måndag 27 mars 2017

Malmöhäng, En tom säng & 100% vi!

Måndag, ny vecka och nya möjligheter. Carpe fucking 2017 fortsätter och jag försöker hålla fokus på BRA saker! Helgen spenderades bland annat i ett soligt och härligt Malmö. Prosecco på en skön uteservering i bara vårjacka, planka på Mando (såklart!), övernattning på Hotell Renaissance och sen en sväng inom pappa. Riktigt mysig helg! ♥

 
Superfina rum!! 
 
Mitt "nya" jag vaknar klockan sju på morgonen. Helt sjukt. Jag har ALLTID varit aptrött på morgnarna men det har tydligen hänt något. Kan det vara åldern? Börjar jag bli vuxen? Gammal?! Så ja, i söndags klockan halv åtta var jag ute på morgonpromenad i fina Malmö. Jag mötte 2 svanar, en cyklist iklädd frack, en man som ville ha pengar till kaffe och en tjej i 25-årsåldern som med stor säkerhet ägnade sig åt söndagens "walk of shame".  Hej Malmö.  


Sen kom vardagen igen. Och man kommer hem till den där tomma jävla våningssängen och det hugger till i hjärtat. Ibland känns den extra tom. Jag sover där nästan varje natt när barnen inte är hos mig. När de väl är hos mig...ligger vi alla i min stora säng. Inatt...kändes det väldigt tomt. Men jag vet ju att de har det bra hos pappa...och jag måste vänja mig. Men det är svårt. Elton ringde igår och berättade vad de hittat på i helgen. Att Alice hoppat från 3-meterstrampolinen på nya badhuset. Han var jätteglad. Jag missar allt. Hälften. Jag vill heja på henne, ta en bild och krama om henne och säga "Du är världens modigaste Alice!". Så då bryter jag ihop. För att stunden senare inse att jag alltid hatat badhusbesöken och om vi fortfarande varit samlade...så hade jag inte följt med och hejat på i alla fall. Jag måste fokusera och hålla mig över ytan. Jag får så många andra stunder. Och när jag har dem är det 100% vi. Alice sa en dag att "innan du flyttade låg du mest i soffan och var trött mamma och nu är du alltid glad!" Jag greppar hårt om de orden, upprepar dem för mig själv hela tiden och tänker att även om det är skit för barnen...så ser de också de bra bitarna.

 
over and out. 

//Meekatt...


fredag 24 mars 2017

Fredag på jobbet...

Så här kan man ha det en fredag på jobbet... Strålande sol, härligt sällskap och bubbel! Sämre kan man ha det!

Fredag, Poddplaner & Rumsren katt!

Då var det fredag och solen skiner! Jag vaknade halv sex (vad har hänt?!) och gick en promenad och sen satte jag mig i soffan med en kaffe och datorn i knät. Sister Hazel och jag. Bästa morgonen! Nu får jag dock ta tag i de sista beställningarna som ska lämna kontoret innan jag kan stänga webshopen. Jag ska lägga all min tid på mitt nya roliga projekt och då får tavlorna stå åt sidan. Jag har ju sagt att jag ska ägna mig åt saker som jag mår bra av, ta bort allt som stressar mig och göra det som är kul. Carpe fucking 2017!

Jag pratade med fantastiska Tommytott i morse och vi har också en kul grej på gång. Vi ska starta upp en podd tillsammans och det kommer bli helt galet roligt. Mammamaffian kan gå och få utskrivet lugnande redan nu för vi har inga gränser...alls! ;)
 

Jakten på lägenhet i Halmstad fortsätter och det är ju inte så lätt. Tydligen ska man veta om att man ska skiljas långt innan man gifter sig för folk har stått i kö på de där lägenheterna i 15 år. Är det någon som har kontakter/tips/har en egen lägenhet för uthyrning så hojta till! Jag och barnen behöver en 3:a - hyfsat centralt med inflyttning i förrgår...typ. Vi är rumsrena alla tre, mer beroende av internet än alkohol och är hyfsat tysta efter 19,30 på vardagar. Så - tips?! (Hör av er till mig i så fall på info@meekatt.com) 

Nu - mot posten! Sen in till kontoret och göra lite nytta...och sen BUBBEL - för att det är fredag! ♥

over and out. 

//Meekatt...

torsdag 23 mars 2017

Godmorgon Halmstad, Sol & Motherfuckers?

Alltså det här med att sitta och jobba mitt i stan är verkligen helt ljuvligt! Ifrån att sitta hemma i min ensamhet i onepiece till att sitta mitt i Halmstad City (påklädd!), mötas av glada personer och kaffe på morgonen och dessutom ha nära till allt...är oslagbart! Precis vad jag behöver just nu. Saker man mår bra av - check!

Jag började morgonen med en promenad genom fina Halmstad och kände nästan hur min "Per-Gessle-förälskelse" till staden blommade upp inom mig. Antagligen var det bara jävligt dålig kondis, svett under de långa brösten och andfåddhet som gav sig till känna - men det där kan faktiskt lätt förväxlas med kärlek och lust.

 
Alltså kolla så fint!! 

Elton blev dålig igår och jag hämtade en trött kille på dagis efter lunch. När han väl kom hem ville han cykla en runda, "bygga en asahäftig grej i garaget" och spela fotboll. Så sjuk var han, haha. Men som fotbollsmorsa får man ju ta sitt ansvar och vi övade på det här med att "bollen ska bli din bästa vän". Svårt när mamman är bollrädd och duckar och vänder arslet till varje gång ungen skjuter...men heja mig. Elton vrålar "Kom igen mamma! Var inte rädd! Du får den i huvudet bara men man kan inte dö!". Jag ska köpa "hockeymålvaktsutrustning"! (<-- Vilket långt jävla ord?!)

Jag tror nog det var lite mammamys han behövde och efter vår skitmorgon var det inte så konstigt. På kvällen kom Freddy och hämtade barnen och nu är det alltså pappavecka. Jag skulle ta en duschfight med glädje redan idag... Men jag har lovat mig själv och barnen att på pappaveckan ska jag fokusera på det som jag blir glad av - jobbet, träningen och andningen. Och på att hitta en lägenhet till oss i stan. På mammaveckan ska jag sluta tidigt, ha energi över till mys och bus med barnen och kraft att överleva fighterna på morgonen. I. Can. Do. It.

Nu - kaffe och jobb! 
 
 
 

over and out.

//Meekatt... 

onsdag 22 mars 2017

It is ok...


Dagens visdomsord. 

over and out.

//Meekatt...

Sämst mamma, Duschkrig & 9-åringar!

Idag började jag dagen som världens sämsta mamma. Ni vet en sån morgon när man laddar för ångest HELA dagen sen. Fan. Ibland vill man bara gömma sig under en filt i soffan och glömma bort att man har barn och en massa ansvar. Ibland är man verkligen sämst...


Jag vaknade halv sex i morse, gick ut och gick en promenad och kom hem och väckte Elton vid halv sju. I vanlig ordning vaknade han jätteglad. Han sprang in i duschen, sjöng nakensången och tvättade hårt glatt. Sen klädde han på sig, fixade frillan med en halv burk vax och satte en tofs i luggen. Sen var det dags för storasyster... Skjut mig. 

Det finns ingen i hela världen som hatar att duscha mer än Alice. Och det är totalt oförståeligt för mig som ÄLSKAR att duscha. Igår bestämde vi att det var "duschmorgon" idag och jag väckte henne kvart i sju. Då drog kriget igång. Och JÄVLAR vad hon kan flippa ur! Ingen kan provocera mig mer. Hon beter sig som en trotsig jäkla tonåring och jag sjunker ner till exakt samma nivå. Jag hatar det. Efter förhandlande, fjäskande, hot och mutor fick jag till slut nog och ungen åkte in i duschen med mammavåld. Argaste blicken (tack mamma för att jag ärvde den!), ilsknaste rösten (jobbar på att bli av med den) och med minus 200 i tålamod. Alice skrek som om någon försökte döda henne, Elton blev ledsen och jag bröt ihop. "JAG VILL TILL PAPPAAAAAA!!" Och då kom det där...som  inte får komma. "Skönt! Jag vill också att du ska till pappa just nu för det här orkar jag inte med!" Jag vet. Det är inte okej. Jag får inte. Jag VET att det är ett helvete för barnen just nu och jag får inte sjunka till den nivån. Men jag kämpar mig blå just nu för att hålla mig över ytan. Och hennes utbrott kunde jag inte hantera förut heller.

Efter dusch och en ännu tjurigare påklädning satte jag mig i köket. Alice om ut och kramade om mig och vi sa förlåt till varandra. Jag sa att det var dumt att säga som jag sa. Hon sa förlåt för att hon betedde sig som en 3-åring och skrattade lite åt sig själv och hur hon hade betett sig. Sen åt vi frukost tillsammans. Jag frågade om hon ville åka till pappa idag och sa att det i så fall är okej. Ibland behöver man en paus ifrån varandra. Eller en pappakram på en mammavecka. Hon ville stanna och ha myskväll...


Jag lämnade två glada barn på dagis/skolan idag. Gympapåsen med, frukt med och överdragsbyxor packade. I can do it. Även om jag vill gräva ner mig själv emellanåt. Är så van vid Freddy som har ett fantastiskt tålamod med mig och barnen och som alltid har koll på allt. Ibland känner jag mig som en 17-åring som blivit utkastad av mina föräldrar för att jag blev gravid för tidigt och nu ska klara mig själv. Som att jag måste överbevisa världen att jag kommer klara det. Imorgon är det torsdag och barnen ska till pappa. Andas ut. Ner i magen. Fokus på mitt nya spännande projekt och på en framtid som jag faktiskt kan forma precis så som jag vill ha den! I. Can. Do. It. 

Hur hanterar man den absolut värsta trotsen utan att sjunka ner till samma låga nivå? Och gällande 9-åringar...är era också som små 16-åriga monster? (Ja mammamaffian, jag sa monster. Och jag menar det.)

over and out. 

//Meekatt...

tisdag 21 mars 2017

Det började bra...

Jag vaknade klockan kvart i sex i morse. Klädde på mig, satte upp håret i en fulfläta och gav mig ut på en timmes promenad på stranden. Heja mig!? Sen kom jag in till kontoret...och det bjöds på fika. Ett geni (på Östras i Halmstad) har alltså korsat en stor sockrig munk...med en vaniljbulle...med ett danskt wienerbröd...typ. Hallefuckinglujah säger jag!

 

Snart dags att avsluta och åka och hämta barn. Vill ni se en förebild på skapelsen jag moffat i mig så ligger det en bild på min instagram (Meekatt).

over and out. 

//Meekatt...

Lustfyllt, Kontaktannons & Bröstproblem!

Hej på er! Tack för superfin respons efter min "nystart" som krönikör i Hallandsposten! Det känns jätteroligt att vara tillbaka och Elton är så stolt över sin första helsida, haha. Jag körde till affären för att köpa tidningen i lördags och kände hur jag började backa ifrån tidningsstället när jag såg den. Det är ju inte alls pinsamt att stå i kassan och köpa tidningar med sig själv över halva framsidan, haha. Klicka HÄR eller på bilden för att läsa ett stort reportage om mig och se bästa bilden på Elton. Det är ju väldigt lätt att ta seriösa pressbilder med en 5-åring... ;)

http://www.hallandsposten.se/nyheter/laholm/malin-meekatt-birgersson-%C3%A4r-tillbaka-efter-separationen-1.4197166
Diskret är mitt andranamn...  
 
  
Fina Elton! ♥ 

Min första krönika för 2017 hittar ni HÄR. Men ja, jag ser nog vad Ullis på Hallandsposten försökte göra här. Inte nog med att hon gör ett jättefint reportage om mig. Hon lägger dessutom upp det som en kontaktannons. Tack bäst Ullis! 2 flugor i en smäll liksom, haha. Separation i all ära men nu jäklar har katten fått "lusten" tillbaka. Och det funkade. Vem behöver Badoo och Tinder när man kan få ett mittuppslag i Hallandsposten? Jag har fått massor med spännande erbjudanden i inkorgen. Allt ifrån "Får jag bjuda dig på middag en dag när du flyttat in till Halmstad?" (obs. jättetrevligt såklart och uppskattat!) till "Så katten är singel och redo för bus nu?" (eeeh?), "Ligga?" och "Jag har gott om plats över i mitt stora hus och det skulle va mysigt med lite sällskap. Du skulle knappt märka av mig!". Jag söker ju i och för sig efter en lägenhet i Halmstad men jag känner mig inte riktigt redo för sambolivet än...med en främmande karl...i hans hus. Oavsett hur osynlig han är, haha. Men TACK för fina erbjudanden. Sitter någon på info om en 3:a hyfsat centralt (utan inneboende karl!) så får ni dock gärna hojta till.

I helgen var vi hemma hos bästa vännerna Tina & Roy på Tacos, vi var på fotbollscup i Oskarström, hade två kompisar på övernattning (dvs. jag hade 4 ungar i min 160-säng!) och i söndags var det träning för Elton med LFK. Bästa timmen på hela veckan enligt lilleman! ♥ Han ÄLSKAR sin fotboll och tycker att tränarna är coolast i världen. Kan inte nog berömma de där fantastiska grabbarna som lyckas styra upp en hel idrottshall full med 5-6-åringar och få dem att lyssna och lära sig. Heja er!

  
Stolt kille! Kläderna är ett minne ifrån mammas något dimmiga glansdagar i Amsterdam.
  
Igår var jag i Malmö på Emporia med Elin. Jag har ju varit duktig och kommit igång med träningen efter 37 års vila (haha) och detta har resulterat i att jag och mina redan ganska sorgsna bröst minskat 3 storlekar. Efter att ha inlett morgonen framför spegeln skrattandes (och gråtandes) under en timmes lång bh-provning insåg jag att det det var dags för nyinköp. 

 Meekatt goes...topless?

Nu ska jag rulla upp brösten i en ny bh och ratta Meekattbilen till stan och jobba med ett superroligt projekt som jag bara LÄNGTAR efter att få dela med er! En dröm ska gå i uppfyllelse och jag har en miljard fjärilar i magen. (Och 100 gram Geisha som jag åt till frukost idag. Bra Malin.)

over and out. 

//Meekatt... 

måndag 6 mars 2017

Längtan, Ny energi & Skriveri!

Så har jag hamnat "hemma" på Espressohouse i stan igen...med datorn...kaffet och sorlet från alla människor som stressar runt i köpcentret. Bästa stället att skriva på! Något hände efter förra inlägget och nu vaknar jag med kli i fingrarna på morgonen. Känner en enorm lust att skriva igen och sitter till och med och filar på mitt manus. Det där svåra manuset...som jag gömt undan...för att det gör för ont att skriva på det. Manuset som samlar all den där smärtan och förtvivlan. Plötsligt känns det lättare...och viktigare...att slutföra.

Tack alla ni som hänger kvar, peppar, stöttar, kommenterar och ger er kärlek. Jag är överväldigad av alla fina mail som kommit och jag tror inte ni kan förstå hur härligt det känns...att ni fortfarande uppskattar mig...sån som jag é. Även när hela jag är kaos. Tack.

Freddy är hemma ifrån Korea. Jag har nästan sovit sen han kom hem. Supermorsekrutet var slut och i samma stund han kom innanför dörren kom två veckors trötthet ifatt mig. Det känns som att jag inte gjort annat än plockat fram mat, plockat undan mat, diskat, tvättat, dammsugit, plockat fram kläder, tvättat och tjatat om överdragsbyxor i två veckor, haha. Barnen har varit fantastiskt duktiga och hjälper till en massa - men när man är lite låg...och inte van att göra ALLT...så blir det tufft. Men jag är på väg uppåt och jag börjar känna att jag längtar efter saker. Det var ett tag sedan jag kände så. Nu längtar jag efter vår, sol och en massa golf! Och Göteborgsluft! Det behöver jag! Låsa in mig i ett rum i Göteborg och skriva, dricka rödvin och moffa choklad i onepiece...

Jag är sugen på att börja plugga igen. Har hittat en distansutbildning via högskolan i Göteborg som hade varit klockren för mig. Jag älskade ju att plugga...när det inte var matte och bokföring, haha. Det skulle jag ju aldrig ha nytta av i alla fall...tänkte jag. Sen startade jag företag...och behövde bokföring. Skjut mig. Men jag tror som sagt att det kunde vara en bra grej. Om jag nu inte får det där jobbet jag varit på intervju för...och hoppas en massa på. Malin goes vuxen liksom. Heja mig?

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, maila runt till lite gamla kontakter i skriverivärlden och berätta att jag lever igen...och hoppas att de inte glömt bort mig.

Ha en fin dag!

over and out.

//Meekatt...

torsdag 2 mars 2017

Riktiga andetag!

Jag får många frågor gällande bloggen och mitt skrivande och jag känner kanske att jag behöver svara på en del. Jag har övervägt att lägga ner bloggen helt. Känner att jag inte levererar, får dåligt samvete och känner mig sämst i världen. Jag älskade ju bloggen och skrivandet! Jag älskade kommunikationen med alla härliga och ärliga föräldrar och jag fick så mycket pepp själv i mammarollen och i livet i allmänhet. Och sen älskade jag ju debatterna. De arga kommentarerna, att ge svar på tal, diskutera, ifrågasätta. Jag älskade till och med idiotin som ibland fyllde inkorgen. Jag gick igång på näthatet och kände att jag vibrerade av lycka när jag fick skriva av mig och bemöta det. Jag kände att jag hade något viktigt att förmedla och att jag gjorde det förbannat bra emellanåt.

När det började krisa mellan mig och Freddy förändrades det. Eller jag förändrades. Det var plötsligt inte lika kul att bli igenkänd överallt. Det kändes som att det stod SKILSMÄSSA i pannan på mig och som att alla visste vad som hände i vår privata sfär. Där jag inte släppt in någon. Plötsligt var det jobbigt att bli stoppad på stan av främmande människor som bara ville ge mig en kram eller tacka för en bra blogg. Jag kände att jag var skyldig alla en massa förklaringar. Misslyckandet...

Jag har delat med mig av mitt och vårt liv...men bara en liten del av del. Plötsligt kändes det som att jag var inte längre var ärlig...mot er. Jag har alltid varit det. Skrivit det jag känt och menat och varit noga med att dela med mig av min verklighet på ett öppet och ärligt sätt - för sån é jag. Allting med bloggen har ju handlat om det. Och det är det jag fått mina läsare på. Ärligheten och öppenheten. Att jag vågar säga som det är. Inga rosa moln. Men när det händer saker i livet som man inte vill eller kan vara öppen med så känns det falskt att skriva om andra saker. Som att man gömmer verkligheten. Som att verkligheten inte är viktig. Och det är den ju. Den är ju viktigast. Och så oerhört svår att leva i. Det enda som hade kunnat hjälpa mig framåt hade egentligen varit skrivandet men så har man människor att ta hänsyn till. De man älskar mest. Och då går det inte. De icke befintliga rosa molnen...blir svarta. Och där står jag...ensam...och oförmögen att få bearbeta livet på det enda sätt jag kan. Med skrivandet. 

Jag har kommit en lång väg känner jag. Jag har tagit tag i tunga bitar och jag har hittat människor omkring mig som kunnat hjälpa mig fram...och upp. Jag vet ju att det är sorgen efter mamma som nästan slukat hela mig och jag börjar inse att jag låtit den göra det. Jag har gömt mig bakom den istället för att leva med den. Den försvinner aldrig. Den blir inte lättare och jag kommer aldrig att bli överens med den. Jag kommer aldrig att förlåta livet för att det svek mig. Men jag har en mening som ekar i huvudet hela tiden som håller mig ovanför ytan. Jag bröt ihop inför en psykolog och förklarade att jag kände att jag kommer att dö om jag pratar om det. Det känns som att jag ska dö. På riktigt. Om jag säger orden...att mamma blev sjuk och dog...och lämnade mig. Då kommer jag att dö. Hjärtat slutar slå. Alltså kan jag inte prata om det. Hon tittade på mig och sa "Det värsta som kan hända har redan hänt." Jag upprepar de orden inom mig och hittar en slags tröst i det. Det värsta som kan hända har redan hänt. Det kan inte göra ondare, det kan inte bli svårare och jag kan inte trilla längre ner i sorgen och förtvivlan. För det värsta som kan hända har redan hänt och jag överlevde ju. Så jag började tänka annorlunda och plötsligt kunde jag andas lite längre ner i magen igen. Riktiga andetag...ner i lungorna. Den känslan! Allt annat som sker i livet är egentligen små saker. Vi tar oss igenom allt. För alla finns ju kvar.

Jag har också insett att jag tappat bort den jag är. Jag har gömt mig bakom sorgen och i arbete och glömt bort Malin. Låter äckligt klyschigt men när det blev för jobbigt att vara Malin...så slutade jag vara det. Stängde av. Och istället för att sätta mig ner och prata med Freddy om hur jag kände så körde jag på i 120 och tänkte att jag kör tills det smäller. Sen tar jag tag i Malin. Och det smällde...

Allt som hänt de senaste åren känns som ett vakuum. Hypen kring boken, releasen av min norska bok, vår separation. Allting på en och samma gång. När det man längtat efter mest i livet krockar med det man fruktat mest i livet...rasar man. Oavsett hur roligt det roliga är. Att vara lycklig och stolt över sig själv samtidigt som man hatar sig själv...går inte ihop. Lyckan blir oförtjänt. Jag förtjänade inte att vara stolt över mig själv samtidigt som hela min familj rasade. Hur får man ihop det?! Så jag gav upp. Släppte taget om drömmen. Jag hade den i handen men jag kunde och fick inte njuta av den. 

Livet förändras. Människor förändras. Men vardagen nöter ju på och allt det som jag älskar och brinner för finns ju kvar. Det är inte bara mörker även om en del av livet är tungt och svårt. Jag hittar nya vägar, nya mål och nya drömmar. Jag bygger upp mig själv och den jag vill vara och jag har lovat mig själv att 2017 ska bli året så jag blir hel igen. Jag ska ta reda på vem jag vill vara, hur jag vill vara och jag ska ge mig tid att känna efter. Älskar att jag lärt känna Elin som tvingar ut mig på långpromenader varje dag. Älskar att jag har Tina i mitt liv som stöttar mig i ALLT jag gör. Älskar att nya möjligheter öppnar sig och jag är spänd på framtiden. Jag älskar mina barn och sättet de älskar mig på. Villkorslöst. Även när jag inte förtjänar det. Jag älskar att Freddy finns i mitt liv även om jag inte förtjänar varken hans kärlek eller vänskap just nu. Men efter så många år...så vet jag inte hur jag lever vidare utan den. Och jag älskar skrivandet. Och 2017 ska bli året då jag gör saker jag mår bra av...istället för saker som drar mig nedåt.

Och jag älskar att jag kan andas ner i lungorna igen. Efter 10 år med en stor klump i halsen...så kan jag säga att jag saknar mamma något oerhört. Men jag behöver inte hålla andan när jag sagt det. Riktiga andetag.

TACK ni som hänger kvar! Tack ni som hör av er, kommenterar och läser även när jag är Sveriges sämsta bloggare. Jag behöver er pepp mer än ni kan ana! ♥

over and out.

//Meekatt...