lördag 16 februari 2019

Stora beslut, Löften & Glada barn!

Jag lovade barnen en sak i skilsmässan. Vi skulle flytta till Halmstad och vi skulle ge det ett år. På den tiden skulle de förhoppningsvis hunnit börja känna sig hemma och få kompisar här i stan. Om det inte blev så...skulle vi flytta tillbaka till Mellbystrand. 


Och det blev inte så. På mammaveckan blev det ensamt...och komplicerat. Och stressigt. På pappaveckan kan de cykla till skolan, leka med kompisar, ha nära till farmor och alla aktiviteter. På mammaveckan får de dras med en stressad mamma...och flänga fram och tillbaka i bilen hela tiden. Nu...ger vi upp livet i Halmstad och flyttar HEM till Mellbystrand igen lagom till sommaren! Nära till vännerna, skolan och pappa! ❤

Borta bra - hemma Mellbystrand!

over and out.

//Meekatt...

söndag 10 februari 2019

Katten på Slottet goes Norge!

Norska VG var ju och besökte mig på slottet och hemma på Videvägen. Här kommer lite av bilderna. 🏰 #kattenpåslottet  Fotograf: Line Møller, VG.











Jag ska lägga ut artikeln i veckan för er som är nyfikna på reportaget. 

Nu ska jag fortsätta njuta av en härlig ledig dag med Martin. Idag har vi tagit en 7,5 km lång powerwalk, lagat god mat och kollat i 4 timmar på Harvey Specter. Bra ledig dag!


Fina Moltaz

//Meekatt

torsdag 7 februari 2019

Blåljus, Livet & Mord

Jag kom äntligen igång med skrivandet igen. Bloggen fick lite liv och jag har börjat på en ny bok som jag bara älskar att skriva på. Jag mår ju så mycket bättre när jag skriver. Det är liksom min ventil i livet. Det är då jag andas hela vägen ner i magen och bearbetar alla konstiga tankar jag har. Men så hände något...som satte lite stopp. Nästan direkt.

Jag kom hem efter jobbet en dag och det stod en man på baksidan av mitt hus...i mörkret...och väntade på mig när jag kom hem. Han frågade om det var jag som var Meekatt...och försökte få mig att låsa upp och gå in i huset. Jag backade och sprang in till grannen. Dagen efter var han tillbaka...två gånger. Tredje dagen satt en lapp på dörren när jag kom hem med "Jag är inte rädd för polisen katten" och två dagar senare dök han upp på slottet. Polisen har varit inblandad hela tiden och nu är han "i förvar" om jag förstått rätt. Antagligen handlar det om en människa som mår riktigt jäkla dåligt men jag blev jätterädd. Från att jobba sent och komma hem och bara gå in utan att fundera går jag med överfallslarm och pepparspray i handen. Jag har fått installerat ytterbelysning som lyser upp baksidan och jag kollar så att dörrarna är låsta flera gånger varje kväll. Barnen blev rädda när poliserna dök upp och det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

Jag fick fantastisk uppbackning av mina fina vänner och grannar som har hållit koll, jagat runt kvarteret med ficklampor, stått och väntat på mig när jag kommit hem på kvällarna för att följa mig in och installerat lampor mm. Och polisen har varit snabba på plats både hemma och på jobbet...men känslan släpper inte riktigt... Men han ska inte få förstöra mer nu. Livet går vidare och jag förutsätter att detta var något tillfälligt.

Bjuder på lite bilder ifrån den senaste tiden:

Elton var krasslig och fick följa med mamma till slottet och då fick Wapnö sin egen fina snögubbe! Jag ville sätta moroten längre ner men Elton sa något om att jag var en omogen mamma...så det fick bli en klassisk.

Alice - vår älskade Alice! Äntligen har hon hittat en aktivitet som hon trivs med och hon är GRYM! Älskar att se henne i vattnet och se hur hon kämpar med att lära sig! Heja heja henne!


En slotts-selfie!


Elton, jag och fina Moltaz! Utan tvekan världens bästa vovve!


Och så den här snyggingen då! Utan tvekan världens bästa man! En man som under ett snöbollskrig med barnen säger "Jag ger mig inte förrän något av barnen gråter!" kan man ju bara älska, haha.


Hon är utomhus! I överdragsbyxor!! Och glad!? Vad fan hände där? Det tog 11 år. Kämpa på mammor! ;) 

I helgen är det två Mord På Wapnö. Förhoppningsvis inga riktiga dock...

over and out .

//Meekatt...

tisdag 15 januari 2019

Porslinskatter, Ambrosiakakor & Ulf Lundell

Idag skulle du fyllt 69 år. Du hade antagligen sovit hemma hos mig och barnen här i Halmstad och vi hade väckt dig med sång, paket, kaffe, trisslotter och en bit prinsesstårta. Elton hade ritat en teckning till dig. En teckning med hela familjen...och dig. Vi hade skrattat åt håret och att han hade fångat dina fula strumpor som inte matchade kjolen. Men du frös ju om fötterna...

Alice hade köpt en fin porslinskatt till dig på TGR...och ett choklad. Jag hade gett dig ett presentkort på en övernattning på Särohus. För det var ju "vårt ställe". Och vi hade åkt dit tillsammans - du, jag och barnen. Vi hade skrapat trisslotterna, svurit över att man aldrig vinner och sen hade du druckit upp ditt kaffe. Whiskey och Baileys hade klättrat i din säng och de hade antagligen slickat på din tårtbit. Du hade sagt "kattasatan" och barnen hade skrattat åt dig.

Du hade varit pensionär och du hade älskat det. Du hade njutit av dina barnbarn, du hade bakat Ambrosiakakor och hastbullar och du hade lärt Alice att sticka och sy små broderier. Du hade skrivit kilometervis med mattetal till Elton i dina kollegieblock och han hade fått ta vilken penna han hade velat ur din samling. Du hade fortsatt föna och spraya ditt hår varje dag - trots att du bara skulle ligga hemma i soffan och slappa. Du hade bjudit hem oss varje onsdag till "Bonde söker fru" och vi hade fikat, suttit i fotbad och skrattat åt deltagarnas tafatthet. Du hade varit ute och dansat på helgerna och du hade följt med barnen till skolan och gett de kaxiga barnen på skolan din arga blick. Elton hade älskat det! Vi hade cyklat långa rundor tillsammans och du hade inte missat ett enda avsnitt av Glamour. Du hade varit stolt över mitt jobb som restaurangchef och du hade älskat att hälsa på mig på slottet. Du hade varit omtyckt av alla där och du hade ryckt in och slitit tillsammans med mig i restaurangen när det hade kört ihop sig. Och du hade sagt "Ta ingen skit Malin!"

Du hade varit solbränd och du hade ätit Extra starka halstabletter. I din handväska hade det funnits tre paket läkerol, en massa panodil och näsdukar. I din bil hade du spelat Ulf Lundell och du hade haft kvar den där blå gamla äckliga trasan i dörren att torka imman ifrån rutorna med. Du hade kört i vänsterfilen hela tiden på motorvägen, du hade matat katterna varje gång jag skulle rest iväg och du hade hjälpt mig göra slingor i håret. Vi hade gått och simmat ihop på Nautilus och vi hade fikat på Hello i stan alldeles för ofta. Du hade visat upp mina böcker för alla och sett till att alla butiker i Halmstad hade köpt in den. Du hade tvingat mig ställa upp i en massa intervjuer som jag inte hade velat vara med på och du hade sagt "Men Maaaalin" så fort jag hade gjort eller sagt något dumt. Du hade varit så otroligt stolt över din "författartös" och du hade sagt "Jag sa ju det gumman!!" och syftat på den där gången vi spådde oss och vi fick reda på att jag skulle skriva och du skulle träffa en tysk man på Galejan. Du hade köpt vårens första penséer till mig och Alice hade fått låna dina fina halsband och örhängen. Du hade varit Alice idol i livet. Hon hade bott mer hos dig än hos mig. Och jag hade varit skitirriterad på dig...ofta. Du hade skämt bort barnen och sagt "Kom till mormor!" så fort barnen hade varit sura på mig och jag hade HATAT det.

Idag hade jag ÄLSKAT att få hata det! Grattis mamma på födelsedagen. Du fattas mig.



//Malin...

måndag 14 januari 2019

Dags att outa honom...

Då var det vardag igen efter ett härligt break ifrån både slott och koja. (Jag kan ju VERKLIGEN skriva så på riktigt!) Jag lämnade Halmstad i helgen för en weekend i Göteborg tillsammans med Martin (ja, dags att outa honom i bloggen med, haha) och den var välbehövlig för både kropp och själ. Mest för hjärtat såklart. Nu blev vi liksom 14 år gamla och gick all in och uppdaterade våra "sociala facebookliv" till "I ett förhållande...", haha. Hur stort är inte det liksom?! Jag är sådär löjligt förälskad att hela livet plötsligt känns...enkelt, roligt och härligt igen. Känns fortfarande helt overkligt att jag träffat någon som jag kan vara så avslappnad med. Någon som man kan skratta med så att tårarna sprutar - någon man kan prata med om allt...och gråta med. Som förstår allt det bra i livet...och allt det jobbiga. Alla bitar liksom föll på plats. Livet alltså! Och på köpet kom fyra otroligt fina barn. Lycko mig!

Står det på Facebook så är det sant...


Vi tog tåget upp och checkade in på Radisson Blu Scandinavia i Göteborg. Ett fint hotell, ligger precis mitt emot stationen, jättetrevlig personal, helt ok rum och god frukost. 500 kr i inträde till deras Spa-avdelning kändes dock lite väl dyrt och det pågår renovering på hotellet just nu så det var lite rörigt. Men absolut ett bra hotell!

Kärlek! Han är verkligen helt fantastisk.

Alltså...

Jag MÅSTE tipsa om en restaurang i Göteborg. Vi var och käkade på "Olivia" som är en italiensk restaurang på Avenyn och jag tror att detta var en utav topp 3 på allt gott jag ätit i livet. Jätteduktig personal och sagolikt god mat! Är ni i Göteborg så måste ni gå dit och prova samma maträtt: "Maiale arrosto con balsamico e arancia"...som då är "Balsamico- och Apelsinglacerat fläskkött med palsternackspuré". 10 poäng av 10!

På lördagen ägnade vi oss åt shopping och mys. På söndagen var vi på Titanic-utställningen som nästan låg vägg i vägg med hotellet. Den rekommenderas också varmt! Var beredd på mycket känslor. Vattenfast mascara är att föredra.

På tal om känslor...

...så är det såhär man ser ut efter helg med katten i Göteborg, haha. Honom...älskar jag!

over and out.

//Meekatt...


torsdag 10 januari 2019

Nu har jag luktat färdigt mamma!

Så var den här igen...torsdagen. Bytesdagen. Hjärtkrossardagen... Man vänjer sig aldrig. Alla sa det. Att det tar ett tag men att man vänjer sig vid känslan. Jag gör inte det. Lika lite som jag kan vänja mig vid sorgen efter mamma...kan jag vänja mig vid sorgen över att behöva säga hejdå till mina barn.

Jag trivs bra i livet just nu. Varannan-vecka-livet är skönt ofta och jag känner att jag är en bättre mamma till mina barn nu än förut. De säger att jag är det. Och jag har så mycket mer energi till dem. Men...den där jävla dagen då man ska säga hejdå...och kramas i bilen utanför skolan...är vidrig. Jag vänjer mig aldrig vid den känslan. Det är så onaturligt och fel.

Idag var det bara Elton som skulle lämnas. Alice har halsfluss och ligger hemma i soffan med feber. Men det är alltid Elton som är svårast. Han har liksom hjärtat utanpå kroppen. Och han sätter ord på varje liten känsla. Så tydligt och bra att mitt hjärta exploderar av sorg emellanåt. Igår kväll när han skulle sova kröp han upp i min säng och sa "Mamma, kom och kramas med mig nu jättehårt så jag kan lukta in en massa mammalukt till nästa vecka!". Och han gör verkligen det. Han trycker sig hårt hårt intill mig och jag känner hur han andas djupt ner i sina lungor. Han somnade så. Själv hade han tagit på sig sin nya fejkparfym ifrån Rusta...för att lämna lite "snygg-kille-lukt" hos mig. Älskade Elton.

Jag vaknar alltid med en klump i halsen de här dagarna. Jag gjorde en kopp varm O´boy till honom och satte mig på sängkanten och strök honom över håret. Hans coola rödfärgade hår. Älskade Elton. Torsdagar måste börja bra. Inget bråk om strumpor och tandborstning, inga onödiga diskussioner. Det måste vara bra morgnar...annars faller allt. Vi kan inte säga hejdå ledsna...eller arga. Jag är tillbaka i mitt "andas-inte-ända-ner-i-magen"...för då känns det så mycket mer. Tar jag bara ett enda djupt andetag så kommer tårarna och de går inte att stoppa. Och jag måste skydda honom ifrån mina tårar och min sorg. Den är för tung att bära...till och med för mig. Älskade Elton. Förlåt.

Jag vet att jag gjorde ett val och jag vet att valet är rätt. Men jag valde inte att göra mina barn ledsna. Jag valde inte att beröva dem en "vanlig uppväxt"...vad det nu är. Jag valde inte att tvinga dem genomgå dessa vidriga avsked...vecka efter vecka. Det får man på köpet. Och jag vet ju att barnen har det bra och att det antagligen är jobbigare för mig än för dem. Men han har hjärtat utanpå kroppen. Han sprang runt bilen i morse, ryckte upp min dörr och kastade sig in i min famn och sa "Jag måste bara lukta lite till på dig mamma så näsan är full av dig!" Hjärtat går i en miljon bitar. Och man ler. Och säger "Hejdå fina bajskorv! Vi ses snart!" och han skrattar och går därifrån...med näsan full av mammalukt...som ska räcka i en hel vecka...

Och så följer jag honom med blicken tills han rundat hörnet på skolan. Lilla fina Elton med sin stora ryggsäck. DÅ kan jag gråta. Andas...ner i magen. Hejdå älskade Elton. Förlåt...
Ikväll är det Taekwondo och du har längtat jättemycket. Och veckan går fort...jättefort. Du kommer ha fullt upp med annat. Spela X-box med pappa, mysa med Smillan, leka med din Olivia. Och jag kommer ha fullt upp med annat. Men just idag...står tiden stilla...och allt det där blir så oviktigt. Man vill stoppa allt, ta tillbaka allt, skruva tillbaka klockan...bara precis för att slippa de där minuterna då man säger hejdå till varandra. Slippa känna hur du andas in så mycket du bara kan...av mig...för att jag ska finnas kvar där...hos dig.

Vi sjöng "Guld och gröna skogar" hela vägen till Mellbystrand så högt vi bara kunde, skrattade och tramsade. Älskade Elton. Så fort vi kommer förbi Mellbystrandsskylten känner jag att bilen saktar ner...nästan av sig själv. Man vill ha varje sekund man kan få. Även om man kvällen innan varit tjatig och gnällig så kan man i det ögonblicket inte få nog. Varje sekund vill man ha. En vecka går fort. Jag har vant mig vid det och jag kan tycka att det är riktigt skönt. Jag kan lägga all energi på jobbet utan att behöva ha dåligt samvete. Veckan går fort. Men den där jävla stunden...när man ska kramas för sista gången...och samla in den sista doften och kärleken...den kommer mitt hjärta aldrig vänja sig vid.

Fulgråt i bilen hem till Halmstad. Här ligger Alice med feber och sover gott med två katter på magen. Och Eltons rum är tomt... På golvet står en resväska som ska lämnas hemma i Mellbystrand imorgon. Pappavecka. Dags att bädda hans säng och ställa i ordning grejorna. Och sen stänga dörren...så att doften av hans fejkparfym ifrån Rusta stannar där inne...


over and out.

//Meekatt... 

måndag 7 januari 2019

Kockskryt, Träning & Geisha!

Berättade jag att jag numera är Restaurangchef? Ni fattar ju vilken press det sätter på mig. Idag serverades en riktigt lyxig måltid i Meekatt Casa - snabbmakaroner med svartpeppar (grovmalen) och ketchup (Felix såklart). Heja mig?

Tadaaa?

Lämna gärna recept på lite snabba/smidiga maträtter som är uppskattade av era barn. Alternativt tips på hur man bäst pimpar sina snabbmakaroner? Min inspiration har tagit slut efter att blivit dissad i flera år av mina värsta kritiker i livet - barnen. Alice har nästan slutat äta kött (hallå?!) och Elton vill bara ha falukorv eller köttfärssås gjord på Wapnökossa. Med tanke på mängden falukorv vi köper på coop så blir jag snart misstagen för att vara Leena Hiltunen... Jag skulle uppskatta...allt annat än falukorv och köttfärssås. Så kom igen med bra tips tack! Gärna recept med kyckling & fisk!

Jag har fått en massa mail ifrån er läsare och det är jätteroligt - tack! Jag försöker svara på allt. Massor med kärlek, en del skamliga förslag och ett och annat mail ifrån arga supermorsor som tycker att jag borde bli av med vårdnaden helt eftersom att jag klagade över stopp i vasken när jag trots allt är barnledig EN HALV MÅNAD I MÅNADEN, haha. Ja, lycko mig... Det kommer ett utförligare svar på detta imorgon. Nu ska jag se ett avsnitt av "Vår tid är nu" och hetsäta Geisha. För sån é jag. 


over and out.

//Meekatt... 

söndag 6 januari 2019

Bra mammor, Stopp i avlopp & Silikon!

Innan jag blev "ensam" förälder (Nej, jag är inte ensam men själv) så hade jag ingen aning om hur mycket det var man skulle kunna. Man ska ju kunna ALLTING. Både saker som är helt självklara och saker som är helt jävla idiotiska. Ja, jag fattade att man var tvungen att bli duktig på att tvätta (vilket jag slapp i alla år förut då jag envisades med att missfärga och krympa alla kläder, haha). Och ja, jag fattade att man skulle bli ensam ansvarig för både lämning och hämtning i skolan, vab och fritidsaktiviteter under "mammaveckan". Och läxor, prov, läkarbesök, lekträffar, handling, matlagning, nattningar, trots, utbrott och den där lilla detaljen att man ska försörja ett helt hushåll helt ensam. Och så ska man se till att alltid ha plåster hemma. Och ägg. Och rena gympakläder (som man inte glömt kvar i bagaget sen förra veckan!). Allt sånt ska man klara utan att någon påminner en om en enda grej. Och så ska man ju jobba heltid samtidigt som barnen inte ska gå för långa dagar på fritids. Och så är man ju mamma och ska vara smal, snygg och allt det där. Kåt, glad och tacksam...typ. Man ska vara en engagerad mamma och visa att man kan och man får inte klaga...för man gjorde ju ett val.


Jag fixar det där...oftast. Ja, jag ringer barnens pappa och gråter ibland och jag ligger i fosterställning emellanåt med världens ångest men oftast går det riktigt bra! Jag får ihop vardagen, klipper gräsmattan med en handjagare (skjut mig), målar om och tapetserar och jag tycker ofta att det är ganska kul. MEN! All den där andra skiten som man måste kunna när man driver ett eget "Familjen AB". Herregud?! Det var ingen som sa att boxermottagaren var inbyggd i TV-helvetet eller att man behöver lufta elementen. Det tog mig två månader att få igång kanalerna här hemma för jag spenderade mina dagar med att leta efter den svarta "boxer-mottagar-apparaten" som jag till och med köpte en dyr fin TV-bänk till när jag flyttade. Det fanns inte någon svart "boxer-mottagar-apparat". Och det har tydligen inte funnits på flera år heller...utan kortet sticker man in direkt i TV:n. Nu vet jag det och TV-bänken fick Tina.


Man ska veta att bilen behöver styrservoolja, hur man kopplar in internet och virusskydd, man ska veta att dammsugaren inte bara har påse utan även ett filter och att torktumlaren har TVÅ olika filter. Man ska kunna sköta fjärrvärmeanläggningar, veta vilka kablar man behöver för att koppla ihop saker och man ska ha en skruvdragare. Och en sån där aggressiv jäkel som kan borra i betong. Och man ska pluggar hemma. Och ett vattenpass.

Man ska kunna rensa avlopp. (Ja, jag VET att det finns en massa supermänniskor där ute som gör allt i ett hushåll. Jag var inte sån.) Man är bra på olika saker och i vårt äktenskap var det inga bekymmer. Vi gjorde det vi var bra på och tyckte var kul och allt flöt på. Men jag lever stenhårt med mitt motto "JAG KAN SJÄLV!" som en trotsig 3-åring och jag gör allting själv. Jag ber inte om hjälp. Ja, jag misslyckas emellanåt men jag får en massa viktiga läxor på vägen. Så efter två veckors krånglig tandborstning med en vask som svämmade över kavlade jag till slut upp armarna och skruvade isär rören under vasken och fick ordning på det. Jag svor en del ja. Men heja mig liksom! Och läxan? STÄLL EN HINK UNDER VASKEN NÄSTA GÅNG. Örk. Ett dött masvin(!?) och hundra liter sörja fick jag torka upp ifrån badrumsgolvet. Mysigt. #menjagkansjälv #köptenhinknu

Malin, 3 år. Jag kan själv.

Man ska komma ihåg att besikta bilen innan man får körförbud (oups), man ska hålla koll på försäkringar, jämföra olika abonnemang och man ska beskära fruktträden. Man ska komma ihåg att vattna orkidéerna och man ska veta hur man sätter tillbaka ugnsluckan på ugnen när den lossnar. Och detta ska man göra utan att få ett psykbryt och kasta ut den på gräsmattan. Läxan? Man måste hämta in luckan själv igen när man lugnat ner sig och fortsätta projektet...själv.

Man ska åka till tippen själv, låna bil med dragkrok, fatta hur man monterar krokhelvetet som numera tydligen ligger löst i bagaget(?!) och man ska hyra släp på macken och därmed kunna berätta vilket slags uttag man har på bilen. Tydligen finns det olika. Tacka vet jag mitt gamla beiga Kinderägg (min gamla fula saab för er som inte var med förr) - där satt kroken liksom fast i bilen. Alltid. Det kändes betydligt säkrare än när jag själv stått på alla fyra bakom bilen som en idiot och grejat med Majsan som hejarklack, haha. Backa med släp behöver man dock INTE lära sig. Det där är så dumt att jag inte ens tänker försöka fler gånger. "Gör PRECIS som vanligt men HELT tvärtom bara!" Skit på er! Jag kopplar av släpet, flyttar det dit jag vill genom att dra det själv och sen backar jag bara dit bilen och kopplar ihop skiten igen. För sån é jag. Jag får lite roliga blickar och kommentarer på tippen ibland men jag är ändå stolt över att jag ens tagit mig dit utan att dö eller döda någon på vägen.

Man ska göra backup och säkerhetskopior på saker man har i datorn och telefonen, man ska byta till vinterdäck i rätt tid och man ska sätta en silikonkant mellan vasken och kaklet när den gamla lossnat. Man ska veta hur man öppnar silikontuben och man ska också lära sig att det inte räcker att köpa silikontubshelvetet utan att man också behöver en stor pistolmojäng att stoppa in den i. Såna onödiga läxor. Tänk så mycket energi man måste lägga på skit numera. Och så ska man ju vara en glad mamma också. Tacksam. Pedagogisk. Bullbakande men vältränad. Och så ska man skriva böcker, lansera dem och vara restaurangchef. Som om det inte är jobb nog att vara hantverkare och bilmekaniker!?

Men så får man ju också känna att man övervinner allt det där jobbiga. Själv! För att man har inget val. Jo, det har man såklart egentligen. Jag har en massa fina vänner omkring mig som skulle kunna rädda mig ifrån en massa svordomar och psykbryt. Men jag ville bli självständig och jag vet ju att man kan...nästan allting. Det säger jag till mina barn varje dag och då måste jag ju visa dem det och inte ta den enkla vägen.

Tänk så många gånger jag och barnen skålat i Starwars-champagne över saker som vi fixat helt själv! Vi har skålat för allt ifrån ihopbyggda ikeamöbler, upphängda tavlor i betongväggarna, fungerande bredband till besiktigad Meekattbil, fickparkering i stan och hembakade saffransbullar med vit choklad. Vi har skålat för alla rätt på geografiprovet, för att mamman till slut fattade hur cromecasten fungerade och för att jag lyckades släpa in bubbelpoolen på altanen i ren ilska och få igång den samma kväll - med rätt filter. Vi har skålat för min nya boklansering, för att jag efter ett år lyckats lista ut att man kan använda x-boxen som DVD-spelare (fatta så smart!?) och för att vi till slut fick krattat upp alla miljoner äpplen ifrån gräsmattan. Vi är ett grymt bra team vi tre...här hemma på Videvägen. Och om jag bara lyckas få ner den där jäkla routern som jag lyckats sätta fast på väggen jättejättehårt(!) så kan jag till och med ge er lösenordet till vårt wifi.  


over and out.

//Meekatt...

lördag 5 januari 2019

Kärlek, Livräddning med bröst & Nya lilla familjen!

Vilket fantastiskt välkomnande jag fick när jag kom tillbaka in i bloggvärlden!? Hundratals kommentarer, mail, sms och meddelanden på facebook & instagram väller in och jag är nästan mållös. Jag var rädd att jag var bortglömd och att alla läsare skulle ha övergett mig, haha. Stort TACK för alla fina kommentarer och hejarop! Känns helt fantastiskt och det ger mig så mycket pepp att fortsätta. Så tack snälla ni! Speciellt tack till Håkan Andreasson som vill bli min slav (Jag behöver ju en slav!!) och Anders G ifrån Hässleholm som så snällt vill förbarma sig över mig med mitt livs bästa påsättning. Ja, man tackar ju! Känn ingen press Anders... Fatta vilka möjligheter som öppnar sig här...igen. Jag hade nästan förträngt den delen.

Du & Jag Anders! (Håkan styr fartyget)

På tal om idioti och skämskudde så hade jag precis ett seriöst samtal med min Alice (11 år) på hennes rum nere i källaren. Vi sorterade ut lite för små kläder ur hennes garderob och samtalet kom då in på ämnet bröst. Bröst är väldigt spännande just nu. (Och ja, hon har gett mitt medgivande att skriva detta så alla militanta supermorsor kan slappna av igen.) Kroppen förändras och numera är en finne i pannan och ett lite för mörkt hårstrå på armen nästan lika skrämmande som brist på wifi. Och nu handlar mycket om bröst. (Och wifi) Samtalet började seriöst och slutade med att Alice låg i fosterställning på golvet och skrattade så hos fes åt allt roligt hon kom på att jag kunde använda mina lååånga bröst till. Här är några exempel:

* Man kan slänga dem runt halsen och använda dem som halsduk. Praktiskt.
* Man kan slå ner elaka människor med dem. Ännu mer praktiskt!
* Man kan ligga uppe i en livräddarhelikopter, hissa ner brösten och på så sätt fiska upp människor som håller på att drunkna i havet. Eeeeh...aj?
* Man kan använda dem som nackkudde när man flyger flygplan. Grymt tips!
*Man kan ha dem som innebandyklubba. Aj...igen.

Ja, som sagt...jag fyllde ju nyss 39 och har lite noja över det. Och min kropp har gjort en jäkla resa de senaste åren...vilket kanske inte hjälpt till på ett positivt sätt när det handlar om tyngdlag och sånt skit. Jag tänker dock att "Heja mig!! Och heja kroppen!" och lägger inte så mycket energi på att spegla mig naken. Jag har gett mina barn en ny mamma som förhoppningsvis varar längre än den gamla versionen av mig. Det är värt en gratis nackkudde eller två.

Fått många mail ifrån er som inte följer mig på instagram och facebook som är nyfikna på hur barnen växt. Här kommer lite färska bilder på oss ifrån vår lilla semester i Varberg som avslutades idag. Vi smet iväg för tre dagars hotellmys på Fregatten och har bara njutit, ätit gott, bubblat bubbelpool och haft det skönt.

Nu är ju barnen så stora så det är inte riktigt lika problematiskt som förr att "resa med barn". De torkar sig själv i rumpan, kan serva mamman med kaffe, duschar på kommando och är nästan roligare att åka iväg med än kompisar numera. Jag hade ALLT planerat för att det skulle bli en semester utan bråk. Utom en sak. Vi hade bara packat ner EN laddare till våra tre mobiler. FATTA vilket jäkla problem det blir, haha. Sjuk värld vi lever i. Men yeyh för samarbete, tidtagning och rättvisa. ALLT är orättvist när man är sju år gammal. ALLT. "Alice har laddat i sexton minuter men hon skulle bara ladda i femton!!" Suck...

Så här snygga är vi, haha. Redo för middag.


Fina Varberg!


Alice (Ballen) & Jag

Förstår inte grejen med pungkulorna på skorna men annars en väldigt fin bild!

Man ska alltid boka hotell som har bubbelpool. (Och ignorera hudavlagringar och annat äckligt som ingår...)

Redo för shopping!

Fångade jättefina dagar med sol! Lyx!

Och i vanlig ordning ordnar lillebror alkoholfria drinkar och är kung i baren! Stort tack till Oliver på Hotell Fregatten som charmade Elton och numera är hans stora idol, haha.

Nu har vi varit hemma lite mer än en timme och båda barnen är redan uttråkade, "Vad ska vi göra idag mamma? Vad ska vi göra ikväll? Ska vi bjuda hem någon? Ska vi åka och bowla? Skridskor kanske?! Alltså...man åker iväg för att vila upp sig men man kommer hem helt slut. Om man är vuxen. För vi blir ju trötta av att slappna av. Våra kroppar bara "WTF?! Vad händer nu?? Går vi ner i viloläge?!" så fort man sänker tempot. Barnen fungerar inte riktigt så. Så ja, jag får väl slänga i dem lite lunch och jaga ut dem i fina vädret. Mobilerna kan ju ligga på laddning under tiden. Annars kan ju min nya slav Håkan komma hit och underhålla barnen medan jag lägger mig i soffan med min serie "Vår tid är nu"...hm.

over and out.

//Meekatt...

fredag 4 januari 2019

Nytt År, Ny energi & Ny skrivlust!

Det är över fyra månader sedan jag loggade in här. Fyra månader! Livet körde ihop sig lite och all energi försvann. Men nu kom den tillbaks. Och det kliar i fingrarna som aldrig förr. Jag saknar bloggen jättemycket! Saknar mina fina läsare och alla era härliga (och ibland mindre härliga) kommentarer, haha. Saknar att få utlopp på mina känslor och tankar på det enda sätt jag egentligen kan - genom skrivandet. Så jag kastar mig in i bloggvärlden igen och hoppas att jag har åtminstone en handfull läsare som hängt kvar här, haha.

Jag började jobba på Wapnö Slott i Halmstad i mars förra året och numera är jag restaurangchef där. Ja...ni fattar ju att det varit fullt upp, haha. Det närmaste jag varit en restaurang förr än Mc Driven i Mellbystrand...typ. Men jag älskar mitt jobb! Jag älskar mitt Wapnö och jag älskar mitt slott. Slottet är mitt nya "hemma".

Och så gav jag ju ut min nya bok i Norge - Yeyh! Fick va med i Morgon-TV, göra en massa radiointervjuer och nästa vecka kommer VG hem till mig i lilla Halmstad för ett "hemma-hos-Meekatt-reportage". Jag berättade såklart att jag bor på slottet så det blir pampigt, haha. För sån é ju jag? Boken kommer på svenska - vet inte riktigt när än.


Jag har fyllt 39. Trettionio! Fatta så gammal man gick och blev. Nästa år fyller jag fyrtio och det känns ju sjukt jobbigt när man tittar på var man är i livet. Körde ju på i rätt riktning med hus, sommarhus, vovve och volvo...och nu lever man som en tonåring igen. Har inte ens ett rivjärn hemma. Köpte min första vassa kniv för två veckor sedan och skar sönder tummen innan jag ens fått den ur förpackningen, haha. Det går bra nu... Och för att ytterligare spä på min åldersnoja...så fick jag denna skickad till mig på min födelsedag:

Ja, tack för den liksom...

Livet rullar på. Katterna är ett år och har slutat riva ner allt jag äger. Ja, julgranen fick kanske känna att den levde men den skulle ju dö ändå...

Barnen växer och det är nya utmaningar hela tiden. Alice fyllde 11 på nyårsafton. Elva år. Lilla krabaten. Det som förr handlade om vakna nätter, trots och toalettbesök man aldrig fick göra ifred handlar nu istället om finnmedel, wifi, TikTok och...toalettbesök man aldrig får göra ifred. Same same but different. Livet som "varannan-vecka-mamma" har sina för- och nackdelar. Man saknar och man längtar. Man missar tappade tänder, prov i skolan och man missar skrubbade knän. Och kramar på kvällen. Men jag har fått en helt ny energi som mamma. Jag är en mycket bättre mamma nu. Och det är fantastiskt skönt att känna så. Och att få det bekräftat ifrån barnen om och om igen.

Så bloggen kan leva vidare i samma anda...men lite annorlunda. Vi är fortfarande en familj, jag är fortfarande en mamma som bloggar och jag möter fortfarande en massa fördomar, prettomorsor och supermorsor som vet och kan allt....och har åsikter om allt. Som om man inte hade mycket press på sig förut - i en "vanlig familj"! Nu ska man fixa ALLT - dubbelt så bra  - med hälften så många "fixare". Heja mig? Och heja alla oss ensamstående föräldrar. Ibland fattar jag inte hur man får ihop livet men man lyckas ju. Har gått igenom en massa jobbiga känslor de senaste åren som jag vill skriva om...och som jag hoppas kanske kan nå fram till en och annan mamma som sitter i samma sits.

Nyårsselfien!
Och ja...den där kärleken...fann jag igen. Så där på RIKTIGT liksom. Sockerdricka i hjärtat-sorten. Wow! Borde va superförsiktig och vuxen och avvakta...men känner mig som en förälskad 14-åring och väljer att njuta av varje sekund. Tänker att jag förtjänar detta. Det kanske jag inte gör (haha) men jag har valt att intala mig själv det... För sån é jag. Han. Är. Fantastisk.

Kärlek!

Lämna gärna ett hej så jag ser om det finns några kvar här inne, haha. Tänker att jag kanske ska starta upp en helt ny blogg men så är jag ju inte så mycket för förändringar. Byta mobil är för mig ett större äventyr än en resa till månen. Så jag kanske stannar här...

over and out.

//Meekatt...