olikheten sann?" Olikheten är vadå? Sann?! Wtf?! Jag är snart fyrtio år gammal och min 11-årings matteläxa är rena kinesiskan. Gode gud hjälp mig...

Jag vill börja med att skriva att jag hade ett jättebra samtal i morse med Alice mattelärare så detta inlägget är inte riktat till honom utan till det förlegade system som vi faktiskt har i svenska skolor när det kommer till den här sortens läxor. Jag blir uppriktigt arg och ledsen när jag läser alla mail som fyller min inkorg efter ett inlägg på bloggens facebooksida igår. Vi är JÄTTEMÅNGA föräldrar som känner samma sak. Något måste förändras NU!



Tårarna rinner ner för Alice kinder och bredvid sitter jag och känner mig som världens sämsta mamma. Jag avbokade alla planer för att hjälpa Alice med sin matte inför fredagens prov och ägnade hela eftermiddagen med henne. Tårar. Kramar. Suddgummi och utdragna blad. Bläddrande fram och tillbaka, letande efter bra appar och förklaringar i V-klass och på nätet. Vad betyder ens orden? Vad fan är en invers?

Googlar febrilt efter förklaringar på hur man räknar ut de olika talen och hur man sedan förklarar matte pedagogiskt för en snyftande 11-åring. Kämpar med att inte visa min frustration. Blir jag frustrerad blir hon stressad. Blir hon stressad blir hon arg...och jag blir ännu mer stressad. Och då blir hon ledsen och det låser sig totalt. Och då...kommer den där känslan av att vara värdelös. "Alla andra fattar utom jag!". Inte bli arg. Andas. Som om det inte är jobbigt nog att vara "minitonåring"? Man ska passa in, leva upp till alla andras och sina egna förväntningar, man ska leva i en kropp som är kaos och man ska duga precis som man är. Och så ska man känna sig värdelös och sämst på saker.

Det är snart 30 år sedan jag gick i sexan och inget har förändrats. Eller jo - det har blivit mycket svårare och ännu mer komplicerat. Andra sätt att tänka, räkna och andra ord. Jag förespråkar läxor när det kommer till läsning och saker som måste nötas in. Glosor, multiplikationstabellen...och den viktiga läsningen! Mer läsläxor och bort med matteläxor och andra saker som barnen ska lära sig I SKOLAN. Vi föräldrar KAN inte detta! (Jag vet att en del kan. Ni kunde redan i sexan och heja er så bra.)


Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Jag älskar mina barn och jag vill inget hellre än att hjälpa dem. Speciellt med skolan. Jag vill ha en inblick i vad de gör och på vilken nivå mina barn befinner sig för att kunna se till att de får den hjälp de behöver under skoltiden. Jag älskar att plugga inför prov med dem och se resultaten. Men jag är bestämd i det faktum att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen och att det är skolans ansvar att fylla dem med de kunskaper som de enligt skollagen ska ha. Det är inte mitt jobb att vara lärare och pedagog i ämnen som jag inte själv behärskar. Lika lite som det är lärarnas jobb att lära mina barn rätt och fel, att man ska visa respekt för sina lärare och klasskamrater eller att man ska vara ärlig och snäll. Det är MITT jobb. Sen måste man såklart hjälpas åt och stötta varandra.

Och allt är inte svartvitt - jag VET det. Jag VET att många föräldrar till barn med diagnoser tuggar fradga varje gång jag tar upp diskussionen om barnuppfostran. Och det är just därför ingen vågar lyfta ämnet. Men vi MÅSTE prata om det här. Vi FÅR inte vara rädda för att trampa någon på tårna eller känna oss kränkta hela jävla tiden. För i grund och botten så vill vi alla samma sak - att våra barn ska ha en trygg och stimulerande skolmiljö där de kan trivas, utvecklas och uppnå sina mål. Idag pratas det så mycket om allas olikheter att man glömmer bort likheterna. De är ju trots allt alla barn...med samma mål även om vägen mot målen varierar något. Vi får inte vara rädda för att prata om våra barns behov bara för att de inte har papper på dem.

Jag går inte i skolan. Det kan inte vara mitt jobb som förälder att sitta med ett söndergråtet barn och ladda hem appar, googla efter räknesätt, ringa runt till andra föräldrar och panikartat försöka lära mig matte på kvällarna för att mitt barn inte ska ha ont i magen och känna sig värdelös. Den här sortens läxor ställer till så mycket oro, osäkerhet och kamp mellan föräldrar och barn och borde förbjudas. Jag förklarade för Alice att om hon får jättedåligt resultat på sitt prov (efter att ha gjort sitt bästa såklart!) så är det inte hon som misslyckats utan skolan. Då har skolan misslyckats med att antingen göra ett för svårt prov eller med att se till att hon fått de bästa förutsättningarna för att klara av det. Provresultatet speglar lärarens arbete mer än elevernas. Samma gäller de nationella proven som hon har ont i magen över. Dåliga resultat i klassen = lärarna har misslyckats med sina mål. Så länge man gör sitt bästa, är uppmärksam och engagerad så ska det räcka. Det ska inte krävas långa kvällar med ont i magen och tårar. 



Vi pluggade sexualkunskap för några veckor sedan. Fnissigt och kul men framför allt lätt att motivera varför man behöver kunna de här sakerna. Men hur motiverar man en 11-åring som har svårt för matte att "Detta kommer du ha nytta av i livet!" när man själv sitter genomsvettig med miniräknare och google och fortfarande inte kan lösa uppgifterna? "När kommer jag använda detta mamma?!" Hela min kropp vill skrika "ALDRIG!!!!" men jag ler lite krystat och kontrar med att "Du kanske blir mattelärare Alice?!" För många utav de här sakerna kommer hon garanterat aldrig att plocka fram papper och penna för att lösa. Och uppenbarligen inte jag heller...så här 30 år senare i livet.

Många hämtar sina barn på fritids klockan fem på eftermiddagarna. Sen ska man kanske åka och handla, köra hem, landa lite, fixa middag, diska, plocka undan, kanske åka fram och tillbaka på olika aktiviteter, duscha och borsta tänderna. Sen är klockan jättemycket. Där emellan ska man hinna prata om hur dagen varit, lösa ett kärleksproblem, ett tjafs mellan kompisarna, behandla en fotvårta, tvätta en maskin tvätt, titta på Lilla Aktuellt och slänga i sig en kopp kaffe. Jag har dessutom en åttaårig grabb som är som ett plåster på mig hela kvällarna och frågar "Kan vi inte bara kela mamma?". Och DET vill jag ägna kvällarna åt. Inte sitta och gråta framför datorn och känna mig som en idiot.


Alice är elva år gammal och gråter över nationella prov och betyg och jag blir tokig. Hela min kropp vill skrika att "DESSA BETYGEN KOMMER ALDRIG BETYDA NÅGOT!". Man ska inte ha ont i magen över betyg när man är elva år. Det enda betyget som borde få finnas i mellanstadiet är betyg i uppförande/ordning och den betygsättningen borde fan följa med årligen hela livet ut. Jag vet många vuxna som hade behövt ett kvitto på sitt uppförande. När man är elva år gammal ska man inte behöva gråta över att man kanske får dåligt betyg i matte eller idrott. I sju år har vi kämpat med en tös som hatat idrotten och gråtit många många gånger över den. Man ska tycka att det är ROLIGT att röra på sig. Så kom det nu in en ny lärare som vände på den där jobbiga känslan på ett par lektioner. Förstå lättnaden man känner i sitt mammahjärta! (Tack Johan för ditt engagemang i eleverna. Vilket lyft för Mellbystrandskolan!)

Nu har vi matten kvar. Jag tog som sagt diskussionen med Alice mattelärare och kände att jag fick väldigt fin respons. Hon bytte grupp direkt idag till en mindre grupp med möjlighet till mer hjälp och imorgon ska jag vara med på mattelektionen. Som läxhjälp för föräldrar (eller dummies, haha). Det är en början i alla fall...och mitt sätt att försöka hjälpa henne genom fredagens prov. Men läxor som dessa...ska bort.

over and out.

//Meekatt...

lördag 2 november 2019

Hej Åstorp, Hej minnen & Hej framtiden!

Igår fick jag mig en riktig nostaglitripp. Jag är ju uppväxt i Åstorp utanför Helsingborg men lämnade det 1999 när jag flyttade över Hallandsåsen och har knappt varit tillbaka sen dess. Massor med fina minnen men också en del som gör ont i hjärtat. Mycket av mamma finns där och hjärtat knyter sig lite när jag är tillbaka. Det blir så tydligt då att hon inte finns här. Jag gick förbi en av hennes gamla arbetsplatser igår i Helsingborg och min första tanke var "Åh, jag måste fota och skicka en bild till mamma!" Dela nostalgin liksom. Men i samma sekund som jag säger orden så slår ju verkligheten mig...

I det här fina huset är jag uppväxt. Bara bra minnen härifrån. Ett fantastiskt hus att få växa upp i. Som ett slott. Här finns min barndom bevarad som sockerdricka i hjärtat. Fantastiskt att se att det är så välbevarat och omhändertaget. Som min barndom.

Många fina minnen. Bra minnen. Roliga minnen! Frukost på fina Fahlmans i Helsingborg, kaffe på ett av de mysigaste fiken jag vet - Ebbas Fik, en sväng inom Kullagatan och Söder. Knutpunkten där man alltid hängde som cool 14-17-åring i blonderat hår, Adidasbrallor och Buffaloskor. (Gjorde ju ett tappert försök häromdagen att återfå den gamla hårfärgen. Skjut mig.) Och gamla uteställen som Q...och Amadeus där man käkade "fyllekebaben" innan man tog sista bussen hem till Åstorp. Och fiket där man köpte "bulle med bulle", butiken där jag köpte min första CD-skiva, min gamla högstadieskola, fritidsgården Uppe där vi spelade rundpingis och käkade tekakor med ost, trappen där jag gjorde slut med Patrik Melander och vi satt och grät så att vi knappt fick luft innan han körde iväg på sin svart/lila Yamaha DT och jag fick cykla hem och gråta hos Christian Frohm. Och Möbelkompaniet där jag och en kompis en gång smög in och somnade i en våningssäng och fick en massa skäll av personalen, Rosa Kiosken där vi köpte "en liten vit Prince" för 16.50 som vi smygrökte och sen inbillade att vi kunde dölja doften av genom att tugga Jenka och spruta ner oss med Dates parfym "Pamela". Minnen! Mamma kände doften varje gång.


Ebbas Fik! Ett MÅSTE om ni är i Helsingborg! Inte bara för att det är fantastiskt mysigt där inne utan också för att alla kakor är GIGANTISKA, haha.

Det är ganska häftigt det här med hur platser framkallar känslor och minnen. Som gamla favoritlåtar. Ganska sorgligt egentligen att man har en plats som representerar hela ens barndom och uppväxt...som man aldrig besöker. Har lovat att ta med barnen på en roadtrip "i mina gamla hoods" och nu har jag "förspanat" lite och vet vad jag vill visa dem. Och vad jag kanske inte behöver visa eller berätta om, haha. 

Körde förbi husen jag bott i. Vallbo, Smålandsgatan och Gotlandsgatan. Gotlandsgatan där mamma så stolt fick sitt "egna hus" som hon var så otroligt stolt över även om hon inte fick ett eget sovrum där utan gav alla oss barn vars ett rum. Där vi har delat hela min tonårstid och där finns de där jobbiga minnena som får hjärtat att svämma över av känslor. Saknaden. Skratt och gråt. Fester som spårat ur, utdragna telefonsladdar för att bryta dyr internetuppkoppling, två meter höga solrosor på gaveln, en röd Ford Escort, kärlekar, kompisar man saknar och minnen man ibland vill plocka bort. Livet.

Körde förbi kompisarnas gamla hus. Där man lekt som liten, byggt kojor, varit dagbarn och varit kär. Ryttarservice där vår snälla dagmamma Inger alltid bjöd på "köttfärssås på burk" och där vi köpte maniklar. Minns fortfarande doften av läder ifrån alla hästgrejor och jag minns hur man suktade efter de fina dockorna i leksakshörnan. Och väggen med färgglada fiskedrag som jag köpte till pappa i födelsedagspresent. Platserna man hängde på och kollade film, drack häxblandning (örk), körde moppe på och hånglade tills man fick munsår. Det mesta är sig likt där. Det finns en del nya hus och butiker. Men tiden har stått stilla på många av platserna...och det känns jättekonstigt att se.

Videokalle och Apollo där man spenderade halva studiebidraget i solariepengar, posten där jag skaffade mitt falskleg (preskriberat nu så släpp det, haha. Förlåt pappa. Men jag ville in på Q.), badhuset där jag och min storebror spenderade massor av eftermiddagar och gamla djuraffären där jag köpte fiskar utan att fråga mamma först som fick bo i mammas finaste bålskål. A trip down memory lane. Mysigt. Bra dag med mysigt sällskap.

Konstigt och läskigt att tänka att det är NU som mina barn skapar de där minnena som kommer ligga så väl bevarade i deras hjärtan i resten av deras liv. Vi skapar det nu.  Tillsammans. De kommer köra förbi vårt hus om 30 år och säga "Här sov vi på studsmattan, bråkade om skärmtid, käkade tacos och det var här som mamma missfärgade sitt hår så att hon såg ut som en idiot." Hoppas de minns de bra sakerna. Kramarna, kärleken, diskussionerna om livet, buset, kittlandet av små fötter, spakvällar med ansiktsmask och fotbad och tandborstningen med "speak-out-hållarna" i munnen för att komma åt hela vägen in till kindtänderna utan att skratta och de brända kanelbullarna som vi trots allt bakade tillsammans med Mr Vain på högsta volym...

over and out.

//Meekatt...

torsdag 31 oktober 2019

Doggystyle, Rädd katt & Damsugning?

Torsdag och traditionsenlig pannkaksfrulle i Meekatt Casa som alltid sista dagen på mammaveckan. Idag körde vi "Prettoplätttar" med ägg, banan och kanel (heja supermorsan!). Höstlovet har varit lugnt och skönt och jag börjar känna mig som mig själv igen. Har fortfarande ont emellanåt men inte alls på samma sätt och är nu nästan helt morfinfri. Börjar få tillbaka lite energi och viljan att hitta på saker. Hej livet!

Igår provade vi att ha fina lånehunden Lilly hos oss en stund utan husse närvarande. Gick riktigt bra och barnen bara älskar henne. Hon är jättestor, fluffig och busig. Och perfekt att ha som kudde tydligen.


Vi gick en liten promenad med henne. Eller Elton åkte en stund efter henne, haha. Det är 40 kilo hund liksom. Som känner doften av STRANDEN och då är det svårt att hålla i, haha. Men efter lite träning sa han "Kolla mamma, jag är som han Cecar Millan på TV!" Heja Elton! Lånehund är perfekt. Bus och mys men inget ansvar och inget dåligt samvete. Och Elton som saknat hund så mycket är överlycklig.

Whiskey är inte riktigt lika lycklig, haha.

Vill ni göra er till idag så säljer Lidl Halloweenpasta för 10 kronor. Smakade skit tyckte vi allihop men fin var den! Vi var tvungna att skölja ner lunchen med kanelbullar. Stackars oss.

Alice är på Brunch hemma hos en klasskompis som har fyllt år, Elton spelar fotboll i trädgården med sin klasskompis och jag ska börja packa barnens grejor inför pappaveckan. Jag vänjer mig aldrig. Speciellt inte nu. Tycker bara att det blir svårare med tiden. Kanske för att vi haft det så otroligt mysigt de senaste veckorna. Ingen stress, inget bråk. Bara mys och kramar. Och sånt här:

Den här presenten alltså!

Jag får dra max tre lappar om dagen och kan välja på allt ifrån fotmassage, vedhämtning och se på vår serie ihop till damsugning. Det är kärlek det.

over and out.

//Meekatt...

Det här med barnuppfostran...

De senaste två dagarna har jag fått massor(!!) med mail ifrån engagerade föräldrar som trillat över min gamla krönika om barnuppfostran på Nyheter24. Så här sex år senare cirkulerar den fortfarande och skapar debatt. Bra!
Två mordhot på två dagar...suck. Jag är back in business tydligen. Det gick snabbare än jag hade förväntat mig. Och alltid är det samma sak. Samma föräldrar som blir arga. Och jag måste återigen förtydliga att jag har full respekt och förståelse för att vi alla har olika förutsättningar. Barn med diagnoser. Föräldrar med diagnoser. Olika svårigheter. Men det är trots allt i samma värld alla ska leva. I samma klass. Så jag står på mig och säger att "grundreglerna" ska vara de samma oavsett. Då får väl jag vara dum i huvudet då, haha. Jag kan leva med det. För sån é jag.
(Debattartikel från 2014 ifrån Nyheter24.) "Så, vad händer då om man tar upp debatten kring det här med att föräldrarna måste uppfostra sina barn och sluta dalta med dem? Jo, de kallar dig för barnmisshandlare. Logiskt. Verkligen. Att ta konflikterna med sina barn, att markera när de gör fel, att ge dem konsekvenser/bestraffning vid dåligt beteende och att höja rösten åt dem – det ska vi absolut inte ägna oss åt. Nej, låt oss alla i stället sitta på ett rosa fluffigt moln tillsammans och sjunga Kumbaya med munnen full av cupcakefrosting och hoppas att livet aldrig någonsin serverar våra barn några motgångar.
Alla är kränkta. Mammorna är kränkta, barnen är kränkta och våra husdjur är kränkta. Hela Sverige är kränkt. Hur mådde vi egentligen förr? Innan modeordet tog oss med storm likt ”hen” som kom in och rörde upp våra känslor för ett par år sedan – hur mådde vi då? Kan vi inte bara fokusera på det som är viktigt här i stället? Att våra barn får en trygg uppväxt, att de formas till bra människor med empati, ansvarskänsla, kunskap och respekt för sin omgivning. Att våra barn får en trygg och givande skoltid och kommer ut i vuxenlivet som trygga individer och med rätt förutsättningar för att lyckas där ute? Att stötta vår lärarkår och de eldsjälar som faktiskt finns där så att de slipper kämpa i motvind för att vårt föräldraavsvar brustit? För visst har vi väl ett ansvar?
Folk rasar för att jag menar att vi måste sätta tydliga gränser och lära barnen att respektera oss vuxna. Som om respekt har blivit ett skällsord. När hände det? I min värld är det ett viktigt ord. Ja, självklart måste vi också respektera våra barn MEN – JAG är den vuxna. JAG är den som ansvarar för att mitt barn får de bästa förutsättningarna i världen, inte barnet själv väl?
Barn ska vara barn. Vad hände med det? Barn ska testa sig fram, utvecklas, prova gränser och misslyckas på vägen. Det är då de lär sig. Många föräldrar är i dag antingen för slappa eller helt enkelt rädda för att säga åt sina egna barn. Är man rädd att kärleken försvinner? Det gör den kanske…i ett par minuter. Men den kommer ju tillbaka. Jag älskar alltid mina barn – men ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej. Det går upp och ner. Vissa dagar har man en ängels tålamod – andra dagar är man inte fullt så pedagogisk, haha. Så är livet. Vi föräldrar är inga superhjältar. Jag gör kanske inte alltid rätt men jag gör mitt bästa. Att ha regler, vara konsekvent och tydlig betyder inte att man inte ser barnen och visar dem kärlek och uppskattning, pratar om varför saker blir som det blir och ber om ursäkt. Det ena utesluter inte det andra.
Nu är jag ju dessutom en sån mamma som säger till andras barn (!) och det väckte het debatt inne på min blogg. Jag anser som så att i mitt hus gäller mina regler. Om någon annans barn kommer hem till oss och hoppar i vår soffa och föräldrarna ifråga inte reagerar trots att jag säger ifrån att ”Här hemma hoppar vi inte i möblerna” så ryter jag till. För mig är det lika självklart som att jag inte åker hem till våra bekanta och röker en cigg i deras vardagsrum. Mitt hus – mina regler. Punkt.
Håll ordning på era ungar för fan om ni inte tål att någon annan säger ifrån! Jag ÄLSKAR när en annan vuxen säger till mina barn. Det finns inget mer effektivt. Varför blev det tabu att läxa upp olydiga barn? Vi har väl ett gemensamt ansvar för att våra barn blir bra människor? Eller ska jag gå förbi…när ditt barn blir mobbat på skolgården eller misshandlat i en busskur en fredagskväll för att ”de som slog inte var mina barn”? Kom igen, va!
Jag är till skillnad från andra föräldrar tacksam om någon faktiskt säger ifrån och stöttar mig i mitt jobb som förälder. Vi hade en familj på besök där sexåringen sitter i vår soffa, framför mina barn, och kallar sin mamma för ”jävla fittmamma” och säger att han ska döda henne. Här rann bägaren över för den här morsan och jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut". Ja, det hade byggts upp under en tid men det finns gränser. Mamman ifråga blev jättearg på mig och tyckte inte att det var så farligt och "han menar ju inte det!". Nej, det gör han antagligen inte. Men MINA barn ska inte lyssna på det och tro att det är okej att säga så till sin mamma. Det är väl aldrig okej? Vi umgås inte mer. Hon menar att ingen har rätt att säga till hennes barn. Men GÖR DET SJÄLV DÅ!?! Någon måste ju göra det. Hur ser framtiden ut för ett barn som vid sex års ålder får bete sig så utan konsekvenser? Kommer han ha respekt för lärare, kompisar, flickvänner - sina egna barn? Eller var respekt ett skällsord nu igen?
Många blir förbannade och säger att det aldrig är okej att höja rösten till sitt barn. Det är psykisk misshandel och barnen blir skrämda till tystnad i stället för att lära sig den mjuka vägen. Vet ni vad? Livet är inte alltid mjukt. Vi möter motstånd hela tiden och ja, det FINNS faktiskt även vuxna som skäller på vuxna. Tänk om din första skarpa tillsägelse i livet kommer ifrån din chef? Förnedringen som följer efter att man kissat i byxan, haha. Kom igen! Det är NU det gäller. Det är NU vi formar framtidens chefer, framtidens lärare, makar, framtidens sjuksköterskor, poliser och ledare. Det är VI som gör det.
De formar inte sig själv. Utan konsekvenser och tydliga ramar får vi en bunke lättkränkta vuxna barn som inte har respekt för någon annan än sig själv. De som sitter i skolorna och kallar lärarna för fitta i dag – det är de som ska ta hand om oss när vi blir gamla. De där som får kalla sina föräldrar för vad som helst, som inte får lära sig att det blir straff och konsekvenser av vårt handlande. Är det dom som är vår framtid, eller?
Man reser sig upp på bussen om det kommer in någon som behöver platsen mer, man håller dörren öppen för den som går bakom, man tackar, säger varsågod och förlåt – och man visar respekt mot de som är äldre/sin lärare/sin chef och sin omgivning. Det handlar inte om psykisk misshandel eller maktutövande. Det handlar om sunt förnuft.
Ja, ibland borde jag kanske vara mer pedagogisk än vad jag är med barnen. Men vi har en fantastisk relation och en oerhört stark kärlek till varandra. Det är vi mot världen! (Trots att man ibland vill ta den ena och slå den andra med, haha, vilket jag med all säkerhet nu också behöver förtydliga att jag inte gör!) Uppfostran och kärlek. Det ena utesluter liksom inte det andra som många verkar tro. Jag tror inte att jag ”skrämmer” mina barn genom att ibland skälla på dem. Jag är övertygad om att det i slutändan för oss närmare varandra. Barn mår bra av regler och gränser. Får de aldrig veta när de gör fel – hur ska de då veta när de gör rätt? Man kan inte ”samtala” sig igenom uppväxten och vara bästisar genom allt. Jag är inte mina barns bästis. Jag är deras mamma."
Over and out.
//Meekatt...

måndag 28 oktober 2019

En efterlängtad date i Meekatt Casa!

Nej, inte jag. Jag kan ju inte dejta någon med den här jäkla hårfärgen, haha. Idag var det Eltons dag och han hade planerat allt in i minsta detalj. LYCKO den som fångar hans hjärta i framtiden och får leva sitt liv med honom säger jag! Inte nog med att han alltid hjälper till att klippa gräs, dammsuger nästan varje dag, lagar middag, kliar på ryggen och fixar - han är dessutom grym på att planera en date.

Han bjöd med mammas hjälp in en tjej i klassen på date via sms för ett par dagar sedan. Sen har det räknats minuter här hemma, haha. Han var helt klar med upplägget - det skulle vara en trerätters lunchdate för på kvällarna är det mer pinsamt med date. Han satte menyn, plockade fram finskjortan och dammsög uterummet. Och mamma skulle vara servitris. Idag vaknade han strax innan sex och sen har det varit fjärilar i magen hela dagen. Första riktiga daten!

Klockan ett knackade det på dörren och i hallen stod två fnissiga 8-åringar med rosiga kinder. Underbart! Med sig hade hon ett jättefint armband i ett fint paket. Man smälter ju och vill stanna tiden... Minns fortfarande min stora kärlek Jonas Löfgren som jag var dödskär i från "lekis" och upp till femte klass. Har fortfarande kvar det där fina silverhjärtat han gav mig efter sångstunden med "Här dansar Herr Gurka" på lekis. Silverhalsbandet som Fredrik Nelsson sedan försökte byta till sig mot sin apelsin på fruktstunden, haha. Minnen!

Present skulle inhandlas. Tydligen ska man ha det. Ett fint halsband blev det. Med röd diamant!

Och vin! Haha, nej. Inte till barnen. Ville bara med bilden påminna er alla om att jag fortfarande är en riktig supermorsa, haha.

Fina dukningen och förrätten! Och ALKOHOLFRITT vin.

Huvudrätten - plankstek såklart! Fint ska det vara!

Och dessert. Med ett hjärta såklart.

Ja, man kan ju bara älska det här. Stora lilla fina Elton!

Konversationerna kan man också bara älska:

- Ska du göra slut med andra killar om du ska va med mig?
- Jag vet inte. Jag vet en som har tre!
- Ja, vi får tänka lite på det...jag har ju också tjej.

Nu sover charmören gott i soffan. Och mamman har diskat och röjt efter kvällens middag med barn och extraungar och ett mysigt besök av Camilla. Nu...ska jag gråta en skvätt över mitt fula hår, ta en dusch, vädra ut popcorndoften och sen sova. Men först skicka lite mess med någon som jag blir lite fnissig av...

over and out.

//Meekatt...

Orange Is The New Black! (Skjut mig!)

Jag är snart 40 år gammal och tar fortfarande beslut som mitt 15-åriga jag. Fantastiskt. Inte konstigt att jag sitter frånskild och ensam i ett hus jag hyr med en katt som bästa sällskap varannan vecka, haha. Jag. Är. En. Idiot.

Jag som byggt upp ett Pippiliknande "Jag-kan-tamejfan-allting" de senaste åren. Jag tapetserar själv, bär och bygger ihop tunga möbler, spacklar och målar om, hyr släp och kör till tippen, lagar motorgräsklippare med hjälp av aggressiva trådar på flashback, grillar som en kung, byter vindrutetorkare i vägrenen på motorvägen i ösregn, byter proppar utomhus mitt i natten med ficklampa trots att jag är sjukt mörkrädd, eldar i brasan, installerar X-boxar och skit, jämför och byter elavtal...och håller två ungar och en katt vid liv. (Okej, jag misslyckades med den andra katten men ändå!?) Men att köpa hårfärg - det kan jag tamejfan inte! Skjut mig. Hur är det ens möjligt att vara så korkad när man borde ha samlat på sig en massa livserfarenhet och viktiga lärdomar? Jag VET ju detta. Jag är vuxen. Jag har vetat detta sen jag gick på Björnekullaskolan i Åstorp och köpte billig hårfärg på OJ. Jag gjorde något liknande i 8:an...men inte ens då...lyckades jag misslyckas så brutalt. Fan.

Ljusa upp håret lite? Bra idé Malin! Nämen? Är min vanliga färg slut?! Prova en annan sort? Vilken BRA JÄVLA IDÈ MALIN!!!! Eltons reaktion var "Men MAMMA!? Vad har du GJORT?! Du är ju JÄTTEFUL! Detta kan du aldrig visa för någon!!!

(Här följer lite bilder som jag aldrig mer vill prata om efter detta. Okej?) Men jag lägger ut dem för att varna andra korkade 12-åringar med "uppfräschningsvisioner"...

Lite uppfräschat och somrigt? Please kill me.

Happy Halloween! Meekatt goes Halloweenpumpa.

Nämen! Fy fan vad snyggt Malin!! Så här har du ju alltid velat se ut!! Som Birk-Jävla-Borkason!!??

Lösningen - mössa. Till och med när man sover. Gonatt. Och mer tårar.

"ÅH!!! MAMMA!!!!!! Jag som trodde att jag var adopterad men nu ser jag ju att du är min RIKTIGA mamma!!!" När man tar det här med "Crazy Cat Lady" lite för långt och färgar om håret för att matcha katten...

Jaga frisör i timmar...en lördagskväll. Enkelt. Not. Mössan på och iväg igår förmiddags. Hejdå halva lönen och hela min värdighet. Men i detta läget skulle man kunna offra båda barnen, bilen och katten för att se normal ut igen.

Ångesten...fy fan.

Gjorde slingor...för att blanda upp det. Kändes lite grönt och hårbotten var orange. En omgång slingor till...sen var det ganska okej tyckte jag. Sen hem. För att upptäcka att det är grönt...med orange i hårbotten. Frågade barnen som sa "Oj, mamma. Ska det vara så? Grönt?!" Panik. Jaga frisör igen! Hejdå halva lönen och hej fula jag - nu helt utan värdighet. Nu har jag rött hår...eller brunt...med inslag av orange...typ. Och vill gråta när jag ser mig i spegeln. Fortsätter leva i min mössa tills någon som tror sig kunna rädda mig hör av sig.

Ja, men varsågoda för det här då?!

over and out.

//Malin i 8:an...still going strong tydligen.

söndag 27 oktober 2019

Skämsmössan på!

...och den åker INTE av förrän jag också kan skratta åt det här. Jag är snart 40 år (!) men det hjälper tydligen inte när jag ska ta beslut. Jag. Är. En. Idiot. En idiot i skämsmössa och snart halva lönen fattigare.


På tal om hjärnbrist...kolla min och Alice konversation ifrån gårdagskvällen:


Två särskrivningar och en "hjärna". Gör ont i mitt författarhjärta, haha. Älskade unge. Älskar att hon har humor och att vi kan skratta åt sånt här. Tänk om man hade fått en sån där känslig och lättkränkt liten unge. Då hade jag ju fått lämna tillbaka henne. ;)

Nu...mer kaffe...i skämsmössa. Kanske uppdaterar utan mössa om några timmar. Just nu är känslan "Skjut mig".

over and out.

//Meekatt....

fredag 25 oktober 2019

Hållbar utveckling, Stolta barn och "En betre värd"!

Idag var det mässa på Mellbystrandskolan och våra barn fick visa upp resultatet av veckans arbete i temat "En bättre värld". Massor med stationer över hela skolan med allt ifrån teater, filmer, sånguppvisning, häftiga kreativa byggen och experiment. De har arbetat med ämnen som hållbar utveckling, mobbning, krig, föroreningar, sjukdomar, miljögifter och en massa annat superviktigt och engagemanget har varit stort både i skolan och hemma. Fantastiskt! Lite bilder ifrån dagens härliga utställning:

Elton, Emil, Noel och Charlie gjorde ett träd av plast för att visa hur det är i naturen. (Ja, denna mannan dricker så mycket Pepsi Max att de kunde verkställa sin idé med korkarna. Bra mamma...eller inte, haha.

Alice var med och gjorde en pratande soptunna som förvandlade sopor till jord.

Sånt HÄR kan man ju bara älska! Lämnade en lapp med "Bjud på choklad!". ;)

Fuck mobbning! Exakt! Bra där!

Och "kempa för milj...ön"!! Älskar detta!

Medicin mot cancer! Jag stinker fortfarande vitlök, haha. Klart man provar!

Och någon hade en morfar som hade en vekst som gör att man blir lite friskare mot malaria. Fatta så jäkla bra?! Skolan är full av blivande stjärnor!

Och om man har rent vatten...så ska man dela med sig! Fint!

Tack alla härliga lärare och fritidsledare och andra vuxna på skolan som engagerat barnen i detta! Så glad att ha barnen i en så bra skola med duktiga vuxna och härliga roliga ungar! Så stolta över sina projekt allihop. Och MODIGA! Teater inför föräldrar och kompisar. Sång och musik. Heja heja!!

over and out.

//Meekatt...