fredag 11 september 2020

Förlåt Skummeslöv, Hej Göteborg & Elkicksdöden!

Hej Skummeslöv! Nej, det var inget krigslarm som utbröt i morse. Det var heller inte fel på era TV-apparater eller konstiga brunstiga djur på slingan. Det var Céline Dion som uppenbarade sig i högtalarna klockan 08:15 i Meekattbilen med "The Power of love" och min egen inre Céline kröp ur sitt skal och tog ton. Och hallefuckinglujah vad BRA jag var!? Helt sjukt! Jag hade ingen aning om att jag var så bra faktiskt. Fick till toner så höga att Simon Cowell hade hoppat ut sina kallingar och gett mig en Golden Buzzer. Ja, det var alltså känslan...där och då...när jag gled fram i 40 km/h i min inte så diskreta bil längs Kustvägen mellan Mellbystrand och Skummeslöv i fluffiga inneskor och oborstat hår. Sen parkerar jag vid Svens Livs och inser att bakrutan varit nere hela tiden. Förnedringen… Lika bra att fullfölja och gå in och handla i fluffiga morgonskor. Suck. 


Jag såg på Facebook i morse att en vän till mig åkt ambulans igår med gallstensanfall. På sin födelsedag dessutom. Jag vet ju allt om det där så jag köpte med mig en present och lite god frukost och körde hem till henne för att kolla läget. Dörren till altanen var öppen och dörren in in till huset på vid gavel så jag stegade försiktigt in och började ropa. Stackarn sov som en gris och flög upp skräckslagen och yrvaken. "Halli hallå!". Precis vad hon behövde efter en ambulansfärd och 4 timmars sömn. En uppsjungen uttråkad Céline i joggingbrallor med sockerbullar i högsta hugg. Förlåt Tessan. Men jag tycker om dig. Och sockerbullar! Grattis igen! Ring mig nästa gång så kan vi kanske samåka in - blir ju ändå roligare att vara hög med en kompis.


Veckan har mest gått ut på att vänta på måndagens besök på Kirurgmottagningen i Kungsbacka där kommande operation ska planeras. Börjar bli sjukt uttråkad av att vara sjukskriven men nu hoppas jag i alla fall att jag ska få en ordentlig utredning och att jag ska bli frisk - en gång för alla. Jag hade i alla fall ett spännande möte i Göteborg häromdagen och checkade in på hotell för att passa på att kombinera detta med att skriva. Åh, vad jag saknat det! Jag vet inte hur många timmar jag suttit i Göteborg och skrivit. Bästa platsen! 


Nu bodde jag på Post Hotell som helt klart blev en ny favorit med sina enorma fönster som man kunde sitta och skriva i, ljuvlig frukost och pool på taket. Njuren höll sig snäll och jag kunde till och med simma ett par längder och träffa en kompis på Mr Cake och äta livets bästa solbulle. Jag avslutade Göteborgsvistelsen med att sitta ett par timmar i lobbyn på Hotell Eggers och skriva. Helt underbart! Som en galen blandning av mitt älskade Wapnö slott och en Pinchosrestaurang. Dessutom doftade det jättegott och man fick choklad till kaffet. Här ska jag bo nästa gång jag åker upp!


Jag älskar Göteborg. Verkligen. Men! Och det är ett STORT MEN. De där jävla spårvagnarna!? Det är fullständigt livsfarligt för oss med skåneblod i våra ådror att gå runt i Göteborgs stad. Vi är inte vana vid detta. De är ÖVERALLT. Samtidigt! Ifrån alla håll och helt utan förvarning svänger de in mitt framför en. Man hör dem knappt - inte ens när de tutar för att man ska kunna fly för sitt liv vilket hände mig minst tre gånger under en och samma promenad. "Se upp! Spårvagn från båda håll!" står det på skyltarna. Och till detta ska man då dessutom lägga till alla bussar, galna cyklister, bilar, fotgängare och en ännu farligare grej - Elsparkcykeln! Vafan! På riktigt? Det känns som att man hamnat mitt i en krigszon i Fortnite. Man kan läsa att "Det går på ett kick att ta sig fram i Göteborg numera, sedan elsparkcyklar och elcyklar rullats ut på stadens gator. Lika smidigt som det är att ta sig från A till B är det att parkera - när du klivit av behöver du inte ens oroa dig för stöldrisken". Fint ju! 

MEN! Det de missade att informera om här att vi människor som tar oss fram genom att gå...med våra ben...kan dö elkicksdöden precis när som helst. Hela Göteborgs innerstad är full med elkickar och de ligger slängda precis ÖVERALLT - som cigarettfimpar typ. Och när man som turist har fullt upp med att "Se upp!" efter spårvagnar som kommer ifrån ALLA håll samtidigt ska man dessutom SE NER och akta sig för att snubbla över cyklarna som "så smidigt rullats ut" på stadens alla gator...bokstavligt talat. 

Se upp för fan! Och NER!

over and out.

//Meekatt... 

onsdag 2 september 2020

På rosa fluffiga moln...

Livet alltså. Så himla härligt ibland...och så fruktansvärt svårt ibland. När någon man känner drabbas av det absolut värsta som någonsin kan hända. På en sekund förändras allting och man faller handlöst ner i ett mörker. Det som var viktigt igår är så totalt oviktigt idag. Som att hjärtat lagt sig på en spikmatta. Man kan inte tänka klart och man får ingen luft. 

Siri...vackra spralliga lilla tjej! Med ett helt liv framför dig! Med en familj som älskar dig oändligt! Ditt liv slocknade och tusentals människor håller andan. Hur kunde detta få hända? Fina glada roliga Siri. Bara fem år gammal påverkar ditt öde ett helt land och får oss alla att känna den där vidriga paniken, maktlösheten och ångesten. Tänk om...det var vi? Hur fan överlever man? Men man överlever...för att man måste. Och för dig lilla Siri. För att ditt liv är viktigare än din död. För alla fina minnen som din mamma och pappa bär med sig i sina hjärtan varje dag i resten av sina liv. All sockerdricka i hjärtat. För alla skratt och allt bus med dina syskon som de kommer minnas för alltid. Därför överlever de. Och du kommer fattas dem. Varje dag. Alltid. När de vill men inte kan krama dig, pussa på dig, skratta med dig och leka med dig. Varje dag. 

En människa valde att sätta sig i sin bil onykter. Och på det mest meningslösa sättet släcka två liv. Så otroligt onödigt och fel. Så vidrigt för alla anhöriga...och alla vänner runt omkring. Så fruktansvärt sorgligt och fel. Fina lilla Siri. Något blev fel. Du skulle ju finnas kvar här. 

Det finns inga ord. Det finns ingen tröst. Det finns inget som ger världen Siri tillbaka eller som torkar tårarna på Mick och Felicia som förlorat sin älskade dotter. Ingenting. Men en nära vän till familjen har startat en insamling på Facebook "Siri vår ängel" för att underlätta lite i det helvete som familjen nu går igenom. En fin begravning, en säker bil, möjligheten att kunna få vara hemma och försöka hitta ett sätt att andas igen...utan att gå under ekonomiskt. Det är det enda vi runt omkring kan hjälpa till med. Kan ni bidra med en liten slant så snälla gör det. Hoppa över något onödigt i helgen. 

Önskade denna dagen också när ja vakna att allt var en mardröm men tårarna bara fortsätter rinna älskade Siri inatt fick jag en kram av dig i min dröm och du sa att du saknade mig precis som du alltid gör när jag kommer hem från jobbet eller bara varit och handlat en kort stund . Jag önskar de var jag som fick springa till dig nu och ta upp dig i min famn och förklara hur mycket du betyder för mig och saknar dig min underbara lilla Tiddi. Mitt enda sätt just nu för en liten ro i kroppen är att få krama alla dina underbara syskon och fantastiska mamma som du hade älskade lilla du, och din stora fina familj som finns runt om oss och dig. Är så ledsen lilla Siri för att allt slutade så här för dig, livet är så fruktansvärt jävla orättvist.

Han bara tog hela ditt spralliga lilla liv på några minuter, de gör mig så frustrerad och ledsen. Jag vet att du inte vill att vi ska känna ilska och hat, för sån var inte du Siri. Du ville bara att kärlek och kramar med en massa godis skulle finnas och jag ska försöka hålla mig till dessa tankarna genom resten av mitt liv för dig älskade lilla Siri men just nu gör de så ont att inte få känna dig vid min sida längre 😭❤️Älskade lilla Tiddi, du är så fin glöm aldrig det !" (Pappa Mick)

Hjärtat går fullständigt i bitar när man läser orden. Man kan känna smärtan och man kan smaka tårarna. Fy fan. När min mamma dog skrev jag "Sov gott!". Men Siri sover ju inte! Hon flyger fram på en enhörning bland rosa fluffiga moln och sjunger glatt. Hon kikar ner på sin familj och säger "Lev nu! För mig!". Och vi här nere ska minnas, leva, fortsätta påminna vår omvärld om hur oerhört illa det kan gå om man inte stoppar den som är på väg att sätta sig bilen onykter. Åk inte med, ta nycklarna, göm dem, kasta bort dem, ring polisen, bjud på en taxi - vad som helst. Låt Siris liv få en mening och inte bara bli statistik. Låt henne bli den ni tänker på och som påminner er om att vara uppmärksamma och göra allt i er makt för att förhindra att fler familjer möter samma öde. 

Länk till insamlingen: "Siri vår ängel" . All styrka, kärlek och kraft till familjen, alla anhöriga och vänner! 💗 

over and out. 

//Meekatt...

torsdag 2 juli 2020

Att sakna...

En del saker förändras aldrig. En del människor förändras aldrig. Och det är ju både bra och dåligt. Jag tänker ofta på det. På hur jag vill att saker ska vara annorlunda även om jag själv ofta fortsätter på samma sätt. Som om "annorlunda" skulle knacka på dörren och säga "Hej Malin, nu kör vi!". Annorlunda är kanske inte bättre alltid? Jag fastnar i saker. I människor. Jag vill inte gå vidare. Men jag vill inte stanna upp heller. Jag klamrar mig fast. Och jag springer ifrån. Livrädd för att vara ensam. Livrädd för att inte vara ensam. Livrädd för att ha någon och livrädd för att förlora någon. Livet. Så konstigt det blev ändå... Jag var ju på rätt väg. 

Jag saknar henne. Så oerhört mycket. Jag kommer på mig själv sitta och stirra på mina händer. Precis så. Precis så såg hennes ut. Solbrända...lite rynkiga med tydliga kärl och med "grabbiga" naglar utan färg. Hon fattas mig. Jag spelar hennes musik, köper hennes Extra Starka halstabletter på Ica för att få känna doften av hennes andedräkt. Jag öppnar lådan med hennes saker och jag hör hennes röst. Jag doftar på hennes enorma röda rosor som växer nere vid strandhuset och jag tar på mig hennes klänning och blundar hårt. Något blev ju fel. Mamma...du skulle ju inte dö.

Alice är snart 13 år. Krabaten. Som vi längtade tillsammans. Väntade. Som vi tittade på de där ultraljudsbilderna och som vi planerade. Du skulle kasta ut datorn och ställa en spjälsäng där. Du skulle gå ner i tid på jobbet. Hämta och lämna på förskolan och du skulle ha kanelbullar och apelsinsaft redo efter skolan. Jag hade hatat det. För Alice hade alltid valt dig. Hon hade älskat att gå hem till dig med kompisarna efter skolan. Och kompisarna hade älskat dig. Precis om mina gjorde hela min uppväxt. Ni hade varit bästa vänner och det hade varit dig hon pratat om mens och killar med. Det hade varit till dig hon cyklat när vi bråkar. Det hade varit du som hämtat henne efter skolan. Det hade varit ni. Något blev ju fel. Du...skulle ju inte dö. 

Ibland när jag tittar in i Alice ögon...så ser jag dig. Jag tappar luften. Ni är samma. Jag vet det. Vi vet det...alla tre. Jag förlorade dig men jag fick henne. Och jag måste vara tacksam även om det så ofta gör ont att jag behövde byta. Som om mitt hjärta inte räckte för er båda? Det gjorde det. Det gör det! Jag fortsätter envist stänga ute livet och mycket som är bra för mig. För att inte fastna i något som rycks bort. Ibland nästan rädd...att älska mina barn. Livet. Något blev ju fel. 

Jag låg vaken inatt och funderade på hennes skratt. Jag kunde inte höra det längre. Som om det suddats bort. Det får inte försvinna. Då finns det ju aldrig mer. Hur förmedlar man det vidare när man bara hör det inom sig och knappt ens där? Ska det bara försvinna bort...till ingenstans...som om det aldrig fanns? Det fanns ju. Massor! Något blev ju bara fel och kanske rättas det till igen. Och då vill jag känna igen det. Jag vill ha det kvar. 

over and out.

//Meekatt...

tisdag 30 juni 2020

Ett fall, En förvirrad katt & En sup?

En liten uppdatering ifrån Meekatt Casa! Jag har varit dålig på att skriva men haft fullt upp med att jobba...och att sova, haha. Jag älskar mitt jobb men det har blivit lite för lite ledighet och det känns i huvudet. I förrgår hade jag en stressig runda med bara nya vårdtagare och lyckades såklart trilla i en vidrig stentrappa på tredje våningen utanför en vårdtagare och åka ner på ryggen. "Var det någon som såg mig?!" var såklart den första tanken. Sedan "Bröt jag ryggen?!". Det gjorde jag inte men jäklar vad ont jag har fortfarande. Går som en 99-åring och fick stanna hemma ifrån jobbet idag. Typiskt - jag som hade planer med min 84-åriga kompis.

Geisha glömde tydligen bort att vi var hennes människor en stund och drog iväg på Midsommar. Jag polisanmälde, letade i alla diken och trädgårdar efter en påkörd katt, la upp på alla FB-grupper och frågade runt. 5 dagar senare hittade jag henne ett par hus bort lite yrvaken och nöjd. Hon följde med hem och gick iväg igen någon timme senare. Och kom inte hem igen! Två dagar senare fick jag meddelanden ifrån en granne att hon höll till där och jagade möss. I förrgår kom hon in genom altandörren igen som om inget hade hänt. "Hello människa. Finns det käk eller?". Katter alltså...värre än tonåringen i huset ju! Men nu är allt som vanligt och hon sover hos (på!) mig, myser och kelar med barnen och går ut och in som vanligt. (Antar att stockholmsragget har åkt hem igen?!)

Fina Geisha! 

Eftersom att denna sommaren är helt annorlunda med tanke på Covid-19 så har vi fått planera om helt. Det blir inget Liseberg, ingen camping, inget Tosselilla och inget Stockholm som vi hade pratat om. MEN! Ännu bättre!! Det blev en SUP-bräda! Absolut bästa köpet någonsin! Den här kommer göra sommaren till den bästa någonsin!

Duktiga Alice!

Elton älskar att paddla och han har ju grym balans. Jag köpte av de lite större brädorna så att man kan vara en vuxen och ett barn på brädan och häromkvällen gjorde vi världens mysigaste grej - vi paddlade hela vägen till Mellbystrand och tillbaka. Vi gick ner till stranden vid 21 och började paddla mot Mellbystrand. Ca 1 timme senare var vi framme och ringde Freddy som kom ner ifrån Strandhuset och fick prova en sväng, sen paddlade vi hela vägen tillbaka hem till Skummeslöv. 23.15 var vi tillbaka. Så ljuvligt!! Kan vara en av de mysigaste sakerna jag gjort i hela mitt liv! Elton var överlycklig. Han varvade mellan att kämpa på med att paddla och med att ligga på rygg på brädan och bara kika upp på himlen. Vi tyckte inte ens att det var läskigt med alla miljoner maneter vi paddlade oss igenom, haha. 

Tillbaka på "hemmaplan" kvart över elva på kvällen. Båstad i bakgrunden. 

En nöjd Elton! 

Vi kommer ha sjukt vältränade kroppar om vi fortsätter med detta hela sommaren. Och förhoppningsvis blir min balans lite bättre med. Heja oss.

Nu ska jag försöka släpa min onda kropp in i duschen och sen blir det soffan resten av dagen. Imorgon vill jag jobba så nu får ryggen skärpa sig.

over and out. 

//Meekatt...

torsdag 18 juni 2020

Trött, Tröttare, Tröttast!

Tack för alla fina kommentarer och mail efter mitt senaste inlägg! Jag älskar ju verkligen mitt jobb och det är härligt att läsa alla kommentarer ifrån kollegor runt om i Sverige som känner likadant. Heja oss! 

Nu har det ju hänt en hel del sen sist och jag har inte riktigt haft ork att uppdatera. Skolavslutning, födelsedag för Elton och en sväng med ambulans och en natt på kirurgen. Ja, och sen försvann laddaren till min dator (waaah!!) också och den uppenbarade sig först 4 dagar senare precis framför ögonen på mig bredvid mikrovågsugnen, haha. Där den ska vara liksom. Ibland är man nog lite tröttare än vad man vill erkänna. Lite för mycket jobb nu - dags att tänka till och ta det lugnt - jag vet! Här kommer lite uppdatering i bilder i alla fall: 

Elton fyllde NIO år (fatta!?) den 7 juni och i present av mig fick han en övernattning på Hotell Riviera i Båstad. Jättemysigt och "bättre än Gran Canaria!" enligt honom själv. Hett tips ifrån oss - man bor i fina "sviter", solar och badar, äter gott och det finns både en stor inomhuspool och lekrum med tennis, pingis, fotboll och biljard. Superfint!

 
Elton möttes av ballonger och present på rummet. Fint! 

Vackra Alice som nästan aldrig mer vill vara med på bild.

Födelsedagen! Sång och paket och familjen samlad! 

Och ja, han blev nöjd med sina nya skor, haha. 

Ett av fruktfaten ifrån kalaset. Självklart med #ärtskottförfan!

Efterlängtad skolavslutning! Fatta att detta är mina små bebisar!? Vad hände?!

En ny njursten och en sväng med ambulansen...och ännu en natt på sjukhuset.

Imorgon är det Midsommar och Freddy fick låna barnen min mammahelg för att fira enligt traditionen med rökt lax och bästa vännerna på besök. Själv tog jag på mig lite extrapass på jobbet för att få tiden att gå...

Nu - ledig kväll och helt färdig. Kom hem efter en minst sagt stökig dag på jobbet, drack ett halvt glas rosé och somnade pall, haha. Nu blir det Bonusfamiljen och Geisha!

over and out. 

//Meekatt...

fredag 5 juni 2020

Livet, Fångvaktaren & Madrassproblemen!

Det här nya livet alltså...inom vården. Det är ju egentligen helt nytt för mig men samtidigt så känns det som att jag aldrig har gjort något annat. Som att det är så självklart att det är det här jag ska göra. Vissa dagar undrar jag vad det är jag egentligen håller på med. Som när jag blir utskälld och idiotförklarad (eller utkastad, haha), när jag torkar bajs på sjukt märkliga ställen eller när jag genomsvettig och dubbelvikt på golvet kämpar med hela kroppen för att få på en stödstrumpa på ett smalben bredare än båda mina lår ihop...eller när letar igenom hela jäkla ICA-butiken efter Finn Crisp, isterband och legymsallad. Vad fan är legymsallad liksom? Varför kan gamlingarna inte bara äta vanliga saker som Pågenlimpa och Geisha? Tänk så pinsamt när jag själv är 90 bast och ska skicka med min lista! "Rött, vitt & rosé, choklad, Pepsi Max, ljusa Polly, Billys panpizza och batterier till vibratorn". Det blir ju lite stelt känner jag. Det kanske är så att vi i hemtjänsten får handla "tantvarorna" och att de egentligen allihop har en annan hemlig kontakt som köper det som de egentligen vill ha och sedan gömmer hemma..? Annars verkar det ju sjukt tråkigt att bli gammal...om det är "legymsallad" och TV-tidningen man fantiserar om på kvällarna när en annan bara kommer vilja dricka Galliano och äta Gott & Blandat.


Meekatt goes vården!

Andra dagar ler jag hela vägen hem ifrån jobbet. Jag älskar verkligen mitt jobb! Absolut det roligaste och viktigaste jobb jag har haft och man får så otroligt mycket uppskattning tillbaka för små små saker. För att man smörjer in en öm rygg, frostar av en frys där dörren knappt går igen, gör extra fina kvällsmackor med ärtskott på, filar lite vassa naglar, lagar ett par trasiga glasögon med superlim man jagat ifatt i leksaksbutiken, stannar på en kopp kaffe och frågar om barnbarnsbarnets kalas eller plockar med sig lite fina liljekonvaljer in och ställer på köksbordet. Små enkla saker som är så självklara för mig men som inte alls är det för dem. Små små saker som man gör av bara farten. Och plötsligt står man med en telefonlur i örat och en tacksam anhörig på andra sidan som tackar för att man gör...sitt jobb. Lite extra fina mackor bara. För att man kan. Och vill. 

Ibland vill man springa därifrån. Ibland vill man inte gå vidare alls. Man vill stanna kvar och lyssna på alla häftiga historier och livsöden. Om glädje och möten de upplevt, stora sorger de överlevt, barn de är stolta över, yrken de haft, resor de gjort och sjukdomar de kämpat och kämpar mot. Titta på alla gamla fina saker och se hur de njuter av att få berätta och visa. Ibland vill jag bara packa ihop mina fina vårdtagare och ta med dem hem. Inte alla! (Gode gud nej, haha.) Men en del av dem! Man lär känna varandra och man bygger upp en härlig relation till några av dem. Man vet vem man kan driva med, vem man absolut inte ska skoja med, vem som älskar att man masserar hårbotten extra länge när man hjälper till med duschen, vem som säger nej till kvällsmat men ändå äter glatt när man berättat något roligt om barnen och smugit ihop en macka och man vet vem som bara behöver berätta samma historia igen för trettionde gången med samma inlevelse. Man lär känna dem och de blir som en del av ens liv liksom. Häftigt och värdefullt. Fint. 


Ja, man känner sig som en fångvaktare ibland. 2 kilo nycklar i fickan... 

Man hamnar i de märkligaste situationerna. Man skrattar och man gråter. Man skrattar ofta inombords, knyter näven i fickan ibland och man går fullständigt i bitar ibland. Man lär sig att stänga av känslor (och sinnen också ibland - tack gode gud!) Man drar bara på sig visiret, skoskydden och handskarna och man hugger i utan att ens fundera. Bacillskräck och känslig mage eller annat gnäll finns det liksom inte utrymme till här. Man bara gör. Och värdigheten och ödmjukheten inför uppgiften tar över helt. Det man fruktat förr gör man nu nästan med glädje. För att det är bara så det är. Och det kunde varit min mamma. Eller jag. Eller min dotter. Man tömmer en urinpåse och berättar att man själv gick med en sån förra året innan jag fick opererat min njure...och man får ett tacksamt leende. Vi är ju alla samma sort - bara i olika fas. Jag kan stanna upp i vissa situationer ibland och skratta och tänka "Vad i helvete är det jag håller på med och hur hamnade jag här?!" Men så går man till nästa...och möts av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att hjärtat blir som fyllt med sockerdricka.  En del dagar fnissar man sig igenom sin runda - andra dagar står man i hissen och torkar tårarna efter att man försökt trösta en dement vårdtagare som inte vill leva mer. Livet alltså. Tänk att man är där...i just de stunderna. Jag. Vilket jäkla ansvar liksom. Men tänk - ibland kan man tigga till sig ett par glada danssteg om än med en rollator emellan. Livet alltså. Och som de här människorna levt! Wow!


Ja, så här ser vi ut...

Häromdagen fick jag klappa en trött liten farbror på kinden igen och säga "sov så gott" när han somnade in efter att jag suttit vak hos honom i tre dagar. Att få vara den som ser en riktig kämpe tappa sina sista krafter mot cancern och dra en sista suck i livet. Att få vara den lugnande och trygga punkten för en anhörig i stor sorg och förtvivlan som jag så väl känner till. En sorg så stark att jag kan se den, smaka den och ta på den. Att få vara den starka, varma, lugna och trygga för den som nu känner det jag kände då. Det är helande för hjärtat. Livet. Och döden. Att få vara den som tillsammans med sköterskan vattenkammar och tar en fin skjorta på den sköra kroppen som gett upp. Lägga blommorna på bröstkorgen, sträcka ut och släta till täcket. En sista klapp på kinden. Så oerhört viktiga och starka stunder och så värdefullt, ömt och fint. 

Igår kväll var en kollega nästan i slagsmål med en aggressiv vårdtagare som fick ett litet bryt och själv stod jag inrullad i ett jävla madrasskydd och skrämde nästan livet ur en stackars tant som möttes av ett 2 meter långt vitt spöke i sovrummet. Idag glömde jag både telefonen och bilen och sprang maraton över hela Laholm i full panik, haha. Men det är ju här jag ska vara. Trots att lönen knappt räcker till mjölk när hyran är betald...så älskar jag det. Med min spegelvända namnskylt på instagram, osminkad och med fula blå skoskydd som jag jämt glömmer att ta av och springer över torget med. Med hela stadens portkoder, tvättstugor och soprum memorerade i hjärnan, med min hand på en skör liten hand, med en nyckelknippa i fickan så tung att jag nästan tappar byxorna, med larmtelefonen som ger mig trippel puls varje gång den piper, med de bästa kollegorna man kan tänka sig och med tanter och farbröder som äter legymsallad och för sjätte gången frågar efter rätt sida i TV-tidningen. Där ska jag ju vara. För sån é ju jag.

over and out. 

//Meekatt...

onsdag 27 maj 2020

Lägenhetsbyte i Halmstad!

Min bästa vän Majsan har ett bra tag försökt byta lägenhet i stan (Halmstad) men har inte lyckats hitta någon bra match än - så jag gör ett försök att hjälpa henne här! Detta gäller endast byte av lägenhet.

Sökes: 3:a i Halmstad med hiss alternativt på bottenplan med uteplats. (Ej Andersberg) Hund måste vara tillåtet. Maxhyra 8000 kr.

Finnes: Mycket fräsch, välplanerad och ljus 4:a på Skolgatan med 300 meter till Galgberget och 300 m till Lilla torg. Lägenheten är på 101 kvadratmeter med stor härlig balkong mot en lugn innergård. Mysig innergård med gräsmatta, grillplats och gungor. Lägenheten har två fina badrum, bra förvaring och tvättmaskin och torktumlare installerat i lägenheten. 2 sovrum på ca 10 kvm och ett större på ca 20 kvm. Glasvägg mellan kök och vardagsrum. Hela lägenheten målades/tapetserades 2016 och i år ska köket bytas ut. Vitvarorna är helt nya. Hyra 10 300 kr inkl värme, vatten och avlopp. Bredband via Comhem går att beställa. 


Har du en lägenhet att byta med (och inga betalningsanmärkningar!) så hör av dig till Majsan på maibritt.jersby@gmail.com för bilder och mer information!

over and out. 

//Meekatt...

söndag 24 maj 2020

Stopp min kropp?

Jag får väldigt ofta frågor om min viktnedgång och jag får ofta ganska arga påhopp om varför jag inte skrivit/bloggat om min "bantning" och delat den resan med er. Många vill veta detaljer om vad jag äter, dricker, hur mycket jag rör mig, vad jag vägde förut och vad jag väger idag. Om jag opererat mig, gått på dieter av olika slag...om jag har ätstörningar...och ja, you name it - allt. Fick denna kommentaren idag: 

"Varför kan man inte läsa om din viktnedgång någonstans? Du som alltid är så öppen och ärlig och säger att man ska säga som det är och stå för den man är. Varför finns det inget om din vikt att läsa? Du måste ha gått ner halva din vikt och det är ju konstigt att du inte skriver om hur du gjort utan skriver på som vanligt. Viktväktarna? Operation? LCHF? Du kan väl skriva om det? Vi är många som vill veta."

Häromdagen kom ett mail. "Vad väger du nu? Hur mycket har du gått ner? Var kan man läsa om din bantning?" Har också fått mail med "Du börjar se sjuk ut, har du ätstörningar?". Så ja, nu svarar jag - en gång för alla och sen skriver jag aldrig mer om vikt igen. För sån...é ju inte jag. 

Hej Alice. Min vackra, kloka, roliga, omtänksamma (ofta lata) och påhittiga lilla tös. Snart är du 13 år gammal. Livet. Nyss låg du i min famn och tittade på mig med dina bruna fina ögon och jag var livrädd och hade inte en aning om hur jag skulle kunna ta hand om dig. När de släppte hem oss ifrån BB tänkte jag "Herregud!? Ska de bara släppa hem oss?! Helt själv? Hur fan tänker de?!" Men det gick ju bra det där. Vi lärde oss på vägen och oftast har vi klarat av livets alla med- och motgångar på ett bra sätt. Vi har alltid älskat varandra. Även när vi har hatat varandra. Såna é ju vi. Du är min bästa vän, du har mammas själ i din kropp och du kan alltid få mig att skratta. Tack. Du och mamma kunde inte finnas i mitt liv samtidigt. Jag brukar säga att ni möttes och bytte plats och att det faktum att du kom precis när du gjorde...räddade mitt liv. Jag vet det. Och du vet det. Och det viktigaste jag kan ge dig är det här:

Du är en fantastiskt tjej. Du vill alltid alla väl. Du får alla oss i din omgivning att må lite bättre alltid. Du får oss att tycka om oss själva, att skratta, att hitta på konstiga saker och att leva lite mer. Du får oss att känna oss fina, att våga prova nya saker, att skratta tills tårarna sprutar och att våga slappna av och bara vara. Du är så värdefull. Du är sockerdrickan i mitt hjärta, du är min mammas varma hand när jag behöver den och du är solen, vinden och det mjuka kliandet i nacken. Du är tokig, fjantig och irriterande. Du är rörig och slarvig.  Du är en grym simmare! Och du är alltid snäll. God. Varm. Du är halva jag. Halva din fina pappa. Alldeles alldeles perfekt. Älskade Krabaten, Kravallis, Bubbelskakel. Älskade älskade Alice. 

Du är snart 13 år gammal och du studerar dig själv mer noggrant för varje dag. Varje millimeter av dig är perfekt. Alltid. Med och utan tonårsfinnar, med och utan flottigt hår, med och utan dina nya snygga jeans och med och utan smink. Min kropp med. Med och utan hängiga bröst, med och utan bristningar, med och utan gråa hårstrån och med och utan concealer över mina pigmentfläckar i pannan. Vi pratar om kroppen. Ofta. Vi driver med den, berömmer den och vi skrattar åt den tillsammans men vi är överens om att den är sjukt jävla bra. För tänk vad den kan och tänk vad den har gått igenom. Du har följt min resa. Odramatiskt och aldrig ett enda prat om kilon eller om vad man "ska" eller inte ska äta. För det spelar ingen roll vad man väger. Och man ska äta allt man vill. Däremot har vi pratat om hjärtat. Att hjärtat behöver pumpa på bra så att man kan hålla sig frisk och leva länge. Att hjärtat applåderar och gör vågen när vi rör på oss och att alla kroppar är fina och fantastiska - oavsett storlek och form. Förra året var min kropp så trasig att jag många gånger trodde att den skulle ge upp. 13 gånger med ambulans...operation...många många nätter på sjukhus, slangar, kisspåse på benet, en urkopplad njure och mängder med morfin. Vad fan betyder en smal midja då? Absolut ingenting. Och det vet vi. Vi vet vad som betyder något. Livet.

Det kom till en punkt när jag insåg att jag själv måste välja livet. Livet väljer inte mig. Livet valde inte mamma. Men jag kunde välja livet. För dig och Elton. För att ni ska få ha mig här - länge. För att ni ska få spela tennis med mig, springa slingan, bada i Glänninge sjö, klättra i träd och spela fotboll med mig. Inte se mig som den trötta mamman som alltid säger nej. Önskar så att jag bara kunde få EN dag till med min mamma. Det kan jag inte. Men jag kan ge er många fler dagar med mig - om jag håller mig så frisk jag bara kan. I kroppen OCH i själen. Jag springer för att hjärtat ska applådera och göra vågen. Jag äter choklad för att själen ska flossa. Balans. Så jobbar jag. Jag pratar aldrig om vikt med er och jag springer naken och stolt genom huset varje dag. Och Elton står bredvid och flossar med kalsongerna på huvudet. Jag inser ju att vi nu har några oerhört tuffa år framför oss Alice. Du kommer bli påverkad ifrån miljontals olika håll och ditt självförtroende och din självkänsla kommer få stryk så många gånger. Men JAG ska kämpa mig blå för att göra allt i min makt för att du ska inse ditt eget värde - alltid alltid! Och för att du ska inse att det sitter i ditt varma fina hjärta. Inte i det som så många andra kommer vilja trycka i dig. Och ALDRIG i några dumma jävla siffror! Och de som försöker säga motsatsen...är inte lika starka som vi Alice. Det är piggelinsant! Jag älskar dig - alltid!

Jag har kämpat hårt med mitt hjärta och fått många applåder. Jag är starkare och gladare och jag är en mycket bättre mamma. Jag är så tacksam för den resa min kropp och jag gjort tillsammans och den fortsätter ju livet ut. Allt blir annorlunda när man kommit på att det är något man gör MED sin kropp och inte MOT sin kropp. Men det är ändå en kamp - även för mig. En del dagar är bra. Andra dåliga. Men jag har aldrig skrivit om min vikt för det är totalt ointressant och det absolut SISTA som behöver rotera i cyberspace bland all annan jävla skit som får folk att må dåligt och hata sig själv. Jag vill aldrig(!) vara med och bidra till någon slags hets eller till dåligt samvete över hur man ska/bör/vill leva. Vi är chefer över våra egna liv och kroppar och vi ser ut och lever precis så som vi själv vill! Alla är bra! Bara för att jag till viss del valt att vara "offentlig" med mycket så betyder inte det att jag har någon slags skyldighet att dela med mig av allting. Det är egentligen väldigt lite jag delar med mig av. Och jag överväger varje ord noga - alltid. Jag vill bidra till att människor ska må bra, känna igen sig, skratta, våga öppna upp, vara ärliga och dela med sig och jag vill ta bort allt dåligt samvete vi föräldrar så ofta känner. Jag vill lyfta oss mammor! För att vi nästan alltid gör det absolut bästa vi kan och för att det faktiskt oftast är alldeles tillräckligt! Heja oss för det!? 

Det finns tusentals bloggar där ni kan läsa om kroppshets, bantning, kläder som får oss att "se smala ut", träning och dieter av alla de slag. Min är inte en av dem. Och kommer aldrig bli. Här skriver jag om livet, döden, chokladen, kärleken, de jobbiga ungarna, katten, Geisha...och om ärtskotten...för fan. För sån é ju jag!



over and out. 

//Meekatt...



Min bok beställer ni på info@meekatt.com 

lördag 23 maj 2020

Mammagömmorna, Prettona & Latmasken!

Igår kväll gick det utför här Meekatt Casa. Jag låg nerbäddad i soffan under en filt och kollade på Liar Liar och ser det här:

Vafan hände här?!

Ungarna har hittat min godisgömma!!? Fan. Hur länge har de vetat om det här liksom?! Och var ska jag gömma allt gott nu? Hur mycket har försvunnit utan att jag märkt det? Är detta hämnden för alla uppätna godispåsar under pappaveckorna som jag skyllt ifrån mig på barnen själva? Ja...detta måste ju fixas. Mitt hus är ju inte så stort och det finns liksom inga bra gömmor. Jag delar redan rum med Elton och garderob med Alice. Tvättstugan är det enda som är lite av en "safe zone" men där gömmer jag redan en massa grejor. Känns ju konstigt att ha womanizern och Geishat på samma plats. Men iofs ganska praktiskt... Jaja, tvättstugan får det bli! Omorganisation sker idag.

Jag la ut bilden på Elton i godisskåpet på Instagram igår kväll och fick direkt två arga mail. Det ena var ifrån en arg mamma som tyckte att det var sjukt att GÖMMA godis ifrån barnen som om de inte var en "del av hushållet" och att jag som "varannan-vecka-mamma" minsann skulle skämmas över att ens vilja ha "saker för mig själv" när jag redan valt bort barnen på halvtid. Svar till dig: Skit på dig. Faktiskt. Man väljer ALDRIG bort sina barn. Man skiljer inte sig från sina barn och det är den största sorgen i livet att man missar så mycket av deras liv. Det betyder dock inte att man inte fortfarande vill och behöver smygäta choklad, dricka vin i tvättstugan och djupandas i papperspåse och rabbla könsord ibland när tålamodet tryter. Det är ju fortfarande vardag här hemma med konflikter, lata ungar och tjafs om wifi. Inte bara ärtskott och kramar. 

Det andra mailet kom ifrån "En orolig mamma" som såg framför sig hur min lilla lilla bebis trillade ner ifrån den 7 meter höga köksstolen och bröt nacken och alla andra ben i kroppen medan jag satt drogpåverkad i soffan och lyssnade på Arvingarna och rökte gula prince iklädd rosa fluffig morgonrock och foppatofflor. Tack för omtanken. Men han är för fan snart nio år, lagar sin egen middag, har flickvän, kan rabbla nians tabell och vet hur man hackar paddan för att komma kring skärmtidsspärren. Nästan mer självgående än mig. Och han dör ju inte om han trillar av stolen. Och bryter han ett ben så tar mamman honom till akuten. (Jag ringer en A-lagarkompis och åker in till sjukhuset på hans pakethållare med Elton i cykelvagnen bara.) 

Jag räddade upp missade mammapoäng med prettofrulle. Elton fick pannkakor och jag och Alice åt omelett med svampstuvning. Ärtskotten tvingade jag i dem. Man SLÄNGER inte ärtskott! 

#ärtskottförfan

Nu försöker jag motivera min blivande tonåring att städa sitt rum och cykla och handla ägg. Det går sådär. Jag frågade "Kan du vara snäll och cykla och handla ägg gumman?" Hon hörde tydligen "Kan du bota cancer gumman?". 

Exakt så här är det. Sjukt!

over and out.

//Meekatt...

torsdag 21 maj 2020

Kristi flög, Mord & Mys!

Den här dagen alltså! Den började dock lite motsträvigt med ett mord på Kustvägen där Meekattbilen fick agera mordvapen igen... Jag körde hemifrån halv sju i morse och exakt tre minuter senare körde jag på en stackars duva. Vafan. Den bara promenerade ut rakt framför bilen i godan ro och tänkte att det är röd dag och att alla idioter är hemma. Men den här idioten jobbar i vården och då finns det inga röda dagar och pang sa det. Tittade förskräckt i backspegeln och såg ett moln av fjädrar. På tal om Kristi Flygaredagen... Förlåt. Jag kommer inte till himlen...men det visste vi ju redan. Det som är bra med detta (Jag vet, det finns såklart inget bra med detta...MEN...om det hade funnits något...så är det ju ändå bra att jag nu har övat inför mitt nästa möte med fasanhelvetet som ägnar sitt liv åt att reta mig. Den tocken ska dö!) 

Jag jobbade 7-13 idag och sen hämtade jag barnen. Efterlängtad mammavecka! Vi kastade oss i bilen och körde till Glänninge sjö och har haft en helt fantastisk eftermiddag och kväll där! Bästa dagen! Strålande sol, massa bad, mat på en bänk och en massa mys!

Årets första bad i Glänninge sjö - absolut inte sista!


Mina modiga barn!


Och den modiga mamman? Oväntat varmt i vattnet faktiskt. 


Bästa! 


Kvällsmaten smakar ju ändå bättre här!


Fina Elton 


Tack för denna dagen!


over and out. 

//Meekatt...