torsdag 14 oktober 2021

Vems jävla ansvar är det då?

Inledningsvis vill jag tacka för fantastisk respons, alla delningar, mail och för att ni backar mig i denna så viktiga debatt! Och tack till all media som hjälper mig att nå ut! Detta är en kamp vi alla ska göra tillsammans – för alla våra barn! Och jag känner verkligen att jag har en hel armé med mig – TACK!

Som i alla debatter jag gett mig in i sedan jag började skriva kommer det såklart alltid en massa påhopp. Jag är dum i huvudet, en jävla fitta, idiot och jag ”tror att patetiska lilla jag kan göra skillnad bara för att jag råkar ha lite följare”. Jag har själv ”röstat för detta” och därför förtjänar mina barn att bli utsatta för detta. Jag och barnen förtjänar att bli utsatta, hotade, rånade och våldtagna. Kul ändå att folk med säkerhet tror sig veta vad jag röstar på? Och lite humoristiskt att i en debatt kring barn och ungdomars dåliga språkbruk, hot och mobbning – så väljer VUXNA människor att engagera sig genom dåligt språkbruk, hot och mobbning. Och alla dessa representerar stolt ett och samma parti. Isn´t that ironic?

Men ja, jag är van vid det. Jag tar inte åt mig utan jag väljer att fokusera på allt POSITIVT som faktiskt händer runt om i Sverige just nu. Redan NU ser jag skillnader! Jag får berättat för mig om jättebra diskussioner som sker i klassrummen runt om i landet. Hur man engagerar barnen redan i lågstadiet i detta och jag fullkomligt ÄLSKAR det! Övningar där barn får skriva fula ord på tavlan, där de får skriva anonyma lappar och berätta vilka ord de blivit kallade för och saker de blivit utsatta för – för att sedan prata i grupp om ordens betydelse och hur orden påverkar den som får ta emot dem. Man har visat klippet från SVT där jag medverkade i flera skolor och haft efterföljande diskussioner

Detta är SÅ bra! Heja heja alla lärare runt om i landet som engagerar sig i detta. Ni har enligt mig världens absolut viktigaste arbete och jag vet att ni gör ett fantastiskt arbete i en ibland fullkomligt ohållbar arbetsmiljö. Att jag nu får en massa mail ifrån er där ni skriver att ni känner hopp gör mig så glad och stolt! Vi gör detta tillsammans! För alla våra barn!



Det är så många som skriker ”Det är föräldrarnas jävla ansvar – INTE skolans!!”. Och ja, jag säger ju inte motsatsen. Självklart är det först och främst ett föräldraansvar. Vi har det yttersta ansvaret att lära våra barn att uppföra sig, vara trygga i sig själv, känna egenvärde, empati och att ha respekt för andra människor. Det är vårt ansvar att ge våra barn de absolut bästa förutsättningarna vi bara kan för att lyckas här i livet. Detta är en självklarhet. Men nu står vi där vi står. Vi har oerhört många barn som far väldigt illa i skolan, som mår jättedåligt och som inte kommer lämna grundskolan med godkända betyg och det är katastrof. INGA barn ska behöva må dåligt i skolan. INGA barn ska behöva vara rädda i skolan. INGA barn ska bli hotade, slagna, kallade fula saker eller bli utfrysta. Det får vara nog nu och istället för att skrika ”Det är dåliga föräldrar som inte tar ansvar!” eller ”Det är bara invandrarna som beter sig så här!” så måste vi börja fokusera på konstruktiva lösningar och åtgärder. Vi vill väl ändå samma sak?

Just nu råder det ett AKUT läge i många skolor. Och ja, jag vet att mobbning ”alltid har förekommit” och att ”detta är ingen nyhet”. Jag VET det. Men det gör väl inte situationen okej? Denna debatt ska pågå alltid! Kan jag nu utnyttja det faktum att jag kan nå ut stort tack vare att jag under flera år har byggt upp ett namn och en plattform så är det ju FANTASTISKT om jag kan använda det till just detta! Inget är viktigare för mig än mina barn. Våra barn.

För tre dagar sedan var det ett stort slagsmål på min dotters skola. 3 personer blev misshandlade varav en lärare som försökte avstyra ett bråk. 5 avstängda elever. Dagen efter patrullerade polisen på skolan. Och på frågor kring det akuta läget på skolan svarar skolchefen lite svamlande om att man bland annat behöver utbilda lärarna och jobba långsiktigt. Och JA. Självklart måste vi jobba både förebyggande och långsiktigt. Men om det brinner i ett hus smyger man inte in och kollar brandvarnaren. Man släcker elden! Speciellt om ens barn befinner sig där inne.

Så länge vi har skolplikt i det här landet har våra skolledare också en plikt att se till att våra barn befinner sig i en trygg miljö. Nolltolerans till mobbning, våld och kränkande behandling! Nolltolerans! Markera tydligt direkt när en sådan här situation uppstår genom att kalla in vårdnadshavare och polis vid behov. Stäng av de elever som inte kan rätta sig efter skolans regler, värdegrund och vår lag och vid behov – förflytta dem. Det är inte de mobbade barnen som ska behöva vara hemma/byta skola och gå miste om sin rätt till utbildning!

Jag har fått så otroligt många mail ifrån förtvivlade föräldrar som kämpat i flera år i motvind. Det SKA inte vara så. Vi måste alla stå upp för alla våra barn! Nolltolerans! NU!

over and out. 

//Meekatt...

tisdag 12 oktober 2021

Tack SVT!

Stort tack till SVT som gav mig utrymme idag att få komma till tals! Och tack för alla hejarop ifrån er föräldrar, lärare och elever runt om i landet! Nu är vi igång och nu är det bara framåt och uppåt som gäller. Vi gör detta tillsammans - för våra barn! Jag kommer inte ge mig förrän det har skett en förändring i våra skolor! 

Skolverkets representant har rätt i allt hon säger. Men att prata är en sak och att agera är en annan. Vi föräldrar har fått nog och vi kommer kräva att våra skolledare och politiker steppar upp 200%! Vi vill ha en trygg arbetsmiljö i våra skolor och fokus ska vara på utbildning. Våra barn ska inte lämna grundskolan utan gymnasiekompetens. Våra barn ska inte bli utsatta för kränkningar, våld och hot. Och inte våra lärare heller. 

Klippet kan ni se här: (Och ja, jag är Skåning. Fått snart 100 mail ifrån förvånade följare som skriver "Va? Pratar du skånska? haha)


Härliga programledare, en supertrevlig och grymt hurtig studiovärdinna som tog hand om mig på bästa sätt. Pratade Squid Game med Helle Schunnesson och fick enormt fint beröm av självaste Jonas Eriksson! En väldigt bra start på dagen alltså. NU ska jag njuta ett par timmar av vår vackra huvudstad innan jag ska fulsova på tåget hem. Sen krama mina barn! 

over and out.

//Meekatt...

måndag 11 oktober 2021

Mot Stockholm - för våra barn!

SVT ringde och frågade om jag ville komma till Stockholm och prata om debatten jag har dragit igång. Nu är jag ju tryggast bakom min datorskärm (haha) men detta är så oerhört viktigt att jag självklart sa JA! Så nu sitter jag på tåget mot vår vackra huvudstad och imorgon medverkar jag i Morgonstudion ca 06.35. 

Stort TACK till alla som delar mina debattartiklar, som kommer med feedback, delar med sig av egna erfarenheter. När man väl börjar lyssna går man från att vara förbannad och besviken till att bli livrädd. Detta är så otroligt stort. I hela landet. Mobbning, utfrysning, glåpord, sparkar och slag är vardag i många av våra barns liv. Betyg som rasar. Frånvaro. SÅ många unga tjejer har mailat mig. Tjejer i högstadiet och gymnasiet. Som berättar hur de blir utsatta dagligen. De berättar att de försökt ta livet av sig...och skriver "Tack Malin för att du kämpar för oss!". De vill inte leva längre. Barn! VÅRA barn! Detta vidriga klimat måste ta stopp. NU! 

Förtvivlande lärare skriver att de har eller är på väg att ge upp. De som brunnit för sitt yrke, som ägnat sitt liv åt att bli duktiga lärare och som kämpat...men tappat hoppet. De har ingen chans. VEM står upp för dem? Jag kommer göra det. Detta gör jag för allas våra barn och för våra duktiga lärare som många befinner sig i en helt orimlig arbetsmiljö - dagligen. Där detta får pågå utan att någon sätter stopp. 

Idag ringdes polisen in till min dotters skola. Slagsmål...igen. En kompis till Alice har inte varit i skolan på flera dagar...av rädsla. Och detta är bara på vår skola. 

Över 13 000 mail i inkorgen på ett par dagar. Rop på hjälp och en enorm tacksamhet för att någon sätter ner foten. Nu råkade det bli jag och jag känner ett enormt stöd och vi gör detta TILLSAMMANS. Nu får det vara nog. Inga barn och inga lärare ska vara hemma ifrån skolan av rädsla, ingen ska bli kallad fula saker, ingen ska bli hotad. Nu räcker det! 

Så - snart säger jag Hej Stockholm! 💖#upptillkampförvårabarn

Mina debattartiklar i ämnet hittar ni här:

Aftonbladet:

Hallandsposten:

Kvällsposten: 

over and out.

//Meekatt.

lördag 9 oktober 2021

INGEN kallar min dotter för horunge!

På Alice skolas hemsida skriver man: "Genom att bygga relationer inom klassen, mellan klasser, olika åldrar samt mellan elever och personal vill vi föregå konflikter. Vi arbetar med allt från värderingsövningar till olika intressegrupper som jobbar för att öka trivseln. En upprustning av centralhallen med ett fräscht café och olika aktiviteter samt en förbättrad exteriör är viktiga i sammanhanget."

Utöver ett "fräscht café" så har ni tyvärr totalt misslyckats med detta. Mobbning, slagsmål, misshandel, rasism och att bli kallad för "jävla horunge" är den vardag min dotter och hennes kompisar möter i skolan - varje dag. Nu får det vara nog! Jag lyfter debatten bland annat i Aftonbladet och hoppas att många med mig är villiga att ta kampen får våra barn, våra lärare och vår framtid! Min debattartikel kan ni läsa här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a74g0a/nog-nu--ni-kallar-inte-min-dotter-horunge




In och debattera, tyck till och engagera er föräldrar på Aftonbladet och på min FB-sida MEEKATT! Det är våra barn det gäller! 

//Mamma Meekatt

torsdag 8 april 2021

Gå ut och var glad!

 13 år nu. Utan mamma. Utan min stora trygghet i livet. Utan ”Heja dig Malin”. Utan att kunna lyfta luren och höra ”Hej det är mamma!” och utan att få känna doften av ”Extra Starka” halstabletter. Utan att få berätta allting för henne först av alla. Utan den som klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Utan den som säger ”Hej hjärtat!”. 13 år och det gör precis lika ont idag…att känna efter och att andas ner i magen. Men inte lika ofta såklart. Men när det väl kommer över mig så stannar hjärtat. Hjärtat stannar.

Men så hände en sak. Och jag VET för första gången på 13 år att mamma finns där. Eller HÄR! Hon finns ju fortfarande här. Jag har henne. Här! Fatta! Jag har väntat, frågat, undrat, skrikit och gråtit. Men nu vet jag! Och den känslan slår ALLT. Tack mamma. Nu är vi båda redo…att veta att vi fortfarande har varandra och det är en bra känsla. Även om hjärtat går i en miljon bitar när jag saknar dig…så läks det lite varje dag av att veta att du fortfarande finns och är den som ser till att mitt liv blir precis så fantastiskt som du hade önskat att det skulle bli. Utan dig. Men ändå med dig. Och tack vare dig. För jag fattar nu…

Jag kommer aldrig glömma den där dagen…vid ditt köksbord. Du låg i soffan och mådde jättedåligt efter en tuff strålningsbehandling. Utan hår. Ledsen. Förnedrad. Tom. Hjälplös. Och jag satt i köket. Dina fula jävla underlägg med katter på. Tårarna trillade ner i flingorna… För vi var 5 meter ifrån varandra och min kropp orkade inte mer. Höggravid…trött…totalt trasig på insidan. Och du sov…trodde jag…så jag vågade andas…ett djupt andetag. Och tårarna forsade. Och plötsligt stod du bakom mig. Klappade mig på axeln och sa ”Det blir bra detta Malin!”. Det var det närmaste vi kom sanningen. För vi visste ju… Veckor. Fy fan. Hade vi sagt sanningen hade vi dött båda två av sorg där och då.

Tack mamma. Tack för Jesper. Tack för kärleken. Tack för den som säger ”Heja dig Malin!”. Tack för den som jag alltid vill berätta allting först för. Och den som klappar mig på kinden och säger att jag är vacker. Tack mamma. Du valde honom. Jag vet det. Tack mamma.

Så många år av tomhet och förtvivlan. Så många liter tårar och så många frågor om vart du tog vägen och om varför du inte tog med mig. Vi har ju alltid hållit ihop. Alltid. Men så lämnade du mig. Ensam. Men nu förstår jag. Du har väntat. På mig. Och på barnen. På att vi ska vilja igen. På att jag ska våga känna igen. Älska igen. På riktigt. Utan att vara livrädd varje dag för att förlora det. Förlora luften. Mina lungor klarar inte det igen. Aldrig. Så du har väntat på att de skulle läka och nu har de gjort det. Jag kan andas hela vägen ner i magen utan att hjärtat stannar. Och han klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Och när något händer är det HONOM jag vill ringa. Och han svarar ”Hej hjärtat”.

Tack mamma! Jag älskar dig! Och denna spelar du för mig i din himmel...


Nu jävlar börjar livet igen!

over and out. 

//Meekatt...

måndag 9 november 2020

Tonåringen, Ansvaret & Mutorna!

Måndag morgon och efter lite mer än 2,5 timmes tjat fick jag äntligen upp och iväg barnen. Elton "morgonhypokondrikern" Birgersson hann gå igenom varenda påhittat symtom och misstänkt skadad kroppsdel som någonsin funnits innan han tillslut insåg sig besegrad av den något irriterande mamman och klädde på sig. Alice sminkade sig i en timme och missade bussen som går 8.30 trots att jag började tjata på henne klockan sex. Hej måndag. Frukosten står orörd på deras rum, blöta handdukar på golvet, Eltons alla byxor är utslitna ur garderoben och slängda på mattan och ingen borstade tänderna. Bra morgon, haha, Alla överlevde i alla fall. Ibland får man sänka kraven just till det... Från pannkaksfrulle och mys till allas överlevnad.

Hej måndag i Meekatt Casa

Jag hade ett läkarbesök inplanerat på morgonen och nu blir det jobb hela dagen. Bokföring och förberedelser inför nya bokens ankomst här i veckan. Sen ska det signeras och skickas en massa nya bajsböcker - yeyh! Sjukt läskigt. Precis samma känsla som när jag släppte förra boken. Som en förlossning...och man vet inte om omvärlden kommer tycka att man fått världens finaste bebis...eller en ful liten unge, haha. Jag hoppas ju att "syskonet" till min första bok "Låt mamma bajsa ifred!" ska bli lika omtyckt. Mitt hjärta har i alla fall plats för båda...

Igår kom Alice på att hon har två stora prov i veckan som kommer. Engelska och fysik. Det är så himla bra när man kommer på det en söndag kväll och istället för att ta tag i det skäller ut sin mamma för att "Du kunde ju läst det på V-klass!!", haha. Stort prov i fysik och på frågan "Vad handlar det om?" fick jag svaret "HUR ska jag kunna veta det när jag inte pluggat?!" Jag tänker att man åtminstone kunde haft en uppfattning om ifall det handlar om tyngdlagen eller bajskorvar? Älskar livet med en "preteen" i huset. Mycket är mitt fel. Såklart. Det är mycket man "INTE ORKAR!" och eget ansvar sträcker sig ofta bara till att välja foundation och hålla mobilen laddad. Slänga tvätten i tvättkorgen, städa och göra läxor...ingår tydligen inte längre. Man kan be om samma sak 26 gånger men det enda som får fart på tonåringen är uppenbarelsen av "3%" uppe i högra hörnet på mobilen. Då JÄVLAR blir det fart på sengångaren...


Helgen som var har varit superskön. Min lillebror kom upp till oss och har hängt här och jag fick dessutom äntligen träffa min pappa vilket jag inte gjort på mer än 8 månader! Galet. Men hela detta året är ju galet. Tack gode gud att det snart är slut och att en del saker äntligen börjar falla på plats. Kroppen ska förhoppningsvis samarbeta bättre framöver, jag får ut min bok om bara några dagar och min tredje norska bok är på gång. Lite träning, snurr på företaget och mer kärlek på det så har man ju klarat av 2020 trots en miljon motgångar. 

Nu - skrivtid och bokföring! Klockan 16 ska jag hämta barnen + ett extra barn och efter mutor i nästan alla tänkbara former har jag fått Alice motiverad att plugga fysik. Hot och mutor is da shit när vi kommer till uppfostran. 

over and out. 

//Meekatt...

lördag 31 oktober 2020

Depp, Pepp & Smurfiga händer?

Hatar de barnfria helgerna. Så sjukt tomt och ensamt och jag vänjer mig aldrig vid att vara ensam. Folk umgås och är sociala och jag känner mig bara övergiven och bortglömd. Inte för att jag är det. Försöker motivera mig att ta tag i en massa "viktiga" saker men det händer liksom ingenting. Jag har en bok att skriva klart, en massa fönster som borde putsas, en kropp som borde rastas ute på slingan och en tvättstuga som svämmar över med ren tvätt som ska plockas in i skåpen. Men jag...fastnar i att jag tycker synd om mig själv och inget händer. Less på att vara ensam, att sakna och less på att inte vara frisk. Less på att ha ont och vänta på nya undersökningar. Men ja, jag måste ju skärpa mig. Jag får helt enkelt rycka upp mig och tvinga mig att göra saker som jag vet att jag mår bra av även fast kroppen inte riktigt vill. Orkade inte ens ta på mascara idag...


Trött...

Men så glimmar ju livet ändå till emellanåt. Bästa Tessan messade ett "Vill du ha besök?" och mitt något desperata "JAAAAAAAAAAAAA!" gjorde att hon landade i Meekatt Casa en halvtimme senare. Fika, skitsnack, prat om hennes underhållande dejtingliv (haha), en sväng till Båstad, lite shopping och mat var precis vad jag behövde. Detta förgylldes dessutom med att hon rensade mitt avlopp (fy fasen vilken vän alltså!?), lite spännande bilåkning med någon som inte kan höger/vänster och en massa konstiga uttalanden som man skulle kunna göra en hel bok av. Saknar verkligen tiden när vi jobbade ihop och hon var min B2! Ingen säger så mycket konstiga saker som Tessan. Man vet liksom inte om det är allvar eller skoj. Men så inser man att det är allvar och blir lika förvånad varje gång. 

Det här är ju kärlek. Själv stod jag och ulkade i hallen, haha. TACK!

Fick en massa frågor via instagram idag angående mitt silverschampo. Fanolas No Yellow är det och jag beställde via Lyko. Sjukt bra och grymt bra pris! Ja, jättebra...förutom att jag glömde handskar och nu går runt och ser ut som en smurf nu haha. Blå händer, blå naglar. Snyggt. Happy Halloween. 

Resultatet efter 2 användningar á 15 minuters "inpackning".

Nu ska jag köra in till Laholm och tända ett ljus för mamma. Inte för att hon finns där men kyrkogården känns ändå extra fin nu med alla ljus. Ha en fin kväll!

over and out.

//Meekatt...

söndag 25 oktober 2020

Höstlov, Hetsig mamma & Efterlängtad familj!

Höstlov på gång och äntligen lämnar jag Meekatt Casa för något annat än ett sjukhusbesök. Några dagar i Gävle och bli ompysslad av storasyster och kusinerna blir ljuvligt för den här trötta kroppen. Jag har inte träffat någon i familjen på flera månader så det ska bli så mysigt! Gävle har vi inte varit i sen innan Elton föddes! Helt sjukt ju! Där har barnen tre jättefina kusiner så detta blir världens bästa höstlov för oss alla. Och barnen är jättetaggade trots 7,5 timmars tågresa (ja, med munskydd och mängder av handsprit). Men jag vågade inte ta bilen nu när jag helt plötsligt kan få jätteont. Och jag äter ju mina morfintabletter så jag ska helst inte köra bil i alla fall.

Igår packade vi, storstädade så att vi kommer hem till ett fint hus och lyxade till det med extra god middag och firade att nya boken ligger ute för beställning. Och att det beställs massor! Yeyh! Heja er! Varit sjukt nervöst med tanke på att jag varit dålig och inte orkat blogga på evigheter och jag var rädd att jag tappat mina läsare. Men ni finns ju kvar! Tack! Och får jag säga det själv så ÄR boken den perfekta presenten/julklappen till alla mammor. Så beställ på!

Idag inledde vi dagen med mitt fantastiska sätt att hantera stress och förändringar. En ovanlig morgon med nya rutiner = kaosmamma som bara gnäller, stressar, skäller och hetsar, haha. Morgonen i Meekatt Casa:

-          - ALLA MÅSTE GÅ UPP NU! Kom igen!! 

-          - Mamma, tåget går om tre timmar och vi har packat allting klart ju..?

-         -  Nej, allt är absolut inte klart! Jag har inte börjat packa mitt än och alla ska äta och klä på sig och allt måste va i ordning när pappa kommer och hämtar oss!

-          - Mamma. Det är om tre timmar. Chilla!!

10 minuter senare:

-         - Så mamma, nu har alla ätit, disken är borta och vi är klädda. Vad ska vi göra nu i 2 timmar och 45 minuter tycker du?

-          - Förlåt. Ni kan ju passa på att vila lite nu. (hahaha) Heja mig. Supermorsan.

Elton, mannen i mitt liv förberedde det mesta igår. Han är ju GULD att ha i sitt liv – speciellt när man inte mår bra. Han eldar i kaminen, serverar frukost på sängen, dammsuger, lagar spagetti och köttfärssås (som är den GODASTE jag vet!), han packade allt han behövde inför resan själv och däremellan roade han mig med en dammsugardans, ett uppträde med kallingarna på huvudet och fotmassage. Bra barn. Nu sitter han Coronasäkrad på tåget och lyssnar på musik. 


Jag hade förberett (mig själv mentalt i alla fall) med fika, godis, massa gott att dricka, bekväma kläder, hörlurar och powerbanks till alla och sagt att "Tiden kommer gå fort - vi har ju wifi på tåget!" Det fanns tydligen inget, haha. Den käcka tågvärdinnan när jag frågade efter wifi: "Oj, såna nymodigheter har vi inte här. Ni får roa er på annat sätt!" Hon har ju uppenbarligen INTE barn...

Men hey - bara 6 timmar kvar nu. We can do it! 

over and out. 

//Meekatt...





 

fredag 23 oktober 2020

HAR DU BAJSAT FÄRDIGT MAMMA?

ÄNTLIGEN händer det något riktigt roligt i mitt liv efter 1,5 år med sjukhusbesök och gnäll. ÄNTLIGEN kan jag visa er min nya bok som är på väg ifrån tryckeriet och förhoppningsvis snart i era händer! Lyckan! Yeyh!! Uppföljaren till "Låt mamma bajsa ifred!" kommer äntligen ut även på svenska med den självklara titeln...

Perfekta presenten till ALLA mammor! Och såklart den perfekta julklappen! (Ja, pappor kommer också kunna se humorn i boken även om han oftast får sitta ifred på dass.) Klicka in er på bilden eller via webshopen här uppe i menyn och förhandsbeställ ditt signerade exemplar idag! Begränsat antal så vänta inte för länge! (Leverans sker ca den 16 november!)

Wiiiih!!

Nu är det bara att beställa! 

over and out. 

//Meekatt...

tisdag 20 oktober 2020

Lite gnäll, Lite energi & Nya boken!

 Ja, så var jag då på "den andra sidan" operationen som jag ju väntat så länge på. Och jag känner...ingen större skillnad mer än att jag känner mig mörbultad och öm överallt. Äter starka smärtstillande och rör mig som en 102-åring. Man hittade inte riktigt "källan" till mina smärtor så utredningen fortsätter när jag har läkt. Så otroligt tröttsamt. Man lagade något bråck i bukväggen och letade runt efter andra skador...

Jag har inte haft några "anfall" sen jag var i Göteborg senast för över två veckor sedan så det är ju klart positivt. Men smärtan efter operationen...my god. Jag opererades på eftermiddagen på måndagen i Kungsbacka. Fick så pass ont på uppvaket att de skickade mig med ambulans till Varberg och jag fick spendera natten där. Klockan halv tio på morgonen kom en för mig helt ny läkare in och tyckte att jag var i form att åka hem...

Så ja, hoppa ur sjukhuskallingarna (Eller nej, inte hoppa. Allt annat än hoppa faktiskt med fyra hål i magen!), ner och ta en taxi till tågstationen i Varberg...tåget upp till Kungsbacka...och sen en taxi till sjukhuset där min bil väntade. Ja, jag hade kunnat be om hjälp. Men jag jobbar inte så. Tydligen får man ingen hjälp ifrån sjukhuset med sjuktaxi eller liknande om man är under 70 år...även om man är nyopererad och blivit förflyttad med ambulans till annat sjukhus än det man planerat ligga på. Jag var så sjukt ledsen, hade galet ont och ville bara hem. Fort. Den resan kan vara det vidrigaste någonsin - visste knappt vad jag hette till slut. Fan för vården ibland alltså...

Livet står lite stilla just nu. På alla plan. Jag blir stressad över det känner jag men försöker stanna upp och inse att jag måste lägga fokus på att bli frisk och inget annat. Jag blev ju sjuk för att jag stressade ihjäl mig och stress är inte lösningen ur detta. Men så känner man att tiden bara går, folk lever på sina liv som vanligt med jobb, kärlek, familj, vänner...och här står jag och stampar. Helt tom på energi. Nu måste kroppen skärpa sig. 2020 kan ju dra åt helvete hela året men nästa år är det min tur att få må BRA. Hela året. I söndags lyckades jag i alla fall tanka en massa kärlek och energi ifrån barnen under en sväng till Båstad.

Ja, min "lilla" Kravallis. Vad hände?

Mitt i allt gnällande så har jag ju i alla fall något riktigt roligt på gång! Min nya bok är på tryckeriet just nu och snart anländer ett par tusen rykande färska och jättefina(!) Meekattböcker - Wiiih! Uppföljaren till "Låt mamma bajsa ifred!" som ju har dröjt alldeles för länge att få ut men livet kom emellan. Nu insåg jag att det där som "kommer emellan" aldrig verkar ta slut (haha) så nu bestämde jag mig för att bara köra. Det får liksom bära eller brista. (Hoppas ju verkligen att det bär och att jag har läsare kvar efter mitt långa uppehåll i cyberspace!) Men ja, det känns superkul att det äntligen är på gång samtidigt som jag skriver för fullt för min tredje bok i Norge. Skrivandet är verkligen bra medicin för själen! Snart kan jag lägga ut boken i webshopen så att ni kan förhandsbeställa den - yeyh! 

Nu - en skön skrivdag med förhoppningsvis så lite ont som möjligt. Igår halverade jag mina smärtstillande men det var nog lite väl optimistiskt. Men det går i alla fall åt rätt håll. 


over and out. 

//Meekatt...